Släpp Släparna loss

Det blir ingen ordning på de skuldtyngda länderna i Europas utkanter. De senaste veckorna har Portugal varit i fokus. Eftersom statsministern avgick när parlamentet underkända hans planer för att få landet på fötter.

Nu skriver The Economist på ett bra sätt om att man snarast bör göra det man borde gjort från början. Låta länderna defaulta sina lån och omstrukturera dem. Det har varit en kostsam historia att hålla dem på fötterna under den här tiden. Men det viktigaste det hjälper inte. Europa kan inte visa den enighet som skulle krävt för att återställa marknadens förtroende.

Där emot har det kommit vissa positiva saker ur det här. På ett finansekonomiskt plan har Europas länder närmat sig varandra. Och det är det ända som på sikt kan säkerställa en fungerande Euro.

Conflicting national interests have always dogged the EU. Even so, Euro-optimists say, it has been able to take far-reaching, even unpopular, decisions in times of need. It has gone further in toughening budgetary rules and integrating economic policies than anyone thought possible a year ago. True enough. Yet despite all that, the EU has not done enough to quell the markets.

The euro zone’s periphery: They’re bust. Admit it. | The Economist.

Charlemagne: The handicapped union | The Economist.

Kapitalerosion

Carl B Hamilton har förslagit en minskning av kapitalbeskattningen från 30 procent till 25 procent. Förslaget har möts av ganska mycket kritik. Det beror säkert på att rubrikerna skriker ut att ränteavdraget kommer att minskas. Något som Carl B Hamilton själv också anser vara den främsta anledningen att sänka skattesatsen.

Hade man istället argumenterat för en sänkning av skatterna i syfte att locka kapital till Sverige och få det kapital att komma i arbete – då hade det minskade avdraget varit en bieffekt. Jag har själv förespråkat en sänkning av kapitalskatterna. Men det har ingenting med bostadsmarknaden att göra. En sänkning av kapitalskatterna är i första hand en tillväxtfråga och i andra hand en frihetsfråga.

Carl B Hamiltons förslag bygger på en argumentation som vänder stora delar av befolkningen mot förslaget. Jag tycker att det är positivt om våra skattesatser harmoniserar med de som råder i omvärlden. Jag tycker att det är positivt att sparande (kapitalackumulation) uppmuntras. Kapital är av största nödvändighet för att få ett bra företagsklimat. Det kvittar hur mycket kompetens, idéer det finns om det inte finns kapital som möjliggör att dessa förverkligas och utvecklas. Höga skattesatser på kapital kan liknas vid den jorderosion som sker på många håll i världen. Försvinner kapitalet kan inget växa.

På lång sikt är bostadspriserna beroende på befolkningen betalningsförmåga. Idag är priserna för höga om man ser . Carl B Hamiltons förslag är en nödvändighet för att locka fram det kapital som på långsikt säkerställer denna betalningsförmåga.

Jag håller med alla dem som invänder mot Hamiltons förslag med hänvisning till att det finns betydligt bättre verktyg för att hålla ner fastighetspriserna. Hamilton har fel, men det blir ändå rätt så att säga. Däremot måste jag påpeka att de verktyg som lyfts fram oftast har starkt oliberala inslag där individens frihet inskränkt ganska rejält. En annan märklig sak är att han vill sänka avdraget för att göra det dyrare att bo. Samtidigt vill han kompensera de som drabbas med utökade jobbskatteavdrag.

Jag vänder mig emot att man från politiskt håll lägger i sig i hur finansmarknaden och bostadsmarknaden fungerar. Det har jag bloggat om tidigare här i samband med att frågan om ett utlåningstak först seglade upp. Samtidigt är det oerhört positivt att en politiker lyfter problemet och vill lösa det med finanspolitik. Jag har tidigare bloggat om att jag inte tycker att det är riksbankens uppgift att ta hänsyn till bopriserna.

Bostadsmarknaden i Sverige fungerar uppenbarligen inte. Det beror enligt mig på en överreglering av byggandet ,en icke fungerande prismekanism vid hyressättningen och på bristande konkurrens inom byggbranschen. Lösningen på detta är sannolikt inte att införa ett utlåningstak.

Nedan har hittar du några intressanta länkar.

”Dags att minska hushållens ränteavdrag för bostadslån” – DN.SE.

Hamiltons Blandning: Sänkt skatt för tillväxt, stabilitet och fördelning (=lägre ränta).

Hamiltons Blandning: Argumentrensning i skattedebatten, del I..

Politikerna måste ingripa mot bostadsbubbla | SvD.

Fler regleringar är ingen lösning | Brännpunkt | SvD.

Folkpartiet Eslöv: Det här med bolånebubbla….

För moral och ansvar: Spara eller slösa?.

Niklas Frykman: Ett bra förslag.

Vem gör vad

Politikerna har ett stort ansvar för att fixa till världsekonomin. Riksbankerna har gjort sin del. Nu återstår det för politikerna att göra sitt. Politikerna måste ta sitt ansvar och sluta peka finger åt riksbanken och finansmarknader.

En låg ränta är inte lösningen och på sikt skadligt. Ingen räntepolitik i världen kan kompensera för uteblivna struktur reformer.

Only politicians can address the structural problems that are also holding back the rich world’s economies, such as the housing debt in America and the barriers to hiring in parts of Europe. Only politicians in countries, notably including America, that still have room for fiscal stimulus can ensure that it is used to complement monetary policy. And only politicians can couple stimulus with longer-term pension and tax reform, so that investors do not lose faith in sovereigns’ future solvency.

Vi har sett många små tecken till ansvarstagande. Pensionsreformer har genomförts i Frankrike, marknader öppnats upp för konkurrens i Grekland och i Spanien ser det ut som om arbetsmarknaden kommer att förändras. Men små steg räcker inte hur länge som helst. Marknaden finns där och letar efter tecken på att stegen blir kortare eller färre.

Global economic policy: Monetary illusions | The Economist.

Orimliga löften och otakt i maskineriet

Nationalekonomi är uppbyggd kring två viktiga begrepp penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitik bedrivs av riksbanken. Finanspolitik av riksdagen.

Dessa två samspelar inte fullt ut i alla länder. Oftast skyller politikerna på riksbanken, medan Riksbanken inte kan vara riktigt tydliga mot politikerna. Eftersom de då dels riskerar sin självständighet, men också kan anklagas för att lägga sig i landets politik.

Much as central bankers would like to ignore fiscal policy, they cannot. “Fiscal alchemy can undermine monetary science,” says Mr Leeper. A wise monetary policy aims to keep prices stable, prudent fiscal policy to stabilise government debt. This division of labour works as long as the public believes that, after running a big deficit, the government will raise taxes or cut spending enough to keep debt under control. But, he argues, if the debt is so large that the government cannot credibly commit to these actions, the public assumes the central bank will inflate away the debt by printing money. Inflation expectations soar and the central bank loses control of prices.

I en mycket bra artikel om hur USA ska komma ur sitt dödläge och få ner arbetslösheten och upp tillväxten resoneras det kring effekten av att riksbanken i USA har köpt värdepapper i en närmast ogreppbar skala. QE –  quantitative easing kallas det och fungerar så här.

QE works mainly through two channels. First, when the central bank buys government bonds the extra demand raises bond prices and lowers their yields. Lower long-term interest rates stimulate activity elsewhere in the economy. Second, when banks sell their bonds to the central bank they get reserves (ie, deposits at the central bank) in return. They have an incentive to swap those low-yielding reserves for something with better returns, like shares or corporate debt. This lowers private-borrowing costs and raises asset values, boosting wealth and spending.

Den stora frågorna som inte diskuteras vidare här är dessa. Hur ska USA får sitt underskott under kontroll och en bättre handelsbalans, och hur ska det gå till när riksbanken vill sälja av alla dessa värdepapper. Gör man inte det riskerar de att läcka ut realekonomin och skapa inflation.

Economics focus: War footing | The Economist.

Vikten av politik

Jag har varit inne på det många gånger tidigare. Trots att de flesta länder fört en mycket expansiv och offensiv penningpolitik så kommer det att stå sig slätt på sikt – om det inte följs upp av kraftfulla politiska åtgärder för att skapa en sund finanspolitik. Paul Krugman skriver om det på sin blogg och formulerar sig så här bra.

I believe that given the grim economic situation, all players in the game should be trying to do whatever they can. There are other things the Fed can do; they would help; uncertainty about how much they would help shouldn’t be a reason not to try.

But it would be a big mistake to count on monetary policy alone. The zero lower bound on short rates really does matter, even if longer-term rates are positive. The Fed can control short-term interest rates, it can influence long rates — there’s a world of difference between those two statements. So it’s not safe to assume that the Fed can, for example, hit any target for nominal GDP that it chooses.

What that means is that while the Fed should be doing more, so should other actors: unconventional monetary policy should go along with fiscal stimulus. The Fed deserves to be chastised for not doing more; that’s not the same as saying that the Fed should be the only target of criticism.

Det finns många som tycker att politik är meningslöst och att det inte spelar någon roll.

Tack vare arbetslinjen har Sverige kunnat undvika många av de åtgärder som många andra fått ta till. Dessutom ser du ut som att vi vänder lite snabbare. Men hade det inte varit för att den borgliga regeringen gjort stora omställningar – innan krisen slog till – hade det troligtvis sett annorlunda ut.

Ett av problemet i de länder som har det värst är att de inte har haft en tydlig arbetslinje. Det är ironiskt att vi i Sverige skrattar i mjugg och Grekland och de andra ländernas förmåner. Vi glömmer bort att vi för inte så länge sedan satt med höga sjukskrivningstal och skickade ut människor i förtidspensionering och utanförskap på löpande band.

Monetary And Fiscal Policy: A Clarification – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

Som att kissa i byxorna

Låga räntor känns bra. Man kan låna mer, Bolånet är billigt. Men låga räntor under lång tid är farligt. Det är lite som att kissa i byxorna.

Riskerna med de låga räntor förklaras på ett bra sätt i artikeln Easy-money riders i The Economist. Dessutom så är det inte gratis att ha låga räntor. Det känns ju faktiskt bara som om det är bra med låga räntor. Men det är det så klart inte.

Yet some economists believe that very low interest rates have costs that are easily overlooked. Raghuram Rajan, a former IMF chief economist and professor at Chicago’s Booth School of Business, is one worrywart. “We need to challenge the view that the central banks produce low interest rates and nobody gets hurt,” he says. The Bank for International Settlements (BIS), the Basel-based bank for central banks, has similar anxieties. A chapter in its recent annual report asks whether the hidden costs of low interest rates might be greater than the visible benefits.

I korthet är riskerna dessa.

Räntevapnet är riksbankernas viktigaste. För att få nytta måste man kunna sänka. Med dagens nivåer kommer ytterligare sänkningar inte få någon effekt.

Kapitalallokeringen slutar att fungera. Pengar hamnar inte längre där de gör mest nytta. Det vill säga ger störst avkastning. Det innebär sin tur att arbeten inte skapas där det finns störst framtidsutsikter.

Riskbedömningar slutar att fungera. Med låga räntor riskerar vi att ta större risker än vi hade tagit om räntorna var högre. Vi köper för dyra hus, lånar pengar till affärsidéer som är orelastiska.

Bankerna rensar inte ut dåliga krediter. Eftersom kapitalkostnaden är så låg kan man låta krediter ligga krav trots att det inte finns någon återbetalningsförmåga. Det är ju bra om det i framtiden blir betalningsförmåga. Om så inte sker har man bara fördröjt en nödvändig omställning av ekonomin.

De låga räntorna i den gamla världen gör att den nya världen kan få problem.

Low interest rates in the rich world can impose costs on poorer countries. The Federal Reserve and the European Central Bank determine the world’s short-term interest rate, says Mr Rajan, but that rate is often unsuitable for other economies. Near-zero rich-world rates encourage yield-hungry investors to place their short-term funds in emerging markets. That is a headache for central banks in those countries, which find that raising rates to cool their economies only encourages speculative inflows.

När pengar inte har ett tillräckligt högt pris så blir resultatet precis detsamma som när vi köper andra billiga produkter. Vi tar inte hand om dem och utgår från att man kan skaffa nytt när det gamla har gjort sitt. Det kanske funkar på en klotgrill eller studsmatta men är inte en bra princip för pengar

So although the central banks still have plenty of tools, these are less effective than they were. Central banks have their role to play in restoring the world to health, but they cannot do it alone. Governments need to be acutely aware of this as they calibrate their austerity plans.

För att komma ifrån kostnaderna med låga räntor. Kostnader som dessutom ökar ju längre räntorna är låga så krävs det att finanspolitiken justeras. Det innebär att regeringar måste ta sitt ansvar och genomför strukturreformer. Strukturreformer som upplevs ha en tydligare och högre prislapp än de låga räntorna.

Råd om Finanspolitik

Sedan 2007 har vi en myndighet som heter Finanspolitiska rådet. Det är en oerhört liten myndighet.  8 ledamöter och fyra administratörer, men det är nog den myndighet som har högst kompetens om man ser vilka det är som sitter med i rådet. Rådet har dessutom en rejäl uppgift att sköta.

Finanspolitiska rådet är en myndighet som bildades den 1 augusti 2007. Rådet består av åtta ledamöter och bistås av ett kansli med fyra anställda. Rådets uppgift är att göra en oberoende granskning av regeringens finanspolitik.

Rådet ska följa upp hur finanspolitiken förhåller sig till sina grundläggande mål om långsiktigt hållbara offentliga finanser, överskottsmålet och utgiftstaket samt till konjunkturutvecklingen. Rådet ska även bedöma om utvecklingen ligger i linje med långsiktigt uthållig tillväxt och långsiktigt hållbar sysselsättning. Det är också rådets uppgift att granska tydligheten i de ekonomiska propositionerna samt kvaliteten i de underlag som regeringen baserar sina bedömningar på. Slutligen ska rådet verka för en ökad offentlig diskussion i samhället om den ekonomiska politiken.

Det finns två stora ämnen inom nationalekonomin Penningpolitik (sköts av riksbanken) och finanspolitik (sköts av regering och riksdag). Det handlar om hur staten samlar in pengar och hur den använder dem.

Finanskrisen löstes till stor del genom penningpolitik, i alla fall i det inledande skedet. Det som måste till nu är att regeringarna gör sin del och skärper till sin finanspolitik. Det är brister i finanspolitiken som ger stora budgetunderskott.

Att vi har ett oberoende, opolitiskt råd som ska granska Sveriges finanspolitik är oerhört bra. Varje år ska de ge ut en rapport där de granskar den förda politiken och de underlag som regeringen använder sig av. Årets rapport var lite för lång även för mig men jag läste sammanfattningen och valda delar rapporten.

Mitt favoritavsnitt är följande

Oklart hur kostnaderna för ökande livslängd och
högre kvalitet på välfärdstjänsterna ska betalas

Ett annat viktigt klarläggande i vårpropositionen är att budgetöverskott, som innebär ett förtida sparande av nuvarande generationer, inte ska användas för att täcka de framtida kostnader som uppkommer därför att senare generationer kommer att leva längre än nuvarande och kan väntas få tillgång till välfärdstjänster av högre kvalitet än idag. Detta klarläggande är i linje med vår argumentation i förra årets rapport. Det har inte tidigare gjorts av regeringen.

Det är emellertid en stor brist att vårpropositionen inte alls diskuterar vilka mekanismer som behövs för att säkerställa finansieringen av framtida utgiftsökningar till följd av längre medellivslängd och sannolikt högre kvalitetskrav på välfärdstjänsterna. Det är inte sannolikt att de privatekonomiska incitament som finns inbyggda i pensionssystemet kommer att leda till från samhällsekonomisk synpunkt tillräckliga höjningar av åldern för utträde från arbetsmarknaden. Det behövs enligt vår bedömning regelbundet återkommande översyner av pensionsreglerna i syfte att se till att den faktiska pensionsåldern verkligen ökar i takt med medellivslängden. Hur detta ska ske borde vara en central diskussionsfråga särskilt under ett valår. Det är olyckligt från legitimitetssynpunkt att det inte förs en bred medborgerlig debatt om välfärdens framtida finansiering. En sådan kan inte komma till stånd om de politiska partierna systematiskt undviker den.

Precis – men ingen vill ta debatten ett valår.  Men det är viktigt att ta tag i det nu. Ju snabbare vi hittar en hållbar modell desto bättre. Det är möjligt att vi kommer att bygga den på felaktiga antaganden, men det bör vidtas åtgärder enligt någon form av försiktighetsmodell.

På det hela taget tycker jag att det är en bra rapport och en bra form för att få politiken granskad. Ledamöter med gedigen akademisk och praktisk kunskap producerar en rapport som innehåller granskning. och dessutom kommer de med lite konstruktiva förslag om förbättringar och försöker att sprida kunskap om finanspolitik. Man lyckas dessutom kort och enkelt att beskriva varför jobbskatteavdraget funkar och hur. Man skrivet att regeringen inte har velat förklara en effekt av jobbskatteavdraget som skulle fått facken på krigsstigen.

Däremot har man inte velat förklara varför det högre utbudet av arbetskraft kommer att motsvaras av en högre efterfrågan, så att de som vill ha jobb också får det. Den uppenbara mekanismen är att ett större arbetskraftutbud på sikt leder till att lönerna före skatt, och därmed företagens lönekostnader, hålls tillbaka, vilket gör det mer lönsamt för företagen att anställa. Samtidigt kan lönerna efter skatt antas öka mer än som annars skulle bli fallet. Kombinationen av lägre löneökningar före skatt och högre löneökningar efter skatt innebär att såväl arbetsgivare som löntagare tjänar på reformen. Detta är möjligt därför att de tillgängliga resurserna ökar om fler arbetar.

På det hela taget så är det en rapport som ligger i linje med det som regeringen har sagt. Det kan i och för sig bero på att nationalekonomi som disciplin har en tendens att fostra goda marknadsliberaler. Sådana som Anders Borg. Man har flera saker som man pekar på där det finns utrymme för förbättringar. Rapporten känns relativt opolitisk, snarare akademisk.

Jag ser redan framemot nästa.

Det goda exemplets makt

Ett återkommande argument för att inför Euro är att vi skulle få ett större inflytande om vi var med. Det påpekas ofta att Anders Borg inte får vara med när Euro-ländernas finansministrar träffas. Många inser att Euron ur ekonomiskt synpunkt har både plus och minus och att dessa nog kan sägas väga upp varandra. Men politiskt har man sagt att fördelarna väger över.

Nu ser det ut som om Sverige ändå kommer att kunna påverka en hel del utan att vara med i Euron. Den makt som vi kan åberopa är det goda exemplets makt. Genom budgetramar, balanskrav, disciplin och ordning har Sverige klarat sig genom finanskrisen på ett bättre sett än många av Euro-länderna. Anders Borg får sitta med i de fina salongerna och kan med rak  rygg berätta om hur Sverige arbetar med sin finanspolitik.

Det sägs också att detta inte handlar om att det  är fel på Euron – utan på Euro-länderna. Det är enligt mig en felkaktigt argument. Euro-länderna är Euron. Papperslapparna och metallbitarna är bara en fysisk manifestation av en underliggande säkerhet. En säkerhet som är helt beroende av att Euro-länderna följer de regler man kommit överens om. Den uppkomna situationen tyder snarare på att minusen bland de ekonomiska argumenten har fått en rejäl övervikt. Samtidigt har de positiva politiska argumenten försvagats.

Enligt mig ser det ut som om att det är sämre läge än på länge att ansluta sig till Euron. Synd att Folkpartiet med en dåres självsäkerhet och envishet driver frågan tungt, helt emot rådande opinion.

Inflation utesluten

Ett klassiskt sätt att lösa problemet med en hög statsskuld har traditionellt sätt varit att släppa loss inflationen och på så sätt har statsskuldens proportionella storlek minskat.

Problemet är att det har skett på bekostnad av sämre valutakurs och en högre ränta eftersom kreditgivarna har kompenserat sig för inflationen i räntan.

The Economist frågade 50 ledande ekonomer om de trodde att faran för deflation eller inflation vad störst.

The rough consensus was that in the near term, as Western economies struggle to recover, the bigger worry there is deflation. But as the time horizon lengthened, more experts cited inflation, because it seems the most plausible exit strategy for governments trying to deal with crushing debts. “Deflation is not a lasting threat,” wrote Arminio Fraga, a former president of Brazil’s central bank. “The  more interesting question is whether they can manage to keep inflation down over time under the regime of fiscal irresponsibility now prevailing almost everywhere.”

I artikeln så lyfter man fram ett antal argument som visar att det inte är helt enkelt för ett enskilt land att skapa inflation med den penningpolitik som de flesta länder har. En fristående riksbank finns ju just eftersom man inte ska kunna skapa inflation genom politiska beslut. Än så länge har det funnits ett brett stöd för en fristående riksbank. Det är i princip bara vänsterpartiet är emot.

Inflation skapas genom att efterfrågan överstiger produktionsförmågan vilket gör att priserna stiger.

Det gäller alltså att göra en av två saker för att skapa inflation. Öka efterfrågan eller krympa produktionen.

Eftersom vi har ganska öppna ekonomier så kommer inskränkningar i produktionen bara leda till en ökad import, mindre export och sämre handelsbalans. Om man väljer att försöka begränsa produktionen krävs det alltså protektionism och handelshinder för att få den önskade effekten. Därför är det inte troligt att något kommer att välja den vägen, eftersom det blir så synligt om exempelvis jeansen kostar dubbelt så mycket i det egna landet eller brödet är 35 procent dyrare. Människor gillar frihandel och rörlighet.

De som återstår är i så fall att stimulera efterfrågan.

Eftersom räntorna är så låga skulle en sänkning knappast fått någon större effekt på konsumtionen. Däremot skulle det ytterligare ökat risken för att vi skulle få felprisade tillgångar.

Ett annat sätt kan vara att låta alla de pengar som pumpats in i det finansiella systemet för att stabilisera bankerna vara kvar ute på marknaden men omvandlas från finansiella krediter riktade mot bankerna till vanliga lån som skulle blåsa upp ekonomierna. Men i den situationen skulle ju riksbankerna kunnat höja räntorna för att hålla nere prisstegringarna. Dessutom har man hittat ett system för att minska risken för läckage över till den reguljära ekonomin.

The European Central Bank successfully “sterilised” its recent purchase of government bonds by enticing banks to deposit an offsetting amount of money with the central bank. The Federal Reserve will start  testing a similar system on June 14th.

Ett annat sätt är att staten lånar pengar och använder dem till att stimulera efterfrågan. Men även här finns det stora svårigheter, inte minst när det finns sådant fokus på länders statsskulder som idag. Men även om man lyckades skapa inflation så finns det invändningar kvar. Det kanske inte har samma effekt som det har haft tidigare.

Even if inflation could be created, would it reduce the real government debt, the presumed purpose of such a policy? Not easily. First, for most countries the greatest long-term fiscal threat comes from unfunded retiree benefits, which by their nature are indexed to inflation. Second, the maturity profile of most countries’ marketable government debt is relatively short: over half of America’s and more than 40% of that of Germany, France and Italy matures within three years. Britain, at 20%, is the exception. This means that unless investors are repeatedly surprised, inflation will lead to higher nominal interest rates as debt is refinanced, and in turn to an unchanged real debt. If governments set out to create inflation, investors are likely to notice and react.

Det skulle alltså krävas att ett land eller Eurozonen för delen övergav principen om en självständig riksbank. Än så länge har det varit enstaka röster som har höjts för en sådan utveckling. Förhoppningsvis blir det inte mer än så. Men jag blir lite oroad av att Riksbanken har visat sig vara beredd att göra avsteg från sina principer. En av de absolut viktigast faktorerna inom penningpolitiken är trovärdighet. En annan är förutsägbarhet.

Att den räntepolitik som har förts inte har styrt oss förbi bubblor och andra hinder är inte så konstigt eftersom det är svårt att kombinera inflationsmålet med andra mål. Det är svårt nog att hantera inflationsmålet.

The latest crisis has demonstrated that price stability is no guarantee of financial and economic stability—indeed, a narrow obsession with prices may have led central bankers to neglect asset bubbles and the
condition of the banks. Yet in practice price stability has not been dislodged from the centre of central banks’ attention. If anything, some seem anxious to unwind their quantitative easing and normalise interest rates despite the prevalent deflationary pressure.

Man ska vara noga med att hålla isär tillväxt på långsikt och chocker i form av bubblor och kriser. Jag är övertygad om att en fristående riksbank och förutsägbar inflation är en förutsättning för bästa möjliga tillväxt. Statsskulderna måste lösas genom balanskrav och strukturreformer. Det finns ingen enkel utväg. Så enkelt är det.

Economics focus: A winding path to inflation | The Economist.