In the right chus

Helt otroligt. Jag läste en artikel om USAs energiminister. Steven Chu. Nobelpristagare, forskare och miljövän. Nu har han fått makt och pengar. Tänk vad snabbt det kan vända.

För ett litet tag sen var det nattsvart nu ser det genast lite ljusare ut. En man kan inte göra allt – men en man med pengar kan göra mycket.

Face value: The alternative choice | The Economist.

Schizo Volvo

Det är inte konstigt att Volvo totalt misslyckas att övertyga marknaden att köpa deras produkter. Volvo verkar ha utvecklat en svår schizofreni. Vem vill man sälja bilen i artikeln till.

Miljövännen behöver inte hästkrafterna och den som vill ha prestandan än nog tveksam till att köra etanol, utan föredrar säker en diesel istället. Det är ju bättre att ha gammal hederlig dinosaurie i tanken.

Dessutom har tillräckligt många utredningar visat att etanolen på sin höjd kan kallas förnyelsebar men knappast ett miljöbränsle.

Volvos nya etanolbil ett kraftpaket – ATL Bilar.

Miljö och etik

Speaker: Peter Singer, Professor of Bioethics, Princeton University Discussant: George Philander, Professor of Geosciences, Princeton University (Sep 30, 2008 at Princeton University) Climate change raises old ethical issues in a new way. The old issues

Dale Jamieson, New York University, delivers keynote for the Environmental Justice Conference at Princeton University, April 29, 2008


Hallå Världsundergången

Det var några dagar sen jag lade Stefan Fölster boken åt sidan. Jag har haft svårt att få grepp på varför jag inte gillade den. Det kan bero på att jag är vad Fölster kallar en ökenvandrare.  Det kan också bero på att den är så förutsägbar och mesig.

Det märks verkligen att han inte vågar stöta sig med någon del av näringslivet. Alla kan fortsätta som förut. Det viktiga är att vi anpassar oss för ett varmare klimat. Sen kommer det helt mirakulöst att dyka upp en teknisk lösning som fixar rubbet snabbt och enkelt utan att vi behöver justera vår livsstil det minsta.

Som ekonom har han en väldigt ensidig bild av vad som ger livskvalitet. Tillväxt ger per automatik mer välstånd, vi får det bättre och blir lyckligare. Jag undrar jag om det verkligen finns en koppling mellan tillväxt och lycka.

Självklart finns det i länder som ligger under oss i välstånd – men i Sverige har vi ju fått någon form av välfärdssjuka där vi mår dåligt eftersom vi inte kan förverkliga oss själv fullt ut. Vi antar att våra basala behov alltid kommer att vara tillfredsställda. Så vi unnar oss lyxen att gå runt och känna efter. Nu var det inte en lång utläggning om hur man blir lycklig som var ämnet. Det sparar jag till en annan gång.

Tillbaka till Fölsters bok. Den absolut läsvärd eftersom den speglar åsikterna och tankarna som många inom det övre skiktet inom näringslivet har. Den är otäck eftersom den omfamnar stora klimatförändringar på ett i mitt tycke lättvindigt och naivt sätt.

Om vi inte tar ansvar kan vi inte ställa krav på andra att ta ansvar. Samtidigt finns det en stor poäng i att det åtgärder som gjort till viss del varit ineffektiva. Vi kan också få bättre utväxling på pengarna utomland än när vi jagar marginaleffekter i Sverige.

Boken stör mig på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Jag tror att vi måste agera. Det går inte att ökenvandra från planeten. Vem har rätt att sätta framtida generations tillvaro på spel? Att diskutera risker och sannolikheter är ointressant. Vi måste agera utifrån försiktighetsprincipen. Att spela med andras insatser är inte rätt oavsett odds.  Vad gör ett par decennier av lägre tillväxt? Vi klarar oss nog ändå som visan går.

Fölster i rampljuset

I går var Stefan Fölster på Ystad Teater. I inbjudan stod det att han skulle tala om sin nya bok. Tyvärr så blev det inte mycket prat om boken, eftersom det skulle pratas om än det ena och än det andra före. Det får ta när det är gratis. Men när huvudattraktionen äntrar scenen så börjar han med en lång utläggning om finanskrisen intressant, men det var inte därför jag kom. Så här i efterhand när jag har läst halva boken så förstår jag varför han undvek att prata om den.

Redan på första sidan så sätter han tonen. Han skriver ”många forskare”. Det borde stått ”i princip alla forskare” eller i alla fall ”en klar majoritet”.  Han griper efter varje halmstå som kan så en uns av tvivel om en kommande klimatförändring.

Hans resonemang kring lokala och globala effekter har en viss bärighet . Med lokal effekt menar han det vi gör istället för det vi avstår från. Om vi inte skaffar ett barn till så skaffar vi saker istället. Vilket sympatiskt exempel. Med global effekt menar han att det blir utsläpp någon annanstans. Tydligen är utsläpp ett nollsummespel, så ovanligt att en ekonom ser saker som nollsummespel.

Höjdpunkten är när han helt trollar bort klimatbesparingen av en Thailandsresa på ett minst sagt oförklarligt sätt.

Farväl till världsundergången har givetvis sina goda sidor. En bra genomgång av teknik och innovationer inom klimatområdet. En bra beskrivning av olika överlevnadsstrategier som är tankeväckande.

Tyvärr saknas det mycket. Tänkt om han hade vågat gå in i detalj på de dåliga politiska beslut som fattats och analyserat hur de kommit till och hur vi ska börja fatta bättre beslut. (Det kanske kommer i sista halvan av boken).  Att det sen saknas källor och hänvisningar gör att han kan använda sig av svepande resonemang där kanske, eventuellt, kan och om är ord som används i självförsvar.

Jag tänkte skriva en utförlig recension den med det var redan gjort. Jag samlade länkar till ett gäng bra och genomarbetade recensioner nedan.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=404&a=446393

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1769187.svd

W. (2/5)

http://lucastankar.blogspot.com/2008/11/farvl-till-vrldsundergngen.html

Moralistens förklagan

Nu har det som jag aldrig trodde skulle inträffa hänt. Jag har blivit en tvättäkta moralist. Min livsfilosofi bygger i grunden på att alla individer är kapabla att fatta sin egna beslut, och att alla ska få göra som de vill så länge det inte sker på någon annans bekostnad. En klassiskt liberal hållning med andra ord. Då ska man inte pracka på andra sina åsikter på ett mästrande och tvärsäkert sätt.

Eftersom jag själv funderar mycket på mitt ansvar gente kollektivet så är det naturligt för mig att göra vad jag kan på miljöområdet. Jag utgår ibland felaktigt från andra alla reflekterar över dessa frågor.

När det gäller klimatpåverkan så har angripit detta genom att se det som att alla människor har ett lika värde – därmed lika rätt att generera koldioxid. Inte så konstigt i min hjärna. En konsekvensen är att det blir att kraftigt obalans mellan rika och fattiga länder och människor.

En annan konsekvens av denna tanke är att varje individ har ett moraliskt ansvar att försöka begränsa sin klimatpåverkan. Nu visar det sig att i princip ingen annan tänker på det här sättet. Senast var det en kollega som fick sig en dos oombedd moralpredikan, sån tur var inte kring det egna resandet men det faktum att det inte är en demokratisk rättighet att flyga på semester. En rejäl höjning av biljettpriserna hade varit på sin plats för att komma tillrätta med okynnesflygandet.

Kollegan som från start var steget efter kom två steg efter eftersom jag inte tog mig tid att förklara mitt bakomliggande resonemang. Jag framstod närmast som en skogstokig trädkramande fundamentalist.  Nu går jag här och skäms och undrar hur jag ska lyfta fram frågorna på ett mer öppet och diplomatiskt sätt nästa gång.