Sosseträsket

Stig-Björn Ljunggren bloggar om en relativt ovetenskaplig, men i mina ögon trovärdig undersökning han gjort. Trovärdig – eftersom den stämmer mycket bra med den bild jag har av Sossarnas gräsrötter.

Resultatet är att jag efter genomläsning faktiskt grät en smula, kanske påverkad av att Stilla Natt spelades på radion, men framförallt för att det var så vackert. Alla ville väl. Fördelningsspaden skottade ut slantar över hela mänskligheten.
Men inte en antydan om tillväxt eller att välfärden har en materiell bas.

Personligen gråter jag inte utan ser framåt mot framtiden med tillförsikt. En framtid med SAP i svåra existentiella problem minst över valet 2014. Ett parti är ju sina gräsrötter, inte ett linjetal av en avgående partiledare.

Noterar att han använder Ystad sossarnas Roger Jönsson texter som illustration över en så kallad Fördelningssosse.

Fördelningssosar – tillväxtsossar 9-1 « Stig-Björn Ljunggren.

Frankrikstro

I en ganska bra krönika i NYTimes kan man läsa om lite reflektioner kring Frankrikes framtid, och om det är så att Frankrike kan ses som en symbol för ett Europa på väg utför.

Författaren lyfter fram som faktorer som pekar på att Frankrike inte kommer att lyckas reformera sig och anpassa sig till de krav framtiden ställer på dem i tid. Men en sak jag tycker är den kanske viktigaste iakttagelsen är den här.

Their fear of the future, their lack of confidence in themselves, contrast sharply with the combination of energy and hope that characterize their young Chinese and Asians counterparts.

Instead of pondering how to rehabilitate the nobility of work, the French are calling it “exploitation,” and desperately defending their right to a second life — after work. Having abandoned any hope of changing their first life, they cling to the duration of the second one.

Det tror jag är symptomatiskt för stora delar av Europa. Vi skryter med vår rika fritid och välfärd, eftersom vi vet att vi har svårt att konkurrera med något annat.

På sikt en ohållbar inställning.

France the Morose – NYTimes.com.

Öppna kort – prioteringar i vården

Inom en snar framtid beräknas efterfrågan på vård att på allvar börja överstiga var vi har möjlighet att leverera. Det finns problem både på utbuds- och efterfrågesidan.

En åldrande befolkning kommer att få ett ökat vårdbehov, samtidigt kommer det att tillkomma nya terapier och metoder som gör att allt fler sjukdomar går att bota. Samtidigt finns det begränsningar både avseende hur mycket pengar det finns utrymme för att lägga på vård, och för hur mycket vårdpersonal vi har. Det är redan synligt inom delar av vårdapparaten. Det kan vara svårt att hitta rätt kompetens.

Här finns alltså ett stort gap mellan medborgarnas förväntning och vad som kommer att kunna levereras. Per Rosén, doktor i folkhälsovetenskap skriver om det gapet i en artikel som publicerats i läkartidningen. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln som en introduktion till problemställningen.

De olika intressenterna ger uttryck för olika inställningar i ett antal viktiga prioriteringsfrågor. Inte minst utgör diskrepansen mellan allmänhetens förväntningar och betalningsvilja en pedagogisk utmaning.

Om gapet mellan medborgarnas värderingar och vårdpersonalens praxis skulle bli alltför stort äventyras hälso- och sjukvårdens legitimitet.

Och att förväntningarna är höga framgår av undersökningar som gjorts.Förväntningar är oerhört stora.

Bland primärvårdspatienterna instämmer över 70 procent helt i påståendet »Varje individ har rätt att få sina sjukvårdsbehov tillfredsställda, även om besvären är bagatellartade«. Endast 5 respektive 6 procent av administratörer och läkare instämmer helt i samma påstående. Samma inställning kommer till uttryck i flera av frågorna i de olika studierna, och exempelvis instämmer 78 procent av primärvårdspatienterna helt i påståendet »Svensk sjukvård är skyldig att alltid erbjuda patienterna bästa tänkbara vård, oavsett vad det kostar«.

Det innebär att vi måste hitta sätt att hantera detta. Ett sätt som har börjat att användas är öppna prioriteringar. Det innebär att man genom dialog mellan sjukvården och politiker kommer fram till vad som är rimligt och hur man ska prioritera. Bakom allt detta ligger ett riksdagsbeslut som har bestämt att det är så här man ska arbeta i landstingen. Några landsting har varit snabbare än andra med att ta tag i frågan några exempel på landsting som tagit tag i frågan är Västra Götalandsregionen, ett annat exempel är Landstinget Västmanland, här kan du se ett ganska detaljerat exempel på vad prioriteringar innebär i praktiken.

Vid Linköpings Universitet har det skapats ett prioriteringscentrum som ska fungera som nationellt kunskapscentrum.  Här hittar man mycket information och material. Det bästa är att det mesta är enkelt skrivet och lätt att ta till sig eftersom det riktas till en så bred grupp.

I lagen anges bland annat tre etiska principer som ska vara vägledande. Här uppradade efter i vilken ordning de ska beaktas:

  • Människovärdesprincipen innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först. Vårdpersonalen ska särskilt tänka på de svagaste patienterna, till exempel de som inte kan tala för sig och som inte känner till sina rättigheter.
  • Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen. Om till exempel två olika behandlingar ger samma effekt så bör den som kostar mindre väljas.

Riksrevisionen har följt upp arbetet med prioriteringar ute i landsting och kommuner och konstaterar att det inte har sköts fullt ut av regeringen som man menar har negligerat frågan och inte varit tydliga med hur lagen ska omsättas till verklighet. Det finns ju en mekanism bakom som kan vara bidragande. Ingen vill vara den som tar ansvaret och drabbas av medborgarnas vrede över det de kommer att anse vara ett stort svek. Politiker vill flytta ansvaret till läkarna, läkarna till politiker. Ingen vill sitta med Svarte-Petter. En sådan process är av förklarliga skäl svår att få riktig fart på.

När regeringen dessutom fokuserar på att skapa en ökad tillgänglighet så skapar det ju ytterligare förvirring. Ska man ute i landet prioritera OCH öka tillgängligheten. De två målen känns inte förenliga. Det skickar dessutom inte den tydliga signal till medborgarna som skulle behövts för att skapa acceptens för öppna prioriteringar.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag starkt SOU 2001:8 Prioriteringar i vården – Perspektiv för politiker, profession och medborgare, Slutbetänkande från Prioriteringsdelegationen.

Kommun utan anställda

Det börjar att dyka upp diskussioner om kommunsammanslagningar både i Nordvästra och i Sydöstra Skåne. En viktig och angelägen diskussion. Men det är viktigt att skaffa sig perspektiv och utreda det riktigt. Eller kanske fundera lite och därefter bestämma sig för om det är värt att bränna av mängder med tid, energi och pengar i onödan.

Framåt kommer jag att blogga en del på ämnet, men jag börjar med att ge ett exempel på en kommun i Kalifornien som har tvingats att vidta drastiska åtgärder och numera inte har några anställda.

Maywood, which, on July 1st, became the first municipality in California, and perhaps anywhere, to have no employees at all, after laying off nearly 100. The few clerks doing business in Spanish in Maywood’s small art-deco administrative building are now independent contractors or on loan from the neighbouring city of Bell. All Maywood’s police have been laid off. The three or four police cars patrolling the streets are driven by deputies of the county sheriff.

Nu måste det tilläggas att man gjort så eftersom alternativet var att gå i konkurs. Det är alltså inte ideologiska skäl som ligger bakom.

Men man stod vid ett vägskäl och valde en extrem form av outsourcing, eftersom då har man ändå större möjlighet att påverka sin framtid. Man kan tillämpa samma resonemang på en kommunsammanslagning.

Ett alternativ är att kommunerna köper in all verksamhet. Exempelvis via gemensamma driftsbolag, eller varför inte genom upphandling av aktörer som konkurrerar mot varandra.

Den politiska diskussionen kommer då att handla om vad som ska köpas in, inte hur man ska utföra tjänster och styra verksamhet.

Municipal finances: There goes everybody | The Economist.

Position småstad

Jag har hittat en blogg som skrivs av en kille som heter Patrik Gilbert. Han jobbar med CRM och kundupplevelser. Det vill säga Kundrelations management. Han har en hel del intressanta tankar.

Bland annat har han skrivit lite om småstäder i det första inlägget så tar han upp det jag går omkring och funderar på. Vilken position ska Ystad ta och på vilken nivå? Beroende på vem vi riktar oss till finns det ju olika budskap som går hem. Tyskarna åker till Wallanderstaden, Skåningar till korsvirkesstaden. Men vilken position ska vi ta gente Ystadborna? Eller danskarna?

Precis som med alla andra varumärken borde man positionera sig inom ett område. Är jag inte helt felunderrättad så jobbar Stockholm hårt för Europas renaste huvudstad. Åtminstone har de gjort det tidigare. Men Stockholm har en fördel som är huvudstad. Hur skall Värnamo, Ludvika, Sjöbo skapa en Customer experience som man skriver om på Tripadvisor.com? Hur skall Falköping, Mariestad och Vagnhärad bli orter man skriver om i utländska resemagasin? I Borås rasade populasen över att näringslivet skänker en Pinocchio-staty av Jim Dine. Idag besöker turister Borås för att gå skulpturvandringar. Jag tror att mycket handlar om mod. Den som är modigast vinner.

Jag håller med ska vi lyckas ta en position för att locka hit besökare måste vi våga tänka stort. Våga tänka nytt och ta hjälp av någon som kommer utifrån och ser med friska ögon. Dessutom måste vi förstå att man åker till Sverige, Skåne, Österlen men inte så ofta till Ystad om man är turist. Ystad är en del i en större upplevelse.

I sitt andra inlägg skriver han en dödsruna över småstaden. Småstaden är dömd att sakta somna in, eftersom ungdomarna kommer att åka till större städer i jakt på upplevelser.

Framförallt unga människor vill uppleva saker, de vill leva i kosmopolitisk värld. En stor del av välutbildade unga personer funderar först på var de vill bo, först därefter vad de vill jobba med. Små städer ger inte de talangfulla, ambitiösa ungdomarna den utmaning man söker. Det är absolut inget nytt i det, men det ökar dramatiskt enligt artikeln i HBR.

Det kan nog stämma att utvecklingen accelererar. Nu för tiden försvinner nog en större andel av ungdomarna iväg, Helt enkelt för att det är fler som skaffar sig utbildning. Frågan är vad småstaden ska göra,

Jag tror att småstaden har en hel del att erbjuda, men kanske inte till de mellan 18 och 25 som vill förverkliga sig själv. Förra helgen var jag i Simrishamn på valkampanj och där fanns en äldre herre som gick på om hur dåligt det var att politikerna inte hade gjort något åt att ungdomarna flyttar från Simrishamn, Men vad ska politikerna göra?

Till vilket pris ska hela Sverige leva? Vad innebär det att hela Sverige ska leva? Är det en rimlig målsättning att hela Sverige ska leva? Kan vi på något mirakulöst sätt motverka 100 år av urbanisering?

Men en sak tror jag mig veta. Inställningen att det är politikers jobb att göra något åt det lär bara öka på takten.

För Ystad tror jag att vi måste hitta en position som tillvaratar det lilla samhällets närhet, erbjuder ett fint boende samt en trygg uppväxt med bra skolor. Vi måste ta en position i förhållande till Malmö. Det är ingen större upplevelse i det. Men jag tror att om vi tänker oss att det ska vara en upplevelse att bo i Ystad och laddar denna upplevelse så kommer vi att komma framåt.

Lån upp över öronen

I förra veckans The Economist fanns det en fördjupad analys av det hål som Västvärlden sitter i. Alla har lånat mer än vad som är hälsosamt; hushåll, företag, nationer. I princip har hela ekonomin drivits av lån. Vi har lånat till konsumtion, krims krams och välfärd.

Den bild som målas upp är en ganska negativ bild. Köpfesten för lånade pengar är slut. Nu måste vi än en gång lära oss att spara och hushålla. Men rent politiskt kommer det att bli en stor utmaning. När man lever över sina tillgångar känner man sig rikare än vad man man är, när det ska betalas tillbaka känner man sig fattig i jämförelse.

Dani Rodrik som är ekonom på Harvard pekar på hur tuffa tider och besparing har en förmåga locka fram det sämsta i väljarkollektivet.

Dani Rodrik, an economist at Harvard, has talked of a “trilemma” in which countries aiming for the three goals of deep economic integration with the rest of the world, national sovereignty and democratic politics can achieve two of them but not all three. Left to themselves, voters will resist the sacrifices needed to remain competitive in a system of deep economic integration, and nation states are constantly erecting barriers to international trade.

Och de flesta har inte ens förstått den globala aspekten där makten flyttas från det gamla väst till Indien, Kina och andra länder som har kapital på fickan. Vi kommer ha svårt att klara den påfrestning som en åldrande befolkning kommer att innebära.

According to Tony Crescenzi of PIMCO, investors are asking themselves, “Would I rather lend money to nations whose debt burden is worsening, or to nations where it is improving?”

This pattern of debt is the opposite of what you might expect. At the level of individual consumers, people tend to borrow when they are young because they are hoping for higher incomes in the future. As they reach middle age they start to pay off their debts and save for retirement. By extension, rich countries with their greying populations should be saving whereas younger, fast-growing developing countries should be borrowing heavily. But in fact it is the other way round.

De senaste 10 åren skulle vi sparat i ladorna. I stället är många länder lika skuldsatta som de var efter andra världskriget. Denna gången är möjligheten att klara av det genom tillväxt betydligt mindre. Inte minst eftersom vi börjar på en betydligt högre nivå.

Varför har vi inte sparat i ladorna? Här visar man på vi fått en moralisk förskjutning där lån har normaliserats och vi försämrad moral. Tidigare var det den som satte sig i skuld som hade ansvar för att det skulle betalas tillbaka. Idag är det kreditgivarens fel att han lånade ut till någon som sen inte kan betala tillbaka. I USA kan 13 procent inte betala sin kreditkortskulder. Vi har vant oss vid att låna, och tänkt betala med framtida inkomster, inkomster som är högre än dagens. Så har vi har levt. I förställningen att det inte ens kommer att kännas. Det har fungerat på samma sak med nationer, man har satt sina barn och barnbarn i skuld till viss del på grund av bristande moral.

I artiklarna gillar jag speciellt en liknelse som man använder för att visa hur Kina och USA har hamnat i ett osunt beroende förhållande. USA av lån från Kina, Kina av köpkraft från USA. Den har inte direkt med resonemanget att göra men jag måste bara ta med det.

He recounts the tale of the two brothers who bought a barrel of sake to sell to revellers at Japan’s cherry-blossom festival. But instead of taking money from the thirsty crowd, each brother charged the other for a cup of sake, then used the proceeds to buy a cup for himself, and so on. The brothers ended the day drunk and empty-handed.

Det fångar ett spännande ekonomiskt dilemma. Frågan är var gränserna går. Om jag köper min middag av hustrun blir ju inte hushållet rikare vi har bara fördelat om resurserna. Om jag köper något av någon annan i samma kommun, har vi ju inte skapat mer resurser till kommunen.  Egentligen köper och säljer vi allting på en planet.

Tillbaka till problemet med den höga skuldsättningen. Det enda trovärdiga alternativet som man pekar på är genom tillväxt. Frågan är hur man skapar tillräcklig  tillväxt med en krympande arbetskraft.  Hur skapar man tillväxt när staterna måste spara. Svaret är – genom liberaliseringar, avregleringar, arbetslinje, forskning och djävla anamma.

Framtidens uppfinnare

Vi lever ofta i en föreställningsvärld som bygger på hur det har varit och till viss del hur det är. Därför tror vi att Sverige har potential att bli ett land som ska livnära sig på innovationer. Det är vårt sätt att tackla globaliseringen. Vi vill flytta högre upp i förädlingskedjan. Det vi missar är att konkurrensen om morgondagens innovationer kommer att vara ett område som vi tävlar inte bara mot de vi tror. Utan även mot de länder som vi inte kan konkurrera mot vad det gäller produktion längre ner i förädlingskedjan.

Något som The Economist uppmärksammade i ett specialreportage för någon vecka sedan.

Developing countries are becoming hotbeds of business innovation in much the same way as Japan did from the 1950s onwards. They are coming up with new products and services that are dramatically cheaper than their Western equivalents: $3,000 cars, $300 computers and $30 mobile phones that provide nationwide service for just 2 cents a minute. They are reinventing systems of production and distribution, and they are experimenting with entirely new business models. All the elements of modern business, from supply-chain management to recruitment and retention, are being rejigged or reinvented in one emerging market or another.

Det är ju också naturligt att många företag flyttar sin forskning- och utvecklingsavdelningar till Indien och Kina eftersom tillgången på talang är enorm. Dessutom förstår de vilka produkter som kan fungera på dessa redan nu stora marknader. Att som Västerländskt företag lyckas ta sig in på dessa marknader är är inte enkelt om man inte verkligen lär sig förstå de olika marknaderna.

At the same time Western multinationals are investing ever bigger hopes in emerging markets. They regard them as sources of economic growth and high-quality brainpower, both of which they desperately need. Multinationals expect about 70% of the world’s growth over the next few years to come from emerging markets, with 40% coming from just two countries, China and India. They have also noted that China and to a lesser extent India have been pouring resources into education over the past couple of decades. China produces 75,000 people with higher degrees in engineering or computer science and India 60,000 every year.

Att göra affärer och ta fram produkter för dessa nya marknader är svårt. Varje konsument har en relativt liten plånbok, så man måste sälja många enheter. Distributionen är en oerhörd utmaning vilket påverkar både försäljningen och eftermarknad. Dessutom finns det mycket piratkopior i omlopp så det är svårt att skydda sin produkter. Alla dessa svårigheter gör att bilden av västvärlden som styrande och kontrollerande håller på att förändras.

Until now it had been widely assumed that globalisation was driven by the West and imposed on the rest. Bosses in New York, London and Paris would control the process from their glass towers, and Western consumers would reap most of the benefits. This is changing fast. Muscular emerging-market champions such as India’s ArcelorMittal in steel and Mexico’s Cemex in cement are gobbling up Western companies. Brainy ones such as Infosys and Wipro are taking over office work. And consumers in developing countries are getting richer faster than their equivalents in the West. In some cases the traditional global supply chain is even being reversed: Embraer buys many of its component parts from the West and does the assembly work in Brazil.

Detta har betydelse för hur allmänheten och politiker ser på globaliseringen. Vi har ju utgått från att vi har tappat vissa enklare jobb. Men vad händer när vi dessutom tappar de mer kvalificerade jobben. Då blir det en till synes loose-loose situation. Det enda vi fick var billigare varor – men vad hjälper det om vi inte har några inkomster.

Vår svenska syn på innovation har dessutom en svaghet eftersom vi bara ser nya upptäcker som uppfinningar. Innovation handlar inte så mycket om att hitta på nya saker som om att göra saker på nya sätt.

The very nature of innovation is having to be rethought. Most people in the West equate it with technological breakthroughs, embodied in revolutionary new products that are taken up by the elites and eventually trickle down to the masses. But many of the most important innovations consist of incremental improvements to products and processes aimed at the middle or the bottom of the income pyramid: look at Wal-Mart’s exemplary supply system or Dell’s application of just-in-time production to personal computers.

Det är inte säkert att det blir som vi tror. Jag vet knappt själv hur jag tror att det ska bli. Men det känns som om jag ska vikta om pensionsfonderna.

Öppnar och stänger

Det lönar sig att utbilda sig. Det har vi hört länge. Nu kommer studier som visar att det lönar sig även i lågkonjuktur.

Det är i och för sig inte kontroversiellt. Det jag kommer att tänka på är att klyftan mellan dem som utbildar sig och de som inte gör det växer. För dem som inte utbildar sig, och inte har någon annan talang ser det mörkt ut.

Kraven ökar hela tiden och de enklare arbeten försvinner. Även arbeten som inte kräver en hög utbildning kräver oftast mycket i form av talang, motivation och arbetsvilja. Hur ska alla kunna få en plats i framtiden?

Ska vi satsa mer på att utbilda alla – även dem som inte är motiverade – eller ska vi återskapa enklare arbeten. Alternativet att vissa faller bort och får leva på oss andra i form av bidrag känns ju inte så värdigt.

Higher education and the recession: It still pays to study | The Economist.