Tagg: globalisering

Dansa med diktaturens kreatur

En intressant artikel om varför Kina är framgångsrikare och mer välkomna när de gör investeringar i exempelvis Afrika.

China has a competitive advantage that is rare among economic powers investing in faraway developing countries: a lack of ancient hostility. In the past decade Chinese investors have been welcomed with open arms in places where Western colonial powers once misbehaved and their descendants sometimes still arouse suspicion.

Nu ser det tyvärr ut som om de har precis samma attityd och tillvägagångssätt som de forna kolonisterna. Roffarmentaliteten är utbredd enligt artikeln i The Economist

Growing numbers of Africans are turning against the saviours from the East. They complain that Chinese companies destroy national parks in their hunt for resources and that they routinely disobey even rudimentary safety rules. Workers are killed in almost daily accidents. Some are shot by managers. Where China offers its companies preferential loans, African businesses struggle to compete. Roads and hospitals built by the Chinese are often faulty, not least because they bribe local officials and inspectors. Although corruption has long been a problem in Africa, people complain China is making it worse.

Det är bara att beklaga. Men om man väljer att dansa med en kommunistisk diktatur så ska man ju inte bli förvånad när man blir trampad på tårna av en danspartner som styr med järnhand över dansgolvet.

Africa and China: Rumble in the jungle | The Economist.

Haren, Sköldpaddan och…

Det finns en vedertagen ekonomisk teori som säger att det är enklare att hinna ikapp en konkurrent än att bevaka och bevara sitt försprång.

Rapid growth is initially easy because the leader has already trodden a clear path. Developing countries can borrow existing technologies from countries that have already become rich. Advanced economies may be stuck with obsolete infrastructure; laggards can skip right to the shiniest and best. Labour productivity soars as poor economies shift workers from agriculture to a growing manufacturing sector. And rapid income growth among young workers boosts savings and fuels investment.

Detta kommer att få stor betydelse för de snabbväxande länderna Kina och Indien. Inte minst Kina som börjar närma sig en standard och nivå då upphinnareffekten avtar. Man måste helt enkelt börja skapa tillväxt på egen kraft. Här ligger Kina illa till enligt artikeln eftersom många av de faktorer som skapar dynamiska ekonomier saknas i Kina.

Jag ser istället möjligheten för Afrika att få mycket snabb utveckling då de stora ekonomierna både i väst och öst måste leta efter nya jaktmarker för att hitta billig arbetskraft, tillgängliga resurser och stor utvecklingspotential. Det kanske börjar att bli dags att byta Kinafonderna mot Afrikafonder.

Economics focus: BRIC wall | The Economist.

Earth Hour 2011

Idag är det dags för Earth Hour igen. För det har blivit en återkommande manifestation för de som engagerar sig för att minska vår klimatpåverkan. En manifestation som i all sin enkelhet väcker känslor. Inte minst hos Ola Tedin på Ystad Allehanda som skrev en synnerligen laddad ledare i ämnet. Även den kände debattören Johan Norberg skriver på temat i Metro. Det är tydligen en laddad manifestation det här.

Jag förstår till viss del deras frustration. Men mycket verkar handla om det meningslösa i manifestationen. Att det inte spelar någon roll och att det är spel för gallerierna.

Men det finns det mycket som är. När Amnesty engagerar människor som skriver brev till diktaturer är det precis lika meningslöst. Vem tror att Kina sitter och väntar på brev 234 587 innan de på grund av detta kommer att frige någon stackars bloggare. Eller för den delen manifestationer i största allmänhet. Spelar det någon roll? Har det någon direkt effekt? Oftast inte.

Ska man ha de inställningen så blir det synnerligen svårt att motiver någon att bry sig om något. Visst kanske att släcka inte är den snyggaste symboliken. Jag kommer min vana trogen varken att släcka ljuset eller skriva brev till diktaturer.

Schweizerost

Idag har Sverige skrivit ett dubbelbeskattningsavtal med Schweiz. Jag uppmärksammades på det genom Carl B Hamiltons blogg. Det är ännu ett av de senaste åren avtal med mer eller mindre obetydliga länder, där det huvudsakliga motivet från svensk sida är att upptäcka skatteflykt.

Jag drog mig till minnes att riksrevisionen så sent som 2010 kom med en rapport där de kritiserade regeringen för hur de arbetade med dubbelbeskattningsavtal. Jag googlade fram rapporten.

Skatteavtal med andra länder undertecknas för att lindra effekterna av internationell dubbelbeskattning, för att skapa goda konkurrensförhållanden för exportindustrin, för att uppmuntra investeringar mellan stater och för att förhindra skatteflykt. Regeringens mål med skatteavtalspolitiken är att Sverige ska ha ett modernt och uppdaterat nät av skatteavtal. Riksrevisionen har granskat hur regeringen arbetar med skatteavtal och vilka prioriteringar man har gjort i det arbetet.

Av granskningen framkommer att avtalstakten har sjunkit sedan slutet av 1990-talet och att konkurrensaspekterna har prioriterats ned till förmån för arbete med informationsutbytesavtal. Dessutom har regeringen inte tagit fram de underlag som behövs för att man ska kunna analysera effekterna av den kritiserade utjämningsordningen mellan Sverige och Danmark. Riksrevisionen rekommenderar regeringen bland annat att öka fokus på konkurrensaspekterna i skatteavtalsarbetet för att svenska företags konkurrenssituation inte ska försämras.

Personligen har jag erfarenheter från ett dubbelbeskattningsärende som är typexemplet för hur det inte ska få fungera. Nu ska jag inte gå in på detaljerna, med det rör sig om ett svenskt bolag verksamt i Polen. De är utsatta för ett brott mot dubbelbeskattningsavtalet. Något som Skatteverket instämmer i och har därför accepterat att driva processen mot Polen.

Men det var för ungefär fyra år sedan som de inledde processen. Först tog det två år där vi fick märkliga skrivelser från Polen. När vi svarat dröjde de ibland upp till ett halvår för att sedan återkomma med en ny variant på samma irrelevanta frågor. Nu hör de inte ens av sig längre.

Tydligen verkar Polen vara ett extrem fall. Enligt Skatteverket tar denna process normalt ca tre månader. Hur kan det vara att inte finansdepartementet, regeringen eller någon annan följer upp hur befintliga avtal verkställs? Här har vi ett EU-land som är ett av Europas största och som har ett relativt stort utbyte med svenska företag. Som fullständigt struntar i de avtal de har slutit med oss.

Vad händer ingenting.

Jag tycker dessutom att regeringen ska skämmas lite extra över att man prioriterar att jaga in uppgifter från skatteparadis över att lösa skattesituationen för alla Öresundspendlare. Som fortfarande efter alla dessa år sitter i kläm. Även här får man kritik av riksrevisionen.

Nej – Detta är ett utslag av helt vanligt förtrödenhet som vi säger i Skåne. Istället för att hjälpa våra företag till goda villkor och rimliga förutsättningar på en global marknad lägger man krutet på att klämma dit några få rika. Nu säger jag inte att det är rimligt, eller bra med skatteflykt. Men är målet att skapa välstånd så är det väl viktigare att skapa nya förmögenheter.

Läs rapporten i sin helhet.

Frankrikstro

I en ganska bra krönika i NYTimes kan man läsa om lite reflektioner kring Frankrikes framtid, och om det är så att Frankrike kan ses som en symbol för ett Europa på väg utför.

Författaren lyfter fram som faktorer som pekar på att Frankrike inte kommer att lyckas reformera sig och anpassa sig till de krav framtiden ställer på dem i tid. Men en sak jag tycker är den kanske viktigaste iakttagelsen är den här.

Their fear of the future, their lack of confidence in themselves, contrast sharply with the combination of energy and hope that characterize their young Chinese and Asians counterparts.

Instead of pondering how to rehabilitate the nobility of work, the French are calling it “exploitation,” and desperately defending their right to a second life — after work. Having abandoned any hope of changing their first life, they cling to the duration of the second one.

Det tror jag är symptomatiskt för stora delar av Europa. Vi skryter med vår rika fritid och välfärd, eftersom vi vet att vi har svårt att konkurrera med något annat.

På sikt en ohållbar inställning.

France the Morose – NYTimes.com.

Rosling a IKEA

Funderar mycket på en presentation jag ska köra nästa fredag för nästan 300 kollegor i Tylesand. 20 minuter på temat trygghetszon, engagemang och att anta utmaningar. Otroligt utmanande eftersom det kommer att vara en så differentierad publik med ganska olika yrkesroller.

Bland alla mina sidospår ledde ett mig till denna ur presentations- och pedagogisk synpunkt föredömliga föreläsning av Hans Rosling.

Balansera om bilden och ställ in skärpan

Kina och Indien är världen två största länder. Det är konstigt att förhållandet mellan dessa två inte har fått mer uppmärksamhet de senaste åren. Vi är fortfarande fokuserade på relationerna mellan USA och Kina.

But stand back a little farther, apply a more Asian perspective, and China’s longer-term contest is with that other recovering economic behemoth: India. These two Asian giants, which until 1800 used to make up half the world economy, are not, like Japan and Germany, mere nation states. In terms of size and population, each is a continent—and for all the glittering growth rates, a poor one.

Ett problem är att det finns en gräns som inte båda länderna accepterar som ligger som ett hinder mellan länderna. Men det finns att antal frågor som stör relationen.

Memories of a war between India and China are still vivid in the Tawang valley, a lovely, cloud-blown place high on the south-eastern flank of the Himalayas. They are nurtured first by the Indian army, humiliated in 1962 when the People’s Liberation Army swept into Tawang from next-door Tibet. India now has three army corps—about 100,000 troops—in its far north-eastern state of Arunachal Pradesh, which includes Tawang.

Vi får hoppas att man hittar sätt att lösa dessa problem. Men eftersom Kina inte är så glada i multilaterala avtal och det inte finns några starka institutioner som kan pressa på för att få fram avtal och överenskommelser ser det inte så enkelt ut.

Globally, the rules-based system that the West set up in the second half of the 20th century brought huge benefits to emerging powers. But it reflects an out-of-date world order, not the current global balance, let alone a future one. China and India should be playing a bigger role in shaping the rules that will govern the 21st century.

För att exempelvis FN eller någon annan av de befintliga aktörerna ska kunna göra skillnad krävs det att organisationerna anpassar sig till en ny maktbalans. Men det krävs också att Indien och Kina vill vara med och att visar god vilja.

China and India: Contest of the century | The Economist.

Vill du en rejäl löneökning…

Då får du flytta till Kina. Förra året höjds lönerna med 17 procent! Nu ska det väl sägas att trots den rejäla ökningen så är det fortfarande bara en 20:e del av vad en amerikansk fabriksarbetare tjänar.

De rejäla löneökningarna beror på ett antal faktorer varav arbetskraftsbrist så klart är den mest betydande. Det finns helt enkelt färre som vill eller kan flytta inom landet. Under de närmaste åren kommer dessutom antalet unga vuxna att minska något. Staten har dessutom en lite mer avslappnad attityd, och har en mjukare linje mot strejkande enligt The Economist.

China’s ruling Communist Party has swiftly quashed previous bouts of labour unrest. This one drew a more relaxed reaction. Goons from the government-controlled trade union roughed up some Honda strikers, but they were quickly called off. The strikes were widely, if briefly, covered in the state-supervised press. And the ringleaders have not so far heard any midnight knocks at the door.

Nu är det nog inte så att man tillåter strejker och löneökningar av rättvise skäl. Det ska ses som en del i omställning från världens största fabrik till världens största konsumentmarknad.

Third, and most important, the government may believe that the new bolshiness of its workers is in keeping with its professed aim of “rebalancing” the economy. And it would be right. China’s economy relies too much on investment and too little on consumer spending. That is mostly because workers get such a small slice of the national cake: 53% in 2007, down from 61% in 1990 (and compared with about two-thirds in America). Letting wages rise at the expense of profits would allow workers to enjoy more of the fruits of their labour.

Enligt artikeln är det positivt att kinesernas köpkraft ökar. Det gör ju att västerländska företag får möjlighet att sälja sina produkter på en ny stor marknad. Det kommer förhoppningsvis också att pressa regeringen att genomföra fler reformer som ger Kineserna mer frihet och kanske någon gång i framtiden demokrati och fria val.

En riktigt utförlig artikel i ämnet hittar du här.

EUs beska medicin

Anna Kinberg Batra tar upp ett angeläget ämne på politikerbloggen. Nämligen att EU samtidigt som de stresstestar banken även borde titta lite mer inåt. Både nationer och själva EU skulle må bra av lite transparent stresstestning.

Trots att Sverige med hög trovärdighet driver på för bättre disciplin, med brett stöd i riksdagen, verkar det som att många regeringar tror att EU kan fortsätta med bidrag och protektionism på EU-nivå samtidigt som medlemsländerna vidtar drastiska åtgärder på hemmaplan. Det vore farligt, inte bara för ekonomin utan också för förtroendet för EU. Under de senaste åren har vi diskuterat skarpare regler och sanktioner mot länder som inte följer budgetreglerna. Allt detta är bra och viktigt, men då kan inte EU:s egen budget undgå förändringstryck. Inte bara inom jordbruks- och regionalpolitiken, utan även inom administrationen.

Miljardrullningen på EU:s administration måste upphöra. Varje år kostar det uppskattningsvis 200 miljoner Euro att flytta parlamentet titt som tätt. Att det blivit så är inte konstigt. För att överhuvudtaget få med alla på tåget har det varit ständiga kompromisser och förhandlingar för att alla ska vara nöjda. Det var det väl värt för att få med alla, men nu är det dags att stävja bland alla tokigheter och allt slöseri.

I skenet av att så många länder bryter mot reglerna och dras med stora underskott skulle det vara läge att klämma åt tumskruvarna, och att gemensamt bestämma sig för att EUs stora uppgift de närmaste åren är att stärka Europas konkurrenskraft.

Men i många länder, även stora sådan finns det en skepsism mot marknadsekonomi. Inte minst i Frankrike. Jag läste en bra krönika på ämnet av Charlemagne som ser Frankrike som ett potentiellt problem

Nowhere is contempt for free enterprise, and its linked evils of wealth and profits, more intense than in France. Nicolas Sarkozy has declared laissez-faire capitalism “finished”. Almost alone in Europe, France imposes a yearly “fortune” tax on most biggish assets. In literature and philosophy, from Molière and Balzac to Sartre, the French have denounced the corrupting power of money, and ridiculed the grasping nouveau riche. Today’s bosses, always cigar-chomping, are subject to satire, scorn and even “boss-napping”. Communists, Trotskyites and the New Anti-Capitalist Party are treated not as curiosities, but serious talk-show guests.

Men att det finns en motvilja och ett misstroende mot Marknadsekonomi är ganska tydligt. Frågan är alltså hur många som anser att marknadsekonomin har fullständigt misslyckats.

Fully 29% of Spaniards and Italians, and 43% of the French, told a global poll last October that free-market capitalism was “fatally flawed”. Only 13% of Americans shared that view.

Det finns bara ett hopp för Europa och det hoppet står till att Frankrikes president är en snacke-pelle som inte omsätter ord till handling.

Everybody knows that Mr Sarkozy often makes more noise than trouble.

Vi håller tummarna och hoppas att de södra delarna av Europa och Frankrike i skenet av sitt urusla ekonomiska läge får ett sämre förhandlingsutrymme. Det krävs att EUs goda krafter – som förstår att vi måste bli konkurrenskraftigare – kan få genom lagar och regler. Lagar och regler som initialt kommer att vara ganska svåra att svälja för vissa. Men de har redan fått smaka besk medicin så nu kanske även lite gemensam marknad och strukturreformer går enklare att svälja.

McIndex

The Economist publicerar med jämna mellanrum ett Big Mac index. Genom att jämföra priset på en vara som är identisk i alla länder och justera för valutakursen får man ett mycket förenklat köpkrafts index.

The Big Mac numbers should be taken with a generous pinch of salt. They are not a precise predictor of currency movements. The bulk of a burger’s cost depends on local inputs such as rent and wages, which tend to be lower in poor countries. Consequently PPP comparisons are more reliable between countries with similar levels of income.

Men för alla oss som gillar burgare är det intressant läsning. Dyrast är det att äta en Big Mac i Norge. Där kostar en Big Mac drygt 7 dollar medan den bara kostar 1,78 dollars i Argentina.

Hela listan inklusive Sverige hittar du om du följer länken.

Burgernomics: When the chips are down | The Economist.