Den kosmetiska demokratin, del 3

I detta avslutande inlägg baserat på avhandlingen Den kosmetiska demokratin riktas fokuset på hur kommuner och politiker försöker att framställa sig och hur det rent faktiskt väljer att kommunicera med medborgare m.fl.

För det första konstateras det att det mesta av den fasad som visas utåt är väldigt tillrättalagd. Att man hela tiden försöker att lyfta fram positiva saker och syftet oftare är att marknadsföra än att upplysa eller ännu mindre skapa dialog.

Överhuvudtaget läggs mycket möda ner idag från alla möjliga aktörer på att putsa kommunernas fasader. PR-insatser och marknadsföring av kommuners front stage har intagit en central position i den politiska diskursiva praktiken, och många kommuner även utanför Sverige och Europa sysslar numera med ”city branding” vars yttersta syfte är att polera ytan.

Denna polering är ju ett stort hinder om man vill skapa en ärlig dialog med sina medborgare. Det visade sig också att Sjöbo Kommun stängde ner de frågeforum som fanns på deras hemsida. Min spekulation är att det kan ligga mycket i det faktum att det helt enkelt förstörde den positiva bilden man försökte kommunicera ut på resten av hemsidan.

Mot bakgrund av detta, ter det sig märkligt att Sjöbos Frågepanel stängdes ner ett år senare. När hela 81 procent av de tillfrågade kommuninvånarna efterlyser mer dialog och anser att kommunen behöver bli mer lyhörd, väljer politikerna att istället göra det motsatta.

I avhandlingen drar författaren slutsatsen att ekonomiska intressen helt enkelt står över demokratiska intressen. Om demokratin riskerar att förstöra den positiva bild av kommunen man så desperat vill skapa så får demokratin helt enkelt stryka på foten. Medborgardialog och kommunikation blir ett marknadsföringstrick.

Bilden av kommunen och de nya kanalerna och arenorna för offentlig information och politisk kommunikation, det som syns, ytan, blir viktigare än innehållet, de faktiska möjligheterna i tillgång till information och kommunikation, eftersom talet om dessa ingår som en del i det ekonomiska projekt som kommunen beskrivs vara.

Nu går det ju inte för sig att politiker och tjänstemän är ärliga med detta utan man måste hitta på en förklaring till varför man inte i större utsträckning använder något av alla de kommunikationskanaler som finns. Det är en klassisk ursäkt – tidsbrist.

Den tilltagande fokuseringen på att synliggöra den politiska kommunikationen och den offentliga informationen, och ansträngningarna kring själva framställningen av det synliga, tillsammans med det faktum att majoriteten av politiker är fritidspolitiker, leder till att allt fler tjänstemän liksom politiker upplever en tilltagande stress. Även om de kanske skulle vilja kommunicera och informera mer, hinner de inte göra det på grund av tidsbrist.

Tidsbrist handlar om prioriteringar. Att skriva detta blogginlägg tar mig en dryg timme, att skicka ut ett tweet från ett möte eller uppdatera min facebook-status tar 1-2 minuter. Att publicera en nyhet på folkpartiets hemsida tar 10 minuter. Jag köper inte argumentet tidsbrist. I ett politiskt uppdrag ingår det att kommunicera med sina väljare.Punkt slut.

Visst finns det två krafter som söker politikernas uppmärksamhet. Man måste lära sig att både bedriva politik i praktiken och att kommunicera.

De tvingas med andra ord balansera mellan kravet på att uttrycka sig och dramatisera arbetet i enlighet med viljan att veta om demokratin och å den andra sidan kravet på att sköta demokratin i enlighet med de formella reglerna och procedurerna för den representativa demokratin.

Därefter trillar avhandlingen ner i ett antal sidor av resonemang och teorier som övergår mitt intresse, eller förstånd. Något av de två. Det resonemanget utmynnar så vitt jag förstår det i en diskussion kring hur personfixeringen i media och i samhället i stort påverkar den politiska arenan.

Lite längre ner betonas också att det är en skillnad på den information som enskilda förtroende valda skickar ut och på medborgarkommunikation. Så uppfattar i alla fall jag det. Det är ju inte hjärnkirugi. Jag delar med mig av mina tankar. Genomtänkta eller ibland mindre genomtänkta. Men det handlar ju inte om medborgardemokrati i en bredare mening och absolut inte om offentlighetsprincipen.

Men det finns viktiga skillnader mellan den mediala exponeringsviljan och idén om offentlighetsprincipen även om företeelserna rör sig i samma diskursiva formation och kommer till uttryck på samma sätt. Medan den allmänna mediala exponeringsviljan av de få utvalda hänför sig till bekräftelseparadigmet, som tidigare beskrevs, grundar sig försöken i att stärka offentlighetsprincipen i det värderationella handlandet, då de är relaterade till medborgarstyrelsens och demokratins grundvärden om rätten till information, insyn och delaktighet i den politiska processen.

Men enligt mig förtar det inte vikten av att enskilda förtroendevalda kommunicerar och offentliggör sina ståndpunkter och visar att de är kontaktbara och tillgängliga.

I slutdiskussionen pekas det också på riskerna med att använda skenet av medborgardialog och delaktighet som marknadsföring.

Det blir problematiskt när det hela tiden talas om att ”medborgarna ska känna sig delaktiga”, när de i praktiken inte är delaktiga. I den studerade empirin finns det ju många medborgare som uppmärksammat denna diskrepans, vilket visats, och hos dessa växer misstron mot politikens praktik, vilket knappast lär stärka medborgarstyrelsen. Människor är intuitivt känsliga för sådana skillnader. De egna förnimmelserna om denna diskrepans är gemensam för flera av de medborgare som studerats, och det är en livsvärld som inte kan manipuleras bort genom talet och i denna gemenskap. Utifrån denna kommunikativa rationalitet, är politikernas och tjänstemännens handlande inte trovärdigt.

Ungefär där slutar avhandlingen. Utan lösning. Min lösning är just det jag gör nu. Att enskilda politiker och förtroende valda försöker att hitta sitt sätt att kommunicera och dela med sig. Jag tror inte att det går att göra sådant inom ramen för kommunalverksamhet. Inte bara eftersom det går emot kommunens syfte att endast kommunicera det positiva, utan också för att jag tror att denna dialog måste hitta tusen vägar och uttryckssätt. Det går inte att strukturera och styre en dialog utan att den tappar spontanitet, uppriktighet och det personliga uttrycket. Vilket jag tror är så viktiga ingredienser för gå från envägskommunikation till dialog.

#ystpol

Jag har börjat fatta hela den här Twitter prylen nu. Det är oerhört bra för att skapa uppmärksamhet kring en artikel eller fråga. Jag twittrar under alias The_P_Eriksson. Idag var jag på Samhällsbyggnadsnämnd och passade på att slänga iväg några tweets.

Det är ju en gränsdragning. Mötena är ju slutna men att twittra ut vilka ärenden som behandlas kan ju knappast vara ett problem. Är det ett problem bör reglerna ändras. Det hade varit kul om fler kunde twittra om politiken i Ystad eller sända ut lite tweets från alla de politiska mötena som sker.

Jag använde mig av rubriken #ystpol Så om du vill börja twittra så använd gärna den rubriken så kommer det vara enkelt att följa det politiska livet i Ystad på twitter.

Dialog ja, klagosång nej

Politikerenkäten har kommit med en möjlig förklaring till politikerna bristande intresse för deltagardemokrati. När de skulle besvara frågan om det tycker att det är viktigt med medborgardialog så blev svaret enligt bilden.

Det finns ett mycket stort intresse, eller i alla fall så tycker politikerna att det är viktigt med medborgardialog i initieringen och i utvärderingen av ett beslut eller åtgärd. Skillnaden ligger nog i att medborgardialog är positivt laddat och sker i ett skedde då det går att påverka en process. Krav på folkomröstningar och överlämnande av protestlistor brukar ske när klubban är på väg ner mot bordet.

Politikerenkäten ställer en berättigad fråga . Varför anses medborgardialog vara minst viktigt i den fas då förvaltningen genomför beslutet.

Det är knappast förvånande att kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är viktigt med medborgerlig input i beslutsprocessens tidiga skeden och när beslutscirkeln så att säga sluts och besluten skall omprövas. Och det är inte heller förvånande att ledamöterna vill vara relativt sett mer i fred med sin huvuduppgift att fatta beslut. Det som möjligen överraskar är att förvaltningsgenomförande är den fas i beslutsprocessen där medborgardialog bedöms som relativt sett minst viktig. Trots alla olika former av brukarråd och brukarstyrelser kopplade till den kommunala förvaltningens genomförandeled som vuxit fram under de senaste 20 åren, är det paradoxalt nog just i förvaltningsledet som kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är minst viktigt med medborgardialog.

Det är en bra fråga och tyder på att om politikernas vilja att förbättra kommunikationen mellan förvaltningar och medborgare blev lite starkare borde det finnas gott om utrymme för förbättringar. Det är nog trots allt så att den största delen av den dialog som en medborgare har med kommunen har han eller hon med tjänstemän inte politiker.