Språkförbistringar

Jag läste ekonominyheterna i dagens YA och reagerade över hur reportern från TT valt att formulera sig. Artikeln finns inte online, men jag hittade samma text i Norrbottens kurirens nätupplaga.

Det är allvarligt när en av de ledande nyhetsbyråerna är så slarviga med språkbruket. Eftersom det formar många människors uppfattning om sakernas tillstånd. Några exempel.

Ytterligare signaler kan komma när det gäller vallöftet till pensionärerna som lovats fortsatta skattesänkningar som kompensation för den urholkning av pensionerna som skett, i och med att bromsen i pensionssystemet slog till sedan det började visa minussiffror för ett par år sedan.

För mig betyder urholkning att man på lång sikt tar bort bärighet. Att hävda att den mekanism – som finns just för att pensionssystemet inte ska urholkas – är en en urholkning blir dubbelfel.

Utredningen kom fram till att en halvering av krogmomsen kan ge nära 4 000 nya jobb, men till en kostnad av 5,4 miljarder kronor inledningsvis och därefter 4 miljarder om året.

Sänkta inkomster är inte en kostnad. Denna till synes lilla detalj är av stor betydelse, eftersom det speglar en syn på relationen mellan medborgare och stat som är synnerligen märklig.

Det jag undrar över i själva innehållet är det kloka att skapa 4000 jobb – om det innebär att staten förlorar 4 miljarder om året i skatteintäkter. Det innebär ett snitt på 1 000 000 kronor per arbetstillfälle och år. Det låter som en dålig affär. Om siffrorna stämmer.

Sänkt skatt i vårbudgeten? – Nyheter – Kuriren – Norrbottens-Kuriren.

Den kosmetiska demokratin, del 1

Det är inte varje dag det dyker upp en avhandling om demokrati som baseras på empiri från Ystad. Det var helt enkelt ett måste att läsa. Jag måste dock medge att jag skummade en del sidor där det helt enkelt blev för mycket abstraktioner och teoriserade. Det kändes bitvis som författaren Marja Åkerström drog lite stora växlar på sina iakttagelser, men det fanns en hel del i avhandlingen som jag tar till mig och tycker var bra.

Först en kort resumé över hennes avhandling

Den bakomliggande frågeställningen är allt det fina talet om att vitalisera demokratin och öka medborgardialogen är snack eller verkstad. Slutsatsen är att det är mest snack. Det område hon väljer att studera är hur kommunikation och -information har använt har använts i det syftet.

Nu till mina tankar och idéer…

Det intressanta är då att lyfta fram de faktorer och mekanismer som gör det till snack och som förhindrar en enligt mig nödvändig vitalisering av den lokala demokratin. Här ger avhandlingen en bra ingångspunkt. Jag begränsar mig dock inte till endast kommunikationsaspekten i detta inlägget, utan använder avhandlingen för att föra ett något bredare resonemang.

Jag följer i stort sett avhandlingen disposition men väljer att gå vidare och tolka och utveckla resultatet med syfte att komma framåt i det som jag grunnar på. HUR ska vi få en vitalare demokrati?

En övertro på IT och Internet

Många av de  utredningar som det hänvisas till utvecklades i en tid där det fanns en övertro till Internet. Demokratiutredningen som gjordes strax före millennieskiftet gjordes i en kontext där IT och internet var frälsarna, och ord som informationssamhället var gångbart och Jonas Birgersson var kung. Denna naivitet inför teknikens möjligheter och oförståelse för skillnaden mellan information, kunskap och dialog har blockerat verklig försök till medborgardialog och demokratiutveckling.

Internet möjliggjorde ganska snabbt att information kunde spridas på nya sätt och att tillgängligheten till information ökade dramatiskt. Det är först de senaste åren som internet på allvar blivit ett forum för dialog. Det innebär att observationer som sträcker sig 10 år bakåt i tiden är synnerligen svåra att dra några slutsatser av.

Jag tror inte att framtiden ligger i av kommunen anordnade kanaler mellan medborgare och politiker utan att dialog mellan politiker och medborgare genom sociala medier är det som gäller. Det skulle för mig vara ett steg framåt, kommunen ska enligt mig inte i någon större utsträckning lägga sig i det politiska arbetet, utan fokusera på att verkställa de politiska besluten.

Medborgarnas passivitet

Här är den egentligen frågan egentligen vad som kommer först. Hönan eller ägget. Medborgarens passivitet, eller politikerns bristande kommunikation med passiva medborgare.

I det goda och fungerande demokratin så ska medborgarna enligt normen vara upplysta och aktiva. Kommunpolitiken i Sverige är sömnig och har fastnat i någon form av halvdvala. Ibland faller huvudet framåt och  man till och vaknar tillfälligt upp för att sedan direkt återgå till halvdvala. Men samma sak händer på andra platser i samhället som kräver medborgarnas deltagande. Se bara på föreningslivet. Det indikerar att det finns ett problem som inte går att lösas genom medborgardialog.

I slutet av kapitlet visar sig också ett symptom för det som gör mig så kritisk till svensk samhällsvetenskap. Man försöker hela tiden hitta en marginaliserad grupp och utifrån denna generalisera. Många andra vetenskapliga discipliner rensar bort extremerna när man söker generella slutsatser.

Med sådana här berättelser i åtanke, ter sig ambitionerna och visionerna om den upplyste medborgaren och medborgarstyrelsen vara ljusår borta. Den tysta, svenska vanmakten innebär, vilket också Maktutredningen visat, menar Trägårdh, bland annat att det finns en ”utbredd känsla av brist på personligt upplevd makt och inflytande..”. Medan Trägårdh menar att svenska individer överlag, såväl formellt, men i synnerhet i praktiken, saknar möjlighet till juridiskt utkrävbara rättigheter, blir detta påstående extra påtagligt för de medborgare som i de flesta avseenden lever på marginalen. Situationen förbättras inte av det debattklimat som Lindgren menar är kännetecknande från 1990-talet, och som säger att individen måste ta sitt eget ansvar och inte utgå från att staten ska lösa individens problem. Egenansvaret måste finnas, men det måste kombineras med ansvaret för samhället och omtanken om den andre. Argument om att välfärdsstaten är för stor, att demokratins gränser är för vida och kväver människors egna initiativ, kan användas som alibi, menar Lindgren104, för att inte bry sig om svagare samhällsgrupper

Det ligger lite i det som står i rapporten under kapitel om medborgarna. Det finns ett samhällsintresse. Frågan som måste besvaras är varför det inte leder till ett politiskt engagemang och ett deltagande i den politiska processen. Det är också så att att forskarna verkar utgå från att medborgarnas upplevelse av brist på makt och inflytande är politikernas ansvar.

Makthavarna och medborgarna

I demokratiska sammanhang ser vi nog ofta ordet makthavare som synonym till politiker. Men det är en direkt felaktigt tolkning. Det finns tillfällen där enskilda politiker saknar makt och det finns andra krafter som påverkar skeenden betydligt mer än politiker i många situationer.

Man ska också hålla isär information om sakförhållanden och information som ligger till grund för ett beslut. Det är här som det finns en stor nytta med medborgardialog. Den information som ligger till grund för ett beslut kan förbättras genom att medborgarna ges möjlighet att komma med kompletterande uppgifter och synpunkter. Men i slutändan är det ändå så att det är de demokratiskt valda politikerna som måste göra prioriteringar, det är grunden för demokratin. De folkvalda politikerna är de som fattar beslut.

Det problematiseras ytterligare. Det som kan ses som att man för medborgardialog kan av andra ses som att politikerna låter sig påverkas av starka intressegrupperingar exempelvis företagare eller byalag. Här finns det helt klart ideologiska förtecken. Dialog med och nära samarbete med föreningar uppfattas gärna som positivt. Dialog med och nära samverkan med företagare uppfattas som negativt av allmänheten eftersom det finns ett vinstintresse. Ändå anser man att kommunen ska skapa arbetstillfällen, det innebär ju att man måste skapa en gott företagsklimat.

Det spekuleras och i några faktorer som kan tänkas påverka makthavarnas inställning till medborgarinflytande och medborgardialog. Bland annat nämns det att politiker ofta prioriterar snabba effektiva processer på bekostnad av medborgardialogen. Det framkommer också att det verkar finnas ett bakomliggande antagande att politiker saknad vilja att föra medborgardialoger och att det finns en tendens till maktfullkomlighet. Något som det inte verkar finnas bevis för. Än en gång ett exempel på den bristande vetenskapligheten inom samhällsvetenskapen.

Min åsikt är att det som kan bero på en bristande vilja hos politikerna att föra en medborgardialog helt enkelt beror på att medborgarna bara är intresserade av att föra en dialog i ärende de är direkt berörda av. Hade medborgarna varit intresserade av att föra övergripande dialoger om vilka prioriteringar som är viktiga att göra även när de inte var direkt berörda tror jag att det hade gjort stor skillnad.

Vi får också en diskussion om att makten har förskjutits och ligger numera hos yrkespolitiker och tjänstemän. Ärenden är helt enkelt för komplexa och kommunens åtaganden för omfattande för att en fritidspolitiker eller medborgare ska ha möjlighet att hålla sig informerade, än mindre fördjupa sig i frågor.

Det uppges också finnas en sedan länge etablerad konflikt mellan tjänstemän och politiker. Medan tjänstemännen har svårt att acceptera att det är lekmän som styr deras arbete, finns det även en aversion från politikernas sida mot tjänstemännen vilken sägs bero på ett förakt för den akademiska utbildning som tjänstemännen har i allt högre utsträckning. Ofta upplever de förtroendevalda, i synnerhet fritidspolitiker, att de inte har något egentligt inflytande. Den egentliga makten innehas snarare av chefstjänstemännen och yrkespolitikerna.

Kommunens politiska maktkärna anses vara kommunstyrelsen och framförallt kommunstyrelsens ordförande. Enskilda ledamöter i kommunfullmäktige upplever ofta sig själv som maktlösa.

En viss makt har ju de lokala partiorganisationerna som det står var och en fritt att bli medlem av. Här kan medborgarna på ett enkelt och direkt sätt vara med och påverka vilken politik som ska föras. Men partierna är i kris. På sidan 50-51 i avhandlingen finns en utmärkt sammanfattning på problemet, inga lösningar dock. Det bästa,enklaste och mest demokratiska hade ju varit om partierna kunde börjat fungera på ett sätt.

Journalistik, ömsesidigt beroende och förtroende

Journalister och media ha stor betydelse för vilken information som når medborgarna.Vi vet att medias makt och potential är stor och det blir allt viktigare att alla politiker även på den lägsta nivån har lärt sig att förhålla sig till media. Mediaträning är vanligt förekommande. En utveckling vi har sett krypa allt längre ut i partiorganisationerna de senaste 10 åren.

Vanligen används metaforer som associerar till sportens t ex fotbollens värld, för att beskriva mediernas överlägsna makt över övriga samhällsaktörer. Då beskrivs medierna vara både spelare och domare i samma match. De sägs också vara såväl aktörer som arena, vilket gör det lätt att associativt dra slutsatsen att det är medierna som producerar, distribuerar och tolkar samhället och verkligheten för oss alla. De sägs forma våra tankar och styra opinionen i viss riktning. Det finns gott om exempel där mediers förmåga att skapa debatt, mycket riktigt också lett till att medborgare och politiker ändrat attityder och handlande samt att politiker och lagstiftare fått ge vika för en stark medieopinion och hastigt tvingats ändra gällande lagstiftning.

Intressant begrepp att ta med sig är mediaskugga. Något som anses bero på en samhällsutveckling, och därmed inte vara något som media själv kan påverka och lastas för. Än en gång – hönan eller ägget.

Medieskugga uppstår för att ingenting rapporteras från ett särskilt område eller för att rapporteringen genomgående är ensidig och sporadisk. Medieskugga kan således både uppstå på grund av bristen på mediebevakning och på grund av innehållet i de medier som faktiskt förekommer…

Det faktum att vi idag har färre tidningar men fler och nya kanaler gör att medborgare har större möjlighet att skräddarsy och tillgodogöra sig information. Av författarens resonemang kan jag ana en hyllning till media som det var förr. Två tv kanaler. Subventionerade dagstidningar och ”jämställdhet” avseende vilken information man som medborgare fick del av. Individualisering av nyhetsflöde och information är i min värld positivt och ett resultat av tekniska framsteg. Inte ett resultat av ett kulturellt skifte bort från solidaritet och vi-känsla. Enligt mig är detta ren vänsterromantik.

Därefter följer en genomgång av de hinder som finns för att media ska fylla den demokratiska funktion den gör när den fungerar som den ska som länk mellan medborgare och politiker. Det som nämns är strukturella förändringar, flockbeteende – journalisterna vågar inte vara så självständiga som de borde vara, vilket ger en endimensionell rapportering.

Vad det gäller villkoren och förutsättningarna för de lokala journalisterna finns det en stor diskrepans mellan normen och praktiken. Det finns ett beroende förhållande mellan journalisterna och potentiella tipsare som leder till ett ömsesidigt beroende. Här nämns också några strategier som används för att hantera ett hårdare mediaklimat om förtroendet sviks eller urholkas. Man utser talespersoner, kringgår offentlighetsprincipen eller så flyttar man beslut till platser som skyddas från insyn och offentlighetsprincipen.

Motkrafterna

Varför fungerar inte kommunernas kommunikation när det gäller medborgardialog. Här tycker jag att avhandlingen verkligen lyckas att strukturera upp och förklara de krafter som finns som motverkar en fungerande och utvecklas medborgardialog. Som grund för sin analys används Demokratirådets idealmodell av en demokrati. Motståndet kan sorteras enligt föjande

Målrationella krafter

Dialog tar tid och kraft. Det kan upplevas som att demokrati tar tid och att man inte kommer till beslut tillräckligt fort. Därför kan politiker och tjänstemän använda ett antal strategier och metoder för att undertrycka medborgardialogen.

  • Definitionsföreträda på demokrati – Makten hävdar sin rätt att besluta enbart på grundval av att de har mandat de fått av väljarna. Frågan är vilket mandat de har i frågor där de inte uttalat sin ståndpunkt före valet. Det är ju inte så att de fått en generalfullmakt av väljarna
  • Hänvisning till arbetsdelning  och regler – Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa eller till regler, normer och sekretess.
  • Undvikande av offentlig kritik – Rationalitet och effektivitet mår bäst av en konfliktfri miljö. Konsensus är idealet och det eftersträvansvärda målet. Den som sätter sig på tvären stör och fördröjer.  Det leder till att man försöker att förtrycka skillnader och eventuell kritik når inte offentlighetens ljus. Ett citat från avhandlingen är på sin plats

För att dra resonemanget vidare kan konsensuskulturen, när den gått över gränsen, istället vara förödande för den demokratiska medborgarstyrelsen eftersom de pluralistiska yttringarna undertrycks till förmån för en monopolistisk image. Det är i själva verket så att kritik, opposition och pluralism utgör de enda garanterna mot själva institutionaliseringen av det offentliga samtalet och för det personliga autonoma moraliska handlandet.

Rutinisering mot Karisma

Allting har en tendens att bli statiskt. Man hittar sina roller och sätt att kommunicera. I kommunpolitiken innebär det att man lär sig vem som tycker vad och vem som har relationer med vem. Alla vet hur de ska spela sina roller för att det ska flyta med minsta möjliga motstånd. Men ibland kommer det in ett nytt inslag. Antingen en ny rutin eller person som stör det gamla mönstret. Karisma enligt de begrepp som används i avhandlingen. Ofta försöker makten att inordna karisman inom ramen för befintliga rutiner, eller att hitta rutiner som rutiniserar karisman och därmed dödar eller tar udden av initiativ.

Men i den karismatiska auktoritetsutövningen finns i det idealtypiska fallet inga fixerade principer, regler eller anvisningar som ”verksamheten” ska bedrivas utifrån. Överhuvudtaget är det inte fråga om någon verksamhet, i meningen hierarkiskt ordnad och reglerad organisation. Det är avsaknaden av sådana stabila och rutinartade procedurer som kvalificerar och definierar karisman.

Satsningar på nya frälsande IT-verktyg

Det finns en övertro på ny teknik. Men teknik kommer aldrig att driva fram dialog. Det finns helt orealistiska förväntar på mediet.

Det är just mediet i sig som sägs ha en avgörande betydelse för själva hävdandet av medborgerliga rättigheter. Hävdandet av fri- och rättigheter underförstås ge resultat därför att det sker på Internet.

Givetvis kan politiker och tjänstemän hitta strategier för att undvika dialog även om det sker i en IT-miljö. Givetvis kommer den som kontrollerar mediet kunna kontrollera dialogen.

Konflikten information, kunskap och målrationalitet

Att omsätta information till kunskap kräver tid. I en miljö där man eftersträvar rationalitet och effektivitet blir det som vill utvidga sin kunskap en bromskloss.

Kunskapen är således inte ytlig, den kräver fördjupning, den är inte enfaldig utan mångfaldig, den är inte likriktad utan mångdimensionell och den använder inte tidsmåttet för att mäta sin kvalitet. Kunskapen kräver med andra ord sådana förutsättningar som motverkar ett målrationellt handlande och som får rationaliseringsprocessen att ”stagnera”.

Den tidspress som finns och påverkar alla aktörer medborgare, politiker, tjänstemän och journalister är ju ingen bra grogrund om man vill skapa ”upplysta” politiker och medborgare.

Hävdandet av informationsövertag och sunt förnuft

Politiker har ofta ett stort informationsövertag. Vilket kan användas som ursäkt för att inte ta hänsyn till medborgarna.

Det som genomgående och på olika sätt framkommit genom företrädesvis intervjuer och observationer är att medborgarna ofta omtalas som mindre vetande. Att hävda att fullmäktiges ledamöter har det sunda förnuft som krävs för att fatta kloka beslut och att den representativa demokratin är tillräcklig, har visat sig vara en strategi som används för att legitimera att medborgarna hålls utanför politiken och beslutsprocesserna. Medborgarnas okunnighet har också påtalats i såväl kommunfullmäktige, intervjuerna och på kommunernas webbplatser genom att hänvisa till att de inte kan skilja på verksamhetsfrågor respektive politiska frågor och att de i regel endast intresserar sig för oväsentligheter som cykelställsfrågor.

Här avslutar jag denna delen. Jag har reflekterat över aktörerna och konflikten mellan dialog och rationalitet. I nästa avsnitt kommer själva maktutövningen stå i fokus.

Uppdrag granskning om skolreformen

Idag ska uppdrag granskning sända ett program där man kritiskt granskar friskolor. Inte ett ord om att Alliansen och Folkpartiet har vidtagit kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med avarterna. Lagstiftning finns till stor del på plats och kommer att träda i kraft inom en snar framtid. Jag bli upprörd över att SVT på detta sättet väljer att sända ett program som troligen kommer att påverka utfallet av valet på grund av att det är vinklat och inte kan anses uppfylla kraven på objektiv granskning.

Jan Björklund har kommenterat det hela i sitt nyhetsbrev som jag återger i sin helhet för att maximera spridningen och begränsa skadan.

Ikväll sänder SVT:s ”Uppdrag granskning” ett program om utvecklingen på friskoleområdet i Sverige och effekterna av kommunaliseringen.

I programmet beskrivs flera av de problem som finns inom friskolesektorn och inom den kommunala skolan. I huvudsak tycker jag att programmet beskriver dessa på ett riktigt sätt. Vi är många som på senare tid höjt ögonbrynen över att bolag som driver ett stort antal skolor sålts till riskkapitalbolag. Det är heller ingen hemlighet att jag är kritisk till kommunaliseringen av skolan och de effekter den fått.

Tyvärr så redovisar programmet inte att regeringen har åtgärdat eller håller på att åtgärda de problem som räknas upp. Låt mig därför ta tillfället i akt och berätta om vad vi gör.

Först är det viktigt att konstatera att valfrihet och konkurrens är bra, även på skolområdet. Jag är glad över att sex av riksdagens sju partier numera delar den inställningen. Men som alla andra reformer så har friskolereformen för- och nackdelar. Jag är gärna självkritisk mot att vi borgerliga tidvis har haft svårt att erkänna de problem som finns.

Men vår attityd har förändrats och följande regelskärpningar är beslutade eller på gång:

1. I den nya skollag som jag lade fram våren 2009 och som börjar gälla nästa år skärps bestämmelserna avsevärt när det gäller fristående skolor. Samma krav ställs nu när det gäller att alla skolor ska ha skolhälsovård, skolbibliotek, studievägledning, legitimerade lärare och ta emot elever med särskilda behov. Möjligheten att göra vinst genom att avskaffa viktiga funktioner i skolan kommer alltså inte att finnas kvar. Konkurrens förutsätter lika villkor och lika krav.

2. Regeringen har enats om att skärpa lagstiftningen för fristående skolor på ett antal viktiga punkter. När ett ägarbyte sker ska detta tillståndsprövas hos Statens skolinspektion, precis som när någon vill starta en ny skola. Vi måste veta att det är seriösa ägare.

3. Vinstutdelning till ägare av en friskola ska kunna stoppas om kvaliteten inte upprätthålls. Beslut ska kunna fattas av Statens skolinspektion.

4. Bonus på lönen till rektorer eller lärare ska inte kunna sättas utifrån t ex elevernas betygs- eller provresultat. Den typen av incitament uppmuntrar betygsinflation, sänkta krav och att elever med sämre förutsättningar blir mindre attraktiva. Därför stoppar vi den möjligheten både för kommunala och fristående skolor. Mig veterligen förekommer detta i dagsläget endast i (S)-styrda Norrköpings kommun.

Sammanfattningsvis tycker jag att programmet tydligt redovisar problem som finns i skolväsendet. Inte minst pekar det på vikten av att alliansregeringens skolreformer fullföljs. Programmet hade dock varit mer fullständigt om det också hade tagit upp de åtgärder vi genomför för att möta problemen.

Det är fyra dagar kvar till valet. Stå på i kampanjen!

Med vänliga hälsningar
Jan Björklund

Den fjärde statsmakten

Sociala medier och bloggar har en viktig funktion. Det visar sig i granskningen av Littorin affären. Aftonbladet har agerat på ett minst sagt olämpligt sett. De har publicerat grovt kränkande uppgifter om en person, som dessutom kan påverka Sverige på ett demokratiskt perspektiv. Nämligen valet 2010.För detta har det haft ytterst svagt stöd.

När andra medier skulle rasat mot Aftonbladet har de istället varit ganska tysta. De skulle jagat Lena Mellin lika intensivt som Aftonbladet jagade Prinsessan Madeleine när hon fick fly till New York.

Sån tur är finns bloggen Medborgarperspektiv. Här har affären följts upp, kommenterats och granskats kritiskt. Inte minst väcker det faktum att feministen och sexköpslagskramaren Anna Skarhed ska utreda om Aftonbladet gjort fel  frågan om det överhuvudtaget finns möjlighet att få en objektiv granskning av Aftonbladets agerande.

Svensk press oförmåga till självsanering är problematisk. Det enda rimliga är att kostnaden för kränkningsbrott går upp rejält. Dessutom borde man reglera hur pressen ska agera i förhållande till exempelvis anhöriga och närstående.

Allmänintresset kan inte heller bestå i att att man visar det i efterhand. Vi sålde många lösnummer. Därför är det bevisat att det fanns ett allmänintresse.

Jag läste ett bra blogginlägg som jag tyvärr har tappat bort, men det jämför med andra branscher, exempelvis min egen, där har vi krav på oss att dokumentera vad vi gör i kvalitetssyfte. Journalister borde ha ett krav på sig att dokumentera sitt arbete på ett sätt så att det sedan går att revidera att man har agerat på ett kvalitetssäkrat sätt. Tänk att kunna läsa en kvalitetssäkrad tidning. Då kanske man kunde börjat tro på det som står i tidningen igen.

Mitt RSS-flöde dränker mig

Mitt RSS-flöde fullkomligt dränker mig i intressanta saker. Det är så mycket intressant att jag inte ens har tid att snegla på de som ligger och väntar på skrivbordet. Några som var väldigt produktiva under Almedalsveckan var makthavare.se som formligen kokade av nyheter.

Jag kör en Makthavare.se a la medley för att beta av lite.

Nummer ett

Moderaterna Stockholm ville begränsa sina medlemmars och anställdas möjlighet att kommunicera med omvärlden. De hade skickat ut ett brev med förhållningsregler. Makthavare.se fiskade upp nyheten.

Enligt ett hemligt partidokument som gått ut till samtliga moderata partitjänstemän i Stockholms stad och län och i de moderata politiska staberna i Stadshuset och Landstingshuset i Stockholm uppmanas de att inte delta vid vänsterpartiets, socialdemokraternas eller miljöpartiets tal.
De ska även undvika att prata med journalister, enligt dokumentet.
– Det här är inte min sak att svara på, säger Helena Öman, pressekreterare i Stockholms stadshus.
– Jag kan inte säga någonting eftersom jag inte har sett dokumentet, säger Petter Larsson, moderaternas pressekreterare.

I dokumentet står:
”Vi bör undvika att vara publik när oppositionens partiledare talar i Almedalen.”
”Inte svara på frågor från journalister.”

Dokument omfattar sju punkter och innehåller förhållningsorder om vad de inte får göra under vistelsen på Gotland. De anställda måste även bo gemensamt i en stugby en bit utanför Visby som partiet hyrt för ändamålet. De har inte tillåtits ordna boende på egen hand innanför ringmuren.

Lite kultvarning över det hela. Det är skrämmande att man inte förstått det absurda i att för det första sätta upp reglerna, för det andra att sätta det på pränt. Hela historien ger dåligt omdöme ett nytt ansikte. Själva tanken med Almedalen är ju att åsikter ska bytas och granskas.

Nummer två

Göran Hägglund vill inte att Kd ska uppfattas som kristet och konservativt. Gratis då är det bara att byta namn, väljare och att byta ut en hel del av gräsrötterna. Det är nästa enklare att börja om. Det Hägglund borde göra är kanske att starta ett nytt parti. Han kan kalla det ”Gränspoliserna”

Gränspolismetaforen är ett försök att inför väljarna peka på partiets särart inom alliansen. ”Vi är inget liberalt parti”, förklarade Hägglund för sina åhörare. Om Hägglund får som han vill får hans parti fortsatt mandat att arbeta mot ”reformer som styr samhället i onödan”. Konkret tycks det handla om kvotering, både i arbetslivet och i föräldraförsäkringen. Några andra exempel gav inte Hägglund, om man inte räknar med höjd skatt, något som passar in i modellen om man talar från höger, men knappast är unikt i alliansen.

Kristdemokraterna är ett märkligt fenomen, en kvarleva från svunna tider. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Kd behöver en funktion och en position för framtiden. Finns det?

Nummer tre

Arbetslinjen kommer sannolikt att behövas, om än mer än vad vi tror. Vid ett seminarium med Anders Borg, konstaterades att det kommer att behövas mer arbete för att klara välfärden med en åldrande befolkning.

Sammanfattningsvis tycktes panelen enig om att lösningen trots allt står att finna i mer arbete. Frågan om överutbildning tangerades av Ekström, med en efterlysning av ett utbildningssystem och samhällsstruktur där man studerar det man lär sig på, inte enbart för att skaffa en merit som gav ett bättre CV.

Tidigare i arbete, mer arbete och arbete längre. Nej –  nu går jag till macken och köper en trisslott.

Nummer fyra

Henrik Oscarsson uppdaterade mätningarnas mätning Alliansen behåller övertaget.

Aktuell ställning 9 Juli

M: 31.9
C: 5.0
FP: 6.1
KD: 4.6

V: 5.2
S: 31.3
MP 9.4

SD: 4.5
ÖVR: 2.0

ALLIANSEN: 47.6
RÖDGRÖNA: 46.0
Alliansledning: +1.6

Härliga tider. Hoppas att det håller. Men det känns bra när man pratar med folk. Det har skett en betydande förändring i människors referensramar under de här fyra åren. Jag tjatar mig på om jobbskatteavdraget. Alltför många vet inte om att Alliansen har gett dem en månadslön extra i plånboken.

Nummer fem

Sveriges radio anser själv att de är normbildande på ett sätt som gör att de måste vara extra noga med hur de hanterar valbevakningen. Jag väljer ut två frågor som jag tycker var intressanta.

Men hur ska ni på SR undvika att gynna de större partierna eller partierna i regeringsställning?
– Genom att vara väldigt medvetna på vad vi gör. Vi håller koll på vår bevakning och för intern statistik på vilka partier som är med och hur mycket. Men det är naturligt att vissa partier blir huvudaktörer och får större uppmärksamhet än andra, det ingår i nyhetsvärderingen. Vi kvoterar inte i vår nyhetsrapportering, och av nyhetsmässiga skäl kan det bli slagsida. Men så måste det få kunna vara.

Det tycker jag är helt tokigt. Om ett parti inte har har något av nyhetsvärde att komma med är det orimligt att skapa någon form av inkvoterad nyhet för rättvisans skull. Det är ju inte en saklig och rättvisande rapportering.Likaså så missgynnas ju ett parti som har ”för mycket” intressanta saker att komma med.

Men det kan bero på följande

Är det möjligt för er att vara opartiska i valbevakningen?
– Jag tycker vi kan säga att vi är opartiska så långt det är möjligt. Men för all journalistik gäller att det är människor som bär på erfarenheter och värderingar som rapporterar.

Eftersom journalist kåren helt enkelt inte håller måttet för att åstadkomma en professionell bevakning av valrörelsen., får vi ett orättvist system.  Sån tur är så förflyttas mer och mer makt bort från gammelmedia.

Nummer sex

Jörgen Hermansson, Professor och expert på Vänsterpartiet vill att vi ska sluta kalla Vänsterpartiet för kommunister.

Men om vänsterpartiet inte längre är ett kommunistiskt parti, vad är det då som skiljer partiet från socialdemokraterna på ett mer kvalitativt sätt? Hermansson är tyst ett tag, men konstaterar sen att partiets medlemmar, aktivister och väljare förmodligen i större utsträckning än inom socialdemokraterna, fortfarande definierar sig som socialister.

Under seminariet sade Hermansson att vänsterpartiet idag är ”allt annat än kommunistiskt” och uppmanade journalister att sluta med att, även om det är roligt, reta Ohly med kommunismen.

Så länge vänsterpartiet fortsätter att hemfalla till att föra ofinansierad plakatpolitik får de nog leva med att kallas både det ena och det andra.

Nummer sju

På ett seminarium diskuteras ideell journalistik.

Avslutningsvis samtalar Makthavare.se:s chefredaktör Stina Morian med JournalistförbundetsAgneta Lindblom Hultén om ideella politiska journalister och ifall det påverkar den politiska bevakningen under Almedalsveckan. ordförande

Agneta Lindblom Hultén menar dels att det är oerhört viktigt att man hela tiden är tydlig med vem som är avsändare i journalistiska sammanhang, dels att granskande journalistik inte är vilken vara som helst och att riktiga journalister måste få betalt.

Stina Morian framhåller att hennes redaktion visserligen inte får betalt men att den består av engagerade människor som tycker att politik är så pass viktigt att de var det på allvar. Hon menar att bevakningen av Almedalsveckan tidigare saknat en dimension och att Makthavare.se:s styrka är att de så tydligt redovisar sina medarbetares bakgrund. ”Vi har människor som är vänsterspöken, högerspöken och mittemellan.”

I Sverige har vi överlåtit en viktig samhällsfunktion till folkhögskoleutbildade. Jag menar inte att alla journalister är dåliga, men en tillräckligt stor del för att det är som ett skämt att hävda att etablerade medier är bättre på att förmedla nyheter. Inte minst Almedalsveckan är ett lysande exempel på hur ideella krafter skapar en utmärkt  bevakning. I framtiden lär vi se fler ideella nyheter, helt enkelt för att det blir intressantare och bättre nyheter. Dessutom brukar man vara betydligt bättre på att berätta vilket perspektiv man har, och vilka åsikter den som skriver artikeln har. Det är det faktum att man hävdar att man kan göra och gör objektiva nyheter som kommer att blir de professionella journalisternas fall. Det finns inga objektivt rapporterade nyheter.

Nummer åtta

Linnea Nilsson och Emil Schön har skrivit en bok där de intervjuar nio av Sverigedemokraternas väljare. Tydligen är det så att ingen av de är rasister.

Statistisk definierar sig sverigedemokraternas väljare i första hand som mitten, eller mitten-höger, men ingen av de intervjuade vill definiera sig själva som rasister. Nilsson sa att alla ”har exempel på någon annan som är rasist på riktigt”. Flera av dem hade sagt att de gillar Barack Obama och hyser starka sympatier för Israel, som bevis för att de inte alls är rasister.

Det var ju skönt de är inte rasister. De är bara främlingsfientliga. Eller så kan man välja att man är för Sverige, och  för svenskarna. Det är ju roligare att säga ja till något. ”Ja till – Sverige åt svenskarna”.

Nummer nio

På ett seminarium angående idealism i sociala medier så uttalade sig Eva Hamilton.

Enligt Eva Hamilton finns även ett starkt mått av idealism hos SVT:s medarbetare.

”Om du går in på de enskilda medarbetarna så sitter de och jobbar övertid i hemlighet. Folk har en så personlig stolthet i sina verk, om det så är nyhetsinslag som dramaproduktion. Om våra medarbetare tycker att ledningen inte håller så går de ut på DN Debatt och säger att deras chefer är idioter.”

SVT Play-tjänsten har satt SVT på kartan för den yngre generationen enligt Eva Hamilton. Men fortfarande är de sociala delarna av SVT:s onlinenärvaro eftersatta. Det är nästa stora steg

”I dag har vi ett system som gör att det är himla krångligt. Inom ett år kommer vi att ha ett nät som är betydligt mer utåtriktat. Det blir mer interaktivt. I dag krävs det 48 klick för att lägga ut en nyhet.”

Jag tycker att det är ytterst befriande att SVT inte har infiltrerat bloggosfären och sociala medier. Sociala medier bygger på att man kommunicerar med varandra. SVT funktion är att tillhandahålla publicservice. Det faktum att Eva Hamilton är stolt över att det finns så mycket idealism inom SVT gör mig lite orolig. Idealister har många bra egenskaper, men att granska sina egna åsikter och alster kritiskt brukar inte vara en av dem. Idealister har dessutom en tendens att ta kritik personligt eftersom de har lagt ner sin själ i arbetet.

Enligt mig är SVT passé. Lägg ner det. Ju fortare desto bättre för oss licensbetalare. Jag tar hellre de licenspengarna och lägger på att köpa mina nyheter från annat håll.

Det var en hel mängd intressanta och välskrivna nyheter, producerade av ideella journalister. Tack för det Makthavare.se

Vågbrytande media

Folkpartiet Skåne har lagt fram en rapport om en av de viktigaste infrastruktursatsningar som gjorts i Skåne. ”Mer internet i Skåne” är ett sätt att krympa avstånden och skapa möjlighet för tillväxt i hela Skåne. Jag hittade inte rapporten på nätet, bara ett pressmeddelande.

Det handlar bland annat om:

– Internet på sjukhus

– Internet i kollektivtrafiken

– Öppna stadsnät

Det är kul att folkpartiet genom Mats Persson och Gilbert Tribo har två duktiga, ambitiösa och kompetenta regionråd som försöker att göra avtryck i debatten och föra Skåne framåt.

De har lyckats skapa ett positivt intresse kring Folkpartiet. Genom att hålla blicken på horisonten har de lyckats hitta en våg och har stora möjligheter att stärka folkpartiets ställning i regionen.

Då är det tråkigt att media inte låter dem surfa på den vågen. Tydligen så har media en sorts princip där man försöker att fördela utrymme mellan partierna. Eftersom folkpartiet är så aktiva och kommer med så många intressante och bra idéer har vi förbrukat vårt utrymme på vissa tidningar.

Annars kunde man ju gett de andra partierna utrymme genom att belysa avsaknaden av idéer och förslag. Det tycker jag hade varit både rättvist och god journalistik.

Fjäder i hatten

Igår framkom det som bekant att Håkan Mattssons privata deklaration är ifrågasatt av Skatteverket. Det blev minst sagt dagens snackis och besöksstatistiken på bloggen fick en rejäl puckel.

Idag fortsätter YA med ett reportage angående ett tvistigt avdrag i samband med Tattoot 2007. Igår tyckte jag att YA hade något att komma med som var ganska väl underbyggt. Idag är jag lite mer tveksam.

Att Håkan Mattssons bolag bjuder in sina kunder och andra intressenter är i sig inget konstigt – så länge gästlistan är affärsmässigt motiverad och beloppet håller sig inom de av Skatteverket fastställda avdragsgilla beloppen.

Nu ser jag istället ett annat mönster. Ystad Allehanda visste så klart om detta igår men man försöker att göra det har blivit så vanligt i media idag. Man håller på lite nyheter till dagen efter. I syfte att bibehålla intresset för frågan. Det handlar ju om att skapa en intressant tidning så många dagar om året som möjligt.

Vi såg det i fallet med Annika Becker och vi såg det i reportage serien om hur socialtjänsten agerat i Sjöbo Kommun. Ystad Allehanda har blivit regelrätt skalpjägare. Skjutjärnsjournalistiken har kommit till Ystad.

Problemet är bara om man som idag publicerar en uppföljande artikel som är så svag som dagens. Detta är ingen naturlig fortsättning på gårdagens artikel utan ett helt annat ärende. Den enda kopplingen är att det handlar om skatteavdrag och Håkan Mattsson. Att bedriva en hetsjakt på Håkan Mattsson är inte värdigt Ystad Allehanda. Än så länge är inte sista ordet sagt och saken kommer ju att överklagas minste en vända till. Det gäller både dagens ärende och gårdagens. Då hade det varit intressantare att gräva ner sig i förhållandet mellan Mattsson, dennes bolag  Region Skåne ledande tjänstemän och politiker.

Jag noterar också att samtliga tillfrågade politiker lyckas agerat mediatränat. Det behövs när man har med Ystad Allehanda att göra. Tidningen som är ökänd för att stava namn fel (inte minst stavade man Håkan Mattsson namn fel i gårdagens avslöjande). Man ger politiker fel partitillhörighet. Jag har läst att Kent Mårtensson (S) var moderat. Dessutom får de ofta saker lite generellt om bakfoten.

Jag välkomnar ett lyft i journalistiken.  Men då får de lyfta kvalitén ett par snäpp och göra ett noggrannare hantverk. För att sätta en fjäder i hatten krävs det att man har en höna.

Andra ronden om Matssons Tattooavdrag.

Bluffjournalism

Det hade varit en hälsomässsa i Tomelilla och Allehanda skickar dit en skjutjärnreporter för att dokumentera det hela. Rubriken blir det som står nedan ”andligt och jordnära blandades”. Hur kan man rapportera om andlig kirurgi och färghoroskop  utan att inta en ifrågasättande hållning. Rubriken borde varit bluff och båg lockade lättlurade stackare. Därefter kunde man gjort en förteckning över alla alternativa kurer som finns, och där man vetenskapligt visat att de inte fungerar.

Skäms YA många tror fortfarande att det som står i tidningen är sant. Att man genom att publicera sådant här legitimerar man lurendrejeri. Jag har förstått att korrekturläsningen har fått styrka på foten, men har man nu tagit bort alla förnuftiga redaktörer också.

Andligt och jordnära blandades på mässa – Ystads Allehanda.