Räntespöket

Riksbanken är oroliga för en Svensk bostadsbubbla. Det är egentligen inte deras huvuduppgift att oroa sig för sådana saker. Det är väl därför som finanspektionen rycker in hotar om lånetak och regleringar.

Riksbanken hotar om nära förestående räntehöjningar, och ger löften om en  reproränta på 5 procent inom ett par år.

Är det realistiskt. Ja och Nej – internationellt sett finns det stora delar av världen som kommer att behöva ligga kvar med låga räntor under ganska lång tid.

…few expect the Federal Reserve, the European Central Bank (ECB) or the Bank of England to raise rates this year. Some think rates will stay where they are in 2011, too.

Jag har redan gett min syn på vad jag anser om att Finansinspektionen lägger sig i sådan som  marknaden bör reglera.

Jag tycker att det är allvarligt när Riksbanken och Finansinspektionen hotar i syfte att påverka marknaden. Risken är att det blir som historier om pojken som skrek varg.

Varför är det då inte realistiskt att tro att räntorna kommer att sticka iväg. Under högkonjukturen försökte riksbanken att kyla marknaden genom att höja räntan. Så fort vi avvek mer än0,5 procent från Euro-räntan stack värdet på kronan och exportindustrin upplevde en minskad efterfråga på sina varor.

Däremot kan vi får räntehöjningar av ett annat skäl än reporräntan. Det beror på att bankernas riskpremier ser ut att öka. Det finns redan nu tecken på att den ränta som bankerna använder när de lånar ut pengar mellan varandra har höjts.

Den räddningsaktion som genomfördes för att stabilisera bankerna har helt enkelt inte varit tillräckligt effektiv på mellanlång sikt. På kort tid funkade det. På lång sikt ökar osäkerheten ytterligare, eftersom det inte finns en plan för hur likviditeten som pumpades in i bankerna ska avvecklas. Ökad osäkerhet betyder höjd riskpremie och det betyder höjda räntor.

Det värsta är att en ökad riskpremie inte bara kommer att beröra Sverige utan även de länder som skulle behövt en låg ränta för att få rätt på sina statsfinanser.

Finanskrisen kan mycket väl få en andra akt, men jag vill inte skrika varg.

Financial markets: Rescuing the rescuers | The Economist.

Greklands problem är Europas problem

Det är ganska intressant att man hela tiden hör folk säga att Greklands problem är hela Europas problem. Så är. Men nu är det snarare så att stora delar av Europa har Greklands problem och det börjar marknaden att se genom. De har stora budgetunderskott och stora statsskulder. Deras ekonomier är inte konkurrenskraftiga.

I mitten på maj kom man överens om ett rekordstort räddningspaket och en stabiliseringsfond för framtida kriser. Det var dock inte en lösning utan snarare ett första hjälpen förband.

However, this giddy joy soon gave way to a more sober view, for three main reasons. First, the rescue plan has a patched-together feel. Many of the details are still missing. Second, the fact that the ECB is buying the debt of euro-area governments raises questions about the central bank’s much-trumpeted independence of politicians—and hence about its credibility as an inflation-fighter. And third, the package, impressive though its scale and speed may be, only buys time for troubled governments to cut their budget deficits and put in place structural reforms needed to improve their lost export competitiveness. If that time is wasted, even worse trouble may lie ahead for the euro zone’s policymakers and their fellow citizens.

Här finns alltså tre stora farhågor den första börjar väl lösa sig, men det har kommit till ett nytt problem. Marknaden börjar titta på de länder som lovade ställa upp och har dessutom börjat tänka om när de prissätter räntorna  för de länder som behöver låna. Därför blev glädjeyran betydligt kortare än vad alla hade förväntat. Senaste veckan har Euro tappat rejält i värde och politikerna måste ta nya tag och klura ett varv till.

The Economist pekar på tre saker som har gjort att räddningspaketets effekt i det närmaste har försvunnit. Man är dessutom oroliga för att Europas ledare inte kommer att agera tillräckligt kraftfullt för att komma tillrätta med sina budgetunderskott eftersom de är desillusionerade.

Det första är det faktum att politikerna i de flesta länder försöker att rikta missnöjet mot finansmarknaderna. När Tyskland gick in och försökta begränsa marknadens verktyg för att hantera risker störtdök börserna. Politikerna förstår helt enkelt att det är politiken som måste förändras inte finansmarknaden.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Det andra är det faktum att man inte riktigt tar till sig det bakomliggande problemet. Att många europeiska länder redan sitter på stora statsskulder. Att lova att låna mer pengar för någon annans skull är inte tillräckligt trovärdigt. Marknaden har helt enkelt börjat granska borgenärerna. Det har haft den effekten att marknaden även börjar göra nya bedömningar avseende borgenärernas egna lån. Frankrike hade till exempel varit bättre hjälpta av att sitta lugnt i båten och hoppas att ingen noterade att de har haft budgetunderskott de senaste 30 åren.

Även om Grekland lyckas komma tillrätta med sina budget underskott kommer de sitta med en statsskuld på 150 procent. Det är inte en lätt match att hantera den.

Det mest oroande är dock att Europa inte inser vikten av strukturreformer. De tror att det löser sig om man får budgeten i balans. Men ska man få statsskulden under kontroll måste det till tillväxt. Då är reformer nödvändiga.

The third and most disturbing delusion is that deeper structural reform is not necessary; everything will be fine if only Greece and other euro-zone laggards cut their budget deficits. Several notorious fiscal reprobates are promising Angela Merkel that they will whip themselves into line. This is both masochistic and cowardly. On the one hand, sharply reducing demand in economies that are recovering only weakly from recession may cause much unnecessary pain. But an obsession with fiscal discipline may also be an excuse for politicians to run away from tackling Europe’s chronic imbalances and the loss of competitiveness in southern Europe.

Greece, Spain and Italy all made strenuous efforts to qualify for the euro. But once in, they relaxed and gave up the tiresome business of pushing through reforms to enhance competition, hold down labour costs and boost productivity. In fact their loss of monetary and exchange-rate flexibility makes these reforms more pressing—as the euro crisis has underlined. It also makes it imperative that Germany do more to boost domestic demand. How sad that most euro-zone governments still do not seem to get it; how pathetic that they cover their ignorance by blaming hedge-fund managers in London.

Att Grekland vidtar åtgärder med kniven på strupen är ju inte så konstigt. Spanien har börjat skära i kostnaderna även om det inte går så fort som marknaden vill.

Mr Zapatero is skilled at sounding as if he means business, but his record is of painful slowness to deliver. Only a shove by the markets, the European Union or, on this occasion, America’s Barack Obama, can get him to act against his left-wing instincts. His May 12th plans, included a 5% cut in civil-service pay and the freezing of pensions next year, but he also wants higher taxes on the rich. He has made clear that the unpopular 2011 pensions freeze will not affect a top-up payment for this year’s inflation if it is over 1%. The cuts were welcomed by other euro-zone leaders anxious to avert a Spanish debt crisis. Spain’s economy, accounting for 12% of the euro zone, is four times as big as Greece’s. It is genuinely too big to fail.

Frankrike har som jag nämnde tidigare inte haft sin budget i balans de senaste 30 åren. Men de har börjat vidta åtgärder. Ett stort problem är pensionsbomben. Behovet av en pensionsreform är stort men det händer inte särskilt mycket för att komma tillrätta med varken pensionerna eller pensionsåldern.

President Nicolas Sarkozy has trimmed spending, notably by not replacing one in two retiring civil servants. But there is no mention of pay freezes, let alone cuts; and talk of rigueur (austerity) remains taboo. France is betting on GDP growth, which it thinks will reach 2.5% from 2011, to get the deficit below 3% of GDP by 2013. The European Commission has already said this is wildly optimistic, noting “substantial risks” that the deficit in 2011-13 will be worse than forecast. The commission says debt could hit 95% of GDP by 2020.

Allt detta är enskilda länders problem som kan påverka Europa och Euron negativt. Men räddningspaketet innehöll en del som riskerar hela Eurons trovärdighet på ett sätt som är mycket allvarligare.

Moderna centralbanken har ett mål. Att hålla inflationen på en acceptabel och stabil nivå. Därför är Europeiska centralbanken självständig. Men som en del av räddningspaketet fick de möjlighet att köpa statsobligationer. Villkoret var att det skulle vara i situationer när marknaden vad dysfunktionell. I princip så fort paketet var på plats gick man ut och gjorde det.

That is what many in Germany had long feared. Axel Weber, the head of Germany’s central bank, has been publicly critical of the ECB’s decision to buy bonds. He is known to be headstrong and a champion of monetarist orthodoxy. But ECB-watchers think Mr Weber had little choice but to voice his reservations, if only to quell discord within the Bundesbank. “In Germany the feeling is that two red lines have been crossed,” says Thomas Mayer at Deutsche Bank—that each country is responsible for its own public finances and that the ECB would never be an agent of fiscal policy. German anxieties might be pacified were Mr Weber to succeed Mr Trichet when he steps down next year.

Det man är rädd för är att Centralbanken ska börja agera sedelpress och lasta av länderna så att de ytterligare fördröjer nödvändiga reformer. Vi riskerar dessutom att inflationen drar iväg och värdet på Euron urholkas. Det var inte det som var tanken med Euron. Euron skulle lyfta Europa  – inte sänka.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Finansinspektionens långa arm

Nu vill finansinspektionen lägga sig i hur mycket som banken får låna ut till den som står i begrepp att köpa en bostad. Formulerar man om det blir det betydligt tydligare. Finansinspektion lägger sig i hur mycket individen får låna för att köpa en bostad.

För mig är det självklart att det är upp till kreditgivare och kredittagare att sätta dessa gränser.

Kreditgivaren har ett ansvar att säkerställa att det finns en betryggande säkerhet och att kredittagaren har återbetalningsförmåga. Kredittagaren har ett ansvar för att köpa en fastighet till rätt pris och att säkerställa att han har  möjlighet att bo kvar eller göra en bra exit även om räntorna sticker iväg.

Båda parter tar risker. Banken för att förlora pengar. Kredittagaren för att tvingas att flytta från hus & hem och att förlora pengar.

Dessa risker är normala risker som parterna ska bedöma, inte finansinspektionen.

Jag diskuterat det med bekanta vid några tillfällen och äldre är oftast positiva till en sådan här reglering.

Man kan höra saker som:

Jag har varit med när räntan var flera hundra procent – javisst. Vid ett mycket mycket kort tillfälle när vi hade en fastvalutakurs.

Jag har betalat 15 procent i ränta under många år – Javisst. Men inflationen var också i de krokarna, vilket innebar huset i princip amorterades med hjälp av inflationen. Samtidigt gjorde man fulla ränteavdrag i deklarationen och slapp betala skatt om man sålde fastigheten.

I princip har den äldre generationen inte amorterat för egen hand utan tagit hjälp av en oansvarig finanspolitik.

Ett lånetak kommer att stänga ute många yngre från bostadsmarknaden. De är uppväxte i ett samhälle där man inte behöver spara eftersom staten står för tryggheten. Samma stat som nu vill ge dem fingret när de ska köpa sin första bostad.

Har man inte ekonomiskt starka föräldrar blir det svårt. Det innebär att man befäster  och förstärker de ekonomiska skillnaderna. Klassresan blir svårare.

Dessutom är det en helt meningslös reglering eftersom marknaden i övrigt är oreglerad. Det som saknas kan lösas med inblanco lån, säljarreverser, eller att föräldrar eller annan släkting ställer sin fastighet i pant.

Finansinspektionen skulle varit lika på hugget och gått ut och informerat när bankerna belånade upp till 95 eller rentav 100 procent för några år sedan. Dessutom var det ju en statligt ägd bank som gick i spetsen för den ökade belåningsgraden när de skulle ”pressa” de andra bankerna.

Att staten satte marknadskrafterna ur spel en gång kan inte användas som argument för att staten ska göra det igen.

Det nya bolånetaket slår mot de unga – DN.se.

Papandreou och apokalypsen

Grekerna har godkänt villkoren som IMF och Euro-länderna har ställt för att de ska bli aktuellt att ställa upp med lån. Sparpaketet kommer på ett väldigt tydligt sätt drabba grekerna eftersom det innebär att de bonuslöner som grekerna har fått två gånger om året fryser inne. Dessutom får grekerna inte höja lönerna samtidigt som momsen höjs. Det kommer att kännas rejält i hushållskassorna.

Nu återstår bara frågan om Grekland kommer att leverera de besparingar och åtstramningar man har skrivit under på. En underskrift från Papandreou är absolut inte någon garanti för någonting. Han har vid flera tillfällen skyllt den uppkomna situationen på  spekulanter och på finansmarknaden. Dessutom har han mage över att klaga över att andra inte plockar upp efter dem tillräckligt fort.

Trots att både EU och IMF kommer att hårdbevaka Grekland är jag tveksam till om de verkligen kommer att orka med att genomföra hela programmet. Att de inte ens erkänner att de själv har satt sig i situationen utgör ett varningstecken som borde göra att både IMF och EU drog öronen åt sig.

di.se – Grekland bekräftar uppgörelse om miljardlån.

Grekisk tragedi

En otroligt fantasilös rubrik, men vad ska man säga om Greklands finansiella situation.Euro-länderna gick för några veckor med på ett mindre åtagande för att rädda Grekland. Förra veckan stod det klart att det inte var tillräckligt, ränteskillnaden fortsatte att stiga.

On the face of it, this week’s renewed bond-market jitters were caused by growing doubts that an emergency-aid package patched together by European Union leaders last month offers Greece much help. Under the terms of the EU deal, any short-term support would have to be approved by all of the 16 countries in the euro zone. German anger at Greece’s profligacy could easily delay the cash it would need should bond markets close.

När det visade sig att marknaden såg genom de otillräckliga löftena tvingades de både utöka omfattningen av sina åtaganden och vara mer konkreta.

A near-panic in the bond markets has now forced them to spell out the terms of support for their stricken colleague, should it be needed. If push comes to shove, the other 15 euro-zone countries are willing to provide Greece with up to €30 billion ($41 billion) of three-year fixed- and variable-rate loans in the first 12 months of any support programme.

Att de ställer upp för Grekland handlar inte om solidaritet. Det handlar om en kombination av att Europas banker är extremt känsliga efter finanskrisen. Det finns helt enkelt inte utrymme för att låta bankerna förlora mer pengar. Dessutom vill man inte att problemet ska spridas. Italien har nästan lika dåliga finanser men en statsskuld som är 5 gånger så stor i nominellt värde. Nu kan jag inte förstå hur man kan tro att Italiens situation inte kommer att kommer att bli utsatt för marknadens granskande öga.

Yet as Ireland, Portugal and Spain were caught in the markets’ sights besides Greece, Italy remained in the shadows. It may not be able to do so for much longer. Although the government adopted only a modest fiscal stimulus, its budget deficit rose in 2009 to 5.2% of GDP. That is lowish, but Italy’s public debt stands at 115%, second only to Greece in the euro area. Worse, the government now has a primary deficit—ie, spending before interest exceeds revenue—for the first time since 1991.

Tillbaka till Grekland. Man har fått en lång rad krav på sig för att få den misskötta ekonomin i bättre skick. The Economist väcker den intressanta frågan kring om Grekerna kommer att hålla ut. Kommer de tycka att det är värt det?

Greece’s to-do list is now well-known. A country that spent years mismanaging and misreporting its public finances must tighten its belt dramatically for a long time. To boost competitiveness and growth, as well as improve the budget, it must embrace radical tax changes, cuts in public-sector pay and pension reforms. Bold adjustment, which to its credit the new Greek government has already begun, will reduce the risk of Greece finding its debts unpayable in three years’ time.

Even then, it is not hard to see circumstances in which the Greeks might think they would be better off defaulting.

Det går till och med att argumentera för att att det hade varit bättre om Grekland ställd in betalningarna och tog upp förhandlingarna med sina kreditgivare.

Greece is different because it has much more debt outstanding and because bondholders may face a more severe haircut—although with sufficient fiscal consolidation a more modest restructuring could be feasible. Sovereign-debt lawyers say that in some ways a restructuring of Greek debt would be easier than many people think. But other things would be new and harder, especially the complexity caused by credit-default swaps, which have not yet played a big role in any sovereign-debt restructurings. It is uncertain, for instance, whether a pre-emptive restructuring would trigger the default clause in credit-default swaps. But Lee Buchheit, a leading sovereign-debt lawyer, says that the biggest risk in most debt-restructuring cases is governments that try to put off the inevitable. “By far the greater risk is pathological procrastination by the debtor in the face of an obviously untenable financial situation,” he argues, in which a country pursues frantic and ruinously expensive emergency financing in the lead-up to an eventual restructuring.

Hur man än vrider och vänder på det finns det bara en sak som Grekerna kan göra. Bita i det sura äpplet och ta tag i landets problem. Att leva över sina tillgångar och förmågor håller inte nte i längden. Det gäller Grekland, Italien och Spanien. Reformer nu är bättre än reformer sen.

So the euro area’s other vulnerable economies must also use the next few years to convince the markets that they are not like Greece. That will also demand fiscal austerity. But even more important are structural reforms to improve competitiveness and boost growth. Without the option of a currency devaluation, countries such as Spain, Portugal and Italy have no alternative but to restrain labour costs and bring in supply-side reforms that raise productivity, especially through the freeing of labour markets. These reforms, long overdue, are now essential. It would be a mistake for the leaders of Spain and Italy to assume that if they got into trouble they might be bailed out like Greece: neither the EU nor the IMF could afford it.