Klimatstrutsar bygger ingen ark

Konsekvenserna av att jorden värms upp kan på många platser bokstavligen jämföras med en syndaflod. Vi behöver politiker och tjänstemän som börjar snickra på en ark. Det duger inte att vänta tills de första dropparna landar i pannan. FOI har i dagarna släppt rapporten Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov som uppmärksammats mycket i media . För mig som blev politiskt medveten på 80-talet då miljöfrågorna etablerade sig på den politiska agendan är detta skrämmande läsning. Endast 30 procent av våra kommunpolitiker och högre tjänstemän accepterar fullt ut tanken på att klimathotet finns, att det är orsakat av människor och att vi måste vidta åtgärder för att undvika mänskligt lidande och samhällsförändringar av episka mått.

Att människan blundar för förändring eller sådant man inte vill se ligger djupt i den mänskliga naturen, Att vi förhåller oss passiva när vi egentligen vet att vi borde agera är också en del av vår mänsklighet. Att vi sätter vår tilltro till enstaka forskare när 99 procent av all världens klimatforskare är överens om motsatsen är ologiskt – på gränsen till dumt. I detta fallet kan det bli förödande. Majoriteten av de som är osäkra väljer dessutom att inte ta till sig mer information eller fortbilda sig. Det finns alltså inte bara klimatförnekare utan dessutom klimatstrutsar.

Svenska folket har i hög grad accepterat tankarna på att klimatförändringen pågår och orsakas av människan. De allra flesta tar klimathotet på allvar och prioriterar det högt på den politiska agendan. Till skillnad från hur det var på 80-talet har i princip alla partier miljöfrågorna med i sina politiska program – inte minst i rikspolitiken. Men ute i kommunerna ser det helt annorlunda ut. Ofta saknas det helt i partiers kommunpolitiska plattformar och finns miljöfrågan med är den oftast lågt prioriterad.

Därför fyller Miljöpartiet fortfarande en viktigt funktion i svensk politik. Det är det enda parti som i varje fråga väger in miljöperspektivet i stort som smått, från den högsta politiska nivån till den lägsta. Som tänker grönt och driver en politik som bygger på tankar om solidaritet, mellan människor, mellan arter och mellan generationer.

Om du tror att det behövs mer än en läpparnas bekännelse för att möte en av de största utmaningar mänskligheten ställts inför – engagera dig då för den gröna saken. Lita inte på att någon annan kommer att lösa problemet ta striderna.

Highway in the sky

Idag har jag varit i huvudstaden och kört en viktig presentation. Mottagandet var över förväntan och mitt projekt rullar vidare. Jag har alltid varit en ivrigt förespråkare mot att flyga inrikes. Men idag bröt jag mot alla mina principer. Det innebar att jag kunde gå upp i vanlig tid och komma hem i normaltid.

Visst är det enkelt att förringa den extra tid det tar att åka tåg, och i många fall kan det vara av stor praktisk betydelse. Till exempel är det möjligt att lämna på dagis åka till Sthlm, köra ett eller två möte och hinna tillbaka till dagis för att hämta i tid. När jag åkt tåg till Sthlm går jag upp mitt i natten och är hemma vid 23 tiden.

Nu förespråkar jag givetvis inte att man ska flyga utan att man så fort det är möjligt ska bygga en höghastighetsbana som får ner tiden det tar att åka tåg. Ett tåg som gick 300 km/h skulle klara resan på ca 2,5 timme. Det är fortfarande mer än dubbelt så långt tid som det tar att flyga.

Sopsortering här och där

Det är inte första gången jag skriver om svenskarnas märkliga beteende kring miljön. Vi är världens bästa land på att återvinna. Det måste vi vara. Det är inte ett socialt acceptabelt beteende att kasta glas med hushållspapper, eller smyga med kuvert bland tidningarna på sopstationen.

Men spelar det någon roll om vi separerar hård och mjuk plast, skiljer kartong från wellpapp. Vi vill gärna tro det. Genom denna ritual så kan vi ju tillåta oss i övrigt ha en ganska avslappnad attityd till det egna ansvaret för vår miljöpåverkan. Genom att slänga fyra AA batterier i en holk, rättfärdigar vi en resa till andra sidan jordklotet. Syftet med resan är ofta att ligga vid en pool. Det är klart det förtjänar man när man är så redig och drar sitt strå.

Väl på plats kommer man göra ett avtryck som inte bara förtar effekten av flera års sorterande och holkande, utan förstör den miljö man sökt sig till.

Det mesta skräpet på soptippen kommer från turisthotellen i närheten. Och det är svenskarna som dominerar på Koh Lantas hotell – uppskattningsvis hälften av turisterna är svenskar. En turist uppskattas lämna efter sig 15 gånger mer sopor än en bofast thailändare.

Den tropiska värmen gör att soporna självantänder och ger ifrån sig giftiga ångor.

Jag förespråkar inte att man ska sluta sopsortera på hemmaplan, utan att man helt enkelt ska ta samma ansvar på bortaplan som hemma plan. Men en av glädjeämnena med att komma bort är ju att slippa det dj-vla sorterandet.

Så stor är Sveriges soptipp i Thailand – Miljöaktuellt.

Hemmablind

Det är lätt att bli hemmablind. Det gäller mycket. Inte minst klimatpåverkan. Sverige är ett pyttelitet land. Vi har gjort mycket för att komma tillrätta med vår klimatpåverkan och vi har en ganska låg tillväxttakt.

Det ska ställas mot exempelvis Kina.

Yet the world’s hopes of putting carbon emissions on a manageable path depend upon on how developing Asia urbanises in the coming decades. The scale is staggering. According to the Asian Development Bank, 44m people join city populations each year. Every day sees the construction of 20,000 new dwellings and 250km (160 miles) of new roads.

Det går inte ens att greppa hur mycket de ÖKAR sina utsläpp för varje dygn. Det kanske inte spelar någon roll om vi sopsorterar eller samåker.Det känns dessutom näst intill hopplöst att påverka ett land som Kina.

Jag tror att regeringen är på rätt spår när de pratar om export av grön kunskap och vikten av att hjälpa andra länder att vidta klimat- och miljöbesparande åtgärder.

Banyan: Asia’s alarming cities | The Economist.

I Horisonten

Ibland har vi svårt att höja blicken. Ibland vill man inte höja blicken. Vad det gäller vindkraft så tror jag att vi ska blicka  framåt. Idag bygger man vindkraftverk som sträcker sig 130 meter upp och stör landskapsbilden och skapar störning för de kringboende.

Att det ser ut så idag betyder inte att det behöver bli så imorgon. Jag läste ett reportage i ATL om vertikal vindkraft.Vertical Wind har monterat prototyper i Falkenberg. Vertikala vindkraftverk är betydligt lägre och tystare. De kan dessutom vara ganska vackra att titta på. Dessutom finns det en trend där man ser mindre vindkraftverk som komplement eller små gårdsverk. Den utveckling vi har sett med större och större verk är inget vi ska ta för givet. Tekniken utvecklas hela tiden och det satsas stora pengar på att få fram ny teknik. För den som kan hitta ett billigare sätt att omvandla vind till energi finns det mycket pengar att tjäna.

Det gör att det finns ett motiv att stoppa utbyggnad av de stora störande verken, eftersom vi ser att framtidens verk kan se helt annorlunda ut.

Osäkra väderprognoser

Jag litar inte på vad meteorologer säger. De har ju fel lika ofta som de har rätt. Ändå tittar jag på väderprognoser. Det är ett spel med sannolikheter och det hade varit dumt att inte titta. Även om de inte är säkra så är det ändå en kvalificerad gissning, och jag kan själv bestämma om jag ska ta med en extra tröja eller en regnjacka.

Detta kan liknas vid hela klimatdebatten. Det finns många forskare som säger att det kan bli regn, då är det dumt att inte leta fram sitt paraply. Konsekvensen är ju att man blöt.

The Economist har försökt sammanfatta läger efter Climategate. De ser det som att debatten består av två läger som betraktar det på två helt skilda sätt.

In any complex scientific picture of the world there will be gaps, misperceptions and mistakes. Whether your impression is dominated by the whole or the holes will depend on your attitude to the project at hand. You might say that some see a jigsaw where others see a house of cards. Jigsaw types have in mind an overall picture and are open to bits being taken out, moved around or abandoned should they not fit. Those who see houses of cards think that if any piece is removed, the whole lot falls down. When it comes to climate, academic scientists are jigsaw types, dissenters from their view house-of-cards-ists.

Man lyfter också fram det faktum att i klimatfrågan är det enklare att bygga hållbara teorier än att hitta tillförlitliga mätdata.

Därefter går man genom den bakomliggande teorierna och därefter lyfter man fram några frågetecken framför allt kring hur luftfuktighet och moln kan påverka klimatet.

Man avslutar med följande

Using the IPCC’s assessment of probabilities, the sensitivity to a doubling of carbon dioxide of less than 1.5ºC in such a scenario has perhaps one chance in ten of being correct. But if the IPCC were underestimating things by a factor of five or so, that would still leave only a 50:50 chance of such a desirable outcome. The fact that the uncertainties allow you to construct a relatively benign future does not allow you to ignore futures in which climate change is large, and in some of which it is very dangerous indeed. The doubters are right that uncertainties are rife in climate science. They are wrong when they present that as a reason for inaction.

I korthet det är inte rimligt att lämna paraplyet hemma när det finns en stor risk för regn.

The science of climate change: The clouds of unknowing | The Economist.

Hallå Världsundergången

Det var några dagar sen jag lade Stefan Fölster boken åt sidan. Jag har haft svårt att få grepp på varför jag inte gillade den. Det kan bero på att jag är vad Fölster kallar en ökenvandrare.  Det kan också bero på att den är så förutsägbar och mesig.

Det märks verkligen att han inte vågar stöta sig med någon del av näringslivet. Alla kan fortsätta som förut. Det viktiga är att vi anpassar oss för ett varmare klimat. Sen kommer det helt mirakulöst att dyka upp en teknisk lösning som fixar rubbet snabbt och enkelt utan att vi behöver justera vår livsstil det minsta.

Som ekonom har han en väldigt ensidig bild av vad som ger livskvalitet. Tillväxt ger per automatik mer välstånd, vi får det bättre och blir lyckligare. Jag undrar jag om det verkligen finns en koppling mellan tillväxt och lycka.

Självklart finns det i länder som ligger under oss i välstånd – men i Sverige har vi ju fått någon form av välfärdssjuka där vi mår dåligt eftersom vi inte kan förverkliga oss själv fullt ut. Vi antar att våra basala behov alltid kommer att vara tillfredsställda. Så vi unnar oss lyxen att gå runt och känna efter. Nu var det inte en lång utläggning om hur man blir lycklig som var ämnet. Det sparar jag till en annan gång.

Tillbaka till Fölsters bok. Den absolut läsvärd eftersom den speglar åsikterna och tankarna som många inom det övre skiktet inom näringslivet har. Den är otäck eftersom den omfamnar stora klimatförändringar på ett i mitt tycke lättvindigt och naivt sätt.

Om vi inte tar ansvar kan vi inte ställa krav på andra att ta ansvar. Samtidigt finns det en stor poäng i att det åtgärder som gjort till viss del varit ineffektiva. Vi kan också få bättre utväxling på pengarna utomland än när vi jagar marginaleffekter i Sverige.

Boken stör mig på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Jag tror att vi måste agera. Det går inte att ökenvandra från planeten. Vem har rätt att sätta framtida generations tillvaro på spel? Att diskutera risker och sannolikheter är ointressant. Vi måste agera utifrån försiktighetsprincipen. Att spela med andras insatser är inte rätt oavsett odds.  Vad gör ett par decennier av lägre tillväxt? Vi klarar oss nog ändå som visan går.