Valfrihet, individualitet och initiativ

En av mina huvudteser är att vi svenskar är vad jag vill kalla sossifierade. Socialister anser att medborgarna ska socialiseras genom skolning. propagande och annan påverkan. Det fungerar. Jag har gått i en skola där alla viktiga begrepp tolkades utifrån en svensk/socialdemokratisk världsbild. Jag måste medvetet bryta mig loss och reflektera över ord som välfärd, solidaritet, rättvisa och jämställdhet. Viktiga ord som de flesta använder och tar innebörden för given.

De flesta människor har den föga smickrande egenskapen att de hellre dumpar över sina problem på någon annan. Det är helt naturligt. Vi människor är ju av naturen lata. Kommer det någon och erbjuder sig att ta ansvar för att lösa mina problem lämnar jag gärna över ansvaret. Problemet blir när man lämnar över ansvaret för sådant som är intimt förknippat med individen. Exempelvis försörjning, skolning och hälsa. Här krävs det enligt mig att  individen tar eget initiativ och ansvar.
Redan i skolorna börjar processen att tona ner individuella skillnader. Är man duktig får man hjälpa de som är sämre. Så att alla blir halvbra i exempelvis matte. För att skapa extraordinära uppfinningar eller starta framgångsrika företag krävs det extraordinära personer. De senaste 50 åren har vi sett hur uppfinnings- och entreprenörskraften har avtagit i en allt snabbare takt. Vi måste tillåta individer att vara individuella, om vi ska skapa utveckling och välstånd. Varje individ ska uppmuntras att utveckla sin individualitet.

När jag växte upp så levererades det mesta av välfärden via kommun, stat eller landsting. Mina föräldrar kunde inte välja en skola som de trodde skulle passa mig. Var man lärare hade man bara en möjlig arbetsgivare. Det samma gällde för en rad yrken. Nu har det visat sig att detta inte var till gagn för varken lärare eller elev. Resursslöseri och ineffektivitet kunde fortgå utan upptäckt eller åtgärd, Nu har vi påbörjat skiftet till ett nytt system som bygger på valfrihet. En resa där det finns en lång väg att gå. Men genom att ge den som ska utnyttja en tjänst – vare sig den finansierad via skattsedel eller ej – möjlighet att välja säkerställer att vi får mest tjänst för pengarna.


Samhällsbyggaren

Jag har tagit tag i den insomnade bloggen Liberala Ystad och tänkte återpublicera några av inläggen som jag gjorde här. Det visade sig att det inte fanns något större intresse av att blogga bland Ystads Allians politiker. Men jag själv ganska nöjd med de alster som jag publicerade.

Det sägs att politik handlar om vilja – om att presentera sin bild av ett framtida drömsamhälle och sälja den till så många som möjligt. Så har det ju varit i Sverige sedan 30-talet. Folkhemmet skulle byggas, alla skulle stöpas in i samma form och lyckan skulle levereras via skattsedeln.

Det var då och nu är nu. Avsaknaden av politiska visioner att sälja på folket är uppenbar. För mig som liberal är det inget problem. Eftersom de visioner som har sålts har stått  vägen för liberalismen. Enligt mig har  ingen ”samhällsbyggande” politiker bidragit till ett liberalare samhälle.

Som liberal bör jag inte lägga mig  i hur människor väljer att leva sina liv så länge de inte gör det på bekostnad av någon annan. Redan när någon bestämma sig för att bygga ett samhälle har de satt sig över de individer som samhället består av. Därför tycker jag det är synd när politiker lägger ner mängder med energi på att ta fram detaljerade visioner om hur det ska vara (hur nu det går till). Istället skulle de lagt kraften på att skapa möjlighet för alla de människor som vill bygga vårt samhälle.

Kommunicerande kärl

Igår pratade jag med en kille som heter Måns Axkull en liberal kille som bor här i Ystad. Vi diskuterade politik och kom in på olika ideologier och förhåller sig till omvärlden. Det tyckte jag blev en ganska intressant diskussion. Liberaler är öppna för omvärlden. Vi ser det som kommunicerande kärl där tankar, människor, varor och tjänster flödar mellan länderna. Vi ser det som positivt att globaliseringen och det fria flödet lyfter miljoner ur fattigdom och svält varje år.

Denna positiva och omfamnande syn leder till slutsatsen att vi inser att Sverige måste bli vassare och mer konkurrenskraftiga och anpassa oss till omvärlden.

Detta ska ställas mot vänsterns och nationalisternas omvärldsbild. De ser Sverige som en ö. Det kan vara därför som Sverige har varit någon form av hela världens bror duktig. Socialdemokratiska regeringar har utgått från att Ön Sverige är paradiset på jorden, och att våra värderingar och sätt ska prackas på alla andra, eftersom de så klart ligger efter det  utvecklade Sverige.

De rödgröna framför mängder med förslag som tyder på att de lever kvar med den världsbilden. Förslag om höjda kapitalskatter och förmögenhetsskatt. I allmänhet vill de ha en skattepolitik som kommer att skapa incitament både för kapital, talang och fotbollsspelare att lämna landet.  De vill att vi ska vidta klimatbekämpande åtgärder på hemmaplan. Trots att marginalnyttan på åtgärderna är oerhört låg. Vi står för minde än 0.5 procent av utsläppen. Vi kan inte rädda världen.

Det är intressant. De som har en ohållbar politik är helt beroende av att tona ner pratet om globalisering och internationellt samarbete. När hörde du senast någon av de rödgröna prata sig varma för globalisering och internationellt samarbete (där inte Sverige är den som redan vet bäst)? Det är därför som det är viktigt att prata om det det externa trycket som gör att vi måste förändra landet för att få råd till välfärd även i framtiden. Det är därför det är viktigt att kommunicera att vi liberaler är ödmjuka inför vad andra länder har och kan.

Mitt liberala brandtal

Ett liberalt brandtal jag har förberett. Håll till godo…

Aldrig tidigare har det känts som om ett val har betytt så mycket. Detta valet är ett val där Sverige och Ystad väljer väg. Ska vi anpassa oss efter de krav omvärlden ställer, eller ska vi slå oss till ro på gamla meriter. Det gäller Sverige, och det gäller vår del av Skåne.

Omvärlden förändras i snabb takt. Den globala konkurrensen ökar. Vi liberaler välkomnar globaliseringen.  Målet är att uppnå största möjliga lycka åt störst antal individer. Varje år lyfts miljoner och åter miljoner ur verklig fattigdom. De får möjlighet att sätta mat på bordet och skicka sina barn till skolan. Det sker till priset av en marginell försämring i vår levnadsstandard därför är det inget som påverkar vår positiva syn på globaliseringen.

Det innebär inte att inte globaliseringen påverkar oss. Alla vet att arbetstillfällen försvinner till förmån för länder som kan producera samma saker till en lägre kostnad. Vi har sett hur det först drabbade de allra enklaste jobben. Nu är även de mest kvalificerade jobben utsatta för samma konkurrens. Det är en positivt kraft som ligger bakom detta. Från detta kommer vi liberaler aldrig att backa. Konsekvensen för den enskilde kan dock vara tragiska.

Men det ställer oss inför nya utmaningar. Vad ska vi säga till den som blev arbetslös i Sverige. Att han ska vara glad för att han bidrog till att lyfta någon annan ur fattigdom. Det finns inga bra svar till den som blev arbetslös. Det finns bara möjligheten att hoppas att han kan få ett annat jobb.Det är därför vi pratar så mycket om företagens villkor, om skatter och om utbildning.

Politiker kan inte ge den arbetslöse jobb det kan bara företag. Vi kan inte tvinga företag att anställa i Sverige. Vi kan bara försöka se till så att vi har en konkurrenskraftig, välutbildad mål motiverad arbetskraft som företagen vill anställa.

Samtidigt som vi utsätts för denna yttre kraft utsätts vi för en inre kraft som utmanar oss. De närmaste decennierna kommer Europas och Sveriges befolkningar att bli äldre. För att kunna bibehålla den välfärdsnivå vi vänt oss vid krävs det att en större andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. Därför pratar vi om arbetslinjen.

Det är därför årets val är så viktigt? Vår möjlighet att leverera välfärd i framtiden är helt beroende av att vi tar tag i vår konkurrenskraft Idag. Något alliansen gjort med stor framgång under fyra år, men det krävs minst fyra till.

I inledningen sa jag att årets val är ett viktigt val för vår del av Skåne. Jag har målat upp en bild av ett Sverige i förändring. Det är inte självklart att vi kommer att ha råd att ha samma standard som idag. Lever vi över våra tillgångar kommer det att komma ikapp oss. Det gjorde det på nittiotalet. Det kommer att göra det igen om vi köper välfärd för lånade pengar.

Därför måste bli bättre på två saker. Att få ut på mycket så möjligt ur varje skattekrona och att stärka sydöstra Skånes position. Lösningen heter mellankommunal samverkan. Vi i folkpartiet är för samverkan. Socialdemokraterna är mot eftersom de tror att de förlorar makt vid en eventuell kommunsammanslagning. Ska vi kunna fortsätta och ytterligare öka samarbetet mellan våra kommuner krävs det ett fortsatt borgligt styre.

Årets val är också viktigt för folkpartiet i Ystad. Vi lever en tynande tillvaro och krymper sakta. Om vi fortsätter krympa i samma takt kommer vi inte att finnas om tio år. Det innebär att vi har detta och nästa väl på oss. Det känns riskabelt att vänta och hoppas på nästa. Människor har aldrig tidigare varit så mottagliga för våra idéer. Det är nu måste vi visa att vi finns.

Slutligen så betyder detta valet mycket för mig jag har lett hela mitt liv i ett socialistiskt samhälle. Jag vill dra en parallell till burfågeln som efter ett liv i fångenskap släpps ut i frihet. Den kommer aldrig att fullt ut känna sig fri och det kommer alltid vara en skillnad till den fågel som är uppväxt i frihet. Om vi går ut på gatan och möter folk, om vi pratar med våra grannar och bekanta. Om vi skriver insändare och bloggar. Om vi debatteras i tidningen eller delar ut flygblad. Så kanske min Klara får växa upp och bli en fri fågel.

När det verkligen gäller

Frihet har många dimensioner och vinklar. En liberal grundsats är att den enes frihet inte får inskränka någon annans frihet. Det skapar ofta gränsdragningsproblem, och det skapar utrymme för olika perspektiv och tolkningar.

En fråga som är till synes ganska enkel – rätten att avsluta sitt liv leder till många sådana. Inte minst om man pratar om så kallad dödshjälp. Nu har socialstyrelsen förtydligat vad som gäller vad det gäller rätten av avböja livsuppehållande åtgärder.

Det gäller alltså inte aktiv dödshjälp, utan en form av passiv dödshjälp. Jag anser att man så långt som möjligt ska beslutande rätt över sitt liv. Det gäller i alla livets skede, även slutskedet. Det tyckte socialstyrelsen också.

Att få avböja livsuppehållande åtgärder känns liberalt och riktigt. Däremot är jag något tveksam till aktiv dödshjälp. Jag är tveksam men inte avvisade, eftersom det går att reglera så att det bygger på frivillighet från samtliga parter, och att det sker på ett sätt så att all tvivel om att det är patientens verkliga vilja är undanröjd.

Vi måste stå upp för friheten när det verkligen gäller, när det är svårt, tungt och obekvämt. Det är då friheten betyder mest för den som får den.

Patient får rätt bryta behandling – DN.se.

Socialist låter inte så klämkäckt

Samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kallas i folkmun numera ”De Rödgröna”. Det låter inte så dramatiskt. Det är faktiskt ganska neutralt och avskalat från värderingar. Det är i och för sig Alliansen också. Det finns ju en poäng att välja att ha det så. Det ska verka tilltalande för så många som möjligt och kunna locka mittenväljare.

Men om vi ska sätta rätt namn på saker borde det heta De rödgröna socialisterna och Liberala Alliansen.  Det är nämligen på dessa ideologier man bygger sin gemensamma politik.

Det intressanta blir då att gå på djupet med vad en mittenväljare förknippar med socialism och socialister. Att vara Socialdemokrat är legitimt – men att vara socialist är att gå ett steg för långt.För mig är en den som kallar sig socialist i samma läger som maskerade stenkastare. Nu är jag i och för sig inte en ganska ointresserad mittenväljare, men jag tror att själva ordet socialist väcker negativa associationer hos de flesta.

Därför har jag börjat använda just ord socialister när jag pratar om Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartister vet man inte var man har, men de ingår numera i det socialistiska blocket. Jag har märkt att människor blir provocerande av mitt ordval. De vill inte se socialdemokraterna som socialister, utan som någon form av icke-ideologisk garant av välfärdssamhället. Till och med Socialdemokrater blir obekväma av att använda ordet socialist, men de använder gärna socialistiska argument och en socialistiskt klädedräkt och retorik.

Jag står upp för att jag är liberal. Jag tror att den liberala ideologin är bäst på att skapa goda samhällen och välstånd. Det känns bra att inte behöva hyckla med vem jag är och vad jag står för. Undrar hur det känns att vara Socialist?

Uppdaterat 100408 citat från intervju med Maria Wetterstrand i Neo

Hur trivs Maria Wetterstrand då med sina nyblivna vänner Socialdemokrat…erna och Vänsterpartiet?

”Det är onekligen en etikettsfråga.

– Om du absolut vill kalla oss allians får du säga rödgrön. Det är väldigt viktigt för oss. Vi är också väldigt noga med att vi inte ska kalla de andra för högeralliansen. För att då blir slutsatsen att vi är en vänsterallians, och vi vill inte bli indefinierade inom vänstern, så låt oss säga rödgrön. Eller grönröd om ni tycker det är roligare.”

Föräldraledighet

Pappor tar ut allt för lite ledighet om man frågar feminister, och jag kan till viss del hålla med. Men det innebär inte att jag har rätt att bestämma över hur andra fördelar sig föräldraledighet. Jag har åsikter om mycket, men varför ska man kunna tvinga sina åsikter och mitt tyckande på andra just när det gäller föräldraledighet?.

Den skeva fördelningen skylls allt som oftast på ekonomin. Att familjen inte har råd. Ett skenargument eftersom de flesta har råd att göra både det ena och de andra samtidigt som de har småbarn. Man prioriterar helt enkelt inte att mannen ska vara pappaledig.

Nu har jag fått lära mig att de individuella skillnaderna mellan könen är större än de skillnader som eventuellt kan kallas manligt och kvinnligt. Det skriver Hanna Lager och refererar till en artikel i DN. Det är intressant. Många feminister förespråkar att föräldraledigheten via lagstiftning ska fördelas jämnt mellan föräldrarna, och att män och kvinnor är lika lämpade att ta hand om småbarn.

Men att de individuella skillnaderna är större än de mellan män och kvinnor som kollektiv kan inte användas som ett argument för en sådan fördelning. Snarare för att föräldrarna i ännu större utsträckning själv ska få bestämma vem som ska vara ledig. Både pappan och mamman kan ju vara bäst lämpade. För mig är det viktigaste att barnet får så bra start på livet som möjligt. Det står över politisk korrekthet

Här lyckas många jämnställdstalibaner gå vilse. De kan vara emot lagstiftning byggd på moraliska grunder – men inser inte att en lagstiftning som fördelar föräldraledigheten lika också bygger på moraliska och värdegrunds argument.

Liberala Ystad

Jag har tagit initiativet till en liberal blogg Liberala Ystad.se.

Liberala Ystad är ett forum där liberaler har möjlighet att föra fram sitt budskap oavsett partitillhörighet. Ambitionen är att inläggen på Liberala Ystad ska grunda sig på de liberala grundvärdena nämligen andlig och materiell frihet samt solidaritet mellan människor.

I den politiska debatten är vi enligt mig alltför dåliga på att ta stöd av vår ideologi – eller i alla fall dåliga på att argumentera och förklara utifrån ideologi. Utan ideologi är en politiker bara en tyckare.

Jag hoppas att detta kan bli ett startskott för en återideologisering av politiken. Att vara liberal politiker innebär att man representerar något som är större än en själv, något som förpliktigar att vårda  ett värdefullt arv.

Jag och Karin Olsson Lindström har skrivit ett gemensamt inlägg angående ett förslag att kommunen ska ansöka om att bli något som kallas Fairtrade city.

Är du intresserad av att bli skribent så är det bara att höra av dig.

Underskattad överskattning

Av politiska slagdängor måste ändå Av envar efter förmåga, åt envar efter behov vara den mest överskattade. Tänk att vuxna människor på allvar tar fram den fras, och än värre tror att man kan använda det som princip för att bygga ett rättvist och människovänligt samhälle.

Det finns många problem med  frasen. Men för att snabbt komma till pudelns kärna vill jag peka på detta enkla faktum. Individen underskattar sin förmåga att ge till det kollektiva, samtidigt överskattar samma individ sitt behov av att tillgodo se från det kollektiva.

Denna diskrepans leder till att det kollektiva måste utöva tvång mot individen. Både för att ge men framförallt för att ta. Allt detta i syfte att uppnå vad som ska betraktas som en absolut rättvisa mellan individerna. Eftersom det sannolikt inte finns en absolut och mätbar rättvisa – och om det finns är det synnerligen svårfångat – kan denna givetvis inte tvingas fram med tvång.

När man prövar teorier mot praktik och praktik visar att teorin inte fungerar är det normala att man förkastar teorin som felaktig. Min slutsats är att socialismen som idé har gjort sitt. Kollektivism är hopplöst ute.

Länge leve individen och det fria valet.