Socialdemokraternas och Moderaternas demonisering av varandra kommer att leda till röstskolk och ökat politikerförakt. Blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu. När S i regeringsställning resonerar om en bortre parentes i sjukförsäkringen är det ansvarsfullt, men när alliansen inför den blir den en ”stupstock”. Retoriken är en förolämpning mot medborgarna, som vill ha rationella politiska lösningar.

Ekdals slutsats är att det behövs fler blocköverskridande lösningar. För att hitta nya lösningar. Jag håller inte med. Det behövs minst en mandatperiod för Alliansen så att de får möjlighet att skapa ny lösningar. När Ekdal pratar om ideologiska skygglappar, vill jag snarare prata om ett överdrivet fokus på kompromiss och praktiska lösningar. Alliansen verkar fortfarande inom ramen för det socialdemokratiska bygget. De borde bryta sig fria. Det sista som behövs då är blocköverskridande diskussioner.

Här behövs radikalare grepp utan ideologiska skygglappar, särskilt när det gäller ungdomsarbetslösheten. I stället för att ställa arbetande mot arbetslösa, pensionärer mot unga eller stad mot landsbygd borde nästa regering se förutsättningslöst på både marknadslösningar och offentliga satsningar, för att skapa en ny social rörlighet.

Dick Erixsson pekar på hur Ekdals vurmande om blocköverskridande lösningar sätter väljarna på en demokratis avbytarbänk. Hur man än röstar är det samma personer som sitter vid bordet och diskuterar. Det är inte så demokrati ska fungera. Vi har redan ett underskott på ansvarsavkrävande. Det bör absolut inte öka. Ingenstans kan man göra så mycket så fel och ändå vara kvar som i politiken.

Niklas Ekdal har dock en poäng att vi i Sverige har åstadkommit bra lösningar genomsamverkan tidigare. Men det betyder inte att det behöver överdrivas. Trots att det finns stora frågor som vi måste hitta lösningar på.

Det bestående har skett i samverkan mellan blocken. Behovet är nu akut av liknande lösningar när det gäller socialförsäkringar, skatter, försvar, klimat, företagande, energi och sjukvård.

Var går gränserna för den offentliga vårdens åtagande? Hur skapar vi anständiga sociala skyddsnät som inte får revor vid varje maktskifte? Hur gör vi det attraktivare att anställa?

Detta är tuffa politiska frågor vars svar inte alltid är populära. Med stabila och radikala åtgärder över den gamla blockgränsen skulle Sverige gå en fantastisk framtid till mötes. Alternativet är att linka vidare med samma tröttsamma käbbel som förut.

Dessutom är det mesta av detta frågor som en opposition kan påverka genom att komma men genomtänkta motförslag, debattera och skapa opinion. Att utifrån en starkt överdriven och polariserad debatt under ett valår dra så långtgående slutsatser om hur Sveriges politiska landskap ska se ut är inte rimligt.

Idag skriver Sydsvenskan om Ekdals artikel och de går på min linje

Ekdal har en poäng. När Socialdemokraterna och Moderaterna demoniserar varandra, trots ofta ganska små skillnader i sak, öppnar det för politikerförakt och framgångar för bisarra småpartier.

Det är bättre att de etablerade partierna vågar ta ut svängarna, vågar lufta sina idéer. Och sedan samarbetar när det behövs.

Det tycker jag låter alldeles utmärkt. För partierna är inte lika, även om de för att nå mittenväljarna försöker att framstå som ganska lika. Inte minst om man tittar på medlemsbasen och de ideologiska aspekterna är skillnaderna ganska stora.

Det finns visst skillnader mellan partierna. Det kan gälla synen på EU, a-kassan, kärnkraften, järnvägarna eller kulturen. Låt skillnaderna synas och höras, men överdriv inte djupet i vallgraven.

Jag hoppas att partierna som Sydsvenskan vågar ta ut svängarna mer, att vi får en mer levande debatt, att man kommer upp ur skyttegravarna och låter sina tankar och idéer mötas. Idag ställer man förslag mot förslag. Det blir en högljud, överdriven och starkt uppskruvad ton i debatten, eftersom skillnaden mellan enskilda förslag oftast är ganska liten. Det beror på att de utgår från nuläget och tar sikte på två olika framtida lägen. Det är dessa framtida lägen som borde vara utrymme för diskussion.

Liberala Ystad är ett forum där liberaler har möjlighet att föra fram sitt budskap oavsett partitillhörighet. Ambitionen är att inläggen på Liberala Ystad ska grunda sig på de liberala grundvärdena nämligen andlig och materiell frihet samt solidaritet mellan människor.

I den politiska debatten är vi enligt mig alltför dåliga på att ta stöd av vår ideologi – eller i alla fall dåliga på att argumentera och förklara utifrån ideologi. Utan ideologi är en politiker bara en tyckare.

Jag hoppas att detta kan bli ett startskott för en återideologisering av politiken. Att vara liberal politiker innebär att man representerar något som är större än en själv, något som förpliktigar att vårda  ett värdefullt arv.

Jag och Karin Olsson Lindström har skrivit ett gemensamt inlägg angående ett förslag att kommunen ska ansöka om att bli något som kallas Fairtrade city.

Är du intresserad av att bli skribent så är det bara att höra av dig.

Anne Johansson skriver följande kloka ord

”Det är ganska uppenbart att de frihetliga kostnaderna i
dessa sammanhang inte beaktas i den politiska debatten
på det sättet de borde. Vi diskuterar kronor och ören
men lyfter inte blicken tillräckligt för att skapa ett
samhälle med mer människa och mindre stat. Med mer
frihet och färre statliga pekpinnar och med fler beslut
närmare människan. Vi borde sätta ett politiskt pris även
på den individuella friheten. I detta har Centerpartiet
med sin frihetliga agenda och tradition en möjlighet att
framöver vara medborgarnas försvare och ett föredöme i
frihetsfrågor. Mycket av den förändring som krävs
handlar om att tänka efter före. Ansvaret vilar hos den
lagstiftande församlingen där proportionalitetsbedömningar,
gediget förberedelsearbete och frihetsanalys av
olika lagförslag borde vara rättesnöret.

Varför används inte en frihetsanalys när man tar fram
politiska förslag? Det borde ju vara en självklarhet man
beaktar frågor som: 1) Ökar det människors frihet och
egenmakt? 2) Innebär det att individens kontroll över sin
vardag och sina villkor stärks? 3) Minskar det statens och
det offentligas makt över individen? Genom dessa frågor
konkretiseras den liberala frihetsagendan. Idén om en
frihetsanalys kan jämföras med en miljökonsekvensbeskrivning.
Det bör ses som ett första steg i arbetet med
att översätta viktiga principer till praktisk politik, som
sätter den enskilda människan i främsta rummet. Kanske
får man då upp ögonen för den viktiga proportionalitetsprincipen,
att väga olika skyddsvärda intressen mot
varandra och finna en lämplig balans. Viktfördelningen
hittills har allt som oftast varit skev, och de frihetliga
värdena får aldrig den uppmärksamhet som de förtjänar.
Verktyget med att tänka efter före har som syfte att sätta
fokus på individens frihet, självbestämmande och privata
sfär, vilket skulle medföra att just denna vågskål i
framtiden kommer att väga tyngre.”

Man kan bara hoppas att hon har rätt. Just att hitta ett strukturerat sätt att arbete med frågor utifrån ett frihetligt perspektiv är oerhört viktigt för att vi ska kunna bryta oss fria från den tankar och ideér som har präglat det socialistiska samhällsbygget där individen alltid har kuvats av kollektivet.

Detta är något vi borde bli bättre på inom politiken. Om vi hade samla in fler alternativ skulle vi nog ofta kunna  hitta bättre lösningar. Det finns några ljusningar i form av möjligheten att lämna medborgarförslag, och att kommunen öppnat upp för att föra en dialog med invånarna exempelvis i planfrågor. Men det är ändå oftast politiker eller tjänstemän som kommer med idéer och lösningar.

Jag hade tyckt att det hade varit häftigt om vi hade en tävling. Hur ser ditt Ystad ut om 20 år? Vem vet vilka förslag som finns ute runt köksbord och i fika rum, men säkert är att många hade engagerat sig och vi hade fått en mängd nya intressanta idéer att fundera på.

”Few other countries are likely to try the experiment—Sweden and Denmark spend about €10,000 a year per preschool pupil. Expect to hear more, though, about clashes between parental freedom and integration. The Nordics may be an extreme case, but their debate has lessons for all Europe.”

Ibland tycker jag att vi låter barnens behov stå tillbaka för andra värden. Jag tror att det bästa för barn är att vara hemma tills de kan göra sig förstådda och förstå. Det hade inte känts bra att skicka iväg dottern till dagis 6 timmar om dagen vid 18 månaders ålder.

Till viss del tror jag att vi lura oss själva. Om dagis inte är det bästa för barn under tre år – vilket det finns forskare som hävdar – så måste vi göra stora förändringar i samhället. Då är det enklare att förneka, förtränga och lura sig själv. Alternativet är ju att man inte gör det som är bäst för sitt barn.

Dagis är ett experiment. För framstår det som ansvarslöst att göra så stora förändringar som man gjorde när man byggde upp dagissystemet utan kunskap om hur barn påverkas.

Eftersom barnen numera utsätts för pedagogik redan vid två års åldern är det konstigt att det bara går sämre och sämre för dem i skolorna. De har fler och fler bokstavsdiagnoser och mår i allmänhet sämre nu. Det finns många barn som äter antidepressiv medicin. Något verkar vara fel.

Jag kommer ihåg när vi hade demokrati i skolan. Vår lärare som hette Staffan ritade ett streck höger-vänsterskalan där placerade han sedan in partierna.

Jag har alltid tyckt att det känns onaturligt. Nationalsocialister hamnar inte som en subgrupp bland socialisterna, utan längst till höger bland liberala partier.

Nu finns det en tvådimensionell skala som på ett bättre sätt fångar upp var partierna står. Men den är inte så vanlig eftersom den skulle visa på likheterna mellan socialister. Den fångar nämligen in graden av individuell  frihet som partierna förespråkar. Här ligger kommunister, fascister och nationalsocialister mycket nära varandra.

Det måste vara århundradets PR-trick när socialisterna lyckades alienera  sig från sina socialistiska kusiner. Hur sedan denna grovt felvisande skala har överlevt är mer än jag förstår.

Svenska högerextremister beredda att betala dyrt för entréskylten till Auschwitz – Artikel av Bosse Schön – Newsmill.

Hur kan det vara fel att ha en åsikt om något? Borde det inte vara mer fel att inte ha en åsikt. Nu pratar jag om allmängiltiga saker. Givetvis kan man inte ha åsikter om sådant man inte har kunskap om, eller i frågor som man inte vet finns. I sådana frågor kan man istället ha ett förhållningssätt eller en värdegrund som gör att man hanterar även sådana frågor på ett något så när tillfredsställande sätt när de dyker upp.

Denna frihet från åsikter och förhållningssätt kan tyckas vara något gott eftersom man inte har låst sig- utan är helt öppen.

Det finns en stor skillnad mellan en välgrundad genomtänkt åsikt och tyckande för stunden. Det värsta är att vi har fått lära oss att allas åsikter är lika mycket värda, men inte vad som är skillnaden mellan en åsikt och ett tyckande.

Ibland är att det är svårt att argumentera med en tyckare, eftersom han eller hon redan tycker något. Själv är jag alltid beredd att ändra åsikt om någon annan har en bättre.