Den slutna marknaden

Jag tänker fortfarande på en sak som en Socialdemokrat sa vid det senaste nämndmötet jag var på. Han förfasade sig över den öppna marknaden.

Det jag då tänker på är alternativet som han förespråkar. Den slutna marknaden. Där affärer görs upp bakom lyckta dörrar och i korridorer. Där personliga kontakter och nätverk är viktigare än att kommunen avyttrar sina tillgångar till bästa möjliga pris. En värld där en en politiker eller tjänsteman är bättre på att fastställa ett korrekt pris än marknaden.

Jag förfasas eftersom det är en attityd som inte bara finns i det socialistiska lägret utan sitter ganska djupt i den kommunalpolitiska kulturen. När kommunen ska sälja mark eller andra tillgångar vill man gärna på ett ganska tidigt stadie låsa sig i en diskussion med ganska få intressenter.

Jag är en förespråkar av den öppna och fria marknaden. Där anbud mäts mot varandra i konkurrens. Det finns inget bättre sätt att garantera att medborgarna får bästa valuta för pengarna.

EUs beska medicin

Anna Kinberg Batra tar upp ett angeläget ämne på politikerbloggen. Nämligen att EU samtidigt som de stresstestar banken även borde titta lite mer inåt. Både nationer och själva EU skulle må bra av lite transparent stresstestning.

Trots att Sverige med hög trovärdighet driver på för bättre disciplin, med brett stöd i riksdagen, verkar det som att många regeringar tror att EU kan fortsätta med bidrag och protektionism på EU-nivå samtidigt som medlemsländerna vidtar drastiska åtgärder på hemmaplan. Det vore farligt, inte bara för ekonomin utan också för förtroendet för EU. Under de senaste åren har vi diskuterat skarpare regler och sanktioner mot länder som inte följer budgetreglerna. Allt detta är bra och viktigt, men då kan inte EU:s egen budget undgå förändringstryck. Inte bara inom jordbruks- och regionalpolitiken, utan även inom administrationen.

Miljardrullningen på EU:s administration måste upphöra. Varje år kostar det uppskattningsvis 200 miljoner Euro att flytta parlamentet titt som tätt. Att det blivit så är inte konstigt. För att överhuvudtaget få med alla på tåget har det varit ständiga kompromisser och förhandlingar för att alla ska vara nöjda. Det var det väl värt för att få med alla, men nu är det dags att stävja bland alla tokigheter och allt slöseri.

I skenet av att så många länder bryter mot reglerna och dras med stora underskott skulle det vara läge att klämma åt tumskruvarna, och att gemensamt bestämma sig för att EUs stora uppgift de närmaste åren är att stärka Europas konkurrenskraft.

Men i många länder, även stora sådan finns det en skepsism mot marknadsekonomi. Inte minst i Frankrike. Jag läste en bra krönika på ämnet av Charlemagne som ser Frankrike som ett potentiellt problem

Nowhere is contempt for free enterprise, and its linked evils of wealth and profits, more intense than in France. Nicolas Sarkozy has declared laissez-faire capitalism “finished”. Almost alone in Europe, France imposes a yearly “fortune” tax on most biggish assets. In literature and philosophy, from Molière and Balzac to Sartre, the French have denounced the corrupting power of money, and ridiculed the grasping nouveau riche. Today’s bosses, always cigar-chomping, are subject to satire, scorn and even “boss-napping”. Communists, Trotskyites and the New Anti-Capitalist Party are treated not as curiosities, but serious talk-show guests.

Men att det finns en motvilja och ett misstroende mot Marknadsekonomi är ganska tydligt. Frågan är alltså hur många som anser att marknadsekonomin har fullständigt misslyckats.

Fully 29% of Spaniards and Italians, and 43% of the French, told a global poll last October that free-market capitalism was “fatally flawed”. Only 13% of Americans shared that view.

Det finns bara ett hopp för Europa och det hoppet står till att Frankrikes president är en snacke-pelle som inte omsätter ord till handling.

Everybody knows that Mr Sarkozy often makes more noise than trouble.

Vi håller tummarna och hoppas att de södra delarna av Europa och Frankrike i skenet av sitt urusla ekonomiska läge får ett sämre förhandlingsutrymme. Det krävs att EUs goda krafter – som förstår att vi måste bli konkurrenskraftigare – kan få genom lagar och regler. Lagar och regler som initialt kommer att vara ganska svåra att svälja för vissa. Men de har redan fått smaka besk medicin så nu kanske även lite gemensam marknad och strukturreformer går enklare att svälja.


Fattiga konstnärer

Den romantiserade bilden av den fattiga konstnären som behöver lite misär för att skapa riktigt bra konst är djupt rotad i vår föreställningsvärld. Men det är en lika stor myt som den om de lyckliga hororna.

Många konstnärer har relativt liten inkomst. Men frågan är varför och vad det beror på. Är det för att bilden är lika djupt rotad hos konstnärerna själva. Så de accepterar – ja till och med välkomnar att ha de sämre ställt. Eller så är det ett enkelt att det handlar om grundläggande marknadskrafter. Utbudet överstiger efterfrågan till den milda grad att 90 procent av de som utbildar sig till konstnärer får hitta sin försörjning på annat håll.

Det är en svår och intressant fråga. Konstnärer arbetar ofta gratis med sina utställningar. Någon som regeringen försökt åtgärda.

Den 1 januari 2009 trädde det nya statliga ramavtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning, förkortat MU-avtalet, i kraft. Det reglerar hur förhandling och avtal ska genomföras samt ersättningsnivå till den utställande konstnären. Många hoppas att det statliga avtalet ska bli praxis i hela konstbranschen.

Men har det haft någon effekt? Inte speciellt enligt en undersökning som Reko genomfört.

Var fjärde utställande konstnär saknar fortfarande ett skriftligt avtal.

Var sjunde utställande konstnär måste själv betala delar av utställningens produktion.

Endast fyra av tio utställande konst­närer får utställningsersättning enligt MU-avtalets miniminivåer.

Och medverkansersättning, alltså timarvode för konstnärens extraarbete med utställningens produktion, betalas endast i undantagsfall, visar resultaten från Reko.

Ramverk fungerar alltså inte. När man organiserar något förväntas konstnärer att bidra ideellt. Jag tror att det beror på att man i allmänhet har en bild av konstnärer som lite annorlunda.

Konstnärer ska vara excentriska, egensinniga, stora personligheter, märkligt klädda, kloka men lite virriga… Ni förstår kanske vart jag vill komma. Det är en bild som konstnärerna vill att vi ska ha. Det stärker deras image och bidrar till yrkets status.

Tänkt om konstnärerna istället projicerade bilden av sig själv som företagare, som familjeförsörjare, som blivande pensionär, som någon som behöver mat för att bli mätt och tak för att inte bli blöt.

Då kunde man ändrat bilden av konstnärer och konstnärskap. Ingen hade förväntat sig att de skulle jobba gratis. Man hade visat upp de mindre glamorösa bilderna av yrket och minskat tillflödet av nya förhoppningsfulla.

Marknaden hade kommit i balans. Utbud och efterfråga hade balanserats.

Fokus » Kampen mot gratiskulturen.

Exploatering, sossarna och Göteborgsmodellen

Igår var det återigen dags för samhällsbyggnadsnämnd. Egentligen hade jag inte tänkt gå men eftersom det hade blivit fördel för sosseriet annars gick jag dit.

Igår satt jag och läste genom ärendelistan och det var en sak jag reagerade på. Man får en lunta papper ca 2-3 cm med dubbelsidig text. Men om man ska läsa ett ärende så är det rena grekiskan. Jag efterlyser en ingress på 5-15 rader, kursiverat och inte del av beslutet, som i korthet beskriver bakgrund och motiv till ärendet. Hur det handlagts och vad man kommit fram till.

Nu kanske det är jag som är otränad och okunnig. Men att tragla sig genom sida efter sida av tjänstemännens byråkratiska fackspråk är inte speciellt upplyftande läsning.  En ingress hade haft till funktion att man kunde sållat genom vilka ärende man ansåg vara intressanta att sätta sig in i i detaljerna för dessa. Det är inte rimligt med en inläsningstid på 3.4 timmar inför ett möte. Jag vet inte varför det är så, men jag tror att det kan bero på att tjänstemännen helt enkelt inte tänker på att läsaren ska kunna tillgodogöra sig materialet på kort tid.

Dessutom – om jag som politiker kunde valt ut några ärenden i förväg kunde jag förberett mig bättre, exempelvis genom att kontakta någon och be om deras syn på saken, eller göra andra efterforskningar.

Men det var inte det som jag tänkte blogga om.  Av ärendena var det ett som blev lite extra intressant. Det gäller området bakom Ystad Allehanda och bort till Gamla Hantverkshemmet. Här har man gjort inledande arkeologiska undersökningar och ville ha pengar för att gå vidare. Närmare bestämt 800 000 tusen.

För mig är det inget kontroversiellt. De borde dessutom få lite extra mot att de gör en liten utställning under tiden. Där kan de visa vad de hittar och hur de arbetar. Dessutom kunde de haft en utgrävningsblogg. Det finns många Ystadbor som är intresserad av stadens historia. Dessutom hade det skapat lite goodwill både för arkeologerna och inför det kommande bygget. Det är ju felräkningspengar om man ser till hela byggkostnaden.

Men se det tyckte inte sossarna var självklart. De anser att kommunen ska använda ett annat förfarande. Man ska välja ut en byggherre redan i detta stadiet. Denne får köpa marken och ska betala undersökningarna. Det är helt fel av flera skäl.

För det första. Om kommunen lägger ner ytterligare pengar kommer man i sämsta fall att lägga på det på markpriset.I sämsta fall visar det sig att det rör sig om ett område som inte låter sig exploateras, men sannolikheten för att man inte ska kunna genomföra någon form av byggnation är oerhört liten.

För det andra ökar med största sannolikhet marknadspriset på marken om man reducerar osäkerheten kring vad som döljer sig i marklagren. Marknadspriset är beroende av främst tre faktorer, utbud, efterfråga och risk. Genom att kommunen möjliggör för byggherrarna att göra säkrare och exaktare kalkyler kan även mindre lokala aktörer vara komma ifråga som byggherrar. Små bolag har inte råd att ligga ut med pengar under flera år, vilket kan krävas om det visar sig att det behövs gräva ut hela området.

För det tredje kommer då affärer att göras upp genom att man skakar hand, inte att man öppnar anbudskuvert. Jag vill lite elakt kalla ett sådant förfarande Göteborgsmodellen. För byggherrarna gäller det att stå på god fot med både tjänstemän och tongivande politiker. Jag säger inte att det har hänt att någon otillbörligt har gynnat någon just i Ystad. Men risken att så sker ökar desto mer godtyckligt valet av entreprenör eller byggherre blir.

På det hela taget är det ganska intressant att sitta i samhällsbyggnadsnämnden. Det är intressanta frågor som i högsta grad påverkar stadens framtid – och det är ju därför man är där för att påverka framtiden.

Inkubator för lönsamhet

Calle Rasumsson har startat en inkubator på regementet. Det är intressant att notera skillnaden mot den så kallade filminkubatorn.

Calle Rasmusson lägger stor vikt vid lönsamhet eftersom han anser att nystartade företag utvecklas fortare om man trycker på att de måste vara lönsamma. Viktiga kriterier för att Incubator C ska ta sig an entreprenörerna är att de brinner för sin idé till 100 procent och att de visar ett starkt intresse för att gå med vinst.

Istället för att vara ett regionalpolitiskt stöd som bara går till en speciell bransch fokuserar Incubator C på lönsamma affärsideer och engagemang.

Jag är glad för att se att någon äntligen säger hur det är. Det måste finnas ett vinstsyfte och en affärsmässighet i ett företag. Ska man i första hand förverkliga sig och sätter lönsamheten i baksätet är det bättre att skaffa en hobby.

Det är också skönt att se någon som inte anser att allting ska vara gratis. Det är klart att goda råd kostar. Är man inte beredd att betala för dem så  kan man ju undra hur stort engagemanget och de bakomliggande resurserna är. När det kostar går det dessutom att ställa krav på kvalitén på de levererade råden. Vilka krav kan man ställa på det som är gratis?

Han vill hjälpa idésprutor – Ystad – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

Marknadsekonomi

Jag har reflektera över det faktum att man väljer liberala och marknadsekonomiska lösningar när man ska effektivisera ett lands ekonomi. IMF brukar tvinga länder till en marknadsekonomiskåterställare när de beviljar lån. Se också vilka krav som EU och IMF ställer på Euro-länderna som inte har sin ekonomi i ordning. Avregleringar och konkurrens så att det stänker om det. Det är nog det tydligaste tecknet på att det trots sina brister är det effektivaste systemet.

Annars kan man ju laborera med tanken på att det ställdes krav på att Grekland skulle införa en socialistisk ekonomi för att komma tillrätta med sina problem. Den tror ju inte ens Vänstern på.

Det är nog så att de enda länder som har råd att införa en socialistiska ekonomier är de som kan leva upp ett välstånd som skapats av marknadsekonomiska krafter.

Planerad röra

I samband med att jag blev invald som ersättare i samhällsbyggnadsnämnden kände jag att det var dags läsa på. Jag är skeptiskt till att kommunen ska ha så stort bestämmande över vad man kan och inte kan göra med sin fastighet. I grunden anser jag att Plan- och bygglagen såsom den tillämpas nu är ett stort kollektivt omyndigförklarande av alla Sveriges fastighetsägare.

Eftersom jag är modern så googlade jag helt enkelt plan- och bygglagen och hittade en ganska intressant bok som jag beställde hem. Övergivna planer av Jan Jörnmark. Känd för böckerna om övergivna platser. Den är framtagen på uppdrag av fastighetsägarna så man måste tänka på att det är en partsinlaga. Sedan kan man ju tänka på vem som är motpart.

En plan- och bygglagstiftning i behov av en haverikommisssion?

Den ökande befolkningen, framför i allt våra tillväxtregioner, ställer nya krav på byggandet som i allt större utsträckning nu sker i den redan täta stadsbebyggelsen. Detta innebär ofta utdragna överklagandeprocesser och en hög grad av oförutsägbarhet för många och stora projekt. Detta är faktorer som riskerar att fördyra eller ibland till och med helt omöjliggöra byggplaner. Vad som ska byggas, var det ska byggas och vems intressen som ska väga tyngst är frågor som inte kan undvikas i ett tillväxtsamhälle.

Detta är bakgrunden till projektet ”Övergivna planer” som vi på Fastighetsägarna Göteborg Första Regionen startade under hösten 2008. Genom att anslå medel ur Fastighetsägarna GFRs näringspolitiska fond, efter ansökan från Göteborgskretsen, beslutade styrelsen i september 2008 att ge den bästsäljande författaren Jan Jörnmark i uppdrag att skriva en bok med spännande bilder om plan- och bygglagstiftningens brister och utmaningar. Resultatet blev ”Övergivna planer – en plan- och bygglagstiftning i behov av en haverikommission?”.

Boken fokuserar på det som i lagstiftningen kallas riksintresse. I korthet bygger det på att ett område utsätts för en strukturomvandling. Verksamheten som bedrivs i fastigheterna är inte längre lönsam och hyresgästerna flyttar ut. Då ville fastighetsägaren så klart anpassa fastigheterna för nya ändamål eller riva och bygga nytt.

Men då finns det ofta de som av någon anledning vill stoppa utvecklingen. Antingen av nostalgiska skäl, egenintresse eller av ren dumhet. Man hittar då ett motiv för att bevara området. Man hänvisar då gärna till ett riksintresse. Det representerar ju en tid som flytt och vi måste spara vårt kulturarv.

Konsekvensen blir att fastigheter förslummas och förfaller till den grad att det är en fara att beträdda. De exempel som används i boken är bland annat spannmålslagret i Eslöv, Turisthotellet i Marstrand, området Stampen i Göteborg. Till sist måste man riva, istället för anpassa. Möjligheten att ta tillvara det gamla har helt försvunnit.

Boken börjar med en beskrivning för turerna kring att lagen kom till det var ett långdraget arbete fyllt av kompromisser. Att det finns problem med lagen framgår med all önskvärd tydlighet.  Utredningsarbetet började 1968 och avslutades med en andra utredning 1979.

Jag tycker ovanstående citat beskriver tidens anda på ett bra sätt.

Malmöregionen ska inte ha något inflyttning alls tycker jag. Tvärtom. Jag tycker inte om att behöva säga till människor att de nog inte kan räkna med att bo kvar just där de vuxit upp. Men i Västra Skåne kan det bli nödvändigt…

Ett citat av Elvy Ohlsson (c) bostadsminister 1976-78

När man läst boken kan man ställa upp på att lagen har spelat ut sin roll. Släpp planerna fria. Alternativet är ett planerad röra som kostar mer än det smakar – båda av skattepengar och utebliven utveckling.

Kommunal outlet

I veckan har det varit fokus på hur det har gått för de kommunala verksamheter som knoppas av och börjar drivas i privat regi. Tydligen visar det sig att det finns betydande möjligheter att effektivisera verksamheten. Från socialistiskt håll blir man så klart upprörda eftersom man tror att varenda vinstkrona är resultatet av att verksamheten har försämrats.

Ylva Johansson håller inte igen:

– Det här är en fullständig skandal. Det här har drivits fram av en ideologisk övertro på att det alltid blir bättre om man privatiserar. Det har varit en fullkomlig utförsäljning av förskolorna i Stockholm till ett extremt underpris. Man har inte hållit koll på kvaliteten. Det har drivits fram av den här tron som framför allt Moderaterna har haft på att det alltid blir bättre om man privatiserar. Så är det inte, säger hon.

Att knoppa av kommunal verksamhet är bra. Det skapar incitament för effektivisering. Vilket Andreas Bergh skriver om i sin blogg. Det rör sig helt enkelt om skillnaden på egna och andras pengar. Det måste framhållas att kommunen betalar samma peng till en kommunalverksamhet och en privat. Den privata verksamheten kan ibland hantera den pengen effektivare.

Det kostar alltså inte kommunerna en krona att det blir vinster i de avknoppade verksamheterna. På sikt kommer kommunerna att tjäna på det. Eftersom man så klart kommer att sänka ersättningarna till de som levererar dagisplatser eller annan så kallad välfärd.

Det finns ändå saker som stör mig. För det första att kommunerna säljer verksamheterna till någon form av substansvärde. Det gör att prissättningen blir helt fel och det kan skapas incitament för att på oschysta sätt komma över ett kontrakt. Fusk uppstår när det finns skillnad mellan kontraktsvärdet och verkligt värde.

Det stör mig också att före detta chefer inom verksamheter kan köpa loss verksamheterna. Om de så snabbt kan skapa dessa vinster har de troligen missköt sig i sina tidigare uppdrag. Varför gick det inte att göra det till samma pengar tidigare?

Ska man sälja ut kommunalverksamhet är det enda rätta att auktionera ut det till högstbjudande, eller att ha ett anbudsförfarande så att man vet vilket värde verksamheten har.

Ola Tedin på Ystad Allehanda tycker att det är synd att Alliansen låter Ylva Johansson sätta tonen. Frågan är inte varför det blir vinster nu, utan varför det kostade  så mycket tidigare. På sikt måste kommunerna ställa sig den frågan, annars kommer vinsterna att bestå, eftersom pengen även i fortsättningen måste vara densamma oberoende av välfärdsleverantör.

Sälj, men sälj inte ut – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Finansinspektionens långa arm

Nu vill finansinspektionen lägga sig i hur mycket som banken får låna ut till den som står i begrepp att köpa en bostad. Formulerar man om det blir det betydligt tydligare. Finansinspektion lägger sig i hur mycket individen får låna för att köpa en bostad.

För mig är det självklart att det är upp till kreditgivare och kredittagare att sätta dessa gränser.

Kreditgivaren har ett ansvar att säkerställa att det finns en betryggande säkerhet och att kredittagaren har återbetalningsförmåga. Kredittagaren har ett ansvar för att köpa en fastighet till rätt pris och att säkerställa att han har  möjlighet att bo kvar eller göra en bra exit även om räntorna sticker iväg.

Båda parter tar risker. Banken för att förlora pengar. Kredittagaren för att tvingas att flytta från hus & hem och att förlora pengar.

Dessa risker är normala risker som parterna ska bedöma, inte finansinspektionen.

Jag diskuterat det med bekanta vid några tillfällen och äldre är oftast positiva till en sådan här reglering.

Man kan höra saker som:

Jag har varit med när räntan var flera hundra procent – javisst. Vid ett mycket mycket kort tillfälle när vi hade en fastvalutakurs.

Jag har betalat 15 procent i ränta under många år – Javisst. Men inflationen var också i de krokarna, vilket innebar huset i princip amorterades med hjälp av inflationen. Samtidigt gjorde man fulla ränteavdrag i deklarationen och slapp betala skatt om man sålde fastigheten.

I princip har den äldre generationen inte amorterat för egen hand utan tagit hjälp av en oansvarig finanspolitik.

Ett lånetak kommer att stänga ute många yngre från bostadsmarknaden. De är uppväxte i ett samhälle där man inte behöver spara eftersom staten står för tryggheten. Samma stat som nu vill ge dem fingret när de ska köpa sin första bostad.

Har man inte ekonomiskt starka föräldrar blir det svårt. Det innebär att man befäster  och förstärker de ekonomiska skillnaderna. Klassresan blir svårare.

Dessutom är det en helt meningslös reglering eftersom marknaden i övrigt är oreglerad. Det som saknas kan lösas med inblanco lån, säljarreverser, eller att föräldrar eller annan släkting ställer sin fastighet i pant.

Finansinspektionen skulle varit lika på hugget och gått ut och informerat när bankerna belånade upp till 95 eller rentav 100 procent för några år sedan. Dessutom var det ju en statligt ägd bank som gick i spetsen för den ökade belåningsgraden när de skulle ”pressa” de andra bankerna.

Att staten satte marknadskrafterna ur spel en gång kan inte användas som argument för att staten ska göra det igen.

Det nya bolånetaket slår mot de unga – DN.se.

Mat till vilket pris

Jag funderar över om den liberala ryggmärgsreflexen att se EU:s jordbruksstöd som något som borde avskaffas omedelbart, Eftersom jag arbetar i en lantbrukspräglad miljö får jag ganska mycket bra feedback och input. Det berikar och det blir allt tydligare att det inte bara handlar om bidrag.

Så länge konsumenten inte är beredd att betala för vår Disneyfierade syn på djurhållning har vi ett problem. Avräkningspriserna ligger för många produkter kvar på samma nivåer som på 90-talet. Samtidigt skärper vi kraven för hur bönderna ska få producera.

Det går helt enkelt inte ihop. Det är populärt att vara för lägre subventioner – men inte att vara för högre matpriser. Man  är för att man ska släppa marknadskrafterna fria – men vill reglera produktionsmetoderna. Jag har hittat lite intressanta uppslag som jag tänker följa upp till helgen. Dessutom har jag förhoppningsvis en gästbloggare på gång.