Delat hushåll – EU och självständigheten

Jag läste kolumnisten Charlemagne som skriver i The Economist nu i helgen. Han krönika handlade om vad som händer med EU nu när Tyskland tagit ut kurs mot en konkurrens-pakt(competitiveness pact). Frankrike är med på skeppet och Sarkozy hoppas kunna stå vid rodret som en symbol för ett starkare Europa.

Det är en utveckling som jag har sett komma och bloggat om tidigare. i En valutaunion måste även finanspolitiken koordineras. Nu ser det ut att vara på väg.

Whatever the details, one thing is clear: the EU is at a turning-point. The debt crisis is forcing the 17 euro-zone countries to pool economic sovereignty to a degree that was unthinkable before. And their relationship with the ten non-euro outsiders, ranging from eurosceptical Britain to east Europeans who are keen to join the single currency, has been thrown into doubt.

Tanken med pakten är ge EU i uppgift att övervaka de nationella ekonomierna och i det hela verkar det dessutom ingå att Euro länderna måste köpa de gemensamma skattebaser som EU-arbetar med att ta fram. det hela kommer att övervakas av kommissionen.

Vi håller tummarna för detta. En stark och välfungerande Euro är Europas främsta verktyg för att skapa ett konkurrenskraftigt Europa.

Charlemagne: The union within the union | The Economist.

EUs beska medicin

Anna Kinberg Batra tar upp ett angeläget ämne på politikerbloggen. Nämligen att EU samtidigt som de stresstestar banken även borde titta lite mer inåt. Både nationer och själva EU skulle må bra av lite transparent stresstestning.

Trots att Sverige med hög trovärdighet driver på för bättre disciplin, med brett stöd i riksdagen, verkar det som att många regeringar tror att EU kan fortsätta med bidrag och protektionism på EU-nivå samtidigt som medlemsländerna vidtar drastiska åtgärder på hemmaplan. Det vore farligt, inte bara för ekonomin utan också för förtroendet för EU. Under de senaste åren har vi diskuterat skarpare regler och sanktioner mot länder som inte följer budgetreglerna. Allt detta är bra och viktigt, men då kan inte EU:s egen budget undgå förändringstryck. Inte bara inom jordbruks- och regionalpolitiken, utan även inom administrationen.

Miljardrullningen på EU:s administration måste upphöra. Varje år kostar det uppskattningsvis 200 miljoner Euro att flytta parlamentet titt som tätt. Att det blivit så är inte konstigt. För att överhuvudtaget få med alla på tåget har det varit ständiga kompromisser och förhandlingar för att alla ska vara nöjda. Det var det väl värt för att få med alla, men nu är det dags att stävja bland alla tokigheter och allt slöseri.

I skenet av att så många länder bryter mot reglerna och dras med stora underskott skulle det vara läge att klämma åt tumskruvarna, och att gemensamt bestämma sig för att EUs stora uppgift de närmaste åren är att stärka Europas konkurrenskraft.

Men i många länder, även stora sådan finns det en skepsism mot marknadsekonomi. Inte minst i Frankrike. Jag läste en bra krönika på ämnet av Charlemagne som ser Frankrike som ett potentiellt problem

Nowhere is contempt for free enterprise, and its linked evils of wealth and profits, more intense than in France. Nicolas Sarkozy has declared laissez-faire capitalism “finished”. Almost alone in Europe, France imposes a yearly “fortune” tax on most biggish assets. In literature and philosophy, from Molière and Balzac to Sartre, the French have denounced the corrupting power of money, and ridiculed the grasping nouveau riche. Today’s bosses, always cigar-chomping, are subject to satire, scorn and even “boss-napping”. Communists, Trotskyites and the New Anti-Capitalist Party are treated not as curiosities, but serious talk-show guests.

Men att det finns en motvilja och ett misstroende mot Marknadsekonomi är ganska tydligt. Frågan är alltså hur många som anser att marknadsekonomin har fullständigt misslyckats.

Fully 29% of Spaniards and Italians, and 43% of the French, told a global poll last October that free-market capitalism was “fatally flawed”. Only 13% of Americans shared that view.

Det finns bara ett hopp för Europa och det hoppet står till att Frankrikes president är en snacke-pelle som inte omsätter ord till handling.

Everybody knows that Mr Sarkozy often makes more noise than trouble.

Vi håller tummarna och hoppas att de södra delarna av Europa och Frankrike i skenet av sitt urusla ekonomiska läge får ett sämre förhandlingsutrymme. Det krävs att EUs goda krafter – som förstår att vi måste bli konkurrenskraftigare – kan få genom lagar och regler. Lagar och regler som initialt kommer att vara ganska svåra att svälja för vissa. Men de har redan fått smaka besk medicin så nu kanske även lite gemensam marknad och strukturreformer går enklare att svälja.


Ryck upp Europa

Är det helt kört för Europa? Är vi på väg utför, kanske snabbare än vi tror?

Omvärlden ler lite i smyg åt att verkligheten nu hinner ikapp Européerna, som har levt som kungar. I ett kungarike där utlandsemester, tidig pension och en mängd andra saker har varit rättigheter. Men Europas problem påverkar omvärlden. EU måste dessutom kunna visa att demokrati, frihandel och samarbete är ett sätt att bevara freden.

And yet an ailing Europe benefits nobody. Even now the European Union is the world’s biggest economy. Were it healthy, the worst of the global economic crisis would be over. Politically, everyone has a stake in the fate of Europe’s Big Idea, that rival nation states can do better by pooling some sovereignty instead of going to war. And socially, all democracies eventually have to grapple with Europe’s Big Problem, that governments and social protection tend to grow until they choke the economies that pay for them.

Europa har rest sig förut. Den gemensamma marknaden var ett svar på oljekriserna som drabbade Europa och som påverkade tillväxten högst negativt.

För att än en gång väcka liv i Europa finns det de som förespråkar mer politik.

Championed by France, they argue that the chaos that has spread from Greece to southern Europe shows the euro zone needs a core of dirigiste powers to run Europe in a more political and less technocratic way. To limit “unfair” competition, they want things like Europe-wide labour standards and some harmonisation of taxes. They want to oversee transfers of communal cash to the euro’s weakest members.

Sen finns det det länder som hellre ser att man håller det man har lovat och att det införs fler och tydligare regler.

Germany which, mindful of its own history, does not trust politicians with monetary policy. Its people were assured that the euro would be run with the same discipline as their beloved Deutschmark and they are sick of paying for all of Europe’s new schemes. Instead Germany wants a harsh system of rules, enshrined by treaty if need be, that would ban countries from spending too much.

The Economist pekar på behovet av reformer för att effektivisera ekonomin. Det går helt enkelt inte att spara sig ur problemet. På sikt måste tillväxten komma igång och det rejält. På grund av läget mellan Frankrike och Tyskland så kanske det bästa sättet att gå framåt. Tysklands exportindustri har dessutom kommit igång fint så de kommer att ha svårt att svälja att de ska lösa ut alla andra.

A rival perception, however, suggests that they are more like a couple on the verge of divorce: they agree on little, and trust each other even less. Consider the row over economic government. The French want to concoct a euro-zone block, with a direct line to the European Central Bank and fiscal harmonisation. The Germans reject this. They insist on a wider grouping, backed by strict budgetary discipline, and harsh sanctions for bad behaviour.

Den gemensamma marknaden är en av de aspekter med EU som jag tycker är absolut bäst. Men det finns fortfarande brister. EU är 30 procent mindre produktivt än USA.

The single market remains half-built. Mario Monti, an Italian economist and a former commissioner, has recently set out just how much more is left to do*. The EU is 30% less productive than America in services. Because European services companies operate behind national barriers they innovate less and they tend not to gain the full economies of scale. Whole areas, such as health care, are exempted from EU-wide competition. Likewise some high-tech industries, such as telecoms, have been protected and others, such as e-commerce, barely existed in 1992. A single digital market could be worth 4% of EU GDP by 2020. The EU has a costly, fragmented patent system, so products (like far too many workers) cannot cross borders easily; energy supply has not been properly liberalised; debts are hard to collect across borders. And so it goes on. National to-do lists are just as long. In Spain and Italy privileged workers are protected, discouraging new permanent jobs. German entrepreneurs are immediately taxed on equity they put into a start-up. Europeans retire too early everywhere.

Välfärden i  Europa kommer nog också att behöva ses över. Även om vi lyckas komma tillrätta med tillväxten lär det bara räcka till för att vi kan bibehålla dagens nivåer.

The problem is that the “European social model” has become, too often, a synonym for a very expensive way of doing things. It has also become an end in itself, with some EU leaders calling for Europe to grow purely in order to maintain its social-welfare systems. That is a pretty depressing call to arms: become more dynamic so Europe can still afford old-age pensions and unemployment benefits.

The Economist pekar på två möjliga vägar för Europa en positiv och en negativ.

Den positiva är att man har lärt sig läxan. Inte minst Tyskland ångar bittert att man bröt stabilitetspakten.

The single currency was always supposed to drive structural reforms, as once-profligate countries were forced by the rules, and their peers, to live within their means. Instead, France and Germany led a rebellion against the disciplines of the “stability and growth pact” on the first occasion it looked about to catch them. That signalled a free-for-all.

Nu kanske man förstår att man måste följa regler och att det inte går att lura marknaden. Strukturreformer som det har tjatats om under lång tid har börjat röra på sig.

European governments have nagged each other to carry out structural reforms for years, without great success. As Jean-Claude Juncker, prime minister of Luxembourg, said memorably in 2007: “We all know what to do, but we don’t know how to get re-elected once we have done it.”

Now, with markets shunning some Euro-laggards, doing the right thing is a matter of survival. Long-stuck dossiers are finally moving. On July 1st the European Commission announced plans to ram through an EU-wide patent valid in all 27 countries (a key demand of European business), after years of delays by Spain and Italy over the status given to their languages.

Det finns dessutom numera en medvetenhet och förståelse för att pensions- och förmånssystemen i mångt och mycket är orimliga. Det är ett stort steg framåt. Dessutom kanske länderna inser att strukturrefomer är ett sätt att kapa i budgeten.

Optimists have grounds for hoping that a squeeze on public spending will bring about some structural reforms by default. Desperate for swift cuts, governments have gone for slashing what they control directly, starting with public-sector pay and government running costs (including, in France, the presidential hunt).

Det är om allt går bra. Men det kommer att kräva mycket av EU. Mer än vi hitintills sett. Annars kommer de nationella parlamenten får svårt att göra sin del i det hela.

Leading officials in Brussels say they have to convince voters that Europe’s model of open borders is in the interests of the ordinary citizen. The EU must craft regulation that is seen as stopping abuses, especially in the financial sector, or “we will see the rise of protectionism and populism,” says a senior Brussels official.

Men om vi ska hitta lösning beror på vilken syn vi ska ha på EU. Det finns två grundläggande synsätt som riskerar att krocka med varandra. Inte minst hur man ser på och vill hantera globaliseringen.

For free-market liberals, the enlarged union’s size and diversity is itself an advantage. By taking in eastern countries with lower labour costs and workers who are far more mobile than their western cousins, the EU in effect brought globalisation within its own borders. For economic liberals, that flexibility and dynamism offers Europe’s best chance of survival.

But, for another other camp, involving Europe’s left (and more or less the entire French political class), the point of Europe is to keep globalisation at bay, or at least curb its power. According to this thinking, single nations are too small to maintain high-cost social-welfare models in the face of global competition. But the EU, with its 500m people, is big enough to assert the supremacy of political will over market forces. For such politicians, European diversity is a problem because it undermines the most advanced (meaning expensive) social models.

Centralt är alltså att Frankrike och Tyskland kan enas. Två länder som skiljer sig åt på många punkter. Det konstigaste är att den av dem som ligger sämst till visar så lite intresse av att genomföra riktiga och viktiga reformer.

The future of Europe: Staring into the abyss | The Economist.

Skandalernas Europa

Alla som brukar läsa min blogg vet nog att jag läser The Economist varje vecka. Det och massa onödiga rapporter och böcker. Normalt sett så är det alltså ganska städad litteratur. Inte så mycket chocker, skandaler, katastrofer, svek.

Men i förra veckans nummer var rena kvällstidningen. I Frankrike har de MUTAFFÄR under uppsegling som verkar gå hela vägen till toppen. Det är en riktigt snaskig historia där Liliane Bettencourt arvtagerska till L’Oréal har lämnat olagligt höga kampanjbidrag till Sarkozys presidentkampanj.

Claire Thibout, who worked for Mrs Bettencourt and her late husband, was reported as telling Mediapart, a French website, that the couple had handed €150,000 ($190,000) in cash to Mr Sarkozy’s campaign, 20 times above the legal limit set by French party-financing rules. Ms Thibout, it was said, used to take out €50,000 in cash each week, to “pay the doctors, hairdressers, minor staff etc, and politicians.”

Det hjälper inte att regeringen redan är i dålig dager på grund av tidigare affärer

The trouble for Mr Sarkozy, however, is that, even before these latest charges, various members of his government had been up to no good. Two of them have resigned: one for charging €12,000 of cigars to expenses, another for hiring a private jet at a cost of €116,500 to fly to an aid conference on Haiti. Other transgressors remain in office, including one who booked into a luxury hotel in South Africa and two others who misused their official lodgings.

Italien skakas av ännu en mutskandal. Eftersom det är Berlusconis kompis så har han givetvis utsett killen till minister så att han på så sätt kan undvika en rättegång.

Mr Brancher, a former priest, had been an executive in the business empire of the prime minister, Silvio Berlusconi, and was jailed on remand during the political corruption scandals of the early 1990s. He was tried and found guilty at the time, but not definitively convicted. This time Mr Brancher is accused of alleged embezzlement in the 2005 takeover battle for Antonveneta, a bank. Mr Berlusconi appointed Mr Brancher as minister for “decentralisation and subsidiarity”, even though his government is cutting costs and already has a minister for federal reform as well as another for the regions. Mr Brancher promptly invoked a new law (passed by Mr Berlusconi) allowing ministers to suspend their trials while in office.

Men denna gången har folk reagerat och blivit upprörda. Det kan bero på pakten mellan folket och makten har brutits. Folket gav politikerna fria händer att bära sig och och tillskansa sig medel på väljarnas bekostnad. Samtidigt så gav politikerna folket förmåner som inte var ekonomiskt försvarbara.Nu har hela arrangemangen gått i intet, eftersom politikerna måste göra stora budget nedskärningar.

Vi kan nog förvänta oss fler skandaler som pöser fram i takt med att svångremmen dras åt.

Asymmetrisk översättning

Nu har Euro-länderna enats om att hjälpa Grekland – eller har de det? Det finns fortfarande möjlighet för samtliga länder att lämna sitt veto innan hjälpen verkställs. Det som är bra är att Frankrike och Tyskland nu är överens – eller är de det?

France’s Nicolas Sarkozy hailed Mrs Merkel’s agreement that the European Council should be an “economic government” for Europe. Germany say this means more rigour, but the French think it means more political intervention in monetary and fiscal policies. The Irish and Dutch objected, saying that the term would alarm their voters. So in a typical compromise it was subjected to what the president of the European Council, Herman Van Rompuy, calls “asymmetric translation”. A French-language declaration talks of gouvernement économique. But the English version calls for enhanced “economic governance”.

Frågan är alltså vad man egentligen tror att man har kommit överens om. För att undvika destruktiv asymmetri inom valutaunionen krävs att länderna finansiellt och politiskt närmar sig varandra. Annars kom kriserna inom valutaunionen avlösa varandra tills dess att omvärldens förtroende för Euron är helt borta.

The deal avoided the disaster of a Franco-German breakdown over Greece. But it did not deal with the underlying faults in the single currency, which has not worked as hoped to promote convergence among its members’ economies. A working group has been set up to examine ways of co-ordinating economic policies more closely among the 16 euro-area countries.

Nu har man i alla fall tillsatt en arbetsgrupp. Ju längre detta pågår ju gladare blir jag att Sverige står utanför. Det var just denna svagheten som fick mig att rösta nej i folkomröstningen. Jag tror inte att man på allvar kommer att släppa på suveräniteten över den egna beskattningen eller på andra sätt tillåta de långtgående reformer som krävs. För att få en fungerande valutaunion krävs att de nationella regeringarna och parlamentet lämnar väldigt mycket makt till EU, eller ett nytt organ där Euro-länderna fastställer de gemensamma spelreglerna.

Det är en lång väg att gå. Nu blir man överens genom att bli överens om olika saker. Inte speciellt förtroende ingivande. Ett samarbete som endast fungerar eftersom man använder asymmetrisk översättning bådar inte gott för Euron eller för Europa.

Bailing out Greece: Smoke and mirrors | The Economist.