Religionen som kulturens förkläde

Jag har sett människor från olika kulturer mötas. I många fall utvecklades vänskap. Jag noterade att i mötet individer eller familjer fanns det inga större problem som inte var väldig enkla och som byggde på rena missförstånd. Frågan jag ställde mig var. Om det fungerar så bra i det lilla formatet – varför fungerar inte integrationen om vi ser det från ett större perspektiv.

Jag ställde upp två teorier. Den första vara att vi helt enkelt har för få möten på individuell eller familjenivå. En teori som jag i högsta grad tror på. Jag kan nog se ett samband. Fler och djupare kontakter ger snabbare en förståelse för och anpassning till det svenska samhället.

Den andra teorin var att vi på en ackumulerad nivå får in mekaniker och krafter som inte finns i det mellanmänskliga mötet. Det är den teorin jag har utvecklat och kommer att utforska nedan. Notera att båda teorierna inte motsäger varandra eller att den ena utesluter den andra.

Sverige är extremt. Jag har matats med det på ett antal föreläsningar nu där man hissar fram Inglehart-Welzels kulturella karta. Extremt på både den rationella/sekulära skalan och vårt fokus på självförverkligande. Jag har varit på föreläsning med med Per Brinkemo och fått insikt i hur stor skillnad det är mellan samhällsbygget i ett land där man kämpar för överlevnad och ett där man kämpar får att få gillare. Jag förstår att den stora klämskon ligger i individens och familjens frigörelse från kollektivet.

Därför vill jag utforska de olika dimensionerna på ett traditionellt samhälle där blodsbandet är viktigast. Med den utgångspunkten blir kulturen och religionen verktyg för att säkerställa blodsbandet. Kulturen är ofta lite diffust om man går förbi de synliga tecknen. Det märker vi inte minst när vi ser på den diskussion som uppstått om vad som är svensk kultur, kultur är dessutom ofta regionalt och sällan nedskrivet i en regelbok. Den tillämpas kollektivt och kan till viss del anpassas så att den går att tillämpa i ett modernt samhälle.

Religionen däremot är nedskriven. Den styrs genom en auktoritet i form av tolkningar av heliga böcker. Det innebär att jag skulle vilja se det som två dimensioner på ett kontrollsystem i syfte att säkerställa blodsbandet. Ett med implicita regler och ett med explicita regler. Medan kulturen och kollektivet säkerställer att individen håller sig inom ramarna blir religionen den mekanik som får individen att avsäga sig ansvar för att reflektera och därmed fatta självständiga beslut.

Denna ganska tydliga skillnad mellan en kontrolldimension och en ansvarsdimension glider samman eftersom religionen felaktigt användes för att motivera det som är kulturella företeelse. Jag har flera gånger i sett hur det snabbt blir en diskussion om vad som den korrekta tolkningen av den religiösa texten. Troende upplever sig med rätta kränkta, eftersom någon använder deras religion för att rättfärdiga oacceptabla beteende. Men varför vänder de ilskan mot den som vill komma tillrätta med och diskutera beteendet istället för att vända ilskan mot den som missbrukar deras religion?

Man går i försvar av religionen och vi landar i en polariserande pseudodiskussion istället för att komma framåt i en gemensam diskussion baserad kring mänskliga rättigheter.

Oftast vill man att vi ska öka kunskapen om deras religion, de vill gärna visa hur saker är förenliga med eller bryter mot religionen. Påstående som att demokrati visst är förenligt med religionen eller att religionen är för eller emot saker landar helt fel i den sekulära staten. Det skapar istället en oro hos den sekulära medborgaren.

Här blir religionsfriheten ett tveeggat svärd. Det blir ju ytterst lockande att stoppa in kulturella företeelse inom religionen och därmed hävda att utövandet av en tradition ska omfattas av religionsfriheten. Samtidigt bygger den sekulära individuella staten på att individensrättigheter trumfar kollektivets vilja. Vi vill ha ett ovillkorat erkännande av demokratiska och individuella fri- och rättigheter.

Lösningen ligger i att religionen åter förpassas till den privata sfären. Att argument kring rättigheter baserat på religiösa ställningstagande och tolkningar konsekvent underkänns. Det kommer att minska vinsten med att förpacka kulturellt tvång och kontroll inom ramen för religionen.

Om integration hade en coach

coach-clipart-football-coach-clip-art-11045Om svensk integration haft en tränare skulle han nog funderat både en och två gånger.

Coachningsmetoder var i ropet för några år sedan och man kan väl nästan säga att metoden har blivit norm i många sammanhang. När man ska belysa något eller funderar är det bra att stoppa in det i tankemodeller. Gärna flera olika för att få en analys från olika perspektiv. Att tillämpa en vanligt förkommande coachningsmodell som NÖHRA på integration är helt enkelt ett av många perspektiv man kan inta.

Modellen tillämpas genom att man tar utgångspunkt i önskat läget (Ö). Inom idrotten är det oftast ganska enkelt. Man vill vinna eller prestera. Resultatet mäts i tabeller, mål eller tider och jämförs mot andra som utövar samma sport med samma regelverk.

Hur fastställer vi ett önskat läge för integration? Det är en diskussion som vi tyvärr ser för lite av. Det önskade läget bör ju dessutom kunna översättas till en känsla eller målbild för att skapa motivation. Jag har inte svaret. Men om man utvecklar de andra delarna i coachningsmodellen utan att ha fastställt sitt önskade läge blir det sannolikt mer fel än rätt. De andra aspekterna är Nuläge, Hinder, Resurser och Aktiviteter.

Därför är vikten av att fastställa, diskutera och analysera det önskade läget är mer än en metadiskussion som man kan unna sig när man vill vara filosofisk. Här finns inga tabeller eller någon regelbok som berättar hur spelet ska spelas. Mina tankar om det önskade läget kretsar kring mänskliga rättigheter, att man känner sig inkluderad och delaktig i samhället och behövd. Hur översätter man det till en regelbok som vi kan spela efter.

Hur skapar vi ett tillräckligt tydligt önskat läge för att kunna ställa det i relation till vårt nuläge, identifiera hinder, tilldela resurser och genomföra aktiviteter?

Har du några idéer eller en komplett lösning kontakta mig gärna. Lämna också gärna en kommentar nedan.

Integration att ge, ta och ibland bara låta det vara

fonder-kvinnorVarför är det så svårt att få till en fungerande integration? Jag menar att det finns det en ganska enkel förklaring som bygger på helt vanliga mänskliga förhållningssätt till förändring. Hur en förändring tas emot och accepteras beror på ett antal faktorer; är den påtvingad eller självvald, finns det en tydlig plan och ett syfte, är kostnaden hög eller låg, leder förändringen till någon uppenbar och påtaglig fördel. Både den som kommer till Sverige och gemene man i Sverige skulle sannolikt kryssa nej till en påtvingad förändring där det upplevs att det saknas plan och att prislappen är hög. Någon påtaglig fördel mot hur det var i utgångsläget tror jag inte heller att de flesta ser, framförallt om vi tittar på syrierna där de flesta för några år sedan hade ett välordnat liv och ett samhälle de kände sig trygga med.

Om vi slutar påtvinga människor åsikter och skambelägga dem som bara ger uttryck för ett helt naturligt motstånd mot en förändring, kanske vi istället kan möta dem i deras tvekan. Genom att vara transparenta och försöka visa en tydlig färdväg framåt går det kanske att återfå det förtroende som all förändring kräver.

Jag har personligen många saker jag funderar över och förändringar som för mig spontant känns som försämringar – om jag inte själv eller tillsammans med någon annan reflekterar över dessa kommer de att blockera mig. Någon måste förklara och visa mig hur produkten ska användas och vilken nytta jag har av den. Annars kommer jag att låta den stå kvar på hyllan.

En hel del av dessa förändringar är vad jag vill kalla hygienfaktorer. Ganska snabbt kommer jag att vänja mig vid främmande musik i parken och folk som använder telefonen i högtalarläge. I de fallen ligger problemen hos mig – tiden tar hand om det.

Några av dessa förändringar går djupare och handlar om hur vi umgås och förhåller oss till varandra. Här kommer det in saker som kläder där man inte ser den man pratar med eller när någon inte respekterar tider. I dessa fall krävs en ömsesidig anpassning. Det går inte att leva på ett sätt som omöjliggör kommunikation med omgivningen. Ingen människa är en ö. Att inte komma i tid är inte brist på respekt för tider, det är brist för respekt för den man ska möta. Med medveten kommunikation och ärlig dialog kring olikheter kommer vi att hitta en väg framåt.

Ett fåtal av de förändringar jag upplever går på djupet. Det handlar om synen på individen och vilket ansvar man tar för sin del av samhällskontraktet. Här finns inget större utrymme för förhandling. Om det inte finns en tydlig konsensus kring varje individs rätt att forma sitt eget liv, att välja partner och livsstil vill jag inte vara med. Om det inte finns en förståelse för att vi alla tillsammans måste bidra till det kollektiva hoppar jag av. Då blir det ingen integration.

Genom att bli medveten om att vissa problem ligger hos mig, några hos oss tillsammans och några hos den andre är det enklare att agera konstruktivt.

Nästa svårighet är att när jag har identifierat en förändring som går emot det jag kan acceptera, måste den också hanteras. Men egentligen kan jag inte göra mycket förutom att öka min förståelse för den andra parten i syfte att öppna upp en dialog. Problemet är att det snabbt blir låsningar eftersom jag egentligen inte vill diskutera fram en gemensam ny lösning ; jag vill att motparten ska acceptera min lösning.

Så vad är en hygienfaktor som jag måste leva med? Var ska vi jämka fram ett nytt Sverige och var måste vi hålla fast vid de värden som revolutionerna gett oss; den vetenskapliga, den franska och slutligen den sexuella? Detta brottas jag med.

Integration

svet_mayaka_v_nochi_1024Höstens stora tema i vår familj har varit flyktingar. Under våren rullade det på som vanligt. Men i takt med att nyheter visade allt hemskare bilder stördes rytmen. Det gick inte att släppa tankarna på alla människor som var på flykt och försökte ta sig till Europa.

Tanken med detta blogginlägg är att fördjupa min syn på det hela. Ostört. Alltför ofta låter vi våra tankar störas.

På det personliga planet har detta varit ett bra år. Jag har träffat många nya människor som bidragit till min utveckling. Jag har lärt mig mycket om nya saker, vilket är det syre jag andas. Men det största av allt jag har gjort skillnad. Min insats har betytt något. Givetvis på bekostnad av något – i detta fall träningen, TV-tittandet och till viss del familjen.

Under hösten kom det som tidigare bara varit på TV till Ystad. Det har redan funnits flyktingboende i kommunen, men då inte i närheten av de platser där jag rör mig. En dag stod jag där – på lekplatsen – bredvid en familj som kommit hit bara ett par dagar tidigare. Direkt från Tvn.

Det var skarpt läge – jag kunde göra skillnad i praktiken. Det blev inte så bra. Nervös och osäker är en vacker omskrivning. Men jag försökte i alla fall.

Efter det mötet gick hjärnan på högvarv. Jag insåg några avgörande saker som blivit min ledstjärna sedan dess. Den viktigaste är att de är individer som är här och sannolikt kommer att stanna här. Det innebär att det viktigaste på sikt är vi lyckas bättre med integrationen än vi gjort tidigare. Den andra insikten var att även för någon som är positivt inställd kan det vara ett väldigt stort steg att ta den första kontakten.

Ur har riktlinjerna för allt jag avser göra växt fram. Låga trösklar, små åtaganden, frivillighet, glädje och en konstruktiv positiv attityd. Men framförallt action. För action är väldigt frigörande och  ger en omedelbar och positiv återkoppling.

Men ungefär här behövs det ett förtydligande kring min syn på invandring. Jag märker att många försöker tillskriva de som hjälper eller försöker integrera invandrare egenskaper som naiv – eller utgår från att de har en helt onyanserad syn på invandring.

Det är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Inte minst i mitt fall.

Jag förstår att det finns en gräns på hur många som kan komma hit. Jag tycker också att det är orimligt att ensamkommande barn kostar samhället 2000 kronor om dygnet. Jag anser också att vi måste prioritera vem som kommer hit – eftersom vi inte kan ta emot alla flyktingar i hela världen. Att det är rimligt att avvisa eller direktavvisa till ”säkra” länder. Jag anser att det är viktigt att vi värnar det sekulära samhället. Jag anser inte att församlingar ska få statliga pengar, eller finnas religiösa friskolor. Jag tycker inte om att det sitter män på kulturföreningar och röker dagarna i ända och förtrycker varandras och kvinnors frihet. Jag tycker att det har gått överstyr med tiggarna. Jag skiter i om det är Israel eller Palestina som har minst fel. Kommer man hit tar man inte med sig sina konflikter och sitt hat. Jag fattar att alla som kommer hit inte är fina människor. Jag anser att jag är realist i den meningen att vi är ett väldigt rikt land. Vi har ett behov av yngre personer som kan bidra till samhällets utveckling. Att vi inte kan ta emot ett betydande antal människor varje år är orealistiskt.

Men jag köper inte argument som ställer grupper eller personer mot varandra. Bostadsbristen har varit ett faktum under väldigt långt tid och beror på regelverket i – kombination med bristande konkurrens inom byggsektorn. Att ungdomar med ofullständiga betyg blir arbetslösa har ingenting med invandringen att göra – utan är snarare en frågan om bristande anställningsbarhet i kombination med näringslivspolitiken. Pensionen har varken sänkts eller höjts i någon större utsträckning på grund av invandringen. Den är så låg eftersom man under många många år lovade sig själv pensioner på framtida skattebetalares bekostnad, samtidigt slutade man ta ansvar för sin egen ekonomiska trygghet på ålderns höst och sparade för lite när pengarna rullade in.

Som ni märker är jag ganska normal – kanske lite extra krass vad det gäller att titta på orsaken till nuläget innan jag bedömer vad som är rättvist och orättvist..

MEN jag förstår att det spelar egentligen ingen roll att älta om det ska komma någon eller ej.. De är här! De har precis kommit och hur vi tar emot dem är helt avgörande. Det är dessutom en frågan om värdskap. Öppnar man dörren beter man sig som folk – och som gäst respekterar man sin värd och de regler som gäller i huset.

Dessutom om vi inte gör allt vi kan för att ta tillvara möjligheterna så fort som möjligt – kommer vi bara ha svårigheter att hantera.

Slutligen kan jag dessutom konstatera att alla jag har varit i kontakt med har varit väldigt trevliga, öppna och kontaktsökande. Detta kommer att bli bra. I Ystad har vi alla förutsättningar för att ge de som kommit möjligheten att bygga ett nytt liv. Låt oss göra det! Det är faktiskt så att vi har det i våra händer.