Demokrati är…

Det är länge sedan jag skrev något om demokrati så det kändes som att det är dags. Kommunpolitiken är ju den närmaste formen av demokrati. Därför är det den som ska avhandlas. En viktig fråga är hur den organiseras och borde organiseras. Vilka ideal ska vara de bärande? Hur ska dessa ideal sedan förverkligas i praktiken och vad måste hända för att få en närdemokrati som ligger närmare idealet?

Först listar jag ord som jag uppfattar förknippas med demokrati (Idealet): Deltagande, Gemensamt, Öppenhet, Offentlighet, Ansvar, Respekt, Värdighet.

Därefter ord som då inte förknippas med demokrati: De flesta så klart negationer på ovanstående ord: Slutenhet, Starka ”män”, slutna rum, Prestige.

Hur ser det ut med deltagandet i den kommunala demokratin? Partierna får färre och färre aktiva och de som är aktiva nu är i stort sett samma personer som var aktiva för 10-år sedan. Nyrekryteringen är oerhört svag. Jag tror att det är ett utslag av att arbetsformerna och villkoren för det politiska deltagandet är förlegat. I kombination av man dessutom upplever att realpolitik krockar med idealbilden försvinner den sista motivationen för att sitta i ändlösa kvällsmöten, eller att be om tjänstledighet för att gå på möte efter möte. Detta är mina miniatyrkatakes.

Demokrati är…

Öppenhet – allt material är offentlig och ska finnas online. Det gäller allt material, inte bara protokoll. Det ska inte gå att inom ramen för arbetsmaterial undanhålla information. Det ska vara enkelt att övervaka inte bara vilka beslut som tas, utan även hur besluten formas och på vad de grundas.

Deltagande – Varje parti har som uppgift att kommunicera med medborgare, rekrytera nya medlemmar och aktiva, utveckla arbetsformer som tillåter och lockar alla att delta.

Respekt och ansvar – Beslut ska motiveras och varje person som deltar i ett beslut ska kunna motivera sitt ställningstagande. Detta ska fattas med utgångspunkt i vad som är bäst på kort och långsikt samt på ett beslutsunderlag som ger en rimlig grund för dessa antaganden.

Demokrati är för mig inte bara en fråga om former och juridik, utan lika mycket en fråga om kommunikation och dialog.

 

 

 

 

 

Fingerpekning

Än en gång sitter jag och funderar över det här med demokrati och kommunpolitik. Varför finns det inte någon återväxt att tala om? Varför finns det inte något engagemang hos ungdomar och yngre medelålders? Är det verkligen så att det verkligen handlar om att man inte har tid?

Vi har mer tid än någonsin att titta på TV. Vi arbetar inte mer än tidigare. För mig framstår det som en lam ursäkt. Jag har pressat några stycken och hittills har det alltid handlat om prioriteringar. Man prioriterar helt enkel Let´s dance före demokrati och vårt gemensamma samhällsprojekt.

Var ligger felet? Är det hos de som står utanför, de som är med eller är det fel på systemet. Eftersom jag inte vill stöta mig med någon vill jag nog påstå att det är fel ligger på alla.

För att bli specifik. Den som väljer bort att engagera sig bidrar till att skapa en vi och dem mentalitet. Det är enklare att lasta allting på politikerna. Man skärmar sig från demokratiarbetet. För att kunna vara med att påverka måste man bli medlem i ett parti. Något som görs via nätet på mindre än fem minuter.

Här tillstöter problem nummer ett. Inget parti tycker precis som jag? Nej – så är det. Men i så fall finns det tre alternativ: skapa ett eget parti, använda det som ursäkt för att inte delta eller att gå med  det parti som passar bäst och föröka påverka det.

Vill man sedan kan man sätta av några timmar varje månad och gå på gruppmöten och diskutera kommunpolitiska frågor. Om inget annat får man mycket matnyttig information om vad som är på gång inom kommunen. Man kan dessutom ge sin syn på frågor innan de är avgjorda. Det är enkelt, billigt och går snabbt. Dessutom tar det knappt någon tid i anspråk för den som väljer att begränsa sitt engagemang. Men det är faktiskt så att parti är kul och beroende framkallande. Det som börjar med ett oskyldigt gruppmöte leder ofta till en plats i en nämnd.

Fritidspolitiker är precis som alla andra. De har riktiga jobb, familj och problem. Men genom att vi skapar oss en bild av politiker som är en helt annan friskriver vi oss själv från ansvar. Vips så har gapet mellan politiker och andra ökat.

För de som sitter med och ofta har suttit med under långt tid handlar det om att inte tappa bort det man en gång engagerade sig för. Det är så enkelt att fastna en form där de politiska besluten blir en frågan om vad som är klokast, mest praktiskt eller mest rationellt. När man sitter där med en tjock hög med beslutsunderlag är det enkelt att tappa bort sig i fakta och detaljer. Ideologi och övertygelse syns dåligt i detaljerna. Ideologi målar man bäst med bred pensel.

För någon som kommer in fylld av energi, entusiasm och förväntningar kan denna praktiska realism ha en minst sagt negativ inverkan. De som sitter på de ledande posterna i en kommun lägger ner hela sin själ i sitt politiska engagemang. Flera kvällar i månaden vigs åt möten och ett fungerande familjeliv är helt beroende av en mycket förstående partner. Problemet är att man lägger allt sitt politiska verk i genomförandet och det praktiska. Det blir helt enkelt inte tid och energi att diskutera framtid, vision och värderingar. Det kan rentav gå så långt att man tycker att avvikande meningar är jobbigt eller att den som kommer med nya tankar och idéer är jobbig.

Detta är en ond cirkel med för få personer att fördela ut uppdragen till riskerar man att de som har uppdrag får ännu fler uppdrag och mer och mer skärmas från de som inte har samma engagemang eller de som funderar på att komma in. De som lägger ner all denna tid känner dessutom – inte helt obefogat – ett förakt eller en distansering till de som sitter hemma och är passiva.  Vips så har gapet mellan politiker och andra ökat.

Själva systemet är ju inte heller utan skuld. Som politiker är du först och främst del i ett kollektiv. Det är kollektivet som bestämmer var man ska stå på valsedeln. Kollektivet erbjuder ett härligt skydd för det personliga ansvaret. Kollektivet är de man umgås med och utvecklar sina tankar och idéer.  Det är kollektivet som utser vem som ska tilldelas olika poster i allt från den minsta nämnd till kommunala bolag. Det är ett stort problem. Det tar långt tid att bygga upp förtroende hos kollektivet och när du väl får förtroende är du så välanpassad och lojal och har glömt bort varför du började med politik.Den enda lösningen som jag ser det är ett extremt personval. Avskaffa listorna och inför rena personval. Ta bort makten från kollektivet och ge den till väljarna. Ett förtroende uppdrag bör vara ett förtroende för mig som person inte för ett kollektiv.

Att skapa bättre förutsättningar för en levande demokrati ser jag som vår absolut största utmaning. Det är inte ett enkelt problem där man enkelt kan peka ut den skyldige eller hitta felet. Men för att lyckas måste vi inse att det är vårt gemensamma problem. Det är inte politikernas problem – det är ditt och mitt problem.