Arvsanlag

Noterade att det låg fyra inlägg som utkast, med ett gemensamt tema. Arv eller miljö. Jag tycker att det är spännande rent mänskligt.

Barn är lika sina föräldrar. Inte bara på utsidan. Det kanske inte ens är lönt att vara alltför drivande som förälder enligt Freakonomics.

Their findings surprise almost everyone.  Health, intelligence, happiness, success, character, values, appreciation – they all run in families.  But with a few exceptions, adoption and twin researchers find that nature overpowers nurture, especially in the long-run.  Kids aren’t like clay that parents mold for life; they’re more like flexible plastic that responds to pressure, but returns to its original shape when the pressure is released.

Med det inte sagt att vi inte ska försöka jämna ut livschanserna – för det ska vi. Alla har rätt att göra det bästa av sitt liv och sina livschanser.

Att jag skriver detta beror kanske också på gener. För det finns kopplingar mellan arvsanlag, ideologi och styrkan i denna koppling. Kan vara därför som man kan känna sig fram till rätt parti. Det sitter liksom i ryggraden – eller i vissa fall reptilhjärnan.

Gener och identifikation med politiska partier « Nonicoclolasos.

Freakonomics » The Economics and Genetics of Parenting: A Guest Post by Bryan Caplan.

När kan skolan göra skillnad? « Ekonomistas.

Glest både i leden och budskapet

1 maj tåg i Surahammar, länkad bild från VLT

 

Då var årets minst motiverade röda dag avklarad. Ännu en gång har små grupper med socialister som passerat bäst före datum gått från illa underhållna folkparker till stadens torg för att hylla sig själva. Att första maj överhuvudtaget får någon uppmärksamhet är ganska märkligt. I Falun samlade Juholt en i sammanhanget stor skara. 550 personer slöt upp för att lyssna!

Tågen må vara i takt med drillflickor och marschorkestrar – men är hopplöst i otakt med tiden.

Men det var inte bara i leden det var glest. Även budskapet innehåller en hel del luft. Att vända på orden och vitsa till det roar kanske de redan troende men är föga övertygande för den som icke troende.

Den gamla politiken formulerades med en hel del nya ord, konstaterar Gröning, som inte är riktigt till freds med alla språkliga innovationer.

 

Särskilt höga blev skratten och hurraropen när Håkan Juholt drog en jämförelse med pingviner.
Juholt berättade att de ställer sig nära varandra för att hålla värmen, och sedan turas om att stå ytterst för att dela lika på kylans börda.

 

Efter att blåsorkestern spelat diverse Elvis-låtar som uppvärmning för talet, passade Juholt på att citera rock-kungen när han skickade en uppmaning till Reinfeldt angående sjukförsäkringen:
– Don´t be cruel, sa Juholt.

För vad vill Juholt & Co? Det vill varken höja eller sänka skatterna. De klär alliansen politik i nyspråk.

Kruxet är att Socialdemokraterna fortfarande inte har någon jobbpolitik. Juholt talar bara om allt han vill satsa skattepengar på, inte om hur de ska trilla in. Ordet företag fanns inte i vokabulären, varken på extrakongressen eller på första maj.

Det största hotet är att Alliansen tar Juholt för den pajas och ordvändare han är. Är han smart jobbar han i det fördolda för att med rätt tajmning komma med en relevant och genomtänkt politik. Problemet är bara att det är sagt att arbetet ska ske demokratiskt och med förankring något som inte går att förena med att arbete i det fördolda.

Nej – det troligaste är att vi kommer att få se hur man lappar och lagar. Både i politiken och den vissnande folkrörelsen.

läs också…

Avfärda inte Håkan Juholt – Den hälsosamme ekonomisten.

Vi kampanjade för välfärden | Kent Persson (m) blogg.

Tokmoderaten: PINGVINER, PINGVINER – ÖVERALLT PINGVINER.

Dick Bengtson: Sanningen om barnfattigdom.

Progressiv blogg om solidaritet: Vår historia och vad vi kämpat för får inte glömmas.

Martin Mobergs betraktelser…: Just därför fortsatt facklig-politisk samverkan, ett av många klara och utmärkta besked av Wanja Lundby Wedin i Ronneby.

Låt vinden ta tag i de tusentals röda fanorna.

Generell Visionär

Daniel Bell en man som verkligen växte upp under ogynnsamma förhållanden men lyckades bli professor vid Harvard och ge ut böcker som var långt före sin tid. Han dog den 25 januari och uppmärksammas därför bland annat i The Economist.

Born in Brooklyn in 1919 to Jewish immigrant parents, Daniel Bell was raised in New York’s Lower East Side. Bell’s early childhood was difficult. His father died when he was six months old and Bell’s mother worked long hours in a factory to support herself and her son. She was forced to put Bell in a day orphanage. Bell’s childhood was spent in a world characterized by poverty and the hopes and frustrations of a Jewish immigrant population drawn largely from Eastern Europe. For a variety of historical and sociological reasons, this population maintained a clear and persistent association with Socialist politics.

Read more: http://www.answers.com/topic/daniel-bell#ixzz1Dut4iZ8i

Det som honom unik var att han lyckades fånga upp strömningar i samhället och förutse bland annat övergången från industrisamhälle till konsumtionssamhälle, han såg slutet på ideologiernas kamp långt före att att kalla kriget var slut. Även om han hade hjärtat till vänster förutsåg han att klasskampen skulle bli allt mindre relevant, samt den avtagande marginalnyttan av välstånd.
Many of his other insights still bite. He argued that the old-fashioned class struggle was being replaced by other, equally vexatious conflicts: for example, between the principles of equality and meritocracy in higher education. He also anticipated the current debate about happiness by pointing out that material progress cannot eliminate the frustrations inherent in the zero-sum competition for power, prestige and the attention of the sexiest person in the room. The more people are free to rise on their own merits, the more they will race on the treadmill for status.
Han skrev dessutom en bok där han pekade på välfärdssamhällets svaghet. Nämligen det vi ser i stora delar av väst världen helt enkelt inte vill arbete längre, eftersom vi har det tillräckligt bra. Han förutsåg de lånekaruseller som orsakade finanskrisen.
He was even more prescient about what might be called “the cultural contradictions of the welfare state”. This was the subject of passionate debate in the pages of the Public Interest, a journal he co-founded in 1965 with another poor-boy-made-good, Irving Kristol. The welfare state cannot last unless someone creates the wealth to pay for it. But interest groups demand ever more from the state, and politicians jostle to promise more goodies. As the welfare state expands, it can eventually undermine people’s willingness to take risks or look after themselves.
En imponerande man – med imponerande idéer och tankar. Daniel Bell ansåg att hans specialitet var att vara generalist. Det är något jag tar med mig. Att fördjupa sig i detaljer må vara nödvändigt ibland. Men man får aldrig tappa bort den större bilden. Man får heller inte acceptera att saker ska vara på ett visst sätt. Man måste använda sitt sinne och sitt intellekt för utforska och pröva nya idéer och tankar.

Schumpeter: Ahead of the curve | The Economist.

Borgliga i Sjöbo drar åt vänster

I valrörelsen läste jag en nyhetsartikel som har jagat mig sedan dess. Jag kan inte skaka mig olustkänslan av ett utspel som Moderaterna, Centern och Folkpartiet i Sjöbo gjorde under valrörelsen. Ett utspel som för mig strider mot all ideologi som dessa partier bör basera sin politik på.

Det gick till val på ett gemensamt löfte om att garantera alla kommunens ungdomar sommarjobb inom kommunen.

– Alla ungdomar ska få sommarpraktikplats inom kommunen när de slutat ettan på gymnasiet från och med 2012.

Vilken signal sänder det till ungdomarna? På vilket sätt skapar det företagsamma ungdomar som går ut och blir entreprenörer och bygger upp företag.

Signalen är otvetydlig och solklar. Kommunen fixar. Ni behöver inte besvära er med att hitta egen sysselsättning, söka sommarjobb ute hos företag, eller på något sätt ta ett eget ansvar. Kommunen fixar.

Hade det varit ett Socialdemokratiskt förslag hade jag förstått, men ett borgligt förslag. De borgliga politikerna i Sjöbo verkar sitta i fel båt och ro med en stark dragning åt vänster. Den skutan kommer aldrig att gå framåt.

Ett tydligt exempel på hur man ute i kommunerna tror att det går att bortse från ideologi.  Motiveringen, kommunpolitik handlar om praktiska saker och inte så mycket om ideologi. Om man med det menar att alla ska driva vänsterpolitik så borde man kanske sluta med charaden av att stå för valfrihet och fritt näringsliv och visa rätt flagg.

Tre partier vill styra tillsammans – Sjöbo – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

I oheliga allianser slaktas även heliga kor

I Tomelilla ryktas det att moderaterna och sossarna ska gå samman. Syftet utåt sett är att neutralisera Sd, men man kan undra om det dessutom inte finns en viss allmän lättnad över att inte behöva stångas med en mängd småpartiet.Det är inte första gången det skapas sådana här demokratiska avarter. Ett exempel som finns hyfsat nära är Svalöv. Som har styrts på det sättet innevarande mandatperiod.

Det finns många skäl för att man inte ska skapa sådana här allianser. Det finns i mina ögon inga skäl för att skapa dem. Nyval är att föredra framför ett styre där man bortser från grundläggande ideologiska skillnader. Att det inte fungerar att stänga Sd ute borde ju de flesta normalt intelligenta förstå vid det här laget. Men den insikter har tydligen inte drabbat de två största partierna i Tomelilla Kommun.

Tina Bergström-Darrell (S), ordförande i Socialdemokraterna, tror inte att det blir några problem att samarbeta.

– Vi är överens om mycket. Vi får lägga vissa ideologiska frågor på hyllan, säger hon.

Det är inte bara den förlorade ideologin – eller om man så vill politikens hjärta och kompass – som går förlorat. Även demokratin tar stryk. Vad finns det för mening att rösta höger eller vänster när resultatet ändå blir Tomelilla blandat. Uttrycket har jag hämtat från kommentarsfältet i YA, men jag tyckte att det är mitt i prick. Man sviker sina kärnväljare, man sviker de demokratiska spelreglerna.

Börjar man trivas alltför bra tillsammans gör man i förlängningen väljarna totalt maktlösa. Speciellt om man inte är riktigt tydliga med hur man avser att söka majoritet för valet. Det var den situationen som uppstod i Svalöv. Då kan ju alla andra partier lika gärna lägga ner. Helt ok för mig, men då får man ju vara ärligt med det.

Ännu värre blir det om man som det ryktas i Tomelilla vill utestänga de mindre partierna från insyn. Då finns det ju inte ens en fungerande opposition. Makten är fullkomlig.

Även politisk förlorar kommunen på att man måste lägga ideologi åt sidan. Politik reduceras till konkreta åtgärder. För mig är det som att ta en vacker tavla som skapar mening och ger insikt – och helt sonika måla över den med en mintgrön väggfärg från ett lågprisvaruhus. Utan ideologi är den som kallar sig politiker inte mer än någon som tycker i största allmänhet. En tjänsteman utan kompetens om man ska vara lite elak.  En politiker som väljer bort sin ideologi är som om en skeppare som kastar sin kompass överbord. Det går ju inte att ta ut riktning.

Vi står inför stora utmaningar. Det kräver att vi kan höja blicken och titta framåt mot horisonten. En skeppare utan kompass har fullt upp med att parera för de vågor som kommer mot honom. Han ser inte förbi vågorna och han kommer sannolikt att trötta ut sig i en hopplös kamp och till sist få ge efter.

Läs också Ola Tedins ledare i ämnet

Valfrihet, individualitet och initiativ

En av mina huvudteser är att vi svenskar är vad jag vill kalla sossifierade. Socialister anser att medborgarna ska socialiseras genom skolning. propagande och annan påverkan. Det fungerar. Jag har gått i en skola där alla viktiga begrepp tolkades utifrån en svensk/socialdemokratisk världsbild. Jag måste medvetet bryta mig loss och reflektera över ord som välfärd, solidaritet, rättvisa och jämställdhet. Viktiga ord som de flesta använder och tar innebörden för given.

De flesta människor har den föga smickrande egenskapen att de hellre dumpar över sina problem på någon annan. Det är helt naturligt. Vi människor är ju av naturen lata. Kommer det någon och erbjuder sig att ta ansvar för att lösa mina problem lämnar jag gärna över ansvaret. Problemet blir när man lämnar över ansvaret för sådant som är intimt förknippat med individen. Exempelvis försörjning, skolning och hälsa. Här krävs det enligt mig att  individen tar eget initiativ och ansvar.
Redan i skolorna börjar processen att tona ner individuella skillnader. Är man duktig får man hjälpa de som är sämre. Så att alla blir halvbra i exempelvis matte. För att skapa extraordinära uppfinningar eller starta framgångsrika företag krävs det extraordinära personer. De senaste 50 åren har vi sett hur uppfinnings- och entreprenörskraften har avtagit i en allt snabbare takt. Vi måste tillåta individer att vara individuella, om vi ska skapa utveckling och välstånd. Varje individ ska uppmuntras att utveckla sin individualitet.

När jag växte upp så levererades det mesta av välfärden via kommun, stat eller landsting. Mina föräldrar kunde inte välja en skola som de trodde skulle passa mig. Var man lärare hade man bara en möjlig arbetsgivare. Det samma gällde för en rad yrken. Nu har det visat sig att detta inte var till gagn för varken lärare eller elev. Resursslöseri och ineffektivitet kunde fortgå utan upptäckt eller åtgärd, Nu har vi påbörjat skiftet till ett nytt system som bygger på valfrihet. En resa där det finns en lång väg att gå. Men genom att ge den som ska utnyttja en tjänst – vare sig den finansierad via skattsedel eller ej – möjlighet att välja säkerställer att vi får mest tjänst för pengarna.


Coachning av arbetslösa fungerade!

Det visar sig nu att reformen med jobbcoacher faktiskt verkar fungerar. Jag var väl själv lite undrande inför reformen. Det fanns vissa drag som jag gillade. Att den arbetssökande själv kunde välja coach och att det fanns en uppsjö leverantörer att välja mellan. Men det kändes lite flummigt.

Var tredje har fått jobb med hjälp av coachningen. De som fått coachning säger att det har bidragit till att de fick arbete.

Det är glädjande. Det visar att man genom att ge människor stöd och egenmakt kan få dem att ta initiativ och hjälpa sig själva.

I Alliansen Sverige får individen coachning, aktivitet, uppmuntran och stöd – inte passiviserande handläggning.

DagensPS.se – Var tredje i jobb efter coachning.

Därför tjatar Folkpartiet om skolan

Tidigare betyg, tydligare betyg, genomtänkta läroplaner, duktiga lärare, krav i stället för kravlöshet, kunskap som det överordnade målet och nu senast föräldraansvar i klassrummet och specialklasser också för de duktigaste. Folkpartiet är ett parti som tjatar om skolan. Listan på bra förslag och idéer som stärker kunskapslinjen och som oftast får stöd av både lärare och allmänhet kan göras lång.

Men vi är sämre på att berätta varför vi lägger så stor vikt vid skolan

Folkpartiet vill att samhället ska vara rättvist och jämställt.  En liberal rättvisa utgår från allas lika möjlighet och livschans – inte från att alla har rätt att ha det likadant. Då är skolan den institution där vi effektivast skapar rättvisa och jämlikhet.

Folkpartiet är ett framåtblickande parti som ser möjligheter till utveckling och framsteg. Möjligheter som är helt avhängiga att vi skapar ett kunskapssamhälle. Återigen är vi tillbaka skolans värld. Det är här kunskapssamhället byggs.

Folkpartiet är ett  parti som utgår från individen och tror att varje individ  är bäst lämpad att välja sina egna vägar och göra sina egna val. Då är kunskap och det gamla bildningsidealet något som stöttar individen att se nya vägar och möjligheter.

Det finns de andra partier som fokuserar mer på att människors andra, tredje och fjärde chans, som fokuserar på att alla ska ha det likadant och lika mycket. Folkpartiet fokuserar istället på människors första chans. Då tror vi att färre behöver en andra, tredje och fjärde chans. Det är bättre för individen, för samhället och det kostar betydligt mindre om man ser i ett längre perspektiv.

Det finns de som anser att det finns andra mål som kan överordnas kunskapsmålet exempelvis demokrati och inlärningsmetoder. Skolan har under ganska långt tid haft demokrati med i läroplanen, och som ett prioriterat mål för verksamheten. Men vad är det värt om man inte samtidigt ger människor kunskap så att de kan utöva och tillvara ta sina demokratiska rättigheter, och fullgöra sina demokratiska skyldigheter.

Det är därför som Folkpartiet tjatar om skolan. För att skolan är grunden för att lyckas med det mesta från integration, tillväxt, rättvisa, konkurrenskraft på en global arena, få fler i arbete, förebygga kriminalitet, bekämpa utanförskap, minska drogproblem, värna demokratin o.s.v.

I Folkpartiets skola möts varje elev utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att utmana och stötta så att varje barn får möjligheter att skapa sin framtid. Att ha en skola som utbildar männsikor in i utanförskap duger inte. Som folkpartist ser jag främst skolan som en välståndsinstitution.  Välstånd är grunden för välfärd.  Det är denna insikt som gör att Folkpartister så helhjärtat står upp för skolan och Folkpartists skolpolitik.

Nu vet du varför vi tjatar om skolan. Om du vill att vi ska kunna fortsätta tjata så lägg din röst på Folkpartiet den 19 september.

Därför tjatar Folkpartiet om skolan

Tidigare betyg, tydligare betyg, genomtänkta läroplaner, duktiga lärare, krav i stället för kravlöshet, kunskap som det överordnade målet. Nu senast föräldraansvar i klassrummet och specialklasser också för de duktigaste. Folkpartiet är ett parti som tjatar om skolan. Listan på bra förslag och idéer som stärker kunskapslinjen och som oftast får stöd av både lärare och allmänhet kan göras lång.

Men vi är sämre på att berätta varför vi lägger så stor vikt vid skolan

Folkpartiet vill att samhället ska vara rättvist och jämställt.  En liberal rättvisa utgår från allas lika möjlighet och livschans – inte från att alla har rätt att ha det likadant. Vi tror att skolan är den institution där vi effektivast skapar rättvisa och jämlikhet.

Folkpartiet är ett framåtblickande parti som ser möjligheter till utveckling och framsteg. Möjligheter som är helt avhängiga att vi skapar ett kunskapssamhälle. Återigen är vi tillbaka skolans värld. Det är här kunskapssamhället byggs.

Folkpartiet är ett  parti som utgår från individen och tror att varje individ  är bäst lämpad att välja sina egna vägar och göra sina egna val. Då är kunskap och det gamla bildningsidealet något som stöttar individen att se nya vägar och möjligheter.

Det finns de andra partier som fokuserar mer på att människors andra, tredje och fjärde chans, som fokuserar på att alla ska ha det likadant och lika mycket. Folkpartiet fokuserar istället på människors första chans. Då tror vi att färre behöver en andra, tredje och fjärde chans. Det är bättre för individen, för samhället och det kostar betydligt mindre om man ser i ett längre perspektiv.

Det finns de som anser att det finns andra mål som kan överordnas kunskapsmålet exempelvis demokrati och inlärningsmetoder. Skolan har under ganska långt tid haft demokrati med i läroplanen, och som ett prioriterat mål för verksamheten. Men vad är det värt om man inte samtidigt ger människor kunskap så att de kan utöva och tillvara ta sina demokratiska rättigheter, och fullgöra sina demokratiska skyldigheter.

Det är därför som Folkpartiet tjatar om skolan. För att skolan är grunden för att lyckas med det mesta från integration, tillväxt, rättvisa, konkurrenskraft på en global arena, få fler i arbete, förebygga kriminalitet, bekämpa utanförskap, minska drogproblem, värna demokratin o.s.v.

I Folkpartiets skola möts varje elev utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att utmana och stötta så att varje barn får möjligheter att skapa sin framtid. Att ha en skola som utbildar människor in i utanförskap duger inte. Som folkpartist ser jag främst skolan som en välståndsinstitution.  Välstånd är grunden för välfärd.  Det är denna insikt som gör att Folkpartister så helhjärtat står upp för skolan och Folkpartists skolpolitik.

Nu vet du varför vi tjatar om skolan. Om du vill att vi ska kunna fortsätta tjata så lägg din röst på Folkpartiet den 19 september.

Stenkastare i glashus

För en tid sedan blev några unga KDUare överfallna när de delade ut material i Lund. De blev kallade böghatare och materialet slogs ur deras händer. De upplevde det som minst sagt otäckt. Mattias Grängzell som var en av de som blev utsatta bloggar om det här.

När händelsen sedan diskuterades på facebook kom vi in på hur media och samhället i stort verkar ha en förlåtande attityd mot vänsterextrema gruppen som tar till politiskt våld, och inte respekterar de demokratiska spelreglerna. Högerextrema som gör samma sak ( de respekterar faktiskt spelreglerna i större utsträckning) fördöms. Stenkastande anarkister och andra ses som ungdomar med mycket vilja, lite naiva, men med hjärtat på rätt ställe.

Detta gullande fick ett abrupt slut när Sydsvenskan för några månader sedan gjorde en reportageserie som kritiskt granskade dessa grupper och gick på djupet med vad de har för motiv och drivkraft. Bakom flummeri, dåligt underbyggda resonemang och ogenomtänkta argument fanns det bara ett motiv. De vill ha mer av det andra har har, utan att förtjäna det.

Jag myste när jag läste artiklarna som fullkomligt rev sönder den romantiserade bilden av godhjärtade vänsterungdomar. Jag länkar till några av höjdarna – men klicka runt det är bra läsning. Bäst är den med en autonom från SUF Malmö. Där kan man också läsa att deras gulliga stenkastande kostar skattebetalarna oerhörda summor varje år. Det fanns dessutom en intervju med någon från förbundet allt åt alla. Bland alla dumheterna som de gav uttryck för var nog det detta det som fastnade i mitt huvud.

Protesterna slutade med sammandrabbning mellan poliser och en grupp våldsamma demonstranter utanför Baltiska hallen…

– Det var en linje med polisbussar. Det var inte poliser.

Det satt poliser i en del av bussarna.

– Ja, men det var bussar mot människor. Inte människor mot människor. Och sedan gick polisen in mot hela gruppen av demonstranter. De betedde sig väldigt hotfullt och omringade demonstrationen så att folk kände sig osäkra och gick därifrån.

– ”Sammandrabbning” känns väldigt fel. Det enda som hände där var lite materiell skadegörelse, i princip. Efter tio minuter var det slut.

Men det var ändå stenkastning mot bussar med poliser i.

– Fast det är deras förstärkta polisbuss. Den ska tåla allt. Det gjorde den också. Jag tycker inte att det är något att fokusera på. Varför fokusera på de här tio minuterna av färg och raketer och några stenar mot poliserna… när det fanns två så stora nätverk som ville stoppa en match i Davis Cup mellan Israel och Sverige. Den frågan faller hela tiden bort.

Det är helt tokigt att det knappt finns några på vänsterkanten som tar avstånd från de här tokiga grupperingarna. Politiskt våld är inte okej. Inte ens när poliserna sitter i en buss. Nu bedömer i och för sig inte Säpo dessa grupper som ett allvarligt hot mot demokratin. Men jag tycker ändå att det är dags att ta tag i de här grupperna och göra precis det Sydsvenska gör. Låt dem komma till tals. Det visar sig snart att stenkastarna har byggt ett glashus av idéer och föreställningar.