Skev syn på maktens män

Charlemagnes krönika handlade förra veckan om skillnader i synen på sex mellan Europa och USA. Eller snarare synen på hur maktens män kan leva ut sina lustar utan att det påverkar allmänhetens förtroende för dem.

Nowhere is the politician’s entitlement to sex more tolerated than, perhaps, in Italy. For Silvio Berlusconi, the country’s longest-serving prime minister in modern times, sexual appetite is a matter of pride, not of shame. He is on trial, charged with paying for sex with an underage prostitute. (He also faces a range of corruption charges.) But there are no handcuffs for Il Cavaliere. “I love life and I love women,” he declares cheerily.

Men det är inte bara märkligt ur moraliskt perspektiv. Det finns en fara i att medierna i många fall självcensurerar sig själv. Inte minst i Sverige där kungen länge behandlats med silkesvantar.

European tolerance of cavorting politicians carries the risk of creating a culture of silence and immunity that too easily blurs the lines between a consensual affair, harassment and outright assault. Henry Kissinger may have thought that power is the ultimate aphrodisiac. But power can also be a means of extorting sexual and other favours. If state and media conspire to keep quiet about the debauchery of politicians, might it not be easier to hide other misdeeds, such as corruption?

Nu senast är det fransmannen Dominique Strauss-Kahn en välkänd ”kvinnokarl” som har blivit arresterad och sitter häktad misstänkt för att förgripit sig på en hotellstäderska. En ytterligare kulturkrock är den att man i USA inte är så måna om den misstänktes integritet. Det faktum att han fullt offentlig handfängslades och fördes bort från ett flygplan väcker upprörda känslor i ett Frankrike ovant vid att se maktens män uthängda.

Charlemagne: Decoding DSK | The Economist.

Marknadsekonomi

Jag har reflektera över det faktum att man väljer liberala och marknadsekonomiska lösningar när man ska effektivisera ett lands ekonomi. IMF brukar tvinga länder till en marknadsekonomiskåterställare när de beviljar lån. Se också vilka krav som EU och IMF ställer på Euro-länderna som inte har sin ekonomi i ordning. Avregleringar och konkurrens så att det stänker om det. Det är nog det tydligaste tecknet på att det trots sina brister är det effektivaste systemet.

Annars kan man ju laborera med tanken på att det ställdes krav på att Grekland skulle införa en socialistisk ekonomi för att komma tillrätta med sina problem. Den tror ju inte ens Vänstern på.

Det är nog så att de enda länder som har råd att införa en socialistiska ekonomier är de som kan leva upp ett välstånd som skapats av marknadsekonomiska krafter.

Den som går i borgen

Det finns ett vedertaget uttryck. Den som går i borgen går i sorgen. Nu ryktas det att EU-länderna ska lösa delar av Greklands skuld, alternativt ingå en form av borgensåtagande. Ryktet går om en bail-out fond på 25 miljarder Euro. The Economist beräknar det totala behovet till 75 miljarder Euro över en femårsperiod. Man har bett om IMF:s hjälp men eftersom Grekland är med i Euro-samarbetet har de ett begränsat antal verktygslåda att arbeta med.

The Greek government has somehow to keep its economy on an even keel while pushing through a huge fiscal tightening. Countries that seek IMF help generally have to endure brutal cuts in public spending, which deepen recessions. To counter that effect, the IMF typically counsels a weaker currency. Sadly, this is not an option for Greece. Stuck in the euro, its exchange rate with its main trading partners is fixed. Greece cannot devalue, so it needs more time to adjust than the three years it has agreed with its EU partners—and a bigger safety net while it does.

Dessutom blir grekerna argare och argare över att regeringen sparar i de offentliga finanserna samtidigt som de försöker att effektivisera sin skatteindrivning. Vi svenskar kan nog inte ens förstå hur slapphänt man har sett på skatteindrivning i exempelvis Italien och Grekland. Ska man var taskig kan man nästan säga att medborgarna har betalat skatt efter samvete inte efter inkomst.

The mood gets gloomier with each round of cuts. Two rises in excise duties on fuel, alcohol and cigarettes in under three months have caused grumbling. On March 24th a bill arrived in parliament aimed at cracking down on tax evasion by Greek companies as well as the self-employed. Doctors, lawyers and taxi-drivers will all have to issue VAT receipts; electronic systems for cross-checking returns will be upgraded. High-earners will have to pay more income tax. Yet many doubt if the tax overhaul will produce anything like the €2.7 billion ($3.5 billion) of extra income the finance ministry wants without a thorough clean-out of the notoriously corrupt tax administration.

Pension reform is likely to make Greeks crosser still. The retirement age will rise from 58 (on average) to 65 for both men and women, bringing Greece into line with other EU countries. The number of female civil servants applying for early retirement has already jumped by 25% this year. The government wants to trim the public-sector payroll, but its most productive workers are often women in their 40s and 50s. “It’s the most efficient female colleagues who are lining up to leave,” says an official at the civil-service union.

Ett annat problem är precis som jag nämnt tidigare att man nu skickar en signal till övriga så kallade PIIGS länder. Signalen är tydlig. Ni behöver inte ta ansvar. Italien behöver inte ta tag i den utbredda korruptionen och skapa en långsiktigt hållbar politik. I Spanien ser vi att regeringen inte tar de kraft tag som behövs.

Deeper reforms to Spain’s economy look unlikely. The Bank of Spain’s governor, Miguel Ángel Fernández Ordóñez, is calling for reform of a rigid labour market that makes most employees too costly to fire but condemns a third of workers to unstable, unprotected temporary jobs. Yet the government has repeatedly delayed pension and labour reforms. Mr Zapatero’s great goal is to conserve social peace. That means keeping trade unions happy, even if reforms (and growth) have to wait.

Some detect a whiff of cowardice. Mr Zapatero’s determination to avoid general strikes is proof that he will never take a difficult decision, says Artur Mas, head of the Catalan Convergence and Union coalition. And because broad agreements on public-spending cuts lack detail, they also lack urgency. A recent austerity deal with regional governments, responsible for over a third of Spain’s public spending, allows for two more months of haggling.

Det är inte enkelt det här men det blir svårare om man inte håller sig till reglerna. Janne Dahlqvist formulerar sig kort och kärnfullt.

Jag är förespråkare för EU men det börjar bli svårt att upprätthålla tron på att EU kan bli den storheten jag ser i min vision. Det är alldeles för mycket okunnighet och urusel moral i många av de länderna som är med idag. Att EU skulle slänga ut länder ser jag inte som ett realistiskt alternativ, det är för många som skulle se sin maktbas hotad då och kämpa med näbbar och klor för att stoppa detta hot. Frågan är bara om det finns någon realistisk möjlighet att genomföra EU till det positiva projekt det skulle kunna vara. Vi har länder med utbredd politisk korruption, vi har länder som vars styrande inte ser allvaret i det ekonomiska ansvaret och vi har länder där politiker använder det politiska förtroendet för att av kriminalisera sig själva. Det är i en svensk människas ögon skrämmande att detta överhuvudtaget kan förekomma och ännu mer skrämmande att det kan fortgå. Frågan är vad man kan göra för att ändra på denna utveckling, frågan är om det finns något man kan göra.

Jag tror att vi är många som delar hans känslor för detta fredsprojekt som riskera att spåra ur och ställa norr mot söder och sänka Europas konkurrens kraft mot omvärlden. Välstånd är viktigt för freden. Den som har ett bekvämt och fullgott liv är mindre benägen att ta till våld för att öka sin levnadstandard. Fred byggs genom handel och att vi tillsammans skapar en större kaka att dela på. Det är svårt att göra en större kaka när det finns dem som äter upp smeten.