Frihet i en burk

En reflektion. Varför har de flesta en överslätande och tillåtande attityd till fortkörning – men talar man om fildelning så höjer många över 50 ögonbrynen och ser lite störda ut.

Jag har en teori att det beror på att för de som växte upp på 50-, 60- och 70-talet var bilen det den ultimata friheten. Med sin bil var man fri. Bakom ratten var alla James Dean, Burt Reynolds eller Steve Mcqeen.För oss som växt upp efter det är för många datorn och internet samma frihetssymbol.

För helt ärligt. Om man lagstiftade om att alla bilar skulle ha gps med automatisk övervakning för att hålla kolla på fortkörare kanske kallat  FordonsAnalysResurs. Då skulle många flyga i taket och kalla det både det ena och det andra.

No high, No five

High five är inte min pryl. Jag har aldrig förstått poängen av att vuxna människor ska göra den ur ett svensk perspektiv minst sagt främmande manifestation. Jag vet inte varför men det kanske är så att jag fick en aversion mot det redan på 80-talet.

Då high fivades det friskt. Man hälsade med tuffa hip-hop handslag och blandande in amerikans slang i tid och otid. Ibland importerar vi uttryck och gester som på ett naturligt sätt blir en del av vårt uttryckssätt. Ibland blir det bara för mycket och för konstlat.

Jag tycker verkligen att det är pinsamt när man ser människor som gör high five offentligt. I sportsliga sammanhang har jag en viss tolerans – om det sker i direkt anslutning till en prestation. Hade jag sportat hade jag kanske rentav gjort ett high five själv. Men att se medelålders män på svensexa som ger varandra high five inför förfärade tyskar på gågatan får mig att skämmas å hela Sveriges vägnar.

Härom veckan hamnade jag i en prekär situation. För att fira en god prestation lyfte en av medarrangörerna handen för att genomföra en high five med undertecknad. Jag fick fullkomligt hjärnsläpp och som försvar utdelade jag en axelkram. Något som kan beskrivas som en halvhjärtad kram som sker mycket snabbt. Som en synkroniserad axelklappning.

Det var  kanske inte helt lyckat. Det indikerar ju ett överdrivet sydländskt beteende, vilket skapar en osäkerhet och en lite konstlad stämning. Alternativet att genomföra en halvhjärtad high five är om än ännu sämre.

Nu står mitt hopp till Åkesson och hans kompisar, att de uppmärksammar och förbjuder detta osvenska beteende.

Kultur för framtiden

Jag skrev om Per Svensson reflektioner om bildningsidealet igår. En bit in i texten övergår han till att bara diskutera kulturpolitik. Enligt mig redogör han inte i tillräcklig grad för hur koppling kultur och bildning hänger ihop. Litteratur, film och teater kan jag förstå, men har lite svårare för att göra en direkt koppling mellan vissa andra kulturformer och bildning. Då finner jag en större koppling mellan utbildning och bildning som hade varit relevant att undersöka. Nu gör ju Per Svensson det han själv tyckte är fel. Han använder bildningsidealet som ursäkt för att satsa på marginaliserad kultur där kopplingen till för nutiden relevant bildning är otydlig.

Jag tycket ändå att att det är ett spännande resonemang kring kulturpolitik. Ett område där jag som liberal är djupt konfunderad. Per Svensson Artikel rättade upp en del frågetecken.

Om dagen kulturpolitik har Per Svensson inte mycket gott att säga med riksdagspolitikernas kulturella favoriter som utgångspunkt kommer han egentligen fram till att dagens och gårdagens kulturpolitik har gjort mer skada än nytta.

Ja, kanske är det verkligen så att kulturpolitiken är en olycka för konsten. Kanske är det så att när politiker ges möjlighet att engagera sig i kulturpolitik med betoning på politik, i för alla yrkespolitiker hemtama ting som resursallokering och förvaltningsreformer och kompromisslösningar, känner de att de gjort sitt och har rätt att strunta i kulturen som sådan. Då får vi ledande politiker som lägger ribban så lågt att man kan hasa sig över den.

Kulturpolitik borde vara något annat. Kulturpolitik borde vara att vilja något, något mer än att hålla olika intressegrupper och kulturmyndigheter på någorlunda gott humör.

Han lyfter också fram det faktum att en liberal kulturpolitik har en inbyggd spänning. Samtidigt som vi inte vill att staten ska moralisera och bestämma vad som är god kultur vill vi att människorna ska ha möjlighet att utvecklas genom kultur. Hur ska vi hantera denna motsättning?

Vad är då kulturpolitik?Begreppet kan ges minst två betydelser: Aningen handlar det om att uppnå politiska mål med kulturen som medel eller också om att med politiken som medel påverka kulturen. Oavsett vilken av dessa betydelser som aktualiseras kan man som liberal känna sig skeptisk

Och vi har ju nyligen fått en ny kulturpolitisk utredning som ersättning för den tidigare 68-färgade. Men även om ansatsen skiljer sig så anser Per Svensson att resultatet blir detsamma.

Samtidigt tycks somliga mönster vara märkligt tidlösa. Den nya kulturutredningen suckar medlidsamt över sjuttiotalskollegernas iver att ställa kulturen i samhällsförändringens tjänst, men framhåller själv vältaligt vilken nytta kulturen kan göra på en rad olika samhällsområden. »Aspektpolitik«, är lösenordet för 2009 års kulturutredare. Om allt egentligen var politik på 70-talet, så är nu i stället allt egentligen kultur, vilket i praktiken dock visar sig betyda i stort sett detsamma.

Man har lika svårt att avgränsa och hantera begreppet kultur nu som då. De grundläggande frågorna som vad är kvalitet inom kulturområdet eller vilka kulturyttringar är relevanta lämnas obesvarade. Jag tror att de till stor del duckades och lämpades över på regionpolitiker som får en portfölj att fördela. Precis som om de är mer lämpade att avgöra vad som är av god kvalitet och relevant. Är man inte överens om kriterierna för vad som är kvalitativ konst är man ju inte överens om något annat än en summa pengar. Ska vi verkligen ha en kulturpolitik som bara är en portfölj med pengar. Då kanske vi inte ska ha en kulturpolitik.

För om ingen kulturyttring, ingen konstnär, inget konstverk, kan sägas vara mer värdefull och viktigare att värna är någon annan eller något annat blir fursten fullständigt fri att bedriva just den kulturpolitik han för stunden tror gynnar medborgarna och honom själv allra mest. Han kan ignorera de besvärliga genierna, de dyra nationalscenerna, den svårlästa lyriken som inte gör en människa glad, och istället med full kraft gå in för att bedriva »aspektpolitik«, till kulturpolitik förklädd regional-, närings- och miljöpolitik.

Eller för den delen som ett folkbildningsprojekt. Efter 16 sidor gör Per Svensson det han kunde gjort tidigare. Han förklarar varför det även för liberaler är viktigt att det finns en kulturpolitik och varför det inte är illiberal att anse det.

Liberalismen är varken anarkistisk eller värdeneutral. Det finns i ett civiliserat samhälle ett antal grundläggande för medborgarna gemensamma intressen, funktioner och värden som helt eller delvis bör förvaltas eller åtminstone garanteras av den den politiska makten: försvaret och rättsväsendet är de tydligaste exemplen, men hit hör också, vill jag hävda, vissa delar av det kulturella landskapet, kärnlandet eller kärnborgen.

Därefter ägnas lite tid åt att gräva i hur man kan se på begreppet kvalité och hur man kan arbeta med det. Framförallt hur man inte ska fastställa vad som är god kultur och konst.I en liberal kulturpolitik är kvalitets begreppet centralt.

Målet är konstnärlig kvalitet.
Det är med hänvisning till för kulturen specifika värden och kvaliteter, och bara med hänvisning till dem, ett fortsatt, ja helst kraftfullt utbyggd, ekonomiskt stöd till kulturen kan motiveras från liberala utgångspunkter.
Det är inte ett branschstöd. Det är inte ett arbetsmarknadsstöd. Det är ett ideologiskt ställningstagande. Politik som normbildning. Politik som civilisatorisk vakthållning.

Att försöka få människor att intressera sig för bildning är inte enkelt. Ett sätt är att utvidga begreppet till det rymmer allt från fotbollsstatistik till akvarellkurser. Men någonstans måste vi vara moralister. Viss bildning är finare än annan. Det finns sådant som finkultur, och den har kanske sitt existensberättigande trots att den inte bär sina kostnader.

En liberal kulturpolitik vågar vara värdeburen. Dess företrädare vågar därför ställa kvalitetskrav inte bara på den kultur som aspirerar på offentligt stöd utan också på medborgarna. Du behöver inte svälta och slita ont som Eyvind Johnson. Men du borde åtminstone orka läsa honom.
Inget fjäsk för bildningsföraktet, som i grunden är ett människoförakt. Inget hymlande om att det faktiskt finns en konstnärlig kanon, verk med en sådan bredd och ett sådant tolkningsdjup att de fascinerat generation efter generation. Men samtidigt en stor ödmjukhet inför det faktum att ingen med säkerhet kan veta vilka av dagens konstverk som kommer att bli klassiska.

Den där sista meningen tycker jag är det svåraste. Att hantera samtidskonsten. Vem vet vad som håller i längden? Det finns en motsättning i liberal kulturpolitik. Politiker bör inte fördela pengarna, men vem bör. Hur man än gör finns det risker för att stöden delas ut med ett visst godtycke.

Den centrala frågan i Liberal kulturpolitik är alltså hur kan vi på ett objektivt sätt rangordna kultur. Därefter måste denna rangordning vägas mot kostnader. En kultur/kostnads-kalkyl hade varit det bästa – men kultur låter sig inte enkelt kvantifieras och nya strömmingar kan få svårt att komma in i ett sådant system.

Det är ett stort problem. Många liberaler vill gärna driva en aktiv kulturpolitik. Man blandar gärna in de personliga kunskaperna och det personliga tycket i de politiska besluten. En mindre lyckad sak att göra om man inte först har diskuterat vad som är kriterierna för vad som är god kultur.

För mig som är ekonom så finns det ett begrepp som jag vill lyfta in i debatten och det är marginalnytta. Om man har två alternativ. En svår opera för de som är väl insatta i opera och förstår varje nyans. Alternativ två är en operett som framförs i ett sammanhang där man når en ganska stor publik som i princip inte kan något om opera.

Marginalnyttan talar för att ge de som inte kan mycket om opera. De kommer ju att få se något helt nytt. Något som ger dem ännu ett perspektiv och visar på fler dimensioner. Det anser jag måste vara det övergripande målet att lyfta så många människor så möjligt så högt som möjligt. Bort från triviala frågeprogram och dokusåpor.