Fattigdom ett relativt absolut begrepp

I våras kom det en bok som hette jämlikhetstanden. Om den har skrivits mycket, alltför mycket om ni frågar mig. Men den har väckt liv i debatten kring skillnader i ekonomisk standard i samhället.  Jag vill inte kalla det jämlikhet eftersom det är en annan sak för mig. För mig innebär rättvisa lika möjligheter, sedan utnyttjar vi dessa möjligheter olika. Det är inget orättvist med det. Det hade varit oerhört orättvist om alla hade samma ekonomiska situation oavsett utbildning, arbete och arbetsinsats.

Men idag tänkte jag blogga om ett annat begrepp nämligen fattigdom. Socialdemokraten Lena Sommestad vänder sig i en debattartikel i DN mot att Alliansen har frångått principen att mäta relativ fattigdom och istället mäta absolut fattigdom. Sossar är ju ytterst angelägna om att skaffa en eller helst flera klasser som är fattiga som de kan kämpa för.

Den svenska regeringen inriktade under våren sin kraft på att ändra fattigdomsdefinitionen. Nya indikatorer skulle frikoppla begreppet fattigdom från samhällets inkomstfördelning. På hemmaplan förbereddes samtidigt en ny fattigdomsstatistik, genom att Försäkringskassan lät utarbeta ett nytt, absolut fattigdomsmått som skulle kunna ersätta den gängse EU-definitionen. Med EU-definitionen har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent 2004 till 13 procent 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen i stället minskat något.

I artikeln hänvisar hon till att Alliansen går ifrån den vetenskapligt belagda metoden att räkna fattigdom. Hon får svar på tal av Daniel Waldenström på bloggen Economistas. Genom att hänvisa till en rapport från USA visar han hur missvisande det kan bli.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Relativ fattigdom är kanon om man är socialist och vill att alla ska ha lika lite. Att bekämpa absolut fattigdom innebär att man fokuserar på de som är verkligt fattiga.

Det hela är ganska enkelt. Mäter man relativ fattigdom så kommer det i en population alltid att finnas någon som är fattig, om inte alla har exakt lika mycket. Det innebär att man får den absurda situationen att utlandsresor kan bli en rättighet. Att inte ha råd att åka utomlands, är ett fattigdomstecken. Semester är en rättighet. Har man inte råd att åka bort är man fattig.

Mäter man istället absolut fattigdom. Det vill säga, tittar på hur mycket pengar som man normalt sett behöver för att klara sig. Och ser hur många som inte har det. Så blir det mer rättvisande. Då ser man hur många som inte får det att gå runt. Gör vi så kan vi sätta in resurserna där de gör mest nytta. Jag ska inte klanka ner på rökare, men jag tycker att har man råd att röka så är man inte fattig. Inte i absoluta termer. Hade man varit absolut fattig hade man slutat röka för att ha råd till mat och kläder. Det är riktigare att diskutera vad som är minsta godtagbara standard från en objektiv position, där man bedömer vad som behövs. Än utifrån vad andra har.

Sen kommer nästa twist. Hur ska man mäta och jämföra? Ska man mäta löneinkomster, konsumtion, inkomst inklusive bidrag och stöd, konsumtion inklusive offentliga tjänster?

Det är alltså inte absolut så att någon är fattig bara för att relativt många vänstermänniskor hävdar så.

uppdatering 110607 – frågan om relativ och absolut fattigdom kommer upp igen. Denna gång gäller det barnfattigdom. Hörde ett bra klipp på P3s program tankesmedjan. Lyssna ca 6 minuter in på programmet.

Lyssna: Tankesmedjan

Vart tionde barn lever i fattigdom – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

Rädda Barnen: Ekonomiska familjepolitiken missar målet | Debatt | Aftonbladet.

Barnfattigdomen i Sverige ökar | Inrikes | SvD.

Språkpiraterna

Jag älskar att Moderaterna tar ord som rättvisa, jämlikhet och solidaritet och visar att det är ord som är viktiga även för Alliansen. Inte minst för alla oss som betecknar oss som liberaler är detta ledord som vänstern har kapat och därefter haft tolkningsföreträde på de senaste 30 åren

Timbros Andreas Bergh gav fyra nivåer på jämlikhet på en föreläsning nyligen:

– Det kan vara [1.] grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, det kan vara [2.] något slags mått på möjligheter om vad man faktiskt kan göra med sitt liv, det kan vara [3.] mått på inkomsten, eller det kan vara [4.] att alla ska ha det precis lika bra.

Jag ligger på nivå två, vilket jag tror att många gör. Vänstern har laddat det så att det ska tolkas som en 3:a  eller 4:a.

Förutom att man för att nå dessa nivåer måste använda sig av metoder som både är orättvisa och inbegriper ett stort tvång mot enskilda är det dessutom inte rent samhällsekonomiskt några gynnsamma nivåer att sträva efter.

Jag hoppas att Alliansen fortsätter att arbeta på samma sätt. För det fullkomligt river sönder vänsterns demagogi. Förra valet förlorade vänstern på att de hade tappat bort betydelsen av arbetare och arbetarparti. Alliansen kunde då ladda dessa orden på ett bättre sätt eftersom man skapade en politik för dem som arbetade.

Nya moderaterna – rena språkpiraterna | Helle Klein | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet.

Larmrapport

LO är på krigsstigen. Alla får det bättre. Läs det utmärkta inlägget i Neo eller den ursprungliga debatt artikeln i DN. Dessutom har det börjar det surra om en engelsk sida som heter equalitytrust och är publicerad av en stiftelse som använder statistik för att visa att equality(jämställdhet) är bra för ett samhälle.

Det är viktigt att inte förväxla jämlikhet/jämställdhet med likadant eller samma materiella status.  Det måste självklart löna sig att utbilda sig, arbete hårt och driva ett framgångsrikt företag som skapar arbetstillfällen. Alla ska däremot ha samma möjlighet att göra det mesta av sitt liv.

Eftersom vi i Sverige är så besatta av Jantelagen och ska trycka ner varandra är det enda sättet att belöna framgång pengar och materiella tillgångar. Annars kunde man tänkt sig att en läkare eller advokat fick en del av sin ersättning i form av respekt, anseende och andra mjukare värde. Inte misstroende och skepsis som  ofta är fallet.