Skev syn på maktens män

Charlemagnes krönika handlade förra veckan om skillnader i synen på sex mellan Europa och USA. Eller snarare synen på hur maktens män kan leva ut sina lustar utan att det påverkar allmänhetens förtroende för dem.

Nowhere is the politician’s entitlement to sex more tolerated than, perhaps, in Italy. For Silvio Berlusconi, the country’s longest-serving prime minister in modern times, sexual appetite is a matter of pride, not of shame. He is on trial, charged with paying for sex with an underage prostitute. (He also faces a range of corruption charges.) But there are no handcuffs for Il Cavaliere. “I love life and I love women,” he declares cheerily.

Men det är inte bara märkligt ur moraliskt perspektiv. Det finns en fara i att medierna i många fall självcensurerar sig själv. Inte minst i Sverige där kungen länge behandlats med silkesvantar.

European tolerance of cavorting politicians carries the risk of creating a culture of silence and immunity that too easily blurs the lines between a consensual affair, harassment and outright assault. Henry Kissinger may have thought that power is the ultimate aphrodisiac. But power can also be a means of extorting sexual and other favours. If state and media conspire to keep quiet about the debauchery of politicians, might it not be easier to hide other misdeeds, such as corruption?

Nu senast är det fransmannen Dominique Strauss-Kahn en välkänd ”kvinnokarl” som har blivit arresterad och sitter häktad misstänkt för att förgripit sig på en hotellstäderska. En ytterligare kulturkrock är den att man i USA inte är så måna om den misstänktes integritet. Det faktum att han fullt offentlig handfängslades och fördes bort från ett flygplan väcker upprörda känslor i ett Frankrike ovant vid att se maktens män uthängda.

Charlemagne: Decoding DSK | The Economist.

The future of the internet

Läs gärna denna långa artikel som handlar om hur förutsättningarna för Internet ser ut i framtiden. Den tar avstamp i hur det var i början

The internet was a wide-open space, a new frontier. For the first time, anyone could communicate electronically with anyone else—globally and essentially free of charge. Anyone was able to create a website or an online shop, which could be reached from anywhere in the world using a simple piece of software called a browser, without asking anyone else for permission. The control of information, opinion and commerce by governments—or big companies, for that matter—indeed appeared to be a thing of the past.

Friheten var oändlig, Internet var gud och det var faktiskt en revolution, om än ganska oblodig.

Men denna frihet är under attack. Nationalstaterna försöker att pinka in sitt revir och ta kontroll över flödet. IT-företag försöker att skapa egna utrymme som de kontrollerar, och företagen som tillhanda håller bandbredd vill gärna kunna särskilja trafik så att man kan prioritera viss trafik på bekostnad av annan

En oerhört tråkig utveckling för alla dem som precis som jag ser Internet som en av de viktigaste framstegen i mänsklighetens historia.

The future of the internet: A virtual counter-revolution | The Economist.

Tappa inte Facet

Jag läste en intressant artikel i Sydsvenskans Söndagsbilaga. I den framförs tesen att Facebook och Sociala medier har fått svenskarna att lägga Jantelagen åt sidan. Nu tror jag att det är att dra fel slutsater både avseende Facebook och Jantelagen.

Personligen har jag använt Facebook i cirka ett år. Jag var med andra ord ganska sent med på tåget. Jag så helt enkelt inte nyttan med nöjet. Jag har fått exakt samma bild som den som målas upp i artikeln.

De senaste åren har det vuxit fram en alldeles egen genre inom Facebookuppdateringar som kanske bäst kan sorteras in under rubriken ”Å vilket härligt liv jag har!”

– Köttet du grillar är alltid perfekt. Vännerna du dricker vin med är alltid fantastiskt trevliga. Egentligen var det kanske bara okej, men det skriver du inte för det är lite happyland över Facebook, säger Fredrik Davidsson, som jobbar som utvecklare.

Endast ett fåtal personer skriver om negativa och jobbiga saker. Facebook är helt enkelt inte ett ställde där man vädrar sina problem. Det är för mig fullt naturligt, rent av ett sundhetstecken. På sociala medier är man social, inte privat. Det man skriver i sin statusrad kan man lika gärna gå ut och skrika på gatan. Det kanske är så jag enklast kan förklara varför jag tycker att artikelförfattarna missar en hel del avseende vad Facebook är.

Dessutom använder de Jantelagen lite konstigt. Jantelagen har aldrig hindrat oss från att vilja överträffa våra grannar, vare sig det är jobb, gräsmatta, bil eller lycka. Om man då tänker sig Facebook som en gata. Då är det ju inte så konstigt om vi vill visa upp en bra fasad, en fasad som knäcker grannarna. Därför trivs vi på våra meningsfulla, roliga och utmanande jobb, lagar fantastisk mat på en helt vanligt tisdag, är aktiva och på. Med andra ord så knäcker vi grannen som sitter och slö tittar på taskiga såpor, samtidigt som han och frun äter Dafgårds färdigmat och försöker lura i sig själv att livet är bra nock.

Jantelagen handlar ju om hur vi ser på andras lyckande, inte så mycket om oss själva. Det handlar om att hålla tillbaka andra, inte att stå tillbaka själv.

Men som vanligt kan jag ju ha fel. Men jag har inte så mycket prestige, så jag står ut med att tappa ansiktet då och då.

Facebook har sprängt jantelagen – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Samhällsplikt

I Sverige har vi precis avskaffat värnplikten. En reform som jag verkligen välkomnar. Men jag är starkt emot all form av militarism. Men jag hittade denna artikeln om Tyskland som väckte en del intressanta frågeställningar kring frågan av vad samhället har rätt att kräva av individen.

Sometime between their 18th and 23rd birthdays nearly all German men will be summoned to one of 59 induction centres to be weighed, measured and evaluated. Nearly half will be deemed unfit to serve in the armed forces. Of the rest, the greatest part will opt out, choosing instead the non-military “community service”. In the end some 70,000 men a year are called up for a nine-month stint in the Bundeswehr. (Women are exempt from the draft.)

Bundeswehr är en form av samhällstjänst och har varit ett sätt för Tyskland att leverera billig välfärd. 70 000 unga män tvingades arbete inom välfärdssektorn.

The government’s decision to shorten basic military service from nine months to six and the possibility it might be eliminated altogether is causing worry at the Mariendorf centre and at thousands of similar outfits. Since community service is an alternative to conscription, it will be cut back to the same degree. Ending it altogether would have “huge consequences” for “social welfare as a whole”, says Jens Kreuter, the federal official in charge of the service.

Frågan är om det är rimligt att bygga välfärd på tvångsarbete. Självklart inte är mitt korta svar.

Ibland hör man förslaget även vid fika bord och annat. Att det borde finnas en socialvärnplikt. Men precis lika mycket som det är orättvist och fel att ha värnpliktiga soldater är det orättvist att ha värnpliktiga socialarbetare.

Visst kan det vara utvecklande för individen och berikande att få en andra sidor av livet. Men det borde gå att få unga människor att bidra frivilligt.

För den som förespråkar ett sådant system finns det en hel del frågor att besvara. Varför unga och inte äldre? Varför ska de behöva avstå möjligheten att ha riktiga jobb och att utbilda sig? Vad händer om man vägrar? Vem är du som tycker att du har rätt att tvinga andra att arbeta till underlöner?

Däremot kan jag förespråka ett frivilligt system och ett utbyggt civilt samhälle. Det finns mycket som inte blir gjort och att göra skillnad och betyda något för någon annan är viktiga erfarenheter för alla oavsett ålder.

Ny mobil igen

Jag har precis köpt en ny mobil en Sony Ericsson Xperia mini Pro. Det har tagit en hel del tid att få igång allting. Mail, kalendrar, navigering, kontakter, bokmärken. Dessutom är det en Android telefon så det har varit lite nytt. Men nu sitter det mesta på plats och jag börjar verkligen gilla den.

Jag kommer ihåg de flesta av mina tidigare telefoner. Min första en Philips Fizz (1996). Kommer ni ihåg reklamen? En telefon som ramlar genom luften över öknen. Därefter blev det Ericsson GA 628, Ericsson T68m, Nokia 3310, Sony Ericsson T230, Sony Ericsson W810i, Sony Ericsson C702, Sony Ericsson W715, samt säkert en eller två som har glömt bort.

Det är helt otroligt vad det har hänt saker. Den första telefonen hade samtalstid 1 timme och standby 45 timmar. När batteriet var nytt vill säga. Efter någon månad var det standbytid 8 timmar. Man kunde inte ens fantisera om det vi har idag.

Samtidigt har tillgänglighetskraven ökat enormt. Frågan är var vi kommer att landa. Som anställd förväntas du bara ge upp din integritet och sudda ut gränsen mellan privatliv och arbetsliv. Du förväntas sätta dig in i ny teknik på din fritid så att du inte halkar efter. Företagen pressas att leverera produkter och tjänster på köparens villkor, när köparen vill ha det.

För mig känns det som en förmån att ha en arbetsgivare som inte langar ut en mobiltelefon och bärbar dator till varje anställd. Lite otillgänglighet kommer kanske att bli framtidens lockbete för att locka till sig de smartaste och kreativaste medarbetarna. De som förstår värdet av integritet och privatliv och inser det begränsade värdet av förlorad verklighetsuppfattning och stresshjärta.

Räkna in Skocken

Vi tar en hel del för givet i Sverige. Till exempel det faktum att staten har ett register där man håller järnkoll på sina invånare. Var vi bor, hur gamla vi är, hur mycket vi tjänar och andra saker. På grund av offentlighetsprincipen blir dessutom dessa uppgifter ganska lätt tillgängliga för vem som helst.

I många länder utför man istället folkräkningar. Ungefär som när Josef och Maria fick åka till Betlehem. Bara det att man går ut och räknar folket. En mycket dyr och arbetsintensiv process som man bara gör då och då.

I USA gör man fortfarande på det sättet. Man går ut och knackar dörr och fyller i listor och nu är det dags igen. Men det kanske är för sista gången.

There is some resistance to change. America’s constitution requires it to conduct a shoe-leather census, which is why this year’s effort is going to cost it over $11 billion. The Finns, by contrast, spent about €1m ($1.2m) on their last one. That’s about $36 per head in America and 20 cents in Finland. Historians, and some statisticians, bemoan the impending loss of a continuous data series that, in some cases, goes back over two centuries. Civil libertarians with an eye on the historic misuse of census data—by everyone from the Nazis to the Americans, who rounded up and imprisoned Japanese-Americans in the second world war—worry about the growth of government-by-database, and fret that a database census is another step on the road to an omniscient state.

Prisskillnaden är enorm 36 dollar eller 20 cent. Dessutom är staten idag mer beroende av att få kontinuerlig information och kunna se fler nyanser och detaljer i trenderna. Vi ställer större krav på staten. Priset – mindre integritet.

Counting people: Leviathan’s spyglass | The Economist.

Frisk i huvudet

Vi har väl snart vant oss vid att arbetsgivarna bistår med friskvård. För egen del innebär det att jag går på en hälsokontroll och får reda på att jag behöver röra mig mer varje år. Slöseri med tid kan tyckas men visst finns den en poäng att hålla koll på sina värden.

Men jag störs lite grann av själva arrangemanget. Vad har min arbetsgivare med min hälsa att göra. Jag tycker att man passerar gränsen för den personliga integriteten. Det är lite olustigt att så många uppfattar en årlig hälsokontroll hos någon företaget har valt åt dig som en förmån. Det värsta är att staten stått bredvid och hejat på för att vi ska få företagshälsovård som det heter.

Eftersom det verkar fungera och folk sväljer det så kanske vi kan förvänta oss att arbetsgivarna kommer att ta ytterligare ett steg.

Companies are now also starting to touch on a potentially troubling area: their employees’ mental health. Companies as diverse as BT, Rolls-Royce and Grant Thornton have introduced mental-health programmes. These range from training managers to spot problems to rehabilitating those suffering breakdowns. A growing number of boutique consultancies such as Corporate Psychology and Mental Fitness are also offering to improve workers’ mental well-being.

Att hitta företagsekonomiska och samhällsekonomiska motiv som säger att det är bra att få människor att må bättre är inte svårt. De presterar mer och är mindre sjuka.

Men det finns anledningar att vara försiktig, negativ eller rakt ut emot att företagen tar sig in i sin personals hjärnor.

The first worry is that promoting psychological wellness crosses an important line between the public and the private, raising awkward questions. Should companies pry into people’s emotional lives? Can they be trusted with the information they gather? And should psychologically frail workers put their faith in people who work primarily for their employers rather than in their personal doctors? Workers rightly worry that companies will use psychological information in their annual appraisals.

Integritetsaspekten är ju ganska uppenbart, men sen kan man ju dessutom undra om det är rätt att pumpa in ytterligare pengar på en marknad som är fylld av lycksökare och ”hittepåare”.

A second worry is about the scientific foundations of the mental-wellness movement. A phrase like “mental fitness” is bound to attract charlatans and snake-oil salesmen. Warren Bennis of the University of Southern California has noted that the new “science” of neuroleadership is “filled with banalities”.

Dessutom är det inte självklart att lyckliga positiva medarbetare är det bästa för företaget. Kritiskt tänkande och en vilja till förnyelse och förbättring kräver ju en förmåga att kritisera och se nackdelarna i det befintliga.

Few would doubt that good physical health makes for good productivity; but it is not self-evident that a positive mental attitude is good for a worker or his output: history shows that misfits have contributed far more to creativity than perky optimists. Besides, curmudgeonliness is arguably a rational way to cope with an imperfect world, rather than a sign of mental maladjustment.

Även jag själv har sett ett visst behov av mental justering i arbetslivet då och då. Men det är skillnad på att hjälpa någon med riktiga problem, och att försöka påverka en frisk människa, i syfte att de dem positivare i största allmänhet. Jag hoppas att detta är en trend som inte slår genom.

Schumpeter: Mens sana in corporation sano | The Economist.

Stoppa undan batongen

I maj publicerades ett bra inlägg på Liberati. Det handlade om ungdomar på glid. Skribenterna tog ställning för ungdomars integritet och rättssäkerhet utifrån ett liberalt perspektiv. Artikeln var nog delvis ett svar att Landskrona ville införa drogtester på eleverna. Det blev helt enkelt mer batong än en vad en liberal kan tåla.

Det är inte ungdomen som är problemet, de reder sig gott i en föränderlig värld. Problemet är en oförstående medelålders politikerkader som behöver hjälp att klara sig i samma värld. Vi kan införa hur många drakoniska åtgärder som helst utan att få den önskade effekten. Vi kan stryka några förbittrade själar medhårs så att liberaler snor några marginella pensionärsröster från konservativa, men då gör vi det till priset av att vi helt förlorar ungdomens röst och gör politiken fullständigt irrelevant för dem. Vi måste komma ihåg att i en snabbt föränderlig värld är de vuxnas råd sällan bättre än de råd och dåd ungdomen själv reder ut åt sig. I dagens samhälle behöver femtioåringar hjälp av femtonåringar att hitta rätt minst lika ofta som tvärtom.

Man försöker också sätta perspektiv på det hela. Hur dåliga är svenska skolorna egentligen. Generellt så håller skolorna ganska hög klass.

Sverige har bland de bästa skolor man kan ha. Detta är viktigt att komma ihåg när politikerna dänger varandra i huvudet om att skolan är i kris. Vad händer med det uppväxande släktets respekt för oss vid rodret idag om de jämt får höra från oss att de är en förlorad generation? Det stämmer ju dessutom inte. De flesta människor är liberala av naturen, i synnerhet i ungdomen. Vill vi tala till ungdomen och berätta att liberala tankar finns även hos Folkpartiet och i det etablerade politiska etablissemanget kan vi inte alltid tala över deras huvuden med utgångspunkten att “de” är ett “problem”. Avstånd besvaras alltid med avstånd.

Jag håller med vi ska inte vara för snabba i att lägga oss i och göra tolkningar. Ungdomar måste ha tolkningsföreträde när det gäller sitt eget liv och sin egen situation. Men sen kan så klart vuxna rent objektivt se saker som inte är ok. Men det kräver respekt för integritet, respekt och inte minst dialog. Den liberala lösningen som förespråkas känns i alla fall naturlig för mig.

Förebyggande insatser börjar hos den enskilda individen. Det bör vara avstampet för den liberala socialpolitiken. En människa som lyckas i skolan, tror på sig själv, har framtidsdrömmar, många goda vänner och en rik fritid tenderar inte att fastna i droger, psykisk ohälsa och kriminalitet. Debatten har ensidigt fokuserats på riskfaktorer i barns liv. Om det finns många risker anses det vara stor risk för att personen börjar med droger och går vidare till kriminalitet. Men forskningen visar att det är betydligt effektivare att tillföra skyddsfaktorer än att förhindra riskfaktorer. En liberal socialpolitik bör därför fokusera på att garantera fler skyddsfaktorer snarare än att undvika risker. Detta handlar om att klara skolan, idka prosociala fritidsaktiviteter, uppmuntra föräldrasamverkan, uppmuntra föräldrarna att engagera sig i sina barn osv.

Men det är också ett problem som ligger i vår kultur. Skamkulturen. Där själv är bäste dräng och en riktig karl reder sig själv.

Vi måste komma bort från skamsamhället där alla ska klara allt. En bra förälder är en person som inser sina begränsningar och tar hjälp av sin omgivning när detta behövs.

Samhällets resurser måste anpassas efter detta. Man ska inte behöva bli utredd av socialtjänsten för att hemmet inte fungerar. Det måste finnas möjlighet till serviceinsatser såsom föräldrautbildning och avlastningsfamilj som föräldrar kan få hjälp med utan utredning, under till exempel en period av livet. Vi lever i dag i ett annat samhälle än då mor- och farföräldrar kunde avlasta en tillfällig tung situation i hemmet. I många skolor arrangeras hjälp med läxläsning och vuxenhjälp som inte direkt är knuten till den gängse undervisningen. Vi behöver mer och fler av dessa serviceinsatser för att stötta föräldrarna.

Dessa förslagen finns med i folkpartiets valhandbok är föräldrastöd en viktig fråga, så det som står ovan ligger helt i linje med folkpartiets linje.

Artikelförfattarna kommer med en mängd kloka synpunkter och ideér. Det är ett angeläget område att ta tag i.

Just forskningen om barn och ungdomar haltar betydligt med alldeles för dåliga resurser. Regeringens föredömliga satsning på högskolor är alltså viktig inte bara för studenterna i sig utan även för framtidens unga i stort, inte minst när det gäller lärarutbildningen. Forskningen bör koncentreras på hur effektiva olika insatser faktiskt är. Detta fokus på evidens saknas i Sverige idag. Bästa sättet att rädda fler barn på glid är mer kunskap. Övervakning och kontroll av alla barn står sig slätt mot forskning och beprövad erfarenhet.

Som vanligt har ett långvarigt socialdemokratiskt styre inneburit att man hanterat problem efter vad som är ideologiskt korrekt, mer än med vetenskapliga beprövade metoder. Det är synd. Det skapar utrymme för mängder av välmenande människor att göra utredningar och lägga sig i, utan att göra någon egentlig nytta. Eftersom utredningar och kontakter med myndigheter oftast upplevs som integritetskränkande så riskerar de nog att göra mer skada än nytta.

FRA on the road

Nu ryter de till. De som inte hade några större problem med att rösta ja i riksdagen när det gällde Ipred och FRA. Att spåra varje klick som görs på nätet såg man inte som ett problem, eller som en inskränkning i den personliga friheten,

Men när det blir aktuellt att göra detsamma vad det gäller biltrafiken spelar man gärna ut integritetskortet.

Om det sedan är en bra idé med km-skatt eller inte låter jag vara osagt. Jag noterar bara den ogenomtänkta och ambivalenta synen på integritet.

Politikerbloggen » “Staten registrerar varje kisspaus med kilometerskatt”.