Kvinnors upplevelse

Jag läser en ganska tjock antologi som heter ”effektiv och demografisk styrning”. Där sammanställs lite forskningsrapporter och annat små och gott som kittlar tankarna.

För några dagarna sedan läste jag kapitlet som hette kvinnor eller män i lokalpolitiken av Anette Gustafsson. Kapitlet gick ut hårt med att tydligt fastslå att det byggde på en feministisk analys. Här fick jag stora betänkligheter. Jag har alltid ryggat vid ord som feminist, patriarkal, genus och alla andra ord som gärna används för att kollektivisera kvinnor som grupp.

Men eftersom hon började med en pedagogisk och bra beskrivning av vad feminism innebär och dess virrvarr av begrepp och tolkningsmodeller som inte ens feministerna kan enas om så kändes det lite bättre. Feminism är inte enkla begrepp att hantera och det finns ett antal inbyggda motsats förhållanden i feminismen som gör att motståndarna ibland för öppet mål.

Men statistiken talar sitt tydliga språk; Kvinnor upplever inte att de har lika mycket makt som män, dubbelt så många män som kvinnor anser att kvotering ör oacceptabelt, män tror inte att det finns en poäng i att just kvinnor deltar i den demokratiska processen i samma utsträckning som kvinnor, Män var inte lika positiva som kvinnor till kvinnliga nätverk (om de ska nätverka ska de göra det inom partiet), kvinnor upplever samhället som mindre jämställt än män (ju längre från hemmet man kommer desto mindre jämställt)

Störst skillnader finns det i frågor kring könsmaktsordning där skillnaderna är betydande, inte i form av direkt diskriminering, men när det kommer till makt.

Hur man ska tolka detta vet jag inte. Kvinnor upplever att de är underordnade och har mindre inflytande – män ser inte detta. Skärpning män.

Min personliga erfarenhet är att kvinnor är minst lika kompetenta än män men bättre på att kommunicera. På sikt finns det bara en naturlig ordning. Att män och kvinnor deltar på lika villkor.

Föräldraledighet

Pappor tar ut allt för lite ledighet om man frågar feminister, och jag kan till viss del hålla med. Men det innebär inte att jag har rätt att bestämma över hur andra fördelar sig föräldraledighet. Jag har åsikter om mycket, men varför ska man kunna tvinga sina åsikter och mitt tyckande på andra just när det gäller föräldraledighet?.

Den skeva fördelningen skylls allt som oftast på ekonomin. Att familjen inte har råd. Ett skenargument eftersom de flesta har råd att göra både det ena och de andra samtidigt som de har småbarn. Man prioriterar helt enkelt inte att mannen ska vara pappaledig.

Nu har jag fått lära mig att de individuella skillnaderna mellan könen är större än de skillnader som eventuellt kan kallas manligt och kvinnligt. Det skriver Hanna Lager och refererar till en artikel i DN. Det är intressant. Många feminister förespråkar att föräldraledigheten via lagstiftning ska fördelas jämnt mellan föräldrarna, och att män och kvinnor är lika lämpade att ta hand om småbarn.

Men att de individuella skillnaderna är större än de mellan män och kvinnor som kollektiv kan inte användas som ett argument för en sådan fördelning. Snarare för att föräldrarna i ännu större utsträckning själv ska få bestämma vem som ska vara ledig. Både pappan och mamman kan ju vara bäst lämpade. För mig är det viktigaste att barnet får så bra start på livet som möjligt. Det står över politisk korrekthet

Här lyckas många jämnställdstalibaner gå vilse. De kan vara emot lagstiftning byggd på moraliska grunder – men inser inte att en lagstiftning som fördelar föräldraledigheten lika också bygger på moraliska och värdegrunds argument.