Delat hushåll – EU och självständigheten

Jag läste kolumnisten Charlemagne som skriver i The Economist nu i helgen. Han krönika handlade om vad som händer med EU nu när Tyskland tagit ut kurs mot en konkurrens-pakt(competitiveness pact). Frankrike är med på skeppet och Sarkozy hoppas kunna stå vid rodret som en symbol för ett starkare Europa.

Det är en utveckling som jag har sett komma och bloggat om tidigare. i En valutaunion måste även finanspolitiken koordineras. Nu ser det ut att vara på väg.

Whatever the details, one thing is clear: the EU is at a turning-point. The debt crisis is forcing the 17 euro-zone countries to pool economic sovereignty to a degree that was unthinkable before. And their relationship with the ten non-euro outsiders, ranging from eurosceptical Britain to east Europeans who are keen to join the single currency, has been thrown into doubt.

Tanken med pakten är ge EU i uppgift att övervaka de nationella ekonomierna och i det hela verkar det dessutom ingå att Euro länderna måste köpa de gemensamma skattebaser som EU-arbetar med att ta fram. det hela kommer att övervakas av kommissionen.

Vi håller tummarna för detta. En stark och välfungerande Euro är Europas främsta verktyg för att skapa ett konkurrenskraftigt Europa.

Charlemagne: The union within the union | The Economist.

Vikten av politik

Jag har varit inne på det många gånger tidigare. Trots att de flesta länder fört en mycket expansiv och offensiv penningpolitik så kommer det att stå sig slätt på sikt – om det inte följs upp av kraftfulla politiska åtgärder för att skapa en sund finanspolitik. Paul Krugman skriver om det på sin blogg och formulerar sig så här bra.

I believe that given the grim economic situation, all players in the game should be trying to do whatever they can. There are other things the Fed can do; they would help; uncertainty about how much they would help shouldn’t be a reason not to try.

But it would be a big mistake to count on monetary policy alone. The zero lower bound on short rates really does matter, even if longer-term rates are positive. The Fed can control short-term interest rates, it can influence long rates — there’s a world of difference between those two statements. So it’s not safe to assume that the Fed can, for example, hit any target for nominal GDP that it chooses.

What that means is that while the Fed should be doing more, so should other actors: unconventional monetary policy should go along with fiscal stimulus. The Fed deserves to be chastised for not doing more; that’s not the same as saying that the Fed should be the only target of criticism.

Det finns många som tycker att politik är meningslöst och att det inte spelar någon roll.

Tack vare arbetslinjen har Sverige kunnat undvika många av de åtgärder som många andra fått ta till. Dessutom ser du ut som att vi vänder lite snabbare. Men hade det inte varit för att den borgliga regeringen gjort stora omställningar – innan krisen slog till – hade det troligtvis sett annorlunda ut.

Ett av problemet i de länder som har det värst är att de inte har haft en tydlig arbetslinje. Det är ironiskt att vi i Sverige skrattar i mjugg och Grekland och de andra ländernas förmåner. Vi glömmer bort att vi för inte så länge sedan satt med höga sjukskrivningstal och skickade ut människor i förtidspensionering och utanförskap på löpande band.

Monetary And Fiscal Policy: A Clarification – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

Stressade banker, i stressande länder

The Economist verkar ge EUs stresstest betyget knappt godkänt. Det var helt enkelt för enkelt.

Judged on this basis, the tests get half marks (see article). They do not prove that banks could withstand another severe shock. The worst-case scenario envisions that banks’ capital ratio falls by only one percentage point, to 9%. Yet typically banking crises eat up some four percentage points in net losses; America’s tests assumed a three-point hit over two years. On the plus side, the tests have at least led to lots of new disclosure, which should reassure investors that there are no ticking bombs at individual firms.

Slutsatsen är att det kommer att ha en viss lugnande effekt på marknaden, men det kommer inte att hjälpa alla. Det är bara de banker som finns i länder som har råd att stötta till vid en ny bankkris som det kommer att ha en verklig effekt. I exempelvis Spanien kommer bankerna att få det tufft. Med andra ord så belyser det än en gång vikten av en objektiv och kritisk granskning av EU-ländernas ekonomi. De som ska stresstestat är enskilda länder, och de testas ju faktiskt just nu i skarpt läge.

Men det borde finnas stort utrymme för förbättringar om man visar viljan och vågar genomföra det som alla vet behövs göra. Paul Krugman skriver om glappet mellan vad EU borde kunna producera och vad man lyckas producera. Det glappet har enligt honom blivit så stort att det kommer att ta mycket långt tid att ens komma i närheten av en produktion på full kapacitet.

So a huge gap has opened up between a reasonable estimate of potential output and actual output. Even if you believe that growth in Europe has picked up since the first quarter — and that the pickup will continue — it will take years to close that gap.

The only way you could justify not doing more to promote growth is to assume that potential output has been drastically reduced by the crisis — and if you believe that, you should be working day and night to reverse that decline.

The idea that policy has done enough is just crazy.

Det ska väl sägas att han får en hel del sura kommentarer om valet av referenspunkter och framtida förväntningar, men med tanke på att det finns beräkningar som visar att EU är 30 procent mindre produktivt än USA så borde det finns en hel del åtgärder som kan öka tillväxten rejält.

Det är bara för de stressade länderna att stressa vidare, annars riskerar deras banker att kollapsa inom en ganska snar framtid. Reskapitaliseringsbehovet är nämligen enormt

European banks: More stress ahead | The Economist.

Lagom luggade banker

Sju Europeiska banker klarade inte EU:s Stresstest. En tysk, En grekisk och resten spanska. Det ligger i linje med de antal som de flesta förväntade sig.

Resonemanget gick så här. Underkänns för många får vi en ny bankkris, underkänns ingen blir det ett misstroende mot testet.

Det som verkar vara glädjande är att man offentliggjort tillräckligt mycket information för att det ska gå att utvärdera testet.

Det var ju den stora farhågan att stresstestet skulle komma att klassas som ett stort PR trick för att lugna marknaden.

Det ska bli intressant att se vad analytikerna kommer fram till. Stresstestet i sig är ju ett bra instrument. Jag kan tycka att det till viss del är bättre än regleringar, eftersom det är betydligt mer dynamiskt. Men då krävs det en stor öppenhet kring testet och att oberoende parter sedan kan göra om och utvärdera själva testet.

Europe’s bank stress tests: The stressed-out seven | The Economist.

Som att kissa i byxorna

Låga räntor känns bra. Man kan låna mer, Bolånet är billigt. Men låga räntor under lång tid är farligt. Det är lite som att kissa i byxorna.

Riskerna med de låga räntor förklaras på ett bra sätt i artikeln Easy-money riders i The Economist. Dessutom så är det inte gratis att ha låga räntor. Det känns ju faktiskt bara som om det är bra med låga räntor. Men det är det så klart inte.

Yet some economists believe that very low interest rates have costs that are easily overlooked. Raghuram Rajan, a former IMF chief economist and professor at Chicago’s Booth School of Business, is one worrywart. “We need to challenge the view that the central banks produce low interest rates and nobody gets hurt,” he says. The Bank for International Settlements (BIS), the Basel-based bank for central banks, has similar anxieties. A chapter in its recent annual report asks whether the hidden costs of low interest rates might be greater than the visible benefits.

I korthet är riskerna dessa.

Räntevapnet är riksbankernas viktigaste. För att få nytta måste man kunna sänka. Med dagens nivåer kommer ytterligare sänkningar inte få någon effekt.

Kapitalallokeringen slutar att fungera. Pengar hamnar inte längre där de gör mest nytta. Det vill säga ger störst avkastning. Det innebär sin tur att arbeten inte skapas där det finns störst framtidsutsikter.

Riskbedömningar slutar att fungera. Med låga räntor riskerar vi att ta större risker än vi hade tagit om räntorna var högre. Vi köper för dyra hus, lånar pengar till affärsidéer som är orelastiska.

Bankerna rensar inte ut dåliga krediter. Eftersom kapitalkostnaden är så låg kan man låta krediter ligga krav trots att det inte finns någon återbetalningsförmåga. Det är ju bra om det i framtiden blir betalningsförmåga. Om så inte sker har man bara fördröjt en nödvändig omställning av ekonomin.

De låga räntorna i den gamla världen gör att den nya världen kan få problem.

Low interest rates in the rich world can impose costs on poorer countries. The Federal Reserve and the European Central Bank determine the world’s short-term interest rate, says Mr Rajan, but that rate is often unsuitable for other economies. Near-zero rich-world rates encourage yield-hungry investors to place their short-term funds in emerging markets. That is a headache for central banks in those countries, which find that raising rates to cool their economies only encourages speculative inflows.

När pengar inte har ett tillräckligt högt pris så blir resultatet precis detsamma som när vi köper andra billiga produkter. Vi tar inte hand om dem och utgår från att man kan skaffa nytt när det gamla har gjort sitt. Det kanske funkar på en klotgrill eller studsmatta men är inte en bra princip för pengar

So although the central banks still have plenty of tools, these are less effective than they were. Central banks have their role to play in restoring the world to health, but they cannot do it alone. Governments need to be acutely aware of this as they calibrate their austerity plans.

För att komma ifrån kostnaderna med låga räntor. Kostnader som dessutom ökar ju längre räntorna är låga så krävs det att finanspolitiken justeras. Det innebär att regeringar måste ta sitt ansvar och genomför strukturreformer. Strukturreformer som upplevs ha en tydligare och högre prislapp än de låga räntorna.

Ryck upp Europa

Är det helt kört för Europa? Är vi på väg utför, kanske snabbare än vi tror?

Omvärlden ler lite i smyg åt att verkligheten nu hinner ikapp Européerna, som har levt som kungar. I ett kungarike där utlandsemester, tidig pension och en mängd andra saker har varit rättigheter. Men Europas problem påverkar omvärlden. EU måste dessutom kunna visa att demokrati, frihandel och samarbete är ett sätt att bevara freden.

And yet an ailing Europe benefits nobody. Even now the European Union is the world’s biggest economy. Were it healthy, the worst of the global economic crisis would be over. Politically, everyone has a stake in the fate of Europe’s Big Idea, that rival nation states can do better by pooling some sovereignty instead of going to war. And socially, all democracies eventually have to grapple with Europe’s Big Problem, that governments and social protection tend to grow until they choke the economies that pay for them.

Europa har rest sig förut. Den gemensamma marknaden var ett svar på oljekriserna som drabbade Europa och som påverkade tillväxten högst negativt.

För att än en gång väcka liv i Europa finns det de som förespråkar mer politik.

Championed by France, they argue that the chaos that has spread from Greece to southern Europe shows the euro zone needs a core of dirigiste powers to run Europe in a more political and less technocratic way. To limit “unfair” competition, they want things like Europe-wide labour standards and some harmonisation of taxes. They want to oversee transfers of communal cash to the euro’s weakest members.

Sen finns det det länder som hellre ser att man håller det man har lovat och att det införs fler och tydligare regler.

Germany which, mindful of its own history, does not trust politicians with monetary policy. Its people were assured that the euro would be run with the same discipline as their beloved Deutschmark and they are sick of paying for all of Europe’s new schemes. Instead Germany wants a harsh system of rules, enshrined by treaty if need be, that would ban countries from spending too much.

The Economist pekar på behovet av reformer för att effektivisera ekonomin. Det går helt enkelt inte att spara sig ur problemet. På sikt måste tillväxten komma igång och det rejält. På grund av läget mellan Frankrike och Tyskland så kanske det bästa sättet att gå framåt. Tysklands exportindustri har dessutom kommit igång fint så de kommer att ha svårt att svälja att de ska lösa ut alla andra.

A rival perception, however, suggests that they are more like a couple on the verge of divorce: they agree on little, and trust each other even less. Consider the row over economic government. The French want to concoct a euro-zone block, with a direct line to the European Central Bank and fiscal harmonisation. The Germans reject this. They insist on a wider grouping, backed by strict budgetary discipline, and harsh sanctions for bad behaviour.

Den gemensamma marknaden är en av de aspekter med EU som jag tycker är absolut bäst. Men det finns fortfarande brister. EU är 30 procent mindre produktivt än USA.

The single market remains half-built. Mario Monti, an Italian economist and a former commissioner, has recently set out just how much more is left to do*. The EU is 30% less productive than America in services. Because European services companies operate behind national barriers they innovate less and they tend not to gain the full economies of scale. Whole areas, such as health care, are exempted from EU-wide competition. Likewise some high-tech industries, such as telecoms, have been protected and others, such as e-commerce, barely existed in 1992. A single digital market could be worth 4% of EU GDP by 2020. The EU has a costly, fragmented patent system, so products (like far too many workers) cannot cross borders easily; energy supply has not been properly liberalised; debts are hard to collect across borders. And so it goes on. National to-do lists are just as long. In Spain and Italy privileged workers are protected, discouraging new permanent jobs. German entrepreneurs are immediately taxed on equity they put into a start-up. Europeans retire too early everywhere.

Välfärden i  Europa kommer nog också att behöva ses över. Även om vi lyckas komma tillrätta med tillväxten lär det bara räcka till för att vi kan bibehålla dagens nivåer.

The problem is that the “European social model” has become, too often, a synonym for a very expensive way of doing things. It has also become an end in itself, with some EU leaders calling for Europe to grow purely in order to maintain its social-welfare systems. That is a pretty depressing call to arms: become more dynamic so Europe can still afford old-age pensions and unemployment benefits.

The Economist pekar på två möjliga vägar för Europa en positiv och en negativ.

Den positiva är att man har lärt sig läxan. Inte minst Tyskland ångar bittert att man bröt stabilitetspakten.

The single currency was always supposed to drive structural reforms, as once-profligate countries were forced by the rules, and their peers, to live within their means. Instead, France and Germany led a rebellion against the disciplines of the “stability and growth pact” on the first occasion it looked about to catch them. That signalled a free-for-all.

Nu kanske man förstår att man måste följa regler och att det inte går att lura marknaden. Strukturreformer som det har tjatats om under lång tid har börjat röra på sig.

European governments have nagged each other to carry out structural reforms for years, without great success. As Jean-Claude Juncker, prime minister of Luxembourg, said memorably in 2007: “We all know what to do, but we don’t know how to get re-elected once we have done it.”

Now, with markets shunning some Euro-laggards, doing the right thing is a matter of survival. Long-stuck dossiers are finally moving. On July 1st the European Commission announced plans to ram through an EU-wide patent valid in all 27 countries (a key demand of European business), after years of delays by Spain and Italy over the status given to their languages.

Det finns dessutom numera en medvetenhet och förståelse för att pensions- och förmånssystemen i mångt och mycket är orimliga. Det är ett stort steg framåt. Dessutom kanske länderna inser att strukturrefomer är ett sätt att kapa i budgeten.

Optimists have grounds for hoping that a squeeze on public spending will bring about some structural reforms by default. Desperate for swift cuts, governments have gone for slashing what they control directly, starting with public-sector pay and government running costs (including, in France, the presidential hunt).

Det är om allt går bra. Men det kommer att kräva mycket av EU. Mer än vi hitintills sett. Annars kommer de nationella parlamenten får svårt att göra sin del i det hela.

Leading officials in Brussels say they have to convince voters that Europe’s model of open borders is in the interests of the ordinary citizen. The EU must craft regulation that is seen as stopping abuses, especially in the financial sector, or “we will see the rise of protectionism and populism,” says a senior Brussels official.

Men om vi ska hitta lösning beror på vilken syn vi ska ha på EU. Det finns två grundläggande synsätt som riskerar att krocka med varandra. Inte minst hur man ser på och vill hantera globaliseringen.

For free-market liberals, the enlarged union’s size and diversity is itself an advantage. By taking in eastern countries with lower labour costs and workers who are far more mobile than their western cousins, the EU in effect brought globalisation within its own borders. For economic liberals, that flexibility and dynamism offers Europe’s best chance of survival.

But, for another other camp, involving Europe’s left (and more or less the entire French political class), the point of Europe is to keep globalisation at bay, or at least curb its power. According to this thinking, single nations are too small to maintain high-cost social-welfare models in the face of global competition. But the EU, with its 500m people, is big enough to assert the supremacy of political will over market forces. For such politicians, European diversity is a problem because it undermines the most advanced (meaning expensive) social models.

Centralt är alltså att Frankrike och Tyskland kan enas. Två länder som skiljer sig åt på många punkter. Det konstigaste är att den av dem som ligger sämst till visar så lite intresse av att genomföra riktiga och viktiga reformer.

The future of Europe: Staring into the abyss | The Economist.

Skandalernas Europa

Alla som brukar läsa min blogg vet nog att jag läser The Economist varje vecka. Det och massa onödiga rapporter och böcker. Normalt sett så är det alltså ganska städad litteratur. Inte så mycket chocker, skandaler, katastrofer, svek.

Men i förra veckans nummer var rena kvällstidningen. I Frankrike har de MUTAFFÄR under uppsegling som verkar gå hela vägen till toppen. Det är en riktigt snaskig historia där Liliane Bettencourt arvtagerska till L’Oréal har lämnat olagligt höga kampanjbidrag till Sarkozys presidentkampanj.

Claire Thibout, who worked for Mrs Bettencourt and her late husband, was reported as telling Mediapart, a French website, that the couple had handed €150,000 ($190,000) in cash to Mr Sarkozy’s campaign, 20 times above the legal limit set by French party-financing rules. Ms Thibout, it was said, used to take out €50,000 in cash each week, to “pay the doctors, hairdressers, minor staff etc, and politicians.”

Det hjälper inte att regeringen redan är i dålig dager på grund av tidigare affärer

The trouble for Mr Sarkozy, however, is that, even before these latest charges, various members of his government had been up to no good. Two of them have resigned: one for charging €12,000 of cigars to expenses, another for hiring a private jet at a cost of €116,500 to fly to an aid conference on Haiti. Other transgressors remain in office, including one who booked into a luxury hotel in South Africa and two others who misused their official lodgings.

Italien skakas av ännu en mutskandal. Eftersom det är Berlusconis kompis så har han givetvis utsett killen till minister så att han på så sätt kan undvika en rättegång.

Mr Brancher, a former priest, had been an executive in the business empire of the prime minister, Silvio Berlusconi, and was jailed on remand during the political corruption scandals of the early 1990s. He was tried and found guilty at the time, but not definitively convicted. This time Mr Brancher is accused of alleged embezzlement in the 2005 takeover battle for Antonveneta, a bank. Mr Berlusconi appointed Mr Brancher as minister for “decentralisation and subsidiarity”, even though his government is cutting costs and already has a minister for federal reform as well as another for the regions. Mr Brancher promptly invoked a new law (passed by Mr Berlusconi) allowing ministers to suspend their trials while in office.

Men denna gången har folk reagerat och blivit upprörda. Det kan bero på pakten mellan folket och makten har brutits. Folket gav politikerna fria händer att bära sig och och tillskansa sig medel på väljarnas bekostnad. Samtidigt så gav politikerna folket förmåner som inte var ekonomiskt försvarbara.Nu har hela arrangemangen gått i intet, eftersom politikerna måste göra stora budget nedskärningar.

Vi kan nog förvänta oss fler skandaler som pöser fram i takt med att svångremmen dras åt.

Update Grekland

Läste en kort uppdatering om läget i Grekland. Det verkar vara som om  protesterna har lagt sig lite. Än en gång ser man exempel på hur stora förändringar det handlar om.

The latest walkout was called to protest against an overhaul of the state pension system and labour-market reforms, due to be approved this month by parliament. From 2013, the retirement age for public workers will rise to 65 for both men and women, up from about 57 and 52 respectively. Pension payments will be cut. The government has also threatened to impose by law a three-year pay freeze for private-sector workers if it is not agreed in wage talks between unions and employers.

Man höjer alltså pensionsåldern med ca 10 år samtidigt som man sänker pensionerna.

Tyvärr har allt strejkande redan ställt till det. Turistindustrin har tappat 8 procent av sin omsättning så här långt in på säsongen. Det påverkar Greklands handelsbalans och är ytterst dåligt.Vänstern har som vanligt svårt att se bortom nästa löning.

Papandreou har fullt upp med att se till så att beslutade reformer genomförs. Man har valt att ta tag i skatteindrivningen vilket även det är ett gigantiskt jobb.

Men det som jag tycker är mest häpnadsväckande är att ett EU-land går till länder som Libyen, Kina och Arabstaterna med mössan i handen för att locka till sig investeringar.

Greece is also seeking investments from large sovereign-wealth funds. Mr Papandreou visited Libya, winning a promise from Muammar Qaddafi to support projects in Greece. Cabinet ministers have travelled to the Gulf states and China. Ambitious projects worth billions of euros—natural gas pipelines, port expansion and giant wind parks—are on the agenda. Mr Papandreou is hoping that a vision of future prosperity will offset the misery of today’s austerity.

EU har pumpat in mängder med pengar i landet genom strukturreformer. På grund av sin tandlöshet är det relativt riskfritt att slösa upp EU-pengar. Frågan är vad som händer när man gör samma saker med andras pengar. Dessutom tycker jag att det är oroande att man hamnar i skuld och blir beroende av odemokratiska länder. Men frågan är om det inte är något vi kommer att behöva vänja oss vid.

The Greek economy: Protesting, wearily | The Economist.

Europa vs Silicon Valley

I Veckans The Economist fanns det ett bra reportage som visade hur Europas IT industri har utvecklats och vilka möjligheter som det finns. En sak är helt klar Europa ligger långt efter.

Despite all this excitement, Europe’s tech breeding ground is still much smaller than Silicon Valley’s: in 2009 young European companies received €2.2 billion in seed and start-up capital (see chart 1), less than their American peers were given in the first quarter of this year alone.

Men industrin har utvecklats bra de senaste åren. För att skapa gynnsamma tillväxtvillkor krävs det ett antal saker entreprenörer, kapital, talang, affärsjurister m.m. Frågan är om det räcker. Europeiska entreprenörer skiljer sig ganska mycket från amerikanska i ett avseende och det är drivkraften att bli rik. Det kanske är det största hindret. Vi är duktiga på innovationer, men dåliga på kommersialisering

Granted, it is not yet clear whether Europe’s tech industries will become big enough to do the things that its entrepreneurs, venture capitalists and policymakers dream of: not just producing brilliant ideas, but turning them into lucrative commercial reality; creating a lot of jobs; and yielding the sorts of innovations that revolutionise old industries and spawn new ones. Nevertheless, the change is palpable.

Man listar upp en hel rad med andra hinder som vi måste ta tag i för att på allvar kunna konkurrera på en global marknad.

– Den fragmenterade marknaden och avstånden, både kulturellt och fysiskt

– Rigida arbetsrättsregler som gör att företag inte kan anpassa personalsammansättning på ett optimalt sätt. Dessutom finns det hinder mot arbetskraftsinvandring.

– Brist på riskkapital och riskkapitalister.

– Försiktiga konsumenter som är tröga vad det gäller att prova nya produkter och tjänster. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många early adapters.

– Den Europeiska IT industrin var på god väg. Men i samband med IT-bubblan så försvann nästan allt kapital och många företag fick stryka på foten. Det sitter fortfarande kvar i bakhuvudet på investerare som är onödigt försiktiga.

Om vi ska få ett Google eller Facebook krävs det dessutom en annan sak. Nämligen att någon fortsätter att driva sitt företag och inte säljer det så fort man börjar komma ur uppstartsfasen, även om det kan finnas goda motiv till en försäljning.

For this there are several possible explanations. Many venture capitalists cite a lack of “exit options”. Only a few European start-ups can hope for a big flotation at home. No stockmarket in Europe is a match for the NASDAQ, where most American technology companies are listed. In addition, Europe’s big IT firms still mostly prefer to develop new technology themselves rather than buy it. Europe also lacks executives with the experience to turn a start-up into a big company, says Hussein Kanji, formerly of Accel’s European branch, who is now raising capital for a new early-stage venture fund.

Slutsatsen måste bli den att det behövs mer kapital, fler entreprenörer och återigen mer kapital. Dessutom måste EU vässa sig och satsa mer på innovationer. Men jag tror att det sägs nedan.

It is tempting to wonder what governments might do to help. The answer may be: not all that much. “You cannot build an ecosystem, you have to grow it,” says Mr Skinner of the London Business School. Simon Levene, formerly of Accel Partners Europe, adds: “These things take time. Europe is now where Silicon Valley was in the early 1990s.”

Vi måste helt enkel skapa en god grogrund och se till att tillföra näring i form av lämplig mängd kapital och låta tillväxten ta den tid det tar.

Europe’s tech entrepreneurs: Blooming | The Economist.

Spanska sjukan

I veckans The Economist fanns det en beskrivning av hur sjuk arbetsmarknaden är i Spanien. Våra problem med LAS är som en spott i Nilen i jämförelse. Exemplet nedan är skrämmande. och visar hur svårt det kommer att bli för de sydeuropeiska länderna att få sina finanser under kontroll.

Moreover, powerful men like Mr Granados are oddly powerless when it comes to changing the status quo. Spanish public workers essentially cannot be sacked. Last week Madrid’s regional government announced it was scrapping 48 of its 125 official cars, and replacing the remaining Audi and Peugeot limousines with midsized models. “The paradox is, I can’t get rid of any of the official drivers,” sighs Mr Granados. He can try moving government drivers to new duties, but only with their consent (though he is laying off 23 drivers on temporary contracts).

The minister cannot move an official from social services to the health department, or from a day to a night shift. Absenteeism rates average 18%, but little can be done about abuses: public workers can take three days off sick without medical proof. If he wants to recruit a star surgeon, the minister cannot offer a bonus. All surgeons must be paid the same rates—indeed, doctors’ salaries are tied to pay rates for all staff, including hospital cleaners. The conservative-led regional government might like to privatise some state enterprises, including Madrid’s two public television channels. But under collective agreements, workers laid off by new private owners would have to be taken back on to the public payroll. An army of 3,242 trade union representatives polices these agreements, their salaries paid by the Madrid region.


De minst sagt bekväma och till synes tryggade offentliga tjänsterna är ännu attraktivare när det blåser i ekonomin. Det finns privata skolor som tar bra betalt för att ordna skräddarsydda utbildningar som ökar chanserna att få ett bra jobb. Lärarna är ofta offentlig anställda som extraknäcker när deras ordinarie arbetstid är slut. Eftersom de börjar åtta och slutar tre finns det gott om tid.

Frågan är inte om det är hållbart – utan hur länge. Frågan är om det är om det är det interna förändringstrycket från de 40 procent av ungdomarna som är arbetslösa eller om det är det externa trycket från kreditgivare som kommer att tvinga fram drastiska strukturförändringar.

But in places like Spain, an unsackable bureaucracy now co-exists with 40% youth unemployment. That is a recipe for reform or revolt. Half measures will not do the trick.

Ju förr man tar tag i det desto mindre kommer det att kännas. Frågan är bara om det överhuvudtaget går att göra något åt och dessutom hur man gör. Risken är att man använder sig av generösa avgångsvederlag och pensionslösningar. Samma lösning som vi i Sverige använde oss av på 90-talet.

Charlemagne: The pain in Spain | The Economist.