Den kosmetiska demokratin, del 3

I detta avslutande inlägg baserat på avhandlingen Den kosmetiska demokratin riktas fokuset på hur kommuner och politiker försöker att framställa sig och hur det rent faktiskt väljer att kommunicera med medborgare m.fl.

För det första konstateras det att det mesta av den fasad som visas utåt är väldigt tillrättalagd. Att man hela tiden försöker att lyfta fram positiva saker och syftet oftare är att marknadsföra än att upplysa eller ännu mindre skapa dialog.

Överhuvudtaget läggs mycket möda ner idag från alla möjliga aktörer på att putsa kommunernas fasader. PR-insatser och marknadsföring av kommuners front stage har intagit en central position i den politiska diskursiva praktiken, och många kommuner även utanför Sverige och Europa sysslar numera med ”city branding” vars yttersta syfte är att polera ytan.

Denna polering är ju ett stort hinder om man vill skapa en ärlig dialog med sina medborgare. Det visade sig också att Sjöbo Kommun stängde ner de frågeforum som fanns på deras hemsida. Min spekulation är att det kan ligga mycket i det faktum att det helt enkelt förstörde den positiva bilden man försökte kommunicera ut på resten av hemsidan.

Mot bakgrund av detta, ter det sig märkligt att Sjöbos Frågepanel stängdes ner ett år senare. När hela 81 procent av de tillfrågade kommuninvånarna efterlyser mer dialog och anser att kommunen behöver bli mer lyhörd, väljer politikerna att istället göra det motsatta.

I avhandlingen drar författaren slutsatsen att ekonomiska intressen helt enkelt står över demokratiska intressen. Om demokratin riskerar att förstöra den positiva bild av kommunen man så desperat vill skapa så får demokratin helt enkelt stryka på foten. Medborgardialog och kommunikation blir ett marknadsföringstrick.

Bilden av kommunen och de nya kanalerna och arenorna för offentlig information och politisk kommunikation, det som syns, ytan, blir viktigare än innehållet, de faktiska möjligheterna i tillgång till information och kommunikation, eftersom talet om dessa ingår som en del i det ekonomiska projekt som kommunen beskrivs vara.

Nu går det ju inte för sig att politiker och tjänstemän är ärliga med detta utan man måste hitta på en förklaring till varför man inte i större utsträckning använder något av alla de kommunikationskanaler som finns. Det är en klassisk ursäkt – tidsbrist.

Den tilltagande fokuseringen på att synliggöra den politiska kommunikationen och den offentliga informationen, och ansträngningarna kring själva framställningen av det synliga, tillsammans med det faktum att majoriteten av politiker är fritidspolitiker, leder till att allt fler tjänstemän liksom politiker upplever en tilltagande stress. Även om de kanske skulle vilja kommunicera och informera mer, hinner de inte göra det på grund av tidsbrist.

Tidsbrist handlar om prioriteringar. Att skriva detta blogginlägg tar mig en dryg timme, att skicka ut ett tweet från ett möte eller uppdatera min facebook-status tar 1-2 minuter. Att publicera en nyhet på folkpartiets hemsida tar 10 minuter. Jag köper inte argumentet tidsbrist. I ett politiskt uppdrag ingår det att kommunicera med sina väljare.Punkt slut.

Visst finns det två krafter som söker politikernas uppmärksamhet. Man måste lära sig att både bedriva politik i praktiken och att kommunicera.

De tvingas med andra ord balansera mellan kravet på att uttrycka sig och dramatisera arbetet i enlighet med viljan att veta om demokratin och å den andra sidan kravet på att sköta demokratin i enlighet med de formella reglerna och procedurerna för den representativa demokratin.

Därefter trillar avhandlingen ner i ett antal sidor av resonemang och teorier som övergår mitt intresse, eller förstånd. Något av de två. Det resonemanget utmynnar så vitt jag förstår det i en diskussion kring hur personfixeringen i media och i samhället i stort påverkar den politiska arenan.

Lite längre ner betonas också att det är en skillnad på den information som enskilda förtroende valda skickar ut och på medborgarkommunikation. Så uppfattar i alla fall jag det. Det är ju inte hjärnkirugi. Jag delar med mig av mina tankar. Genomtänkta eller ibland mindre genomtänkta. Men det handlar ju inte om medborgardemokrati i en bredare mening och absolut inte om offentlighetsprincipen.

Men det finns viktiga skillnader mellan den mediala exponeringsviljan och idén om offentlighetsprincipen även om företeelserna rör sig i samma diskursiva formation och kommer till uttryck på samma sätt. Medan den allmänna mediala exponeringsviljan av de få utvalda hänför sig till bekräftelseparadigmet, som tidigare beskrevs, grundar sig försöken i att stärka offentlighetsprincipen i det värderationella handlandet, då de är relaterade till medborgarstyrelsens och demokratins grundvärden om rätten till information, insyn och delaktighet i den politiska processen.

Men enligt mig förtar det inte vikten av att enskilda förtroendevalda kommunicerar och offentliggör sina ståndpunkter och visar att de är kontaktbara och tillgängliga.

I slutdiskussionen pekas det också på riskerna med att använda skenet av medborgardialog och delaktighet som marknadsföring.

Det blir problematiskt när det hela tiden talas om att ”medborgarna ska känna sig delaktiga”, när de i praktiken inte är delaktiga. I den studerade empirin finns det ju många medborgare som uppmärksammat denna diskrepans, vilket visats, och hos dessa växer misstron mot politikens praktik, vilket knappast lär stärka medborgarstyrelsen. Människor är intuitivt känsliga för sådana skillnader. De egna förnimmelserna om denna diskrepans är gemensam för flera av de medborgare som studerats, och det är en livsvärld som inte kan manipuleras bort genom talet och i denna gemenskap. Utifrån denna kommunikativa rationalitet, är politikernas och tjänstemännens handlande inte trovärdigt.

Ungefär där slutar avhandlingen. Utan lösning. Min lösning är just det jag gör nu. Att enskilda politiker och förtroende valda försöker att hitta sitt sätt att kommunicera och dela med sig. Jag tror inte att det går att göra sådant inom ramen för kommunalverksamhet. Inte bara eftersom det går emot kommunens syfte att endast kommunicera det positiva, utan också för att jag tror att denna dialog måste hitta tusen vägar och uttryckssätt. Det går inte att strukturera och styre en dialog utan att den tappar spontanitet, uppriktighet och det personliga uttrycket. Vilket jag tror är så viktiga ingredienser för gå från envägskommunikation till dialog.

Den kosmetiska demokratin, del 2

En central fråga för hur och vilka beslut som fattas är hur och vilken information som sprids. Att förhindra att viss information sprids eller att ”läcka” den information man vill få ut är exempel på att man försöker utöva makt genom att kontroller informationsflöden.

Här finns ett tydligt mönster enligt avhandlingen. Ett mindre smickrande mönster ut demokratisk synpunkt.

Ett resultat som tydligt framträder genom samtliga insamlingsmetoder är dock att den offentliga informationen och den politiska kommunikationen hanteras strategiskt och sparsamt från sändarsidan, d v s från företrädesvis politiker och tjänstemän.

Det kanske minst synliga tecknet på detta märker vi inte ens. Det består av all relevant information som inte når ut till medborgarna, mer synligt är det när politiker och tjänstemän inte ger svar på frågor utan svarar med tystnad och undvikande.

En annan vanligt metod är att flytta beslut och diskussioner bort från offentliga arenor.

Även om kommunfullmäktiges formellt beskrivna funktion är att föra en allmän och offentlig debatt och diskussion och efter övervägningar fatta beslut i detta offentliga forum, framhålls det att processen oftast (men inte alltid) redan ägt rum på annan plats och tid, bortanför offentligheten. Däremot är interaktionen i Kommunfullmäktige en kommunikationsform som genom det rituella handlandet legitimerar den institutionaliserade makten och det formellt demokratiska systemet. Den kommunikation och informationsgivning som i realiteten styr politikens utformning sker i regel snarare i slutna rum, bort från det som är offentligt och synligt.

Denna förflyttning gör det möjligt för aktörerna att framställa sig på olika sätt och föra fram olika åsikter i olika forum. Man agerar på ett sätt när man är i offentlighetens ljus och på ett annat när ridån är fördragen.

Om man inte kan undvika dialog har ju den som har informationsövertag och mest auktoritet stora möjlighet att styra både formen för dialog och på vilka villkor som dialogen sker. Man kan utan att överdriva säga att den politiker som inte vill ha en dialog inte kan tvingas till det. Dialog bygger på frivillighet och vilja, saknas viljan kommer det alltid gå att hitta ett sätt att komma undan dialog och samtal.

Men det är inte bara dialog som undviks, även offentlighetsprincipen naggas i kanten om den känns för påträngande.

Det som är särskilt intressant är hur offentlighetsprincipen hanteras genom att den kringgås i praktiken. Det är utifrån själva uppdelningen mellan det som är offentligt och det som är icke-offentligt som själva tänkandet formerar sig och som strategierna utövas. Det är en viktig grundprincip som följs noggrant och aktsamt i den politiska diskursiva praktiken och som innebär att den kommunikation och informationsgivning som äger rum på de offentliga arenorna ska följa lagstiftningen. Det viktigaste är att det som är synligt ser snyggt och välskött ut. I denna främre region vinnläggs det om att offentlighetsprincipen följs. Men eftersom det finns behov av att överlägga i slutna rum, måste företrädesvis majoritetspolitiker och tjänstemän arbeta med lagstiftningen så att den i praktiken gynnar kringgåendet av offentlighetsprincipen och möjligheten att föra icke-offentliga diskussioner. Det är därför som så mycket handlingar klassificeras som arbetsmaterial eller sekretessbelagt där det sistnämnda i stället hänvisar till sekretesslagstiftning. Naturligtvis kan det hävdas att en hel del material också bör klassificeras så, men det framgår genom intervjuer att det samtidigt är en strategi som används flitigt för att undandra även sådan information som borde vara offentlig.

Hårda ord. Att som politiker eller tjänsteman medvetet undanhålla information som man vet borde bli offentligt är ett svek mot väljarna och mot det demokratiska systemet.

Det finns också en tendens att ha möten före möten för att slippa bryta åsikter i offentliga sammanhang. Nu vet jag att fullmäktige mötena är långa nog som de är. Det behövs förberedande möten, annars skulle fullmäktigemötena helt enkelt inte fungera. Men det är klart att det kan upplevas som att besluten tas i andra sammanhang.

Frågan här är vad som händer i en situation där man har svagare majoriteter, eller en politisk vågmästare. Då kanske debatten i fullmäktige blir viktigare eftersom vågmästaren exempelvis vill manifestera sin makt offentligt.

För mig är det inte acceptabelt att en förtroendevald talar med dubbla tungor eller ger uttryck för skilda åsikter om en fråga beroende på sammanhanget. Tur då att det är just sådant som journalister försöker att göra nyheter på.

Det som är intressant när praktiken studerats i de båda kommunerna är att de strategier som företrädesvis makthavarna använder, snarare leder till ett dynamiskt motstånd där såväl journalister som medborgare utarbetar motstrategier. Journalisterna är mycket väl medvetna om de makttekniker som används och visats i föregående avsnitt, och de utnyttjar uppdelningen mellan synligt- osynligt genom att anpassa sina motstrategier utifrån själva denna distinktion.

Journalistens arbete förenklas ju fler det finns som kan lämna tips om sådant. Det innebär att ett fullmäktige med fler små aktörer, eller där det tillkommer nya ”opålitliga” aktörer verkar dämpande på fenomenet med kluvna tungor

Det finns andra metoder att tvinga politiker att i större utsträckning lämna samma budskap oavsett vem han pratar med. Ett kraftfullt sådant är det skrivna ordet, det som formuleras i text är svårare att backa från. Ett annat är internet där vem som helst får direkt åtkomst till information och tröskeln för att få något publicerat i princip är obefintligt.

I frågor av stort allmänintresse eller där det finns starka intressegrupper kommer politikernas handlande att granskas av medborgarna. En garanti om att politikerna antingen vaktar sin tunga extra noggrant, eller flyttar beslut till slutna rum. Men eftersom risken för ”läckor” är uppenbar så kommer det inte finnas utrymme för något egentligt rävspel.

För att få ett vital demokrati så borde alla aktörer politiker, medborgare och journalister vara aktiva i sin kommunikation.

I mycket av den tidigare forskningen är det just aktiviteten som efterfrågas av samtliga huvudaktörer i samhällskommunikationen, även om det inte alltid uttrycks explicit. Det som framställs som problematiskt, är snarare den passive medborgaren, den passive makthavaren och den passivt rapporterande journalisten, vilket tidigare belysts.

Här har jag ändå hopp. I alla fall om att politikerna kommer att bli aktivare. De har helt enkelt mest att tjäna på en ökad aktivitet. Det ser det kanske inte ens utifrån ett demokratiskt perspektiv. Rent politiskt kan det löna sig att hålla kontakt med väljarna även om det inte är valår. Sociala Medier och Internet har gjort att kommunikation utåt är en naturlig del av det politiska arbetet, i alla fall för yngre politiker. Saker är den att det räcker att det börjar pysa ut lite mer från de slutna rummen för att det är lika bra att öppna dörrarna på vid gavel.

Arbetsgivarna riskerar att tappa ansiktet

Fler och fler arbetsgivare inför policys kring användandet av främst Facebook men även andra sociala medier på arbetet. Det är ett feltänk som beror på att man inte f’örstår att det är ett nytt sätt att nätverka och att kommunicera. Jag har själv varit skeptisk till det hela men är nu helhjärtat en anhängare till Facebook.

Arbetsgivare som förbjuder sina anställda att använda Facebook kan lika gärna begränsa tillgången till telefoner, e-mail och skaffa en vakt som säkerställer att det inte försiggår annan otillbörlig kommunikation.

Att övervaka och detaljstyra fungerar inte på arbetsplatser där man säger att det ska finnas frihet under ansvar. Begränsa de anställdas friheten och de kommer att begränsa sitt ansvarstagande och därmed sitt engagemang för sitt arbete och sin arbetsgivare.

Smarta arbetsgivare kommer uppmuntra de anställda att kommunicera med sina kunder. Om det sedan sker via direkta möte, telefon eller sociala medier är mindre väsentligt. Man måste tro att personalen har förmågan att den lämpligaste formen.

Ge de anställa frihet att kommunicera. Det finns de som pratar bort timmar i telefon. Det är ingen förespråkar att man ska begränsa tillgången till telefoner för kollektivet för det.

”Glöm inte fördelarna med Facebook” | Second Opinion.

Betydelsen av bloggande

Martina Lind har skapat en riktigt häftig sida i politometern.se. Här samlar hon in alla politiska bloggar på en sida. För mig har det varit en riktig boost att försöka klättra på listan över mest aktiva. Skulle jag komma med på listan över mest betydelsefulla skulle jag fira med tårta.

Martina sammanfattar läger inom den politiska bloggosfären så här.

Hur går det för partierna som helheter?
– Socialdemokraterna har många toppbloggare, men dessutom en massiv bas av halvstarka och halvsvaga bloggar.
– V är lite glesare i toppen men har också en stark bas.
– Pp däremot har betydligt färre mittemellan-bloggar. Det kan vara svårt att se vid första anblick men blir tydligt när man djupgranskar och har tillgång till bakomliggande data. Piratpartiets bloggosfär bygger mer på superstars, kan man kanske säga.
– För alliansens del är det moderata Mary Jensen som är det absolut starkaste kortet. Sen blir det rätt glest bland moderaterna.
– Centern har några ganska starka bloggar, Fp har bara Mark Klamberg. I övrigt kämpar C och Fp:s bloggare i den “stora massan”, men centern leder.
– Mp och Kd är svaga.

En kort sammafattande partianalys:
Socialdemokratin i bloggosfären just nu är mycket stark och agendasättande och de har haft fritt spelrum i nästan två månader, som jag skrev om igår. S är en solklar etta, sen blir bilden mer komplex. Piratpartiet har som sagt många extremt starka bloggar – men om man driver bara en fråga och väljarna lämnat den bakom sig kan det bli förtvivlat svårt ändå. Vänsterpartiet har en lite isolationistisk bloggkultur (länka bara till de egna) som hämmar dem. Moderaterna verkar helt okoordinerade. M toppar visserligen allianslaget, men den som scannar listorna noggrant kommer se att laget är för svagt. Centern kämpar på och Folkpartiet kämpar lite längre ned, men någon allianssamordning är det inte tal om. Kd och Mp verkar ha dumpats av sina allianskamrater på bägge sidor. Det förvånar mig hur svaga Mp är.

Som jag ser det finns det ett parti som hon inte ens nämner och det är Sverigedemokraterna. Internet har varit en stor del i deras opinionsbildande. De tar del i diskussioner och bloggar i någon form av gerilla/underdog  position.På nätet har de i princip kunnat agera helt ostört.

Vad det gäller bloggandets betydelse tror jag att det är starkt överdrivet. För mig är bloggande främst ett sätt att formulera mina tankar och idéer. Om jag skulle påverka andra hade jag ställt mig på gatan och pratat med folk.

Jag tror att bloggandet kan har flera positiva effekter på politiken och politiker. Det största tror jag är att det skapar en plattform där politiker kan bygga trovärdighet genom kontinuitet och genom att kommunicera ut sin värdegrund.

Precis som att de positiva förväntningarna på politiskt bloggande är överdrivna anser jag att de negativa aspekterna av att inte blogga är underdrivna. Bloggande är det enklaste sättet att kommunicera en trovärdig bild av sig själv till väljarna. Bara genom att man har en blogg där man uttrycker sina tankar, idéer och åsikter har tagit ett stort steg närmare väljarna.

Det är ganska tungt att hålla igång en blogg. Därför kommer vi nog se fler gemensamma bloggar och bloggnätverk (liknande det socialdemokraterna har) i framtiden.