Mångfald eller ojämnlikhet

Roger Melin på SKL lyfter på en sten som jag velat lyfta på.

Alla pratar hela tiden om att vården ska vara likadan över hela landet. Att de inte ska spela någon roll var man bor.

Istället för debatt om skillnader i vården önskar han sig en diskussion om skillnader i patienters hälsa, det vill säga resultatet av den vård som ges. Och då krävs bättre kvalitetsregister och ännu fler öppna jämförelser. Vilket också är på gång.

Resonemanget utgår då oftast på att ingen ska få sämre vård än någon annan.

Men om man istället uttrycker det som att det finns möjlighet att vissa kommer att få en bättre vård än andra, och om de får det kommer dessa metoderna  att spridas. Så på sikt får alla bättre vård.

I det första resonemanget kommer någon utveckling inte att ske eftersom det saknas variation.

Det är sorgligt att politiker inte förstår det, och går på det enkla greppet som tilltalar den svenska folkskälen. Bara alla har det likadant så blir det bra.

Roger Melin har så rätt när han säger så här

Skillnader som beror på att vårdpersonal inte lär av varandra och de bästa behandlingsresultaten är oacceptabla, enligt Roger Molin. Men det måste finnas utrymme för vissa att gå före och testa nya metoder.

– Vi får inte bli så livrädda för variation att vi säger nej tack till utveckling.

Givetvis ska alla få bästa möjliga vård, inom ramen för vad vi har möjlighet att ge. Men precis som överallt annars går mångfald före enfald.

SKL: Utan skillnader stannar vården | Dagens Samhälle.

Den slutna marknaden

Jag tänker fortfarande på en sak som en Socialdemokrat sa vid det senaste nämndmötet jag var på. Han förfasade sig över den öppna marknaden.

Det jag då tänker på är alternativet som han förespråkar. Den slutna marknaden. Där affärer görs upp bakom lyckta dörrar och i korridorer. Där personliga kontakter och nätverk är viktigare än att kommunen avyttrar sina tillgångar till bästa möjliga pris. En värld där en en politiker eller tjänsteman är bättre på att fastställa ett korrekt pris än marknaden.

Jag förfasas eftersom det är en attityd som inte bara finns i det socialistiska lägret utan sitter ganska djupt i den kommunalpolitiska kulturen. När kommunen ska sälja mark eller andra tillgångar vill man gärna på ett ganska tidigt stadie låsa sig i en diskussion med ganska få intressenter.

Jag är en förespråkar av den öppna och fria marknaden. Där anbud mäts mot varandra i konkurrens. Det finns inget bättre sätt att garantera att medborgarna får bästa valuta för pengarna.

Festen är slut

Välfärden har nästan fått något heligt över sig i Europa. Nu när den hotas och och villkoren blir sämre är det tillfälle att reflektera över denna helighet.

Vad är det som gör det så laddat?  Charlemagne har sin teori som han framför.

Could it be, though, that behind Europe’s petty, possessive talk about rights and entitlements there is something more fundamental going on? The reason that Europeans struggle to accept the need to work more, and get less from the state is that it seems to signal an abrupt reversal of the decades-long advance towards an ever-more civilised society: in short, the end of progress.

Är det så att vi är rädda för att vi har stått på toppen och att de nu bara är en resa nedåt. Resan uppåt har ju varit oerhört bekväm. Under de senaste 50 åren har vi européer kommit att åtnjuta en standardhöjning som sällan skådats. Vi har långa semestrar, korta arbetsdagar och bra pensionsvillkor.

By progressively shrinking the number of hours worked a week, or years worked over a lifetime, society seemed to be rolling towards some sort of ideal, with vin rosé and deckchairs on the beach for all. This fits France’s sense of secular, revolutionary History, carrying the country forward, however fitfully, like an “endless cortege proceeding towards the light”, in the words of Jules Ferry, a 19th-century educationalist.

När Européerna längtade efter 6 timmars arbetsdag, som skulle bli nästa stora steg framåt, fick vi i stället en finanskris och därefter en skuldkris.

Men Charlemagne vill inte att omvärlden ska håna Europa. Det finns Europeiska värden som måsta tas tillvara. Det handlar om att ta tillvara de svaga och att skapa ett värdigt samhälle för alla.

Det är bara det att vi måste förstå att välstånd och tillväxt måste komma före, eller i alla fall gå hand i hand med välfärdsbygget.

Until now, much of Europe has chosen to put its values before growth. In reality, the 35-hour working week in France was not a mark of progress, but a brake on job creation and a spur to deindustrialisation to lower-cost countries; the French may have more time on their hands, but they have little money to do anything with it. Retirement at 60 in an ageing society is not a sign of civilisation, but a cruel joke played on the next generation. The euro-zone crisis has exposed such hypocrisy.

Jag gillar verkligen förmågan att skapa sådana här texter. Det är kärnfullt, välskrivet och tänkvärt. Läs gärna hela artikeln. Det är väl spenderad tid.

Charlemagne: Calling time on progress | The Economist.

Friskolor ”hotar” den kommunala skolorna

Jag sitter och bloggar mig genom mina read later sidor. Sånt jag tycker har varit bra och tänkvärt – men som jag helt enkel inte haft tid att blogga om. Jag har skrivit om Jesper Svenssons blogg. Folkpartisten som jobbar på Skatteverket och bloggar om både Skatteverket om politik i allmänhet.

För ett tag sedan skrev han ett bra inlägg om hur bakvänt vänstern resonerar kring friskolor. Det var efter en artikel i DN där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ville ha ett stopp för etableringen av nya gymnasiefriskolor.

Som SvD skrev i går leder ökningen av antalet nystartade friskolor till en överetablering av gymnasieskolor i Stockholmsregionen. Elevunderlaget räcker helt enkelt inte till för att fylla alla nya platser.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill lösa problemet genom att sätta stopp för nya friskolor – i alla fall tillfälligt.

– Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan. Det finns en överetablering nu och vi måste lugna ner situationen, säger Inger Stark (V), ledamot i utbildningsnämnden.

När en marknad släpps fri kommer det initialt att ske en överetablering. Nu poppar det upp apotek till höger och vänster. Branschen själv räknar med att antalet apotek först kommer att fördubblas för att sedan återgår till samma antal igen. Det är marknadskrafterna som väljer vilka som överlever. De som levererar det som bäst stämmer överens med efterfrågan.

Det samma gäller friskolor. Det krävs en viss ”överetablering” för att marknadskrafterna ska sålla bort de som inte håller måttet. Om det rör sig om friskolor är det aktieägarna som står risken, är det kommunala skolor så är det kommunen som står risken.

Jesper Svensson sammanfattar det bra när han skriver så här.

Friskolor ”hotar” ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Kommunerna måste alltså skärpa sig, och fokusera på att skapa en fungerande och attraktiv gymnasieskola. Det är det enda sättet att på sikt neutralisera ”hotet”.

Individ från vaggan till graven

En forskare vid Hälsohögskolan i Jönköping har i en avhandling uppmärksammat att äldrevården kollektiviserar de äldre.

Åldringar som bor på servicehem och liknande inrättningar tenderar att bli berövade sin personliga identitet och integritet. De behandlas alltsomoftast som ett enda stort kollektiv med identiska förutsättningar, önskemål och behov.

Det är väl något som alla som har eller har haft en äldre – eller för den delen sjuk – släkting eller familjemedlem.

Vården i Sverige handlar om behovsprövningar och vad man har rätt till. I Danmark har man en annan syn på det hela. enligt forskaren handlar det inte om bristande resurser utan om attityd.

Det är inte fråga om otillräckliga resurser eller bristande välvilja, utan om attityd och inställning. Organisationen måste anpassas efter människorna, inte tvärtom.

Detta är bara ett exempel på hur det centralstyrda välfärdsbygget inte lyckas se individer. Här behövs mer konkurrens, fler alternativ. Dessutom borde det införas ett peng-system så att individen eller dennes anhöriga kan påverka mer.

Ingen vill bli barn på nytt – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Kommunal outlet

I veckan har det varit fokus på hur det har gått för de kommunala verksamheter som knoppas av och börjar drivas i privat regi. Tydligen visar det sig att det finns betydande möjligheter att effektivisera verksamheten. Från socialistiskt håll blir man så klart upprörda eftersom man tror att varenda vinstkrona är resultatet av att verksamheten har försämrats.

Ylva Johansson håller inte igen:

– Det här är en fullständig skandal. Det här har drivits fram av en ideologisk övertro på att det alltid blir bättre om man privatiserar. Det har varit en fullkomlig utförsäljning av förskolorna i Stockholm till ett extremt underpris. Man har inte hållit koll på kvaliteten. Det har drivits fram av den här tron som framför allt Moderaterna har haft på att det alltid blir bättre om man privatiserar. Så är det inte, säger hon.

Att knoppa av kommunal verksamhet är bra. Det skapar incitament för effektivisering. Vilket Andreas Bergh skriver om i sin blogg. Det rör sig helt enkelt om skillnaden på egna och andras pengar. Det måste framhållas att kommunen betalar samma peng till en kommunalverksamhet och en privat. Den privata verksamheten kan ibland hantera den pengen effektivare.

Det kostar alltså inte kommunerna en krona att det blir vinster i de avknoppade verksamheterna. På sikt kommer kommunerna att tjäna på det. Eftersom man så klart kommer att sänka ersättningarna till de som levererar dagisplatser eller annan så kallad välfärd.

Det finns ändå saker som stör mig. För det första att kommunerna säljer verksamheterna till någon form av substansvärde. Det gör att prissättningen blir helt fel och det kan skapas incitament för att på oschysta sätt komma över ett kontrakt. Fusk uppstår när det finns skillnad mellan kontraktsvärdet och verkligt värde.

Det stör mig också att före detta chefer inom verksamheter kan köpa loss verksamheterna. Om de så snabbt kan skapa dessa vinster har de troligen missköt sig i sina tidigare uppdrag. Varför gick det inte att göra det till samma pengar tidigare?

Ska man sälja ut kommunalverksamhet är det enda rätta att auktionera ut det till högstbjudande, eller att ha ett anbudsförfarande så att man vet vilket värde verksamheten har.

Ola Tedin på Ystad Allehanda tycker att det är synd att Alliansen låter Ylva Johansson sätta tonen. Frågan är inte varför det blir vinster nu, utan varför det kostade  så mycket tidigare. På sikt måste kommunerna ställa sig den frågan, annars kommer vinsterna att bestå, eftersom pengen även i fortsättningen måste vara densamma oberoende av välfärdsleverantör.

Sälj, men sälj inte ut – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Bonden, bidragen och marknaden

Det råder en ganska bred enighet om att EU-bidragen till bönderna måste minska. Nu har även Frankrike gett vika och är beredda att diskutera minskade stöd. Men det beror inte på att de har ändrat sig i sak.

That might sound like give and take. In fact, Mr Sarkozy is offering to give up something that once suited France for something that now suits France more. The CAP reform comes as the taps on farm money for eastern Europe open (new members had only partial payments in their early years). In 2013 France will become a net contributor to the CAP—and, coincidentally, be more open to budget rigour. And a switch from taxpayers’ cash aid to price support via “community preference” is a step back from reform.

Nu är det inte så att man bara lägger sig ner och låter Europas bönder agera på en global marknad. Istället är man kreativa och hittar skyddsmotiv. Från Rumänien kan man höra följande. Rumänien som är ett av Europas mest korrupta länder där hanteringen av EU-medel har varit långt från fair and transparent

Dacian Ciolos, a Romanian. The CAP must be “fair and transparent” if all Europeans are to support it. Mr Ciolos talks of the need to compensate farmers for “public goods” such as landscape management and animal welfare. Voters need to understand that farmers cannot live by selling their produce alone. He talks lyrically of hill farmers on high mountain pastures, whose grazing herds prevent avalanches and provide jobs in remote villages.

Franska bönder längtar tillbaka till en värld med garanterade avräkningspriser, styrda kvoter, köttberg och dumpning av överskottsproduktion i u-länder. Men deras Jordbruksminister är tydlig i sitt budskap

Those old ways are gone, he says. Instead he paints a corporatist vision of managed markets, in which “producer organisations” fix maximum and minimum market prices (this would mean changing EU competition rules). Alongside EU-subsidised insurance for farmers, there could be new “adjustment funds” to smooth variations in farm revenues, with governments and farmers putting aside money when things are going well, for release in leaner times.

Nu kan vi bara hoppas att man säger samma sak när man pratar till Europa som man säger på hemmaplan. Jag anser att en minskning av bidragen till jordbruket är en av de viktigaste reformerna inom EU. Men det får inte ske till priset av dolda kostnader i form av skyddstullar och försämrad konkurrens.

I slutändan handlar det om att få Europas konsumenter att förstå att mat kostar. En grisproducent får samma kilopris nu som för 20 år sedan. Trots inflation,ökade lönekostnader och högre krav på hur man hanterar djuren. Samtidigt har vi aldrig använt en så liten del av vår lön för att sätta mat på bordet.

Charlemagne: If the CAP doesn’t fit | The Economist.