Den slutna marknaden

Jag tänker fortfarande på en sak som en Socialdemokrat sa vid det senaste nämndmötet jag var på. Han förfasade sig över den öppna marknaden.

Det jag då tänker på är alternativet som han förespråkar. Den slutna marknaden. Där affärer görs upp bakom lyckta dörrar och i korridorer. Där personliga kontakter och nätverk är viktigare än att kommunen avyttrar sina tillgångar till bästa möjliga pris. En värld där en en politiker eller tjänsteman är bättre på att fastställa ett korrekt pris än marknaden.

Jag förfasas eftersom det är en attityd som inte bara finns i det socialistiska lägret utan sitter ganska djupt i den kommunalpolitiska kulturen. När kommunen ska sälja mark eller andra tillgångar vill man gärna på ett ganska tidigt stadie låsa sig i en diskussion med ganska få intressenter.

Jag är en förespråkar av den öppna och fria marknaden. Där anbud mäts mot varandra i konkurrens. Det finns inget bättre sätt att garantera att medborgarna får bästa valuta för pengarna.

Elbil utan spänning

Jag läser i NY Times om GMs omtalade Volt som skulle lanseras 2010 enligt vad de har sagt tidigare. Nu ser det ut som om det kommer att bli precis så dåligt som de värsta olyckskorparna förutspådde.

Den är dyr, opraktiskt och den matchar definitivt inte det som förväntades. Med andra ord så kommer det sannolikt att bli en dålig affär för GM, och därmed också för den amerikanska staten som räddade biljätten från en konkurs för inte så länge sedan.

For starters, G.M.’s vision turned into a car that costs $41,000 before relevant tax breaks … but after billions of dollars of government loans and grants for the Volt’s development and production. And instead of the sleek coupe of 2007, it looks suspiciously similar to a Toyota Prius. It also requires premium gasoline, seats only four people (the battery runs down the center of the car, preventing a rear bench) and has less head and leg room than the $17,000 Chevrolet Cruze, which is more or less the non-electric version of the Volt.

Förutom att man har gjort en ganska medioker insats på utvecklingsavdelningen så lyckas man dessutom förpacka den lite märkligt mot konsumenterna.

Instead of following Toyota’s model, G.M. decided to make the Volt more affordable by offering a $350-a-month lease over 36 months. But that offer allows only 12,000 miles per year, or about 33 miles per day. Assuming you charged your Volt every evening, giving you 40 miles of battery power, and wanted to keep below the mileage limit, you would rarely use its expensive range-extending gas engine. No wonder the Volt’s main competition, the Nissan Leaf, forgoes the additional combustion engine — and ends up costing $8,000 less as a result.

I artikeln är man skarpt kritiska till att staten har gått in men massvisa subventioner för att producera en amerikansk elbil. Den enda anledning de kan komma på för att köpa en Volt är att man ska kunna motivera de massiva subventionerna och krisstöden.

So the future of General Motors (and the $50 billion taxpayer investment in it) now depends on a vehicle that costs $41,000 but offers the performance and interior space of a $15,000 economy car.

Den som köper det argumentet och går och köper en blir lurad en gång till. Först skörtade GM upp regeringen med falska löften om en ljus, grön framtid. Sedan skörtar de upp de skattebetalare som köper en bil som helt enkelt inte är värd pengarna. Än en gång visar facit att subventioner är fel, och att staten gör bäst i att inte försöka rädda företag som inte kan rädda sig själv.

Friskolor ”hotar” den kommunala skolorna

Jag sitter och bloggar mig genom mina read later sidor. Sånt jag tycker har varit bra och tänkvärt – men som jag helt enkel inte haft tid att blogga om. Jag har skrivit om Jesper Svenssons blogg. Folkpartisten som jobbar på Skatteverket och bloggar om både Skatteverket om politik i allmänhet.

För ett tag sedan skrev han ett bra inlägg om hur bakvänt vänstern resonerar kring friskolor. Det var efter en artikel i DN där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ville ha ett stopp för etableringen av nya gymnasiefriskolor.

Som SvD skrev i går leder ökningen av antalet nystartade friskolor till en överetablering av gymnasieskolor i Stockholmsregionen. Elevunderlaget räcker helt enkelt inte till för att fylla alla nya platser.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill lösa problemet genom att sätta stopp för nya friskolor – i alla fall tillfälligt.

– Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan. Det finns en överetablering nu och vi måste lugna ner situationen, säger Inger Stark (V), ledamot i utbildningsnämnden.

När en marknad släpps fri kommer det initialt att ske en överetablering. Nu poppar det upp apotek till höger och vänster. Branschen själv räknar med att antalet apotek först kommer att fördubblas för att sedan återgår till samma antal igen. Det är marknadskrafterna som väljer vilka som överlever. De som levererar det som bäst stämmer överens med efterfrågan.

Det samma gäller friskolor. Det krävs en viss ”överetablering” för att marknadskrafterna ska sålla bort de som inte håller måttet. Om det rör sig om friskolor är det aktieägarna som står risken, är det kommunala skolor så är det kommunen som står risken.

Jesper Svensson sammanfattar det bra när han skriver så här.

Friskolor ”hotar” ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Kommunerna måste alltså skärpa sig, och fokusera på att skapa en fungerande och attraktiv gymnasieskola. Det är det enda sättet att på sikt neutralisera ”hotet”.

Fattiga konstnärer

Den romantiserade bilden av den fattiga konstnären som behöver lite misär för att skapa riktigt bra konst är djupt rotad i vår föreställningsvärld. Men det är en lika stor myt som den om de lyckliga hororna.

Många konstnärer har relativt liten inkomst. Men frågan är varför och vad det beror på. Är det för att bilden är lika djupt rotad hos konstnärerna själva. Så de accepterar – ja till och med välkomnar att ha de sämre ställt. Eller så är det ett enkelt att det handlar om grundläggande marknadskrafter. Utbudet överstiger efterfrågan till den milda grad att 90 procent av de som utbildar sig till konstnärer får hitta sin försörjning på annat håll.

Det är en svår och intressant fråga. Konstnärer arbetar ofta gratis med sina utställningar. Någon som regeringen försökt åtgärda.

Den 1 januari 2009 trädde det nya statliga ramavtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning, förkortat MU-avtalet, i kraft. Det reglerar hur förhandling och avtal ska genomföras samt ersättningsnivå till den utställande konstnären. Många hoppas att det statliga avtalet ska bli praxis i hela konstbranschen.

Men har det haft någon effekt? Inte speciellt enligt en undersökning som Reko genomfört.

Var fjärde utställande konstnär saknar fortfarande ett skriftligt avtal.

Var sjunde utställande konstnär måste själv betala delar av utställningens produktion.

Endast fyra av tio utställande konst­närer får utställningsersättning enligt MU-avtalets miniminivåer.

Och medverkansersättning, alltså timarvode för konstnärens extraarbete med utställningens produktion, betalas endast i undantagsfall, visar resultaten från Reko.

Ramverk fungerar alltså inte. När man organiserar något förväntas konstnärer att bidra ideellt. Jag tror att det beror på att man i allmänhet har en bild av konstnärer som lite annorlunda.

Konstnärer ska vara excentriska, egensinniga, stora personligheter, märkligt klädda, kloka men lite virriga… Ni förstår kanske vart jag vill komma. Det är en bild som konstnärerna vill att vi ska ha. Det stärker deras image och bidrar till yrkets status.

Tänkt om konstnärerna istället projicerade bilden av sig själv som företagare, som familjeförsörjare, som blivande pensionär, som någon som behöver mat för att bli mätt och tak för att inte bli blöt.

Då kunde man ändrat bilden av konstnärer och konstnärskap. Ingen hade förväntat sig att de skulle jobba gratis. Man hade visat upp de mindre glamorösa bilderna av yrket och minskat tillflödet av nya förhoppningsfulla.

Marknaden hade kommit i balans. Utbud och efterfråga hade balanserats.

Fokus » Kampen mot gratiskulturen.

För små löneskillnader missgynnar alla

I Sverige är det nästan oförsvarligt att hävda att löneskillnader är något positivt. Löneskillnader innebär enligt svensk tolkning att direktörer roffar åt sig på ”arbetarnas” bekostnad. Man ska få lön efter prestation och ansvar. Det tycker jag är två enkla regler som de flesta skulle ställa upp på.

Den rådande synen på löneskillnader drabbar de svagaste negativt. Emma Knaggård Wendt skriver om det på politikerbloggen.

I ett land som Sverige med en sammanpressad lönestruktur och höga ingångslöner, som saknar ett utarbetat förhållande mellan skolan/högre utbildningen och arbetsmarknaden, är risken annars stor att många unga utan kontakter och tidigare arbetslivserfarenhet slås ut i den allt större konkurrensen.

Jag kan själv känna igen problemet. Det innebär att man måste jaga människor så att de presterar mer än vad de kan. De måste ju prestera efter den lönenivå som de ligger på. Men en större koppling mellan förmåga, prestation och lönenivå skulle vi kunna minska stressnivån på arbetsplatserna. Man kan också läsa följande.

Politikerna har ett ansvar för att förse oss företagare med de bästa verktygen som finns att tillgå. Därefter har vi, arbetsmarknadens parter, ett ansvar att förvalta de möjligheter vi fått. Facket och arbetsgivarna måste enas om att ungdomsarbetslösheten är ett problem som bara kan lösas med riktiga insatser. Lärlingsanställningarna och praktikplatser är exempel på sådana insatser. Det är alltid bättre att få erfarenheter, fördjupa sin kompetens och skaffa sig kontakter på arbetsmarknaden. En fot på arbetsmarknaden är nämligen alltid bättre än två utanför.

Löneskillnader är bra. Då ska vi inte fokusera på dem som ligger i toppen och de som ligger i botten, vilket jag nästan tycker är bedrägeri. Det säger ju oss ingenting och skapar bara avundsjuka och förakt. Oftast helt utan anledning.

Fokusera istället på löneskillnaden ute på arbetsplatserna. Eftersom det oftast inte skiljer så mycket mellan den som har högre lön och den som har lägre kan den som har lägst lön att känna att han eller hon inte räcker till – medan den som har högst lön inte känner att den får en rättvis lön.

Ännu tydligare blir det när vi tittar på de som helt saknar erfarenhet och behöver läras upp.

Både den som har högst och den som har lägst lön är alltså betjänta av en större lönespridning. Eftersom jag är sossifierad känns det helt galet att resonera så här. Men hjärnan vet att det är rätt.

Politikerbloggen » “Låt de arbetslösa få pröva på arbetslivet, inte någon lightvariant”.

Tänder på upphandlingar

Folktandvården i Stockholm har gjort en ny upphandling av tandtekniska tjänster. En upphandling som riskerar att slå ut de mindre labben. Det går att läsa i Tandläkartidningen nr 8 2010.

Som vid all offentlig upphandling har priset en central roll, men kritikerna anser att det också finns andra och nog så betydelsefulla faktorer att ta hänsyn till, faktorer som det kan vara svårt att mäta, exempelvis kvalitet och patientens enskilda behov och val, samt ett ett nära och professionellt samarbete mellan tandläkare och tandtekniker.

Nu vet jag av det jag har snappat upp på hemmaplan att det inte är så enkelt att man bara kan titta på priset på produkten, exempelvis en protes. Om tandläkaren och tandteknikern ”klickat” och har ett bra samarbete kommer protesen att sitta som en smäck med minimal tidsåtgång. Det är positivt för tandläkaren, patienten och klinikens ekonomi. Det ska inte till mycket krångel för att de sparade kronorna ska övergå till att bli en kostnad.

För att få en modell som fungerar bra både från tandläkarens och patientens perspektiv måste det alltså finnas ett stort utrymme för tandläkaren att välja det labb som han eller hon tycker fungerar bäst. Problem uppstår om tandläkaren inte tar hänsyn till kostnaderna i tillräcklig utsträckning.

Jag tycker att detta är ett utmärkt exempel på hur lagen om offentlig upphandling inte fungerar som den ska. Vi har en mycket komplex tjänst,  många brukare med individuella preferenser och förmågor både hos vårdgivare och vårdtagare.

Albin Wahlstrand, marknads- och försäljningschef på DP Nova, ett av Sveriges största tandtekniska labb är kritiskt. Inte bara mot hur Stockholm har gjort sin upphandling, utan anser att upphandlingarna i allmänhet är ett ”moras av brister i strategiskt och taktiskt tänk” .

Produkt- och tjänstekvalitet utvärderas egentligen inte alls, och här har tandläkarna som kollektiv uppgiften att föra över kunskap till tjänstemän om att tandteknik inte an upphandlas som legobitar.

Folktandvården i Stockholm hänvisar till att man är tvungna att följa lagen om offentlig upphandling. Att bryta mot denna kostar både tid, pengar och anseende. Konkurrensverket håller med om att det kan leda till att tandläkarna inom folktandvården får mindre valfrihet än sina privata kollegor. Detta är ett växande problem och Per-Arne Sundbom anser att det är dags att göra ett vägval.

-Antingen är man en del av den offentliga sektorn och ska följa lagen om offentlig upphandling, LUO, eller så bildar man självständiga juridiska personer som frikopplade från kommunallagens rättsprinciper och vars verksamhet ska drivas i vinstsyfte och konkurrera på samma villkor som privata företag.

Det tycker jag låter som det mest rimligt att vara med på samma villkor annars riskerar man att inte kunna locka tandläkaren till sin verksamhet. Men då kan man fråga sig varför landsting och kommuner överhuvudtaget ska bedriva verksamheten.

Exploatering, sossarna och Göteborgsmodellen

Igår var det återigen dags för samhällsbyggnadsnämnd. Egentligen hade jag inte tänkt gå men eftersom det hade blivit fördel för sosseriet annars gick jag dit.

Igår satt jag och läste genom ärendelistan och det var en sak jag reagerade på. Man får en lunta papper ca 2-3 cm med dubbelsidig text. Men om man ska läsa ett ärende så är det rena grekiskan. Jag efterlyser en ingress på 5-15 rader, kursiverat och inte del av beslutet, som i korthet beskriver bakgrund och motiv till ärendet. Hur det handlagts och vad man kommit fram till.

Nu kanske det är jag som är otränad och okunnig. Men att tragla sig genom sida efter sida av tjänstemännens byråkratiska fackspråk är inte speciellt upplyftande läsning.  En ingress hade haft till funktion att man kunde sållat genom vilka ärende man ansåg vara intressanta att sätta sig in i i detaljerna för dessa. Det är inte rimligt med en inläsningstid på 3.4 timmar inför ett möte. Jag vet inte varför det är så, men jag tror att det kan bero på att tjänstemännen helt enkelt inte tänker på att läsaren ska kunna tillgodogöra sig materialet på kort tid.

Dessutom – om jag som politiker kunde valt ut några ärenden i förväg kunde jag förberett mig bättre, exempelvis genom att kontakta någon och be om deras syn på saken, eller göra andra efterforskningar.

Men det var inte det som jag tänkte blogga om.  Av ärendena var det ett som blev lite extra intressant. Det gäller området bakom Ystad Allehanda och bort till Gamla Hantverkshemmet. Här har man gjort inledande arkeologiska undersökningar och ville ha pengar för att gå vidare. Närmare bestämt 800 000 tusen.

För mig är det inget kontroversiellt. De borde dessutom få lite extra mot att de gör en liten utställning under tiden. Där kan de visa vad de hittar och hur de arbetar. Dessutom kunde de haft en utgrävningsblogg. Det finns många Ystadbor som är intresserad av stadens historia. Dessutom hade det skapat lite goodwill både för arkeologerna och inför det kommande bygget. Det är ju felräkningspengar om man ser till hela byggkostnaden.

Men se det tyckte inte sossarna var självklart. De anser att kommunen ska använda ett annat förfarande. Man ska välja ut en byggherre redan i detta stadiet. Denne får köpa marken och ska betala undersökningarna. Det är helt fel av flera skäl.

För det första. Om kommunen lägger ner ytterligare pengar kommer man i sämsta fall att lägga på det på markpriset.I sämsta fall visar det sig att det rör sig om ett område som inte låter sig exploateras, men sannolikheten för att man inte ska kunna genomföra någon form av byggnation är oerhört liten.

För det andra ökar med största sannolikhet marknadspriset på marken om man reducerar osäkerheten kring vad som döljer sig i marklagren. Marknadspriset är beroende av främst tre faktorer, utbud, efterfråga och risk. Genom att kommunen möjliggör för byggherrarna att göra säkrare och exaktare kalkyler kan även mindre lokala aktörer vara komma ifråga som byggherrar. Små bolag har inte råd att ligga ut med pengar under flera år, vilket kan krävas om det visar sig att det behövs gräva ut hela området.

För det tredje kommer då affärer att göras upp genom att man skakar hand, inte att man öppnar anbudskuvert. Jag vill lite elakt kalla ett sådant förfarande Göteborgsmodellen. För byggherrarna gäller det att stå på god fot med både tjänstemän och tongivande politiker. Jag säger inte att det har hänt att någon otillbörligt har gynnat någon just i Ystad. Men risken att så sker ökar desto mer godtyckligt valet av entreprenör eller byggherre blir.

På det hela taget är det ganska intressant att sitta i samhällsbyggnadsnämnden. Det är intressanta frågor som i högsta grad påverkar stadens framtid – och det är ju därför man är där för att påverka framtiden.

Europa vs Silicon Valley

I Veckans The Economist fanns det ett bra reportage som visade hur Europas IT industri har utvecklats och vilka möjligheter som det finns. En sak är helt klar Europa ligger långt efter.

Despite all this excitement, Europe’s tech breeding ground is still much smaller than Silicon Valley’s: in 2009 young European companies received €2.2 billion in seed and start-up capital (see chart 1), less than their American peers were given in the first quarter of this year alone.

Men industrin har utvecklats bra de senaste åren. För att skapa gynnsamma tillväxtvillkor krävs det ett antal saker entreprenörer, kapital, talang, affärsjurister m.m. Frågan är om det räcker. Europeiska entreprenörer skiljer sig ganska mycket från amerikanska i ett avseende och det är drivkraften att bli rik. Det kanske är det största hindret. Vi är duktiga på innovationer, men dåliga på kommersialisering

Granted, it is not yet clear whether Europe’s tech industries will become big enough to do the things that its entrepreneurs, venture capitalists and policymakers dream of: not just producing brilliant ideas, but turning them into lucrative commercial reality; creating a lot of jobs; and yielding the sorts of innovations that revolutionise old industries and spawn new ones. Nevertheless, the change is palpable.

Man listar upp en hel rad med andra hinder som vi måste ta tag i för att på allvar kunna konkurrera på en global marknad.

– Den fragmenterade marknaden och avstånden, både kulturellt och fysiskt

– Rigida arbetsrättsregler som gör att företag inte kan anpassa personalsammansättning på ett optimalt sätt. Dessutom finns det hinder mot arbetskraftsinvandring.

– Brist på riskkapital och riskkapitalister.

– Försiktiga konsumenter som är tröga vad det gäller att prova nya produkter och tjänster. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många early adapters.

– Den Europeiska IT industrin var på god väg. Men i samband med IT-bubblan så försvann nästan allt kapital och många företag fick stryka på foten. Det sitter fortfarande kvar i bakhuvudet på investerare som är onödigt försiktiga.

Om vi ska få ett Google eller Facebook krävs det dessutom en annan sak. Nämligen att någon fortsätter att driva sitt företag och inte säljer det så fort man börjar komma ur uppstartsfasen, även om det kan finnas goda motiv till en försäljning.

For this there are several possible explanations. Many venture capitalists cite a lack of “exit options”. Only a few European start-ups can hope for a big flotation at home. No stockmarket in Europe is a match for the NASDAQ, where most American technology companies are listed. In addition, Europe’s big IT firms still mostly prefer to develop new technology themselves rather than buy it. Europe also lacks executives with the experience to turn a start-up into a big company, says Hussein Kanji, formerly of Accel’s European branch, who is now raising capital for a new early-stage venture fund.

Slutsatsen måste bli den att det behövs mer kapital, fler entreprenörer och återigen mer kapital. Dessutom måste EU vässa sig och satsa mer på innovationer. Men jag tror att det sägs nedan.

It is tempting to wonder what governments might do to help. The answer may be: not all that much. “You cannot build an ecosystem, you have to grow it,” says Mr Skinner of the London Business School. Simon Levene, formerly of Accel Partners Europe, adds: “These things take time. Europe is now where Silicon Valley was in the early 1990s.”

Vi måste helt enkel skapa en god grogrund och se till att tillföra näring i form av lämplig mängd kapital och låta tillväxten ta den tid det tar.

Europe’s tech entrepreneurs: Blooming | The Economist.

Bonden, bidragen och marknaden

Det råder en ganska bred enighet om att EU-bidragen till bönderna måste minska. Nu har även Frankrike gett vika och är beredda att diskutera minskade stöd. Men det beror inte på att de har ändrat sig i sak.

That might sound like give and take. In fact, Mr Sarkozy is offering to give up something that once suited France for something that now suits France more. The CAP reform comes as the taps on farm money for eastern Europe open (new members had only partial payments in their early years). In 2013 France will become a net contributor to the CAP—and, coincidentally, be more open to budget rigour. And a switch from taxpayers’ cash aid to price support via “community preference” is a step back from reform.

Nu är det inte så att man bara lägger sig ner och låter Europas bönder agera på en global marknad. Istället är man kreativa och hittar skyddsmotiv. Från Rumänien kan man höra följande. Rumänien som är ett av Europas mest korrupta länder där hanteringen av EU-medel har varit långt från fair and transparent

Dacian Ciolos, a Romanian. The CAP must be “fair and transparent” if all Europeans are to support it. Mr Ciolos talks of the need to compensate farmers for “public goods” such as landscape management and animal welfare. Voters need to understand that farmers cannot live by selling their produce alone. He talks lyrically of hill farmers on high mountain pastures, whose grazing herds prevent avalanches and provide jobs in remote villages.

Franska bönder längtar tillbaka till en värld med garanterade avräkningspriser, styrda kvoter, köttberg och dumpning av överskottsproduktion i u-länder. Men deras Jordbruksminister är tydlig i sitt budskap

Those old ways are gone, he says. Instead he paints a corporatist vision of managed markets, in which “producer organisations” fix maximum and minimum market prices (this would mean changing EU competition rules). Alongside EU-subsidised insurance for farmers, there could be new “adjustment funds” to smooth variations in farm revenues, with governments and farmers putting aside money when things are going well, for release in leaner times.

Nu kan vi bara hoppas att man säger samma sak när man pratar till Europa som man säger på hemmaplan. Jag anser att en minskning av bidragen till jordbruket är en av de viktigaste reformerna inom EU. Men det får inte ske till priset av dolda kostnader i form av skyddstullar och försämrad konkurrens.

I slutändan handlar det om att få Europas konsumenter att förstå att mat kostar. En grisproducent får samma kilopris nu som för 20 år sedan. Trots inflation,ökade lönekostnader och högre krav på hur man hanterar djuren. Samtidigt har vi aldrig använt en så liten del av vår lön för att sätta mat på bordet.

Charlemagne: If the CAP doesn’t fit | The Economist.