Tårgas

Grekland fortsätter kämpa på med stora åtstramningar och budgetnedskärningar. I dagarna lades ytterligare sten på bördan då räntan på deras stadsskuld steg ytterligare.

Grekerna har fått se sina löner sänkas, pensioner minskas och pensionsåldrarna höjas märkbart. Skatter har höjts, men fortfarande är skatteflykten omfattande.

Parlamentet kommer rösta om en ny omgång nedskärningar senare i maj. Det regerande socialistpartiet har också lovat ett omfattande privatiseringsprogram för de kommande fem åren. Men precis som många andra utlovade reformer har det hittills inte blivit verklighet.

Troligen är det fackföreningarnas sista strid. För det enda sättet att gräva sig ur hålet är att effektivisera ekonomin. Det är något som får ögonen att tåras på fackföreningsfolket som inte lägger ihop 1+1 utan helst vill att 1 ska bli två ändå.

Tårgas under grekiska protester – Ekot | Sveriges Radio.

Update Grekland

Läste en kort uppdatering om läget i Grekland. Det verkar vara som om  protesterna har lagt sig lite. Än en gång ser man exempel på hur stora förändringar det handlar om.

The latest walkout was called to protest against an overhaul of the state pension system and labour-market reforms, due to be approved this month by parliament. From 2013, the retirement age for public workers will rise to 65 for both men and women, up from about 57 and 52 respectively. Pension payments will be cut. The government has also threatened to impose by law a three-year pay freeze for private-sector workers if it is not agreed in wage talks between unions and employers.

Man höjer alltså pensionsåldern med ca 10 år samtidigt som man sänker pensionerna.

Tyvärr har allt strejkande redan ställt till det. Turistindustrin har tappat 8 procent av sin omsättning så här långt in på säsongen. Det påverkar Greklands handelsbalans och är ytterst dåligt.Vänstern har som vanligt svårt att se bortom nästa löning.

Papandreou har fullt upp med att se till så att beslutade reformer genomförs. Man har valt att ta tag i skatteindrivningen vilket även det är ett gigantiskt jobb.

Men det som jag tycker är mest häpnadsväckande är att ett EU-land går till länder som Libyen, Kina och Arabstaterna med mössan i handen för att locka till sig investeringar.

Greece is also seeking investments from large sovereign-wealth funds. Mr Papandreou visited Libya, winning a promise from Muammar Qaddafi to support projects in Greece. Cabinet ministers have travelled to the Gulf states and China. Ambitious projects worth billions of euros—natural gas pipelines, port expansion and giant wind parks—are on the agenda. Mr Papandreou is hoping that a vision of future prosperity will offset the misery of today’s austerity.

EU har pumpat in mängder med pengar i landet genom strukturreformer. På grund av sin tandlöshet är det relativt riskfritt att slösa upp EU-pengar. Frågan är vad som händer när man gör samma saker med andras pengar. Dessutom tycker jag att det är oroande att man hamnar i skuld och blir beroende av odemokratiska länder. Men frågan är om det inte är något vi kommer att behöva vänja oss vid.

The Greek economy: Protesting, wearily | The Economist.

Greklands problem är Europas problem

Det är ganska intressant att man hela tiden hör folk säga att Greklands problem är hela Europas problem. Så är. Men nu är det snarare så att stora delar av Europa har Greklands problem och det börjar marknaden att se genom. De har stora budgetunderskott och stora statsskulder. Deras ekonomier är inte konkurrenskraftiga.

I mitten på maj kom man överens om ett rekordstort räddningspaket och en stabiliseringsfond för framtida kriser. Det var dock inte en lösning utan snarare ett första hjälpen förband.

However, this giddy joy soon gave way to a more sober view, for three main reasons. First, the rescue plan has a patched-together feel. Many of the details are still missing. Second, the fact that the ECB is buying the debt of euro-area governments raises questions about the central bank’s much-trumpeted independence of politicians—and hence about its credibility as an inflation-fighter. And third, the package, impressive though its scale and speed may be, only buys time for troubled governments to cut their budget deficits and put in place structural reforms needed to improve their lost export competitiveness. If that time is wasted, even worse trouble may lie ahead for the euro zone’s policymakers and their fellow citizens.

Här finns alltså tre stora farhågor den första börjar väl lösa sig, men det har kommit till ett nytt problem. Marknaden börjar titta på de länder som lovade ställa upp och har dessutom börjat tänka om när de prissätter räntorna  för de länder som behöver låna. Därför blev glädjeyran betydligt kortare än vad alla hade förväntat. Senaste veckan har Euro tappat rejält i värde och politikerna måste ta nya tag och klura ett varv till.

The Economist pekar på tre saker som har gjort att räddningspaketets effekt i det närmaste har försvunnit. Man är dessutom oroliga för att Europas ledare inte kommer att agera tillräckligt kraftfullt för att komma tillrätta med sina budgetunderskott eftersom de är desillusionerade.

Det första är det faktum att politikerna i de flesta länder försöker att rikta missnöjet mot finansmarknaderna. När Tyskland gick in och försökta begränsa marknadens verktyg för att hantera risker störtdök börserna. Politikerna förstår helt enkelt att det är politiken som måste förändras inte finansmarknaden.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Det andra är det faktum att man inte riktigt tar till sig det bakomliggande problemet. Att många europeiska länder redan sitter på stora statsskulder. Att lova att låna mer pengar för någon annans skull är inte tillräckligt trovärdigt. Marknaden har helt enkelt börjat granska borgenärerna. Det har haft den effekten att marknaden även börjar göra nya bedömningar avseende borgenärernas egna lån. Frankrike hade till exempel varit bättre hjälpta av att sitta lugnt i båten och hoppas att ingen noterade att de har haft budgetunderskott de senaste 30 åren.

Även om Grekland lyckas komma tillrätta med sina budget underskott kommer de sitta med en statsskuld på 150 procent. Det är inte en lätt match att hantera den.

Det mest oroande är dock att Europa inte inser vikten av strukturreformer. De tror att det löser sig om man får budgeten i balans. Men ska man få statsskulden under kontroll måste det till tillväxt. Då är reformer nödvändiga.

The third and most disturbing delusion is that deeper structural reform is not necessary; everything will be fine if only Greece and other euro-zone laggards cut their budget deficits. Several notorious fiscal reprobates are promising Angela Merkel that they will whip themselves into line. This is both masochistic and cowardly. On the one hand, sharply reducing demand in economies that are recovering only weakly from recession may cause much unnecessary pain. But an obsession with fiscal discipline may also be an excuse for politicians to run away from tackling Europe’s chronic imbalances and the loss of competitiveness in southern Europe.

Greece, Spain and Italy all made strenuous efforts to qualify for the euro. But once in, they relaxed and gave up the tiresome business of pushing through reforms to enhance competition, hold down labour costs and boost productivity. In fact their loss of monetary and exchange-rate flexibility makes these reforms more pressing—as the euro crisis has underlined. It also makes it imperative that Germany do more to boost domestic demand. How sad that most euro-zone governments still do not seem to get it; how pathetic that they cover their ignorance by blaming hedge-fund managers in London.

Att Grekland vidtar åtgärder med kniven på strupen är ju inte så konstigt. Spanien har börjat skära i kostnaderna även om det inte går så fort som marknaden vill.

Mr Zapatero is skilled at sounding as if he means business, but his record is of painful slowness to deliver. Only a shove by the markets, the European Union or, on this occasion, America’s Barack Obama, can get him to act against his left-wing instincts. His May 12th plans, included a 5% cut in civil-service pay and the freezing of pensions next year, but he also wants higher taxes on the rich. He has made clear that the unpopular 2011 pensions freeze will not affect a top-up payment for this year’s inflation if it is over 1%. The cuts were welcomed by other euro-zone leaders anxious to avert a Spanish debt crisis. Spain’s economy, accounting for 12% of the euro zone, is four times as big as Greece’s. It is genuinely too big to fail.

Frankrike har som jag nämnde tidigare inte haft sin budget i balans de senaste 30 åren. Men de har börjat vidta åtgärder. Ett stort problem är pensionsbomben. Behovet av en pensionsreform är stort men det händer inte särskilt mycket för att komma tillrätta med varken pensionerna eller pensionsåldern.

President Nicolas Sarkozy has trimmed spending, notably by not replacing one in two retiring civil servants. But there is no mention of pay freezes, let alone cuts; and talk of rigueur (austerity) remains taboo. France is betting on GDP growth, which it thinks will reach 2.5% from 2011, to get the deficit below 3% of GDP by 2013. The European Commission has already said this is wildly optimistic, noting “substantial risks” that the deficit in 2011-13 will be worse than forecast. The commission says debt could hit 95% of GDP by 2020.

Allt detta är enskilda länders problem som kan påverka Europa och Euron negativt. Men räddningspaketet innehöll en del som riskerar hela Eurons trovärdighet på ett sätt som är mycket allvarligare.

Moderna centralbanken har ett mål. Att hålla inflationen på en acceptabel och stabil nivå. Därför är Europeiska centralbanken självständig. Men som en del av räddningspaketet fick de möjlighet att köpa statsobligationer. Villkoret var att det skulle vara i situationer när marknaden vad dysfunktionell. I princip så fort paketet var på plats gick man ut och gjorde det.

That is what many in Germany had long feared. Axel Weber, the head of Germany’s central bank, has been publicly critical of the ECB’s decision to buy bonds. He is known to be headstrong and a champion of monetarist orthodoxy. But ECB-watchers think Mr Weber had little choice but to voice his reservations, if only to quell discord within the Bundesbank. “In Germany the feeling is that two red lines have been crossed,” says Thomas Mayer at Deutsche Bank—that each country is responsible for its own public finances and that the ECB would never be an agent of fiscal policy. German anxieties might be pacified were Mr Weber to succeed Mr Trichet when he steps down next year.

Det man är rädd för är att Centralbanken ska börja agera sedelpress och lasta av länderna så att de ytterligare fördröjer nödvändiga reformer. Vi riskerar dessutom att inflationen drar iväg och värdet på Euron urholkas. Det var inte det som var tanken med Euron. Euron skulle lyfta Europa  – inte sänka.

The decision in Brussels to push through tough rules on hedge funds and private equity reflects an equally gormless view that such firms caused the financial crisis (see article). Nobody can deny that financial regulation needs to be improved. But to attribute the woes of euro-zone government-bond markets solely to evil speculators is dangerously misguided. In fact, investors everywhere (not least at home) have woken up, belatedly, to the extreme fiscal vulnerability of some euro-zone countries—and are now forcing budget cuts.

Papandreou och apokalypsen

Grekerna har godkänt villkoren som IMF och Euro-länderna har ställt för att de ska bli aktuellt att ställa upp med lån. Sparpaketet kommer på ett väldigt tydligt sätt drabba grekerna eftersom det innebär att de bonuslöner som grekerna har fått två gånger om året fryser inne. Dessutom får grekerna inte höja lönerna samtidigt som momsen höjs. Det kommer att kännas rejält i hushållskassorna.

Nu återstår bara frågan om Grekland kommer att leverera de besparingar och åtstramningar man har skrivit under på. En underskrift från Papandreou är absolut inte någon garanti för någonting. Han har vid flera tillfällen skyllt den uppkomna situationen på  spekulanter och på finansmarknaden. Dessutom har han mage över att klaga över att andra inte plockar upp efter dem tillräckligt fort.

Trots att både EU och IMF kommer att hårdbevaka Grekland är jag tveksam till om de verkligen kommer att orka med att genomföra hela programmet. Att de inte ens erkänner att de själv har satt sig i situationen utgör ett varningstecken som borde göra att både IMF och EU drog öronen åt sig.

di.se – Grekland bekräftar uppgörelse om miljardlån.

Grekisk tragedi

En otroligt fantasilös rubrik, men vad ska man säga om Greklands finansiella situation.Euro-länderna gick för några veckor med på ett mindre åtagande för att rädda Grekland. Förra veckan stod det klart att det inte var tillräckligt, ränteskillnaden fortsatte att stiga.

On the face of it, this week’s renewed bond-market jitters were caused by growing doubts that an emergency-aid package patched together by European Union leaders last month offers Greece much help. Under the terms of the EU deal, any short-term support would have to be approved by all of the 16 countries in the euro zone. German anger at Greece’s profligacy could easily delay the cash it would need should bond markets close.

När det visade sig att marknaden såg genom de otillräckliga löftena tvingades de både utöka omfattningen av sina åtaganden och vara mer konkreta.

A near-panic in the bond markets has now forced them to spell out the terms of support for their stricken colleague, should it be needed. If push comes to shove, the other 15 euro-zone countries are willing to provide Greece with up to €30 billion ($41 billion) of three-year fixed- and variable-rate loans in the first 12 months of any support programme.

Att de ställer upp för Grekland handlar inte om solidaritet. Det handlar om en kombination av att Europas banker är extremt känsliga efter finanskrisen. Det finns helt enkelt inte utrymme för att låta bankerna förlora mer pengar. Dessutom vill man inte att problemet ska spridas. Italien har nästan lika dåliga finanser men en statsskuld som är 5 gånger så stor i nominellt värde. Nu kan jag inte förstå hur man kan tro att Italiens situation inte kommer att kommer att bli utsatt för marknadens granskande öga.

Yet as Ireland, Portugal and Spain were caught in the markets’ sights besides Greece, Italy remained in the shadows. It may not be able to do so for much longer. Although the government adopted only a modest fiscal stimulus, its budget deficit rose in 2009 to 5.2% of GDP. That is lowish, but Italy’s public debt stands at 115%, second only to Greece in the euro area. Worse, the government now has a primary deficit—ie, spending before interest exceeds revenue—for the first time since 1991.

Tillbaka till Grekland. Man har fått en lång rad krav på sig för att få den misskötta ekonomin i bättre skick. The Economist väcker den intressanta frågan kring om Grekerna kommer att hålla ut. Kommer de tycka att det är värt det?

Greece’s to-do list is now well-known. A country that spent years mismanaging and misreporting its public finances must tighten its belt dramatically for a long time. To boost competitiveness and growth, as well as improve the budget, it must embrace radical tax changes, cuts in public-sector pay and pension reforms. Bold adjustment, which to its credit the new Greek government has already begun, will reduce the risk of Greece finding its debts unpayable in three years’ time.

Even then, it is not hard to see circumstances in which the Greeks might think they would be better off defaulting.

Det går till och med att argumentera för att att det hade varit bättre om Grekland ställd in betalningarna och tog upp förhandlingarna med sina kreditgivare.

Greece is different because it has much more debt outstanding and because bondholders may face a more severe haircut—although with sufficient fiscal consolidation a more modest restructuring could be feasible. Sovereign-debt lawyers say that in some ways a restructuring of Greek debt would be easier than many people think. But other things would be new and harder, especially the complexity caused by credit-default swaps, which have not yet played a big role in any sovereign-debt restructurings. It is uncertain, for instance, whether a pre-emptive restructuring would trigger the default clause in credit-default swaps. But Lee Buchheit, a leading sovereign-debt lawyer, says that the biggest risk in most debt-restructuring cases is governments that try to put off the inevitable. “By far the greater risk is pathological procrastination by the debtor in the face of an obviously untenable financial situation,” he argues, in which a country pursues frantic and ruinously expensive emergency financing in the lead-up to an eventual restructuring.

Hur man än vrider och vänder på det finns det bara en sak som Grekerna kan göra. Bita i det sura äpplet och ta tag i landets problem. Att leva över sina tillgångar och förmågor håller inte nte i längden. Det gäller Grekland, Italien och Spanien. Reformer nu är bättre än reformer sen.

So the euro area’s other vulnerable economies must also use the next few years to convince the markets that they are not like Greece. That will also demand fiscal austerity. But even more important are structural reforms to improve competitiveness and boost growth. Without the option of a currency devaluation, countries such as Spain, Portugal and Italy have no alternative but to restrain labour costs and bring in supply-side reforms that raise productivity, especially through the freeing of labour markets. These reforms, long overdue, are now essential. It would be a mistake for the leaders of Spain and Italy to assume that if they got into trouble they might be bailed out like Greece: neither the EU nor the IMF could afford it.

Asymmetrisk översättning

Nu har Euro-länderna enats om att hjälpa Grekland – eller har de det? Det finns fortfarande möjlighet för samtliga länder att lämna sitt veto innan hjälpen verkställs. Det som är bra är att Frankrike och Tyskland nu är överens – eller är de det?

France’s Nicolas Sarkozy hailed Mrs Merkel’s agreement that the European Council should be an “economic government” for Europe. Germany say this means more rigour, but the French think it means more political intervention in monetary and fiscal policies. The Irish and Dutch objected, saying that the term would alarm their voters. So in a typical compromise it was subjected to what the president of the European Council, Herman Van Rompuy, calls “asymmetric translation”. A French-language declaration talks of gouvernement économique. But the English version calls for enhanced “economic governance”.

Frågan är alltså vad man egentligen tror att man har kommit överens om. För att undvika destruktiv asymmetri inom valutaunionen krävs att länderna finansiellt och politiskt närmar sig varandra. Annars kom kriserna inom valutaunionen avlösa varandra tills dess att omvärldens förtroende för Euron är helt borta.

The deal avoided the disaster of a Franco-German breakdown over Greece. But it did not deal with the underlying faults in the single currency, which has not worked as hoped to promote convergence among its members’ economies. A working group has been set up to examine ways of co-ordinating economic policies more closely among the 16 euro-area countries.

Nu har man i alla fall tillsatt en arbetsgrupp. Ju längre detta pågår ju gladare blir jag att Sverige står utanför. Det var just denna svagheten som fick mig att rösta nej i folkomröstningen. Jag tror inte att man på allvar kommer att släppa på suveräniteten över den egna beskattningen eller på andra sätt tillåta de långtgående reformer som krävs. För att få en fungerande valutaunion krävs att de nationella regeringarna och parlamentet lämnar väldigt mycket makt till EU, eller ett nytt organ där Euro-länderna fastställer de gemensamma spelreglerna.

Det är en lång väg att gå. Nu blir man överens genom att bli överens om olika saker. Inte speciellt förtroende ingivande. Ett samarbete som endast fungerar eftersom man använder asymmetrisk översättning bådar inte gott för Euron eller för Europa.

Bailing out Greece: Smoke and mirrors | The Economist.

Den som går i borgen

Det finns ett vedertaget uttryck. Den som går i borgen går i sorgen. Nu ryktas det att EU-länderna ska lösa delar av Greklands skuld, alternativt ingå en form av borgensåtagande. Ryktet går om en bail-out fond på 25 miljarder Euro. The Economist beräknar det totala behovet till 75 miljarder Euro över en femårsperiod. Man har bett om IMF:s hjälp men eftersom Grekland är med i Euro-samarbetet har de ett begränsat antal verktygslåda att arbeta med.

The Greek government has somehow to keep its economy on an even keel while pushing through a huge fiscal tightening. Countries that seek IMF help generally have to endure brutal cuts in public spending, which deepen recessions. To counter that effect, the IMF typically counsels a weaker currency. Sadly, this is not an option for Greece. Stuck in the euro, its exchange rate with its main trading partners is fixed. Greece cannot devalue, so it needs more time to adjust than the three years it has agreed with its EU partners—and a bigger safety net while it does.

Dessutom blir grekerna argare och argare över att regeringen sparar i de offentliga finanserna samtidigt som de försöker att effektivisera sin skatteindrivning. Vi svenskar kan nog inte ens förstå hur slapphänt man har sett på skatteindrivning i exempelvis Italien och Grekland. Ska man var taskig kan man nästan säga att medborgarna har betalat skatt efter samvete inte efter inkomst.

The mood gets gloomier with each round of cuts. Two rises in excise duties on fuel, alcohol and cigarettes in under three months have caused grumbling. On March 24th a bill arrived in parliament aimed at cracking down on tax evasion by Greek companies as well as the self-employed. Doctors, lawyers and taxi-drivers will all have to issue VAT receipts; electronic systems for cross-checking returns will be upgraded. High-earners will have to pay more income tax. Yet many doubt if the tax overhaul will produce anything like the €2.7 billion ($3.5 billion) of extra income the finance ministry wants without a thorough clean-out of the notoriously corrupt tax administration.

Pension reform is likely to make Greeks crosser still. The retirement age will rise from 58 (on average) to 65 for both men and women, bringing Greece into line with other EU countries. The number of female civil servants applying for early retirement has already jumped by 25% this year. The government wants to trim the public-sector payroll, but its most productive workers are often women in their 40s and 50s. “It’s the most efficient female colleagues who are lining up to leave,” says an official at the civil-service union.

Ett annat problem är precis som jag nämnt tidigare att man nu skickar en signal till övriga så kallade PIIGS länder. Signalen är tydlig. Ni behöver inte ta ansvar. Italien behöver inte ta tag i den utbredda korruptionen och skapa en långsiktigt hållbar politik. I Spanien ser vi att regeringen inte tar de kraft tag som behövs.

Deeper reforms to Spain’s economy look unlikely. The Bank of Spain’s governor, Miguel Ángel Fernández Ordóñez, is calling for reform of a rigid labour market that makes most employees too costly to fire but condemns a third of workers to unstable, unprotected temporary jobs. Yet the government has repeatedly delayed pension and labour reforms. Mr Zapatero’s great goal is to conserve social peace. That means keeping trade unions happy, even if reforms (and growth) have to wait.

Some detect a whiff of cowardice. Mr Zapatero’s determination to avoid general strikes is proof that he will never take a difficult decision, says Artur Mas, head of the Catalan Convergence and Union coalition. And because broad agreements on public-spending cuts lack detail, they also lack urgency. A recent austerity deal with regional governments, responsible for over a third of Spain’s public spending, allows for two more months of haggling.

Det är inte enkelt det här men det blir svårare om man inte håller sig till reglerna. Janne Dahlqvist formulerar sig kort och kärnfullt.

Jag är förespråkare för EU men det börjar bli svårt att upprätthålla tron på att EU kan bli den storheten jag ser i min vision. Det är alldeles för mycket okunnighet och urusel moral i många av de länderna som är med idag. Att EU skulle slänga ut länder ser jag inte som ett realistiskt alternativ, det är för många som skulle se sin maktbas hotad då och kämpa med näbbar och klor för att stoppa detta hot. Frågan är bara om det finns någon realistisk möjlighet att genomföra EU till det positiva projekt det skulle kunna vara. Vi har länder med utbredd politisk korruption, vi har länder som vars styrande inte ser allvaret i det ekonomiska ansvaret och vi har länder där politiker använder det politiska förtroendet för att av kriminalisera sig själva. Det är i en svensk människas ögon skrämmande att detta överhuvudtaget kan förekomma och ännu mer skrämmande att det kan fortgå. Frågan är vad man kan göra för att ändra på denna utveckling, frågan är om det finns något man kan göra.

Jag tror att vi är många som delar hans känslor för detta fredsprojekt som riskera att spåra ur och ställa norr mot söder och sänka Europas konkurrens kraft mot omvärlden. Välstånd är viktigt för freden. Den som har ett bekvämt och fullgott liv är mindre benägen att ta till våld för att öka sin levnadstandard. Fred byggs genom handel och att vi tillsammans skapar en större kaka att dela på. Det är svårt att göra en större kaka när det finns dem som äter upp smeten.

Grekisk soppa

EMU var i första hand ett politiskt projekt. Ekonomiskt var det på sin höjd plus minus noll. Den absolut största svagheten i projektet var att man var beroende av att politiker i samtliga länder agerade enligt överenskomna regler.

Jag förstår faktiskt inte hur man tänkte. Svenska politiker bedöms ur Europeisk synvinkel som kunniga, pålitliga och ansvarstagande. I Sverige har vi ett politikerförakt för våra egna politiker. Hur ska vi då se på de andras politiker? Bottenlöst avgrundsdjupt förakt?

Att det ens blev en jämn valrörelse beror nog på att ingen av sidorna förstod den bakomliggande ekonomiska problematiken och de som förstod det förstod att väljarna inte förstod.  Nu gick vi inte med, det var väl tur.

Grekland ljög för att komma med och deras politiker har inte lyft ett finger för att fixa sina taskiga statsfinanser istället har de öst på eftersom räntorna var låga, tills marknaden genomskådade dem. Nu får det grekiska folket skörda frukterna av landets ansvarslösa politik Det var mer grekisk soppa än grekisk sallad. Ska man rädda Euron borde man slänga ut dem illa kvickt som ett varnande exempel.

Sensmoralen är denna. Blanda inte ihop ekonomiska och politiska argument. Det är viktigt att politiska argument bedöms utifrån vad vi tror att vi kan förvänta oss av politiker. Med det inte sagt att ekonomer är världens med pålitliga släkte, Man kan nog utan att överdriva säga att ekonomer ger efterklokheten ett ansikte.