Vindkraften och motkraften

Det blåser rejält på Österlen. Det är planerna på att bygga sex vindkraftverk utanför Glemmingebro som har skapat så upprörda känslor att de startat en föreningen – Föreningen Köpinge-Glemminge Natur- och Livsmiljö. Ikväll hade jag förmånen att lyssna på Eskil Persson som är en av dess företrädare. De är ute och lobbar hos de politiska partierna för att föra fram sin sak,

Jag kan villigt erkänna att jag har taggarna utåt när det kommer en föreningen som så uppenbart har ett stort egenintresse av att förhindra att vindkraften byggs ut. Framförallt om den byggs ut så att det stör värdet på deras egendom. De är snabba med att berätta att det är stora ekonomiska intressen som ligger bakom det här. De glömmer att berätta om sina egna ekonomiska intressen.

Men de hade några bra poänger inte minst är det märkligt att se hur Länsstyrelsen kan gå emot regler de själv har bestämt om. Tre av de sex planerade verken låg enligt honom i lägen som inte borde godkännas av Länsstyrelsen. Bland annat höll man inte säkerhetsavståndet till tätort. Jag tyckte dessutom att det var intressant hur Länsstyrelsen kan sätta riksintresse på det mesta. Det finns ”tysta zoner”, formuleringen kring dess skyddsbehov var så vaga och luddiga att det verkar inte är klokt att det får skapas sådana zoner.Det är trots allt så att detta ”skydd” är en inskränkning i markägarens rätt över sin mark. Då tycker jag att det krävs ett reellt och påtagligt skyddsbehov.

Men tillbaka till frågan. Tydligen är det så att trycket uppifrån är oerhört stort för att vi ska få en kraftigt utbyggd vindkraft. Jag har en naturlig skepticism mot sådant som kommer uppifrån och som ska trummas genom till varje pris. Det visar sig oftast vara det mindre kloka alternativet. Bra lösningar behöver oftast  inte tvingas på folk.

Dessutom kan jag tycka att det är rimligt med ett säkerhetsavstånd på 1 km till närmaste bebyggelse. Sverige är tillräckligt glesbefolkat för att vi ska kunna få plats med tillräckligt många vindkraftsverk ändå. Jag kan bara gå till mig själv. Jag skulle inte vilja ha ett 130 meter högt vindkraftverk inpå knuten.

Allt detta är ju tyckande och åsikter. Givetvis klokt och på alla sätt beaktansvärt. Men detta är något som vi som politiskt parti ska kunna ha en åsikt om. Hur ska vi som liberaler resonera, Det som framstår som klokt kan ibland vara icke liberalt. Det som framstår som dumt är ibland den enda gångbara lösningen som är liberal. Sån tur är är oftast den liberala lösningen den klokaste.

Här kan man lyfta fram en mängd argument för och emot. Men frågan kan också bli denna. Vad hade varit en rimligt formulerad energipolitik. Jag tycker inte att det är en bra lösning när staten bestämmer sig för vare sig etanol eller vindkraft.

Det man borde göra är att ålägga varje region att se till så att x procent av den energi som används i regionen uppfyller vissa krav avseende förnyelsebarhet eller utsläpp. Sen får marknaden och de lokala förutsättningarna bestämma hur. Varje region har sina förutsättningar. För vissa regioner kanske vindkraft är en bra lösning för vissa är det vattenkraft och andra är det biogas. Österlen lämpar sig bättre för biogas produktion än för vindkraft. Det finns stora värden i vår öppna landskapsbild, inte minst ur turisms hänseende. Det är självklart att Österlen ska dra sitt strå till stacken men vi måste själv få välja hur.

Nu ser det ut som ha KGL har lyckats väcka frågan. Länge leve egenintresset.

Åldersnojja

Jag vill väl inte direkt kalla mig en klimatalarmist. Jag tror inte att domedagen står inför dörren inom en snar framtid. Jag är snarast klimatmedveten. Det finns en icke negligeabel risk för att vi genom vårt utsläpp av växthusgaser har gjort skada på vår planet.

Jag har sett ett litet samband. Det är dock inte säkerställt. Det verkar vara så att de så kallade klimatskeptikerna oftast är äldre medan miljöaktivister oftast är yngre. Det är givetvis grova generaliseringar. Min förklaringsmodell för detta är det faktum är följande.

Efterhand som vi blir äldre och mer erfarna får vi en tendens att vi tar ställning och fattar beslut utifrån vad vi redan vet, eller utifrån vår erfarenhet. Vi blir sämre och sämre på att ta till oss ny kunskap, utvärdera hela bilden eller att förändra vårt synsätt. Detta är orsaken till att äldre chefer oftast fattar korrekta beslut snabbare än yngre chefer.

Baksidan av detta är att beslut fattade på erfarenhet och känsla kan slå extremt fel om förutsättningarna förändras.  Om jag hade varit 70 år skulle jag så klart i större utsträckning utgå från att det skulle se likadant ut om tio år än om jag var 20.  Förra gången vi stod inför en liknande brytning var på 60-talet då den yngre generationen förkastade den äldre generationens värderingar och livsstil. För alla klimatskeptiker som var med då kan det vara på plats att dra en parallell.

Dessutom kan det finnas en psykologisk spärr. Om det är så att vi har orsakat skada på vår planet så är den individuella skulden större ju längre man varit med. Det kanske utlöser en förträngningsmekanism. Det är dessutom så att äldre troligen orsakar större utsläpp och därmed behöver göra större uppoffringar om man erkänner att det finns ett behov av att agera.

Men det är klart jag kan ha helt fel. Jag är tillräckligt ung för att kunna ändra mig om någon har en bättre idé eller kan påvisa att jag har fel.

spelade bort barnbarnets veckopeng…

Om tänker sig en sådan rubrik så hade väl de flesta blivit upprörda och den stackars mannen hade riskerat att lynchas. Det är inte rätt att spela med andras pengar.

Jag hör ibland i övrigt rationella och kloka personer som avvisar klimathotet som nyss. De hävdar att det finns forskare som inte håller med. I grunden vill jag hålla med dem. Om alla är överens blir jag misstänksam, extra mycket om det visar sig att avvikande åsikter har förtryckts.

För min del handlar det om två saker; sannolikhet och konsekvens. Säg att det bara är 25 procents risk för att klimatalarmisterna har rätt. Kanske bara 5 procents risk för att de riktiga domedagsprofeterna siar rätt.

Konsekvensen däremot är så allvarlig att det är fullständigt orimligt att inte vidta säkerhetsåtgärder med den i relation till konsekvens höga risken.

Om man dessutom tänker på att det inte är vi som spelar spelet som står för insatsen är det än tydligare att vi måste göra det vi kan.

Bara för att det finns avvikande åsikter innebär det inte att man kan välja sida utan bara att man måste fördela oddsen och väga konsekvenser. Vad det gäller klimatet finns det en signifikant risk att hela spargrisen går åt om vi inte agerar nu.

Climate change: A heated debate | The Economist.

Det ordnar sig…

Att fertiliteten faller är ingen nyhet. Alla känner någon som får kämpa för att överhuvudtaget kunna bilda familj. Vad som är nytt är att fertiliteten faller snabbt i de fattigare länderna.

Den befolkningsexplosion som vi trodde var på gång har kommit på skam. Allting hänger samman med att även de fattigaste får det bättre, tack vare globalisering, tillväxt och framsteg. Numera behöver färre och förre en stor barnaskara som pensionsförsäkring.

Synd bara att framstegen i riskerar att jorden blir ner trampad. Men det kanske ordnar sig av sig själv. Precis som befolkningsproblematiken – eller inte.

Fertility and living standards: Go forth and multiply a lot less | The Economist.

Moralistens förklagan

Nu har det som jag aldrig trodde skulle inträffa hänt. Jag har blivit en tvättäkta moralist. Min livsfilosofi bygger i grunden på att alla individer är kapabla att fatta sin egna beslut, och att alla ska få göra som de vill så länge det inte sker på någon annans bekostnad. En klassiskt liberal hållning med andra ord. Då ska man inte pracka på andra sina åsikter på ett mästrande och tvärsäkert sätt.

Eftersom jag själv funderar mycket på mitt ansvar gente kollektivet så är det naturligt för mig att göra vad jag kan på miljöområdet. Jag utgår ibland felaktigt från andra alla reflekterar över dessa frågor.

När det gäller klimatpåverkan så har angripit detta genom att se det som att alla människor har ett lika värde – därmed lika rätt att generera koldioxid. Inte så konstigt i min hjärna. En konsekvensen är att det blir att kraftigt obalans mellan rika och fattiga länder och människor.

En annan konsekvens av denna tanke är att varje individ har ett moraliskt ansvar att försöka begränsa sin klimatpåverkan. Nu visar det sig att i princip ingen annan tänker på det här sättet. Senast var det en kollega som fick sig en dos oombedd moralpredikan, sån tur var inte kring det egna resandet men det faktum att det inte är en demokratisk rättighet att flyga på semester. En rejäl höjning av biljettpriserna hade varit på sin plats för att komma tillrätta med okynnesflygandet.

Kollegan som från start var steget efter kom två steg efter eftersom jag inte tog mig tid att förklara mitt bakomliggande resonemang. Jag framstod närmast som en skogstokig trädkramande fundamentalist.  Nu går jag här och skäms och undrar hur jag ska lyfta fram frågorna på ett mer öppet och diplomatiskt sätt nästa gång.