Rättvist betyg på Björklund?

Jag läste Sydsvenskan ledare som recenserade Folkpartiet utifrån Jan Björklunds tal i Almedalen. Talet kan du läsa här eller se på Youtube klippet nedan.

I Sydsvenskan kunde man läsa att det blev för mycket skola, även om de erkänner att det är en oerhört viktig fråga.

Skolfrågan är viktig, en av de tyngsta frågorna inför valet den 19 september. Hur Sverige kunskapsmässigt rustar unga är avgörande såväl för medborgarnas möjligheter till självförverkligande som för landets konkurrenskraft. Därför gör Björklund rätt som lyfter fram betygen och utbildningspremien. Därför fanns det en poäng med att centrala Visby vimlade av partifolk i orange T-skjortor med texten ”Folkpartiet ♥ skolan”.

Det det efterlyser av Folkpartiet är:

Nerv. Glöd. En liberal lidelse för att förändra.

Jag förstår precis vad de menar. Men Folkpartiet är inte och kommer troligen aldrig att bli ett parti som glöder. Det kommer så klart att finnas folkpartister som gör det men folkpartiet som kollektiv har inte den läggningen.

Det är ett lite intellektuellt och eftertänksamt parti. Vi slår oss helst inte för bröstet och berättar att vi vet bäst. Liberaler vill att människor själva ska lista ut att vi vet bäst. Det är vi får andra att växa.

Det är det som framgår av en artikel av Katarina Barrling Hermansson, publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift.

Ett grundläggande kulturdrag är synen på sig själv som bärare av en rationell hållning där självkritik och reflektion utgör väsentliga inslag vid sidan av att vara påläst och kunnig i sak. Folkpartiet hyser en övertygelse om att partiets ideologi tillhandahåller en metod (den kritiska rationalismen) som korrekt tillämpad ger sanna svar. Genom saklig, nyanserad och kritisk analys finner folkpartisten först efter hand sin ideologiska ståndpunkt i en given fråga (Madestam 2009: 186; Barrling 2004: 134). Gruppen anser samtidigt att denna kunskapssyn inte alldeles lätt låter sig förenas med tidens krav på tydliga och snabba budskap.

Inte konstigt att man med den akademiska hållningen och angreppssättet att lösa problem inte lyckas förmedla nerv och glöd så att vanligt folk smittas.

Men det finns hopp för enligt samma artikel

Utmärkande är också stoltheten över det liberala idéarvet och idéernas starka ställning

Jag har varit inne på det förr och hävdar det igen. Folkpartiet är ett idéparti, sammanhållet kring en gemensam ideologi. En Ideologi som visat sig fungera även när den praktiseras. Vi måste bli bättre på att berätta om vår ideologi för det är där vi vinner väljare.

Men det är som Sydsvenska klarsynt skriver och som Göran Hägglund har listat ut.

När statsminister Fredrik Reinfeldt i söndags gjorde sig extra bred och hävdade att Moderaterna minsann står för allmänintresset, och att Moderaterna skall bli ett ”samhällsbärande” parti, då behövs en Folkpartiledare som biter ifrån, som trots alliansmyset ryter till om att partierna och politiken har sin plats men att människor måste vara fria att själva utforma stora delar av samhället.

Inte ett ord om detta i Jan Björklunds tal.

Folkpartiet kan inte nöja sig med att vara Alliansen skolparti, även om det är en viktigt och vinnande position. Vi måste våga att fullt ut och i alla lägen berätta att vi har lösningar som hänger ihop. Det har ju visat sig att våra lösningar går hem. När vi vågar föra fram tydligt liberala lösningar belönar väljarna oss.

Sydsvenska får till det i slutet

Varje partiledare och varje parti med självaktning måste våga tro att den egna politiken leder Sverige rätt, inte huka för det stora partiet med de stora visionerna. Inte ens om det förefaller valtaktiskt rätt.

Det här låter som hårda krav på FP. Det är det också. Att ställa krav är att bry sig.

Jag håller med Fp har alltför länge varit de som varit bäst pålästa och duktiga. Vi har varit enkla att samarbeta med och rationella i våra lösningar. Men framgångarna har varit starkt knutna till personer som visat liberal ryggrad och lagt fram liberala förslag. Det säger väl det mesta.

Spetsa till liberalismen – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Bildning på glid

Jag ska börja med att erkänna att jag själv inte är speciellt allmänbildad om man ser till vad som räknas som klassisk allmänbildning. Jag har svårt för att komma ihåg namn, årtal och detaljer. Dessutom kan jag inte mycket om musik eller konst. Det blir uppenbart när man umgås med de som är någon generation äldre. De besitter en sort grundläggande allmänbildning som inte bara jag utan många andra i min generation saknar.

Nu vet jag i och för sig inte om det beror på att de har haft längre tid på sig att samla in kunskapen eller om det handlar om deras inställning till kunskap. Min misstanke är att det är en kombination. Detta är något jag har grubblat på. Fördumningen och det intellektuella  förfallet.

Jag stötte på en intressant rapport på ämnet. Det var Per Svensson och Jasenko Selimovic som skrivit en rapport åt Bertil Ohlininstitutet där de försöker att reflektera över hur framtidens kulturpolitik bör utformas utifrån ett liberalt perspektiv. De har skrivit vars en del. Den del som Per Svensson, författare och kulturskribent, skrivit är underlag för detta inlägg eftersom han på ett bra sätt reflekterar över det jag beskrivit ovan. Fast han formulerar sig betydligt bättre i sitt kapitel som heter Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.

Den som någon gång läst en svensk roman från tidigt 1900-tal vet hur ivrigt unga begåvade flickor och pojkar från enkla förhållanden längtade efter att få fortsätta studera, läsa, bilda sig och hur ofta de ändå tvingades resignera inför det oundvikliga: dynggrepen, fabriksvisslan, ungarna som måste snytas och födas.

Nu har välståndsaccelerationen, uppluckringen av klassamhället och de tekniska revolutionerna skapat möjligheter som för tidigare generationer skulle ha tett sig ofattbara. Alla kan studera. Alla kan frossa i litteratur, film, konst och musik. Mästerverken är bara ett par knapptryck bort. Dygnet runt kan vi bada i kulturella upplevelser, ofta utan att ens behöva treva efter betalkortet.

Och vad gör vi av all denna frihet? Inbillar oss själva och andra att Da Vinci-koden och den svenska kriminalromanen utgör krönet på mänsklighetens kulturella strävan. Lite futtigt. Mycket fattigt. Ett förräderi mot tidigare generationer.

Det är det som är saken. Vi kan plocka fram klassikerna med en knapptryckning. Vi kan ta del av de mest fantastiska saker via internet. Tankeväckande och utvecklande för både hjärta och hjärna. Men vi tittar hellre på roliga klipp och lyssnar på meningslös musik. Det är ibland nästan som om vi snarare undviker det som är tankeväckande.

Med utgångspunkt i Eyvind Johnson beskriver han den hunger efter bildning som fanns på det tidiga 1900-talet.

Man är inte mer än människa, kan vi i dag säga, när vi vill förklara varför vi hellre kranar lådvin än läser lyrik. Att vara människa är något mer än att svettas brännvin och föda barn, sa sig de tusentals unga svenskar från arbetarkvarter och torpställen som samlades i föreningar och studiecirklar för att förvandla och förädla sig med hjälp av Gustaf Fröding och Dan Andersson, Ellen Key och Selma Lagerlöf.

Man måste verkligen beundra denna längtan efter bildning, Det är den längtan efter bildning som jag tror att mina äldre kamrater bär med sig. Det är det som skiljer dem från dagens 18-åringar. Hur återuppväcker vi denna längtan?