Dansa med diktaturens kreatur

En intressant artikel om varför Kina är framgångsrikare och mer välkomna när de gör investeringar i exempelvis Afrika.

China has a competitive advantage that is rare among economic powers investing in faraway developing countries: a lack of ancient hostility. In the past decade Chinese investors have been welcomed with open arms in places where Western colonial powers once misbehaved and their descendants sometimes still arouse suspicion.

Nu ser det tyvärr ut som om de har precis samma attityd och tillvägagångssätt som de forna kolonisterna. Roffarmentaliteten är utbredd enligt artikeln i The Economist

Growing numbers of Africans are turning against the saviours from the East. They complain that Chinese companies destroy national parks in their hunt for resources and that they routinely disobey even rudimentary safety rules. Workers are killed in almost daily accidents. Some are shot by managers. Where China offers its companies preferential loans, African businesses struggle to compete. Roads and hospitals built by the Chinese are often faulty, not least because they bribe local officials and inspectors. Although corruption has long been a problem in Africa, people complain China is making it worse.

Det är bara att beklaga. Men om man väljer att dansa med en kommunistisk diktatur så ska man ju inte bli förvånad när man blir trampad på tårna av en danspartner som styr med järnhand över dansgolvet.

Africa and China: Rumble in the jungle | The Economist.

Haren, Sköldpaddan och…

Det finns en vedertagen ekonomisk teori som säger att det är enklare att hinna ikapp en konkurrent än att bevaka och bevara sitt försprång.

Rapid growth is initially easy because the leader has already trodden a clear path. Developing countries can borrow existing technologies from countries that have already become rich. Advanced economies may be stuck with obsolete infrastructure; laggards can skip right to the shiniest and best. Labour productivity soars as poor economies shift workers from agriculture to a growing manufacturing sector. And rapid income growth among young workers boosts savings and fuels investment.

Detta kommer att få stor betydelse för de snabbväxande länderna Kina och Indien. Inte minst Kina som börjar närma sig en standard och nivå då upphinnareffekten avtar. Man måste helt enkelt börja skapa tillväxt på egen kraft.  Här ligger Kina illa till enligt artikeln eftersom många av de faktorer som skapar dynamiska ekonomier saknas i Kina.

Jag ser istället möjligheten för Afrika att få mycket snabb utveckling då de stora ekonomierna både i väst och öst måste leta efter nya jaktmarker för att hitta billig arbetskraft, tillgängliga resurser och stor utvecklingspotential. Det kanske börjar att bli dags att byta Kinafonderna mot Afrikafonder.

Economics focus: BRIC wall | The Economist.

Balansera om bilden och ställ in skärpan

Kina och Indien är världen två största länder. Det är konstigt att förhållandet mellan dessa två inte har fått mer uppmärksamhet de senaste åren. Vi är fortfarande fokuserade på relationerna mellan USA och Kina.

But stand back a little farther, apply a more Asian perspective, and China’s longer-term contest is with that other recovering economic behemoth: India. These two Asian giants, which until 1800 used to make up half the world economy, are not, like Japan and Germany, mere nation states. In terms of size and population, each is a continent—and for all the glittering growth rates, a poor one.

Ett problem är att det finns en gräns som inte båda länderna accepterar som ligger som ett hinder mellan länderna. Men det finns att antal frågor som stör relationen.

Memories of a war between India and China are still vivid in the Tawang valley, a lovely, cloud-blown place high on the south-eastern flank of the Himalayas. They are nurtured first by the Indian army, humiliated in 1962 when the People’s Liberation Army swept into Tawang from next-door Tibet. India now has three army corps—about 100,000 troops—in its far north-eastern state of Arunachal Pradesh, which includes Tawang.

Vi får hoppas att man hittar sätt att lösa dessa problem. Men eftersom Kina inte är så glada i multilaterala avtal och det inte finns några starka institutioner som kan pressa på för att få fram avtal och överenskommelser ser det inte så enkelt ut.

Globally, the rules-based system that the West set up in the second half of the 20th century brought huge benefits to emerging powers. But it reflects an out-of-date world order, not the current global balance, let alone a future one. China and India should be playing a bigger role in shaping the rules that will govern the 21st century.

För att exempelvis FN eller någon annan av de befintliga aktörerna ska kunna göra skillnad krävs det att organisationerna anpassar sig till en ny maktbalans. Men det krävs också att Indien och Kina vill vara med och att visar god vilja.

China and India: Contest of the century | The Economist.

Vill du en rejäl löneökning…

Då får du flytta till Kina. Förra året höjds lönerna med 17 procent! Nu ska det väl sägas att trots den rejäla ökningen så är det fortfarande bara en 20:e del av vad en amerikansk fabriksarbetare tjänar.

De rejäla löneökningarna beror på ett antal faktorer varav arbetskraftsbrist så klart är den mest betydande. Det finns helt enkelt färre som vill eller kan flytta inom landet. Under de närmaste åren kommer dessutom antalet unga vuxna att minska något. Staten har dessutom en lite mer avslappnad attityd, och har en mjukare linje mot strejkande enligt The Economist.

China’s ruling Communist Party has swiftly quashed previous bouts of labour unrest. This one drew a more relaxed reaction. Goons from the government-controlled trade union roughed up some Honda strikers, but they were quickly called off. The strikes were widely, if briefly, covered in the state-supervised press. And the ringleaders have not so far heard any midnight knocks at the door.

Nu är det nog inte så att man tillåter strejker och löneökningar av rättvise skäl. Det ska ses som en del i omställning från världens största fabrik till världens största konsumentmarknad.

Third, and most important, the government may believe that the new bolshiness of its workers is in keeping with its professed aim of “rebalancing” the economy. And it would be right. China’s economy relies too much on investment and too little on consumer spending. That is mostly because workers get such a small slice of the national cake: 53% in 2007, down from 61% in 1990 (and compared with about two-thirds in America). Letting wages rise at the expense of profits would allow workers to enjoy more of the fruits of their labour.

Enligt artikeln är det positivt att kinesernas köpkraft ökar. Det gör ju att västerländska företag får möjlighet att sälja sina produkter på en ny stor marknad. Det kommer förhoppningsvis också att pressa regeringen att genomföra fler reformer som ger Kineserna mer frihet och kanske någon gång i framtiden demokrati och fria val.

En riktigt utförlig artikel i ämnet hittar du här.

Hemmablind

Det är lätt att bli hemmablind. Det gäller mycket. Inte minst klimatpåverkan. Sverige är ett pyttelitet land. Vi har gjort mycket för att komma tillrätta med vår klimatpåverkan och vi har en ganska låg tillväxttakt.

Det ska ställas mot exempelvis Kina.

Yet the world’s hopes of putting carbon emissions on a manageable path depend upon on how developing Asia urbanises in the coming decades. The scale is staggering. According to the Asian Development Bank, 44m people join city populations each year. Every day sees the construction of 20,000 new dwellings and 250km (160 miles) of new roads.

Det går inte ens att greppa hur mycket de ÖKAR sina utsläpp för varje dygn. Det kanske inte spelar någon roll om vi sopsorterar eller samåker.Det känns dessutom näst intill hopplöst att påverka ett land som Kina.

Jag tror att regeringen är på rätt spår när de pratar om export av grön kunskap och vikten av att hjälpa andra länder att vidta klimat- och miljöbesparande åtgärder.

Banyan: Asia’s alarming cities | The Economist.

Update Grekland

Läste en kort uppdatering om läget i Grekland. Det verkar vara som om  protesterna har lagt sig lite. Än en gång ser man exempel på hur stora förändringar det handlar om.

The latest walkout was called to protest against an overhaul of the state pension system and labour-market reforms, due to be approved this month by parliament. From 2013, the retirement age for public workers will rise to 65 for both men and women, up from about 57 and 52 respectively. Pension payments will be cut. The government has also threatened to impose by law a three-year pay freeze for private-sector workers if it is not agreed in wage talks between unions and employers.

Man höjer alltså pensionsåldern med ca 10 år samtidigt som man sänker pensionerna.

Tyvärr har allt strejkande redan ställt till det. Turistindustrin har tappat 8 procent av sin omsättning så här långt in på säsongen. Det påverkar Greklands handelsbalans och är ytterst dåligt.Vänstern har som vanligt svårt att se bortom nästa löning.

Papandreou har fullt upp med att se till så att beslutade reformer genomförs. Man har valt att ta tag i skatteindrivningen vilket även det är ett gigantiskt jobb.

Men det som jag tycker är mest häpnadsväckande är att ett EU-land går till länder som Libyen, Kina och Arabstaterna med mössan i handen för att locka till sig investeringar.

Greece is also seeking investments from large sovereign-wealth funds. Mr Papandreou visited Libya, winning a promise from Muammar Qaddafi to support projects in Greece. Cabinet ministers have travelled to the Gulf states and China. Ambitious projects worth billions of euros—natural gas pipelines, port expansion and giant wind parks—are on the agenda. Mr Papandreou is hoping that a vision of future prosperity will offset the misery of today’s austerity.

EU har pumpat in mängder med pengar i landet genom strukturreformer. På grund av sin tandlöshet är det relativt riskfritt att slösa upp EU-pengar. Frågan är vad som händer när man gör samma saker med andras pengar. Dessutom tycker jag att det är oroande att man hamnar i skuld och blir beroende av odemokratiska länder. Men frågan är om det inte är något vi kommer att behöva vänja oss vid.

The Greek economy: Protesting, wearily | The Economist.

Framtidens uppfinnare

Vi lever ofta i en föreställningsvärld som bygger på hur det har varit och till viss del hur det är. Därför tror vi att Sverige har potential att bli ett land som ska livnära sig på innovationer. Det är vårt sätt att tackla globaliseringen. Vi vill flytta högre upp i förädlingskedjan. Det vi missar är att konkurrensen om morgondagens innovationer kommer att vara ett område som vi tävlar inte bara mot de vi tror. Utan även mot de länder som vi inte kan konkurrera mot vad det gäller produktion längre ner i förädlingskedjan.

Något som The Economist uppmärksammade i ett specialreportage för någon vecka sedan.

Developing countries are becoming hotbeds of business innovation in much the same way as Japan did from the 1950s onwards. They are coming up with new products and services that are dramatically cheaper than their Western equivalents: $3,000 cars, $300 computers and $30 mobile phones that provide nationwide service for just 2 cents a minute. They are reinventing systems of production and distribution, and they are experimenting with entirely new business models. All the elements of modern business, from supply-chain management to recruitment and retention, are being rejigged or reinvented in one emerging market or another.

Det är ju också naturligt att många företag flyttar sin forskning- och utvecklingsavdelningar till Indien och Kina eftersom tillgången på talang är enorm. Dessutom förstår de vilka produkter som kan fungera på dessa redan nu stora marknader. Att som Västerländskt företag lyckas ta sig in på dessa marknader är är inte enkelt om man inte verkligen lär sig förstå de olika marknaderna.

At the same time Western multinationals are investing ever bigger hopes in emerging markets. They regard them as sources of economic growth and high-quality brainpower, both of which they desperately need. Multinationals expect about 70% of the world’s growth over the next few years to come from emerging markets, with 40% coming from just two countries, China and India. They have also noted that China and to a lesser extent India have been pouring resources into education over the past couple of decades. China produces 75,000 people with higher degrees in engineering or computer science and India 60,000 every year.

Att göra affärer och ta fram produkter för dessa nya marknader är svårt. Varje konsument har en relativt liten plånbok, så man måste sälja många enheter. Distributionen är en oerhörd utmaning vilket påverkar både försäljningen och eftermarknad. Dessutom finns det mycket piratkopior i omlopp så det är svårt att skydda sin produkter. Alla dessa svårigheter gör att bilden av västvärlden som styrande och kontrollerande håller på att förändras.

Until now it had been widely assumed that globalisation was driven by the West and imposed on the rest. Bosses in New York, London and Paris would control the process from their glass towers, and Western consumers would reap most of the benefits. This is changing fast. Muscular emerging-market champions such as India’s ArcelorMittal in steel and Mexico’s Cemex in cement are gobbling up Western companies. Brainy ones such as Infosys and Wipro are taking over office work. And consumers in developing countries are getting richer faster than their equivalents in the West. In some cases the traditional global supply chain is even being reversed: Embraer buys many of its component parts from the West and does the assembly work in Brazil.

Detta har betydelse för hur allmänheten och politiker ser på globaliseringen. Vi har ju utgått från att vi har tappat vissa enklare jobb. Men vad händer när vi dessutom tappar de mer kvalificerade jobben. Då blir det en till synes loose-loose situation. Det enda vi fick var billigare varor – men vad hjälper det om vi inte har några inkomster.

Vår svenska syn på innovation har dessutom en svaghet eftersom vi bara ser nya upptäcker som uppfinningar. Innovation handlar inte så mycket om att hitta på nya saker som om att göra saker på nya sätt.

The very nature of innovation is having to be rethought. Most people in the West equate it with technological breakthroughs, embodied in revolutionary new products that are taken up by the elites and eventually trickle down to the masses. But many of the most important innovations consist of incremental improvements to products and processes aimed at the middle or the bottom of the income pyramid: look at Wal-Mart’s exemplary supply system or Dell’s application of just-in-time production to personal computers.

Det är inte säkert att det blir som vi tror. Jag vet knappt själv hur jag tror att det ska bli. Men det känns som om jag ska vikta om pensionsfonderna.

I Drakens klor – Volvo goes East

Jag tycker att rubriken låter som en spännande fantasy titel. Verkligen riskerar att bli minst lika spännande. Jag läste två bra artiklar i The Economist som tillsammans skapar en bild av vad Volvo har att vänta. Kinesiska företag har en ganska synisk och pragmatisk syn på vad de vill göra när de köper utländska företag. Dessutom är finansiering beroende av Kinesiska statens välvilja.

But what should really ensure Volvo’s future success in China is the government’s commitment to it. Although Geely is that rare thing, a privately owned Chinese carmaker, it could not have raised the money needed to buy Volvo (along with the $900m it is planning to inject in working capital) without the support of state-owned banks and provincial governments’ investment funds. The presence at the signing ceremony in Gothenburg of Li Yizhong, the minister of industry and technology, was significant: Geely is buying Volvo, but so too is China.

För kineserna finns det flera anledningar att köpa Volvo. Kunskapen och trafiksäkerhet och förmågan att konstruera säkra bilar samt kunskap om att bygga upp och  att underhålla ett globalt nätverk för försäljning och service.

For Geely, acquiring Volvo is both an extraordinary statement of intent and a huge gamble. The deal could help Geely realise the dream of its founder, Li Shufu, the self-styled Henry Ford of China, to become a big international carmaker. Even though Ford has done its best to ring-fence its intellectual property, Volvo has plenty of its own, especially in the critical area of safety, to which Geely will have access and which will lend credibility to its cars as its range expands in both scope and scale. It will also learn from Volvo about how to run a global supply chain and an international dealer network.

Så länge det finns något att lära så kommer kineserna säkert att gå varsamt fram. För att komma åt det som finns i huvudet på Volvos ingenjörer måste de spela med i vad de säkert kommer anse är elakt spel. När tiden är mogen kommer det säkert att bli annat ljud i skällan.

The most obvious reason for this is that the ruling Communist Party is a nightmare to deal with—all smiles one moment and snarls the next. The party has been wooing foreign investors for decades with access to cheap labour and a huge market, not to mention fancy office parks and world-class infrastructure: since the mid-1990s Shanghai has built a second international airport, a new subway, inner and outer ring roads, two elevated freeways and a light-rail system.

But at the same time the Chinese want their pound of flesh. The party regards foreign investment as a mechanism for acquiring foreign know-how rather than just jobs and capital; hence the insistence on joint ventures. It also regards economic growth as a tool for entrenching its own power; hence the application of the iron fist whenever business threatens to get out of control.

Handen på hjärtat vad spelar det egentligen för roll för Sverige om ett kinesiskt Volvo, säljer kinesiska Volvos till Kineser i Kina. Det troligaste är att vi om 15 år kommer att köpa kinesiska Volvos i Sverige. Hur svenskt är det?

Geely buys Volvo: Status symbol | The Economist

Schumpeter: The panda has two faces | The Economist