Alternativmedicin är en världsomspännande industri som omsätter fantastiska summor. Helt otroligt med tanke på att nästintill samtliga former saknar effekt – utöver placebo. Man kan säga att det är världens dyraste sockerpiller.

Over the years Dr Ernst and his group have run clinical trials and published over 160 meta-analyses of other studies. (Meta-analysis is a statistical technique for extracting information from lots of small trials that are not, by themselves, statistically reliable.) His findings are stark. According to his “Guide to Complementary and Alternative Medicine”, around 95% of the treatments he and his colleagues examined—in fields as diverse as acupuncture, herbal medicine, homeopathy and reflexology—are statistically indistinguishable from placebo treatments.

Det finns enligt Edzard Ernst bara en sak som den bidrar med och det är nyttan av att förstå placebo. Placeboeffekten kan vara betydande och kanske kan utnyttjas på ett bättre sätt än det görs idag.

Giving pretend painkillers, for instance, can reduce the amount of pain a patient experiences. A study carried out in 2002 suggested that fake surgery for arthritis in the knee provides similar benefits to the real thing. And the effects can be harmful as well as helpful. Patients taking fake opiates after having been prescribed the real thing may experience the shallow breathing that is a side-effect of the real drugs.

Men det är inte självklart att placebo effekten finns kvar om patienten vet om att det var placebo, även om studier visat att det faktiskt kan finnas en effekt trots att patienten vet att han eller hon får placebo. Dr Ernst betonar att en stor skillnad mellan riktiga läkare och alternativare är att de är duktiga på att maximera nyttan av placebo (det är ju deras levebröd)

Unlike their conventional counterparts, practitioners of alternative medicine often excel at harnessing the placebo effect, says Dr Ernst. They offer long, relaxed consultations with their customers (exactly the sort of “good bedside manner” that harried modern doctors struggle to provide). And they believe passionately in their treatments, which are often delivered with great and reassuring ceremony. That alone can be enough to do good, even though the magnets, crystals and ultra-dilute solutions applied to the patients are, by themselves, completely useless.

Ett område som är extra intressant att studera är smärtforskning. Jag läste en ganska lång artikel i fokus som belyste smärtterapier och smärtforskning. Ett område där det finns mycket att göra och där kunskapen länge har varit bristfällig.

Men trots den kroniska smärtans omfattning är bristen på effektiva lindrande läkemedel fortfarande stor. Vården är väldigt bra på att lindra akut smärta, men de läkemedlen är inte tänkta att användas under längre tid. De starka opioiderna ger vid långvarig behandling väldigt påfrestande biverkningar och tappar mycket av sin smärtlindrande effekt. De här preparaten är även beroendeframkallande, och av patienter med långvarig smärta beräknas 3–18 procent utveckla ett läkemedelsberoende.

Ganska snart hamnar många patienter säkert i alternativ träsket. För alla vill hitta en lösning. I artikeln beskrivs ett antal nya medicinska framsteg. De flesta tekniska och vetenskapliga. Men det alternativa har en stor dragningskraft och ibland är gränserna hårfina. För vilket värde har en artikel i Times ur vetenskaplig synpunkt.

Förmågan att tänka sig frisk kan avföras som humbug. Men ny forskning, beskriven i tidningen Time (21 mars 2011) indikerar att det är möjligt att styra smärta genom tankeverksamhet. I Stanford arbetar en grupp forskare med att utveckla en teknik för patienter att träna den del av hjärnan som registrerar smärta. Idén är lånad från en metod som kallas för biofeedback. Den hjälper människor att använda sina sinnen för att kontrollera kroppsfunktioner som hjärtfrekvens och muskelspänningar, som registreras av olika övervakningsinstrument.

Forskarna i Stanford satte värmesonder på friska försökspersoner som själva kunde se sin hjärnas aktivitet med hjälp av en magnetkamera. Personerna försökte sedan, med hjälp av sina tankar, trigga smärta när värmen var låg och sänka smärtnivån när värmen blev stark.

Det fungerade. De lyckade träna upp sin förmåga att kontrollera smärta med 23 procent. I ett efterföljande försök användes personer som led av kroniska smärta, och de lyckades sänka sin smärtupplevelse med hela 64 procent. Det revolutionerande ligger i att kunna påverka en specifik process eller region av hjärnan, i stället för hela kroppen, som smärtlindrande preparat gör.

Bland nya arbetssätt och en nya metoder som presenteras av läkare och forskare så smyger det ändå in något som verkar vara för bra för att vara sant. Och är det för bra för att vara sant bör man ju som journalist kanske vara extra skeptisk. Men journalister är oftast för mjuka mot alternativarna. De kan gå på hälsomässor och få sina hände spådda och låta sig själv utsättas för andlig kirurgi och rapportera om det som något trevlig. Fokus borde ju ligga på att få så få som möjligt att lägga slantarna på meningslösa terapier, eller i alla fall informera om att andlig kirurgi inte har någon påvisbar effekt.

I Ystad så avslöjades hur ett rikskänt medium bluffade hej vilt. Något som inte lämnat ett spår i Ystads Allehanda trots att det finns ganska spekulära inslag i avslöjandet.

När det började gå upp för Thorell vad hans fynd innebar, kikade han i en plastkasse som mediet lämnat kvar. Där fann han mer rekvisita som han förstod att Åkesson använt sig av dagen före – svarta strumpor som innehöll mer självlysande massa, ihopdragna buntband och annat som Thorell och de andra seansdeltagarna dagen före sett som bevis på andlig närvaro.

Om folk sedan mot bättre vetande vill lägga pengarna på alternativa behandlingar eller andliga upplevelser så är det ju ett individuellt val. Så länge det inte skadar. Det finns ju mycket annan konsumtion som kan upplevas som meningslös av en betraktare. Hjälper det dessutom för stunden är det ju inte helt bortkastade pengar. I bästa fall kommer det att komma fram ett alternativ som är precis så fantastiskt som det utlovar sig vara.

Som avslutning på detta långa inlägg som började i alternativ medicin och slutade i medias flathet mot charlataner och hittepåare så bjuder jag på en film som visar ”mannen som tittar på folk”. Ett jobb som tar honom till exotiska platser.

Alternative medicine: Think yourself better | The Economist.

Fokus » Jakten på smärtpunkten.

Mediebluff – Avslöjade medier fortsätter som inget hänt | Fri Tanke Smedja.

Faktoider: Mannen som tittar på folk.

Noterade att det låg fyra inlägg som utkast, med ett gemensamt tema. Arv eller miljö. Jag tycker att det är spännande rent mänskligt.

Barn är lika sina föräldrar. Inte bara på utsidan. Det kanske inte ens är lönt att vara alltför drivande som förälder enligt Freakonomics.

Their findings surprise almost everyone.  Health, intelligence, happiness, success, character, values, appreciation – they all run in families.  But with a few exceptions, adoption and twin researchers find that nature overpowers nurture, especially in the long-run.  Kids aren’t like clay that parents mold for life; they’re more like flexible plastic that responds to pressure, but returns to its original shape when the pressure is released.

Med det inte sagt att vi inte ska försöka jämna ut livschanserna – för det ska vi. Alla har rätt att göra det bästa av sitt liv och sina livschanser.

Att jag skriver detta beror kanske också på gener. För det finns kopplingar mellan arvsanlag, ideologi och styrkan i denna koppling. Kan vara därför som man kan känna sig fram till rätt parti. Det sitter liksom i ryggraden – eller i vissa fall reptilhjärnan.

Gener och identifikation med politiska partier « Nonicoclolasos.

Freakonomics » The Economics and Genetics of Parenting: A Guest Post by Bryan Caplan.

När kan skolan göra skillnad? « Ekonomistas.

Spännande ny forskning försöker att förklara religion. Inte det gamla vanliga. Vad är sant, vad är inte sant. Finns Gud eller inte? Utan istället försöker man förstå religionens funktion och mänsklighetens behov av religion.

Det finns ett antal teorier till varför religion kan varit till nytta i evolutionen. Det kan ha uppmuntrat till osjälviskhet, därigenom har det stärk samarbetsförmågan mellan individer.

Experiment visar att vi gör en koppling mellan vad någon drabbas av och vad vi anser att de förtjänar. Det visar på en uppfattning om rättvisa och moral. Vi behöver ju inte religion för att skapa moral.

En annan teori är att känslan eller tron på att någon bevakar oss eller om man nu är troende kommer att döma oss när vi dör leder till att vi följer regler som är till gagn för kollektivet, istället för opportunistiskt bevakar vårt eget intresse i alla lägen.

Det intressantaste spåret är nog ändå det som tar sikte på religion och ritualer. Själva ritualerna är då det som skapar samhörighet. Det illustreras genom följande ganska extrema exempel.

In one particularly grisly rite of passage, for example, young men belonging to Australia’s Aranda tribe are first circumcised and then pinned face down as several of their elders bite the initiate’s scalp and chin as hard as they can, before slitting his urethra with a stone blade. That is the sort of thing you are not going to forget in a hurry. You are also going to feel a strong affinity with those others who have gone through it, and perhaps a certain disdain for those who have not—a solidarity-building exercise, then, if ever there was one.

Nu kommer forskarna att utöka sin databas med en mängd olika ritualer. Religiösa och icke religiösa. Kanske det kommer att visa att behovet av religion är synnerligen överskattat och går att ersätta av exempelvis idrott, melodifestivalen eller dokusåpor.

I alla fall om man ser till religionens funktion för att skapa samhörighet mellan individer. Dokusåpor lär ju aldrig hävda att de kan förklara livets mysterier, något som religion ju inte viker sig för att göra.

Religious studies: The good god guide | The Economist.

Har man varit passiv så får man ju till viss del skylla sig själv. Det finns ju en drivkraft för oss som är friska att koppla det till ett beteende. Det innebär att den så otäcka slumpen får mindre inverkan på våra liv.

Forskare i USA har undersökt de medicinska aspekterna av att aktivera sin hjärna och kommer fram till följade:

The good news, as they report in Neurology, is that frequent activity of this sort seems to slow the rate of mental decline in those without cognitive impairment. The bad news is that in those who do then develop Alzheimer’s disease it is associated with a more rapid subsequent decline.

Det innebär att det stoppar inte sjukdomen men fördröjer symptomen.

Mental stimulation and dementia: Brain gain | The Economist.

Först en kort resumé över hennes avhandling

Den bakomliggande frågeställningen är allt det fina talet om att vitalisera demokratin och öka medborgardialogen är snack eller verkstad. Slutsatsen är att det är mest snack. Det område hon väljer att studera är hur kommunikation och -information har använt har använts i det syftet.

Nu till mina tankar och idéer…

Det intressanta är då att lyfta fram de faktorer och mekanismer som gör det till snack och som förhindrar en enligt mig nödvändig vitalisering av den lokala demokratin. Här ger avhandlingen en bra ingångspunkt. Jag begränsar mig dock inte till endast kommunikationsaspekten i detta inlägget, utan använder avhandlingen för att föra ett något bredare resonemang.

Jag följer i stort sett avhandlingen disposition men väljer att gå vidare och tolka och utveckla resultatet med syfte att komma framåt i det som jag grunnar på. HUR ska vi få en vitalare demokrati?

En övertro på IT och Internet

Många av de  utredningar som det hänvisas till utvecklades i en tid där det fanns en övertro till Internet. Demokratiutredningen som gjordes strax före millennieskiftet gjordes i en kontext där IT och internet var frälsarna, och ord som informationssamhället var gångbart och Jonas Birgersson var kung. Denna naivitet inför teknikens möjligheter och oförståelse för skillnaden mellan information, kunskap och dialog har blockerat verklig försök till medborgardialog och demokratiutveckling.

Internet möjliggjorde ganska snabbt att information kunde spridas på nya sätt och att tillgängligheten till information ökade dramatiskt. Det är först de senaste åren som internet på allvar blivit ett forum för dialog. Det innebär att observationer som sträcker sig 10 år bakåt i tiden är synnerligen svåra att dra några slutsatser av.

Jag tror inte att framtiden ligger i av kommunen anordnade kanaler mellan medborgare och politiker utan att dialog mellan politiker och medborgare genom sociala medier är det som gäller. Det skulle för mig vara ett steg framåt, kommunen ska enligt mig inte i någon större utsträckning lägga sig i det politiska arbetet, utan fokusera på att verkställa de politiska besluten.

Medborgarnas passivitet

Här är den egentligen frågan egentligen vad som kommer först. Hönan eller ägget. Medborgarens passivitet, eller politikerns bristande kommunikation med passiva medborgare.

I det goda och fungerande demokratin så ska medborgarna enligt normen vara upplysta och aktiva. Kommunpolitiken i Sverige är sömnig och har fastnat i någon form av halvdvala. Ibland faller huvudet framåt och  man till och vaknar tillfälligt upp för att sedan direkt återgå till halvdvala. Men samma sak händer på andra platser i samhället som kräver medborgarnas deltagande. Se bara på föreningslivet. Det indikerar att det finns ett problem som inte går att lösas genom medborgardialog.

I slutet av kapitlet visar sig också ett symptom för det som gör mig så kritisk till svensk samhällsvetenskap. Man försöker hela tiden hitta en marginaliserad grupp och utifrån denna generalisera. Många andra vetenskapliga discipliner rensar bort extremerna när man söker generella slutsatser.

Med sådana här berättelser i åtanke, ter sig ambitionerna och visionerna om den upplyste medborgaren och medborgarstyrelsen vara ljusår borta. Den tysta, svenska vanmakten innebär, vilket också Maktutredningen visat, menar Trägårdh, bland annat att det finns en ”utbredd känsla av brist på personligt upplevd makt och inflytande..”. Medan Trägårdh menar att svenska individer överlag, såväl formellt, men i synnerhet i praktiken, saknar möjlighet till juridiskt utkrävbara rättigheter, blir detta påstående extra påtagligt för de medborgare som i de flesta avseenden lever på marginalen. Situationen förbättras inte av det debattklimat som Lindgren menar är kännetecknande från 1990-talet, och som säger att individen måste ta sitt eget ansvar och inte utgå från att staten ska lösa individens problem. Egenansvaret måste finnas, men det måste kombineras med ansvaret för samhället och omtanken om den andre. Argument om att välfärdsstaten är för stor, att demokratins gränser är för vida och kväver människors egna initiativ, kan användas som alibi, menar Lindgren104, för att inte bry sig om svagare samhällsgrupper

Det ligger lite i det som står i rapporten under kapitel om medborgarna. Det finns ett samhällsintresse. Frågan som måste besvaras är varför det inte leder till ett politiskt engagemang och ett deltagande i den politiska processen. Det är också så att att forskarna verkar utgå från att medborgarnas upplevelse av brist på makt och inflytande är politikernas ansvar.

Makthavarna och medborgarna

I demokratiska sammanhang ser vi nog ofta ordet makthavare som synonym till politiker. Men det är en direkt felaktigt tolkning. Det finns tillfällen där enskilda politiker saknar makt och det finns andra krafter som påverkar skeenden betydligt mer än politiker i många situationer.

Man ska också hålla isär information om sakförhållanden och information som ligger till grund för ett beslut. Det är här som det finns en stor nytta med medborgardialog. Den information som ligger till grund för ett beslut kan förbättras genom att medborgarna ges möjlighet att komma med kompletterande uppgifter och synpunkter. Men i slutändan är det ändå så att det är de demokratiskt valda politikerna som måste göra prioriteringar, det är grunden för demokratin. De folkvalda politikerna är de som fattar beslut.

Det problematiseras ytterligare. Det som kan ses som att man för medborgardialog kan av andra ses som att politikerna låter sig påverkas av starka intressegrupperingar exempelvis företagare eller byalag. Här finns det helt klart ideologiska förtecken. Dialog med och nära samarbete med föreningar uppfattas gärna som positivt. Dialog med och nära samverkan med företagare uppfattas som negativt av allmänheten eftersom det finns ett vinstintresse. Ändå anser man att kommunen ska skapa arbetstillfällen, det innebär ju att man måste skapa en gott företagsklimat.

Det spekuleras och i några faktorer som kan tänkas påverka makthavarnas inställning till medborgarinflytande och medborgardialog. Bland annat nämns det att politiker ofta prioriterar snabba effektiva processer på bekostnad av medborgardialogen. Det framkommer också att det verkar finnas ett bakomliggande antagande att politiker saknad vilja att föra medborgardialoger och att det finns en tendens till maktfullkomlighet. Något som det inte verkar finnas bevis för. Än en gång ett exempel på den bristande vetenskapligheten inom samhällsvetenskapen.

Min åsikt är att det som kan bero på en bristande vilja hos politikerna att föra en medborgardialog helt enkelt beror på att medborgarna bara är intresserade av att föra en dialog i ärende de är direkt berörda av. Hade medborgarna varit intresserade av att föra övergripande dialoger om vilka prioriteringar som är viktiga att göra även när de inte var direkt berörda tror jag att det hade gjort stor skillnad.

Vi får också en diskussion om att makten har förskjutits och ligger numera hos yrkespolitiker och tjänstemän. Ärenden är helt enkelt för komplexa och kommunens åtaganden för omfattande för att en fritidspolitiker eller medborgare ska ha möjlighet att hålla sig informerade, än mindre fördjupa sig i frågor.

Det uppges också finnas en sedan länge etablerad konflikt mellan tjänstemän och politiker. Medan tjänstemännen har svårt att acceptera att det är lekmän som styr deras arbete, finns det även en aversion från politikernas sida mot tjänstemännen vilken sägs bero på ett förakt för den akademiska utbildning som tjänstemännen har i allt högre utsträckning. Ofta upplever de förtroendevalda, i synnerhet fritidspolitiker, att de inte har något egentligt inflytande. Den egentliga makten innehas snarare av chefstjänstemännen och yrkespolitikerna.

Kommunens politiska maktkärna anses vara kommunstyrelsen och framförallt kommunstyrelsens ordförande. Enskilda ledamöter i kommunfullmäktige upplever ofta sig själv som maktlösa.

En viss makt har ju de lokala partiorganisationerna som det står var och en fritt att bli medlem av. Här kan medborgarna på ett enkelt och direkt sätt vara med och påverka vilken politik som ska föras. Men partierna är i kris. På sidan 50-51 i avhandlingen finns en utmärkt sammanfattning på problemet, inga lösningar dock. Det bästa,enklaste och mest demokratiska hade ju varit om partierna kunde börjat fungera på ett sätt.

Journalistik, ömsesidigt beroende och förtroende

Journalister och media ha stor betydelse för vilken information som når medborgarna.Vi vet att medias makt och potential är stor och det blir allt viktigare att alla politiker även på den lägsta nivån har lärt sig att förhålla sig till media. Mediaträning är vanligt förekommande. En utveckling vi har sett krypa allt längre ut i partiorganisationerna de senaste 10 åren.

Vanligen används metaforer som associerar till sportens t ex fotbollens värld, för att beskriva mediernas överlägsna makt över övriga samhällsaktörer. Då beskrivs medierna vara både spelare och domare i samma match. De sägs också vara såväl aktörer som arena, vilket gör det lätt att associativt dra slutsatsen att det är medierna som producerar, distribuerar och tolkar samhället och verkligheten för oss alla. De sägs forma våra tankar och styra opinionen i viss riktning. Det finns gott om exempel där mediers förmåga att skapa debatt, mycket riktigt också lett till att medborgare och politiker ändrat attityder och handlande samt att politiker och lagstiftare fått ge vika för en stark medieopinion och hastigt tvingats ändra gällande lagstiftning.

Intressant begrepp att ta med sig är mediaskugga. Något som anses bero på en samhällsutveckling, och därmed inte vara något som media själv kan påverka och lastas för. Än en gång – hönan eller ägget.

Medieskugga uppstår för att ingenting rapporteras från ett särskilt område eller för att rapporteringen genomgående är ensidig och sporadisk. Medieskugga kan således både uppstå på grund av bristen på mediebevakning och på grund av innehållet i de medier som faktiskt förekommer…

Det faktum att vi idag har färre tidningar men fler och nya kanaler gör att medborgare har större möjlighet att skräddarsy och tillgodogöra sig information. Av författarens resonemang kan jag ana en hyllning till media som det var förr. Två tv kanaler. Subventionerade dagstidningar och ”jämställdhet” avseende vilken information man som medborgare fick del av. Individualisering av nyhetsflöde och information är i min värld positivt och ett resultat av tekniska framsteg. Inte ett resultat av ett kulturellt skifte bort från solidaritet och vi-känsla. Enligt mig är detta ren vänsterromantik.

Därefter följer en genomgång av de hinder som finns för att media ska fylla den demokratiska funktion den gör när den fungerar som den ska som länk mellan medborgare och politiker. Det som nämns är strukturella förändringar, flockbeteende – journalisterna vågar inte vara så självständiga som de borde vara, vilket ger en endimensionell rapportering.

Vad det gäller villkoren och förutsättningarna för de lokala journalisterna finns det en stor diskrepans mellan normen och praktiken. Det finns ett beroende förhållande mellan journalisterna och potentiella tipsare som leder till ett ömsesidigt beroende. Här nämns också några strategier som används för att hantera ett hårdare mediaklimat om förtroendet sviks eller urholkas. Man utser talespersoner, kringgår offentlighetsprincipen eller så flyttar man beslut till platser som skyddas från insyn och offentlighetsprincipen.

Motkrafterna

Varför fungerar inte kommunernas kommunikation när det gäller medborgardialog. Här tycker jag att avhandlingen verkligen lyckas att strukturera upp och förklara de krafter som finns som motverkar en fungerande och utvecklas medborgardialog. Som grund för sin analys används Demokratirådets idealmodell av en demokrati. Motståndet kan sorteras enligt föjande

Målrationella krafter

Dialog tar tid och kraft. Det kan upplevas som att demokrati tar tid och att man inte kommer till beslut tillräckligt fort. Därför kan politiker och tjänstemän använda ett antal strategier och metoder för att undertrycka medborgardialogen.

• Definitionsföreträda på demokrati – Makten hävdar sin rätt att besluta enbart på grundval av att de har mandat de fått av väljarna. Frågan är vilket mandat de har i frågor där de inte uttalat sin ståndpunkt före valet. Det är ju inte så att de fått en generalfullmakt av väljarna

• Hänvisning till arbetsdelning  och regler – Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa eller till regler, normer och sekretess.

• Undvikande av offentlig kritik – Rationalitet och effektivitet mår bäst av en konfliktfri miljö. Konsensus är idealet och det eftersträvansvärda målet. Den som sätter sig på tvären stör och fördröjer.  Det leder till att man försöker att förtrycka skillnader och eventuell kritik når inte offentlighetens ljus. Ett citat från avhandlingen är på sin plats

För att dra resonemanget vidare kan konsensuskulturen, när den gått över gränsen, istället vara förödande för den demokratiska medborgarstyrelsen eftersom de pluralistiska yttringarna undertrycks till förmån för en monopolistisk image. Det är i själva verket så att kritik, opposition och pluralism utgör de enda garanterna mot själva institutionaliseringen av det offentliga samtalet och för det personliga autonoma moraliska handlandet.

Rutinisering mot Karisma

Allting har en tendens att bli statiskt. Man hittar sina roller och sätt att kommunicera. I kommunpolitiken innebär det att man lär sig vem som tycker vad och vem som har relationer med vem. Alla vet hur de ska spela sina roller för att det ska flyta med minsta möjliga motstånd. Men ibland kommer det in ett nytt inslag. Antingen en ny rutin eller person som stör det gamla mönstret. Karisma enligt de begrepp som används i avhandlingen. Ofta försöker makten att inordna karisman inom ramen för befintliga rutiner, eller att hitta rutiner som rutiniserar karisman och därmed dödar eller tar udden av initiativ.

Men i den karismatiska auktoritetsutövningen finns i det idealtypiska fallet inga fixerade principer, regler eller anvisningar som ”verksamheten” ska bedrivas utifrån. Överhuvudtaget är det inte fråga om någon verksamhet, i meningen hierarkiskt ordnad och reglerad organisation. Det är avsaknaden av sådana stabila och rutinartade procedurer som kvalificerar och definierar karisman.

Satsningar på nya frälsande IT-verktyg

Det finns en övertro på ny teknik. Men teknik kommer aldrig att driva fram dialog. Det finns helt orealistiska förväntar på mediet.

Det är just mediet i sig som sägs ha en avgörande betydelse för själva hävdandet av medborgerliga rättigheter. Hävdandet av fri- och rättigheter underförstås ge resultat därför att det sker på Internet.

Givetvis kan politiker och tjänstemän hitta strategier för att undvika dialog även om det sker i en IT-miljö. Givetvis kommer den som kontrollerar mediet kunna kontrollera dialogen.

Konflikten information, kunskap och målrationalitet

Att omsätta information till kunskap kräver tid. I en miljö där man eftersträvar rationalitet och effektivitet blir det som vill utvidga sin kunskap en bromskloss.

Kunskapen är således inte ytlig, den kräver fördjupning, den är inte enfaldig utan mångfaldig, den är inte likriktad utan mångdimensionell och den använder inte tidsmåttet för att mäta sin kvalitet. Kunskapen kräver med andra ord sådana förutsättningar som motverkar ett målrationellt handlande och som får rationaliseringsprocessen att ”stagnera”.

Den tidspress som finns och påverkar alla aktörer medborgare, politiker, tjänstemän och journalister är ju ingen bra grogrund om man vill skapa ”upplysta” politiker och medborgare.

Hävdandet av informationsövertag och sunt förnuft

Politiker har ofta ett stort informationsövertag. Vilket kan användas som ursäkt för att inte ta hänsyn till medborgarna.

Det som genomgående och på olika sätt framkommit genom företrädesvis intervjuer och observationer är att medborgarna ofta omtalas som mindre vetande. Att hävda att fullmäktiges ledamöter har det sunda förnuft som krävs för att fatta kloka beslut och att den representativa demokratin är tillräcklig, har visat sig vara en strategi som används för att legitimera att medborgarna hålls utanför politiken och beslutsprocesserna. Medborgarnas okunnighet har också påtalats i såväl kommunfullmäktige, intervjuerna och på kommunernas webbplatser genom att hänvisa till att de inte kan skilja på verksamhetsfrågor respektive politiska frågor och att de i regel endast intresserar sig för oväsentligheter som cykelställsfrågor.

Här avslutar jag denna delen. Jag har reflekterat över aktörerna och konflikten mellan dialog och rationalitet. I nästa avsnitt kommer själva maktutövningen stå i fokus.

Idag kan ingen egentligen svara på vilka behandlingar och metoder som fungerar och inte fungerar. Det värsta är att vi inte heller vet om några metoder är direkt skadliga och förvärrar istället för att förbättrar. Det är inte acceptabelt och leder till att de som riskerar att hamna i ett liv i utanförskap inte får det stöd de bör få av samhället.

läs mer…

Det är synd för sannolikt kommer framtidens lösningar att komma till genom forskning och utveckling, inte genom skatter och begränsande regler.Detta inlägget är ett försök att visa att Folkpartiet har koll på läget och tar situationen på allvar.

Utan biologisk mångfald inget liv. Den biologiska mångfalden är en del i ett komplext system där vi inte känner till och kan överblicka alla samband. Exempelvis kan fruktskörden öka med 80 procent om det finns 20 procent fler bin som pollinerar plantorna.

Alliansen har satsat mycket pengar på att öka skyddet av de ekologiska systemen. Ett prioriterat område är skyddet av våtmarken. Det utan jämförelse viktigaste redskapet för att skydda och bevara mångfalden är att skydda fler naturområden.

Östersjön måste skyddas genom internationellt samarbete. Här har Sverige drivit på för att få tillstånd effektiva åtgärder för att rädda Östersjön. Folkpartiet vill ändra EUs fiskeripolitik så att man inför ett system med fiskerättigheter som kan överlåtas. Lite som utsläppsrätter.

Folkpartiet har mycket att bidra med för att komma fram till effektiva och användbara verktyg för att värna miljön och naturen. Att vi inte är ett miljöparti är en vida spridd missuppfattning.

läs mer här, här och här.

Det leder till att man hittar nya enklare och effektivare sätt att göra saker. Lata men kreativa människor är alltså de som är bäst på att höja produktiviteten.

Lathet verkar dessutom haft en funktion ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte varit lata hade vi bara sprungit på som exempelvis möss i ett hjul. Ingen rörelse framåt där inte.

Men en paradox är att vi är lyckligare när vi gör något. Vi är lata av naturen men mår bättre av att göra något.

humans are happier when they’re busy, but we’re inclined towards idleness

Själv är jag ganska lat. Jag gillar verkligen inte att göra saker mer omständligt än det behöver vara. Att slösa med tid och energi gör mig irriterad.Därför är jag konstant på jakt efter enklare och smartare lösningar.

Det som många tror är någon form av streberaktig iver är egentligen bara ett utslag av en extrem lathet.

Are We Naturally Lazy? – Freakonomics Blog – NYTimes.com.

Jag har laddat hem en utmärkt rapport som är publicerad av SKL. Den heter Kommunstorlek och demokrati och är skriven 2007 så är det ganska färsk. Rapporten kan inte belysa hur det ser ut just vid kommunsammanslagningar.

I indelningsfrågor har effektivitet och ekonomi istället alltid varit centrala teman. Under 1900-talet har kommunernas storlek anpassats för att kunna möta de krav som den växande välfärdsstaten ställt på den lokala nivån. Den demokratiska aspekten har inte varit bortglömd, men den har ofta kommit i andra hand. Bland annat beror det på att vi har förhållandevis liten kunskap om hur kommunsammanslagningar påverkar det demokratiska arbetet.  Erfarenheterna från tidigare reformer har i och för sig utvärderats noga, men resultaten är nu flera decennier gamla. Likaså finns studier från andra länder, men här är jämförbarheten begränsad, inte minst därför att Sverige redan har betydligt större kommuner än grannländerna.

Det  blir däremot en bra rapport ändå, som på ett bra sätt belyser skillnaden mellan stora och små kommuner utifrån demokratiaspekten.

David Karlsson har skrivit introduktionskapitlet. Här motiveras upplägget och arbetsmetoderna. Dessutom beskrivs de tre normativa demokratimodellerna som man har haft som referens för att kunna göra utvärderingar och dra slutsatser.

För att vara en introduktion så är det synnerligen detaljerat och omfattande. Begrepp som kommunstorlek, Befolkningsstorlek och direkta och indirekta effekter av kommunstorlek. Det är också viktigt att ta med sig nedanstående konstaterande.

Det är alltså därför svårt att hålla isär effekterna av kommunstorleken från en lång rad andra strukturella egenskaper, till exempel kommunens näringsstruktur, befolkningens ålderssammansättning och socioekonomiska förhållanden etc. Och för många av dessa samband är det inte heller nödvändigtvis så att kommunstorleken kommer först i kausalkedjan. Hur många som bor i en kommun idag beror på en historisk utveckling där ortens geografiska läge och produktionsförutsättningar har spelat in. Och dessa är ofta samma faktorer som påverkar den lokala kulturen, det sociala kapitalet och medborgares demokratiska deltagande.

Resultaten och slutsatserna som dras i rapporten måste alltså användas med ett stort mått sunt förnuft. Det är på inget sätt generella sanningar. Nedan presenterar jag de tre demokratimodellerna som man använt som norm i rapporten. De är viktiga att ta med sig. De är Valdemokrati, Deltagardemokrati och Samtalsdemokrati.

Dessutom måste man ta med sig den liberala demokratin som kan ställas mot den kommunitära demokratin.

Den liberala synen på demokrati bygger i korthet på att det offentliga ska hålla sig neutralt och respektera varje medborgares individuella rättigheter. Det finns inget objektivt allmänintresse utan den linje som får mest stöd är den som gäller. Under valperioden har väljarna insyn i vad politikerna gör och ställer dem till ansvar för vad de gjort i valbåsen.  Konflikt och åsikter som bryts mot varandra är något positivt, något som skapar en tydlighet mot väljarna.

I den Kommunitära demokratin avvisar man inte möjligheten att det finns ett allmänintresse som väger tyngre än enskilda partiers åsikter, man vill gärna nå en lösning som alla kan enas om.  Medborgarna förutsätts delta aktivt även under mandatperioderna, medborgardialog och brukarmedverkan är viktigt.

I Sverige har vi konstitutionellt sett en liberal demokrati, men ute i kommunerna är det kommunitära inslaget påtagligt.

Nyckelord

Valdemokrati(politikerperspektivet): Parlamentarism, partikonkurrens, Samlingsregering, konsensusorientering, representativitet, elitisering

Deltagardemokrati (medborgarperspektiv): Högt valdeltagande,  Engagerade och aktiva medborgare, utom parlamentarisk påverkan, god kunskap om partiernas politik, partimedlemskap, brukardemokrati,
förtroendeuppdrag/uppdragsvillighet, organisationsmedlemskap
Samtalsdemokrati : Gott samtalsklimat som inte exkluderar någon, tillgång till arenor för samtal

Framåt kommer jag att kort presentera de olika avsnitten i rapporten. Nästa gång är det Folke Johansson som har belyst Demokratin i små och stora kommuner från ett medborgarperspektiv.

läs mer…