Träningsblogg upprättad

Finns det något så tråkigt som någon som pratar om sin träning. För de som inte tränar och delar intresset är det ungefär som om någon försöker prata om sport med undertecknad. Ridå – och personen förpassas till kategorin persona non grata.

Därför gjorde jag det enda raka. Jag starta en träningsblogg på det träningscommunity som jag för träningsdagbok på. Räknar med att det kommer att stärka mina relationer till omvärlden.

 

Nya tag

Det är länge länge sedan jag gjorde något på bloggen. Men de senaste månaderna har suget kommit över mig vid några tillfällen. Sedan sist har det hänt en del, inte minst på det professionella planet där jag varit del i ett säljprojekt och lagt åtskilligt med energi och tankekraft på att fundera kring försäljning av kvalificerade konsulttjänster.

Oerhört motiverande att ställas inför nya utmaningar och roller. Nu hoppas jag bara på att projektet permanentas så att man kunde få testa vingarna på riktigt.

Dessutom har jag börjat träna. Tre kilo lättare och betydligt starkare. Receptet är enkelt – självdisciplin och fokus. Målet är att må bättre och att investera i sig själv. Eller pensionsspara i sig själv som Seth Ronland uttrycker det. En inspirerande kille som är personlig tränare här i Ystad. Han har en ganska skön syn på vad som är väsentligt.

Hans ambitioner att värna om hälsan och våga förändras har gjort att han slutat tävla. Han kallar vanliga tävlingar för påhittade och stressframkallande och har i stället hittat på ett tävlingssätt för att sänka stressfaktorn.

– Varje dag är en tävling fast inte när det gäller prestation, utan när det gäller att få ett kvalitativt liv. Och jag vill hela tiden utvecklas och bli bättre.

Politiskt har det hänt mycket och lite. Juholt kom och gick. Greklands farsen fortsätter på precis samma sätt. Utfästelser och brutna löften. Det mest påtagliga för mig är dock att Alliansens brist på visioner och idéer blir allt mer uppenbar. Vill jag verkligen vara del i en pragmatisk samhällsbärande moderatledd konstellation där småpartierna hela tiden försöker hålla sig över fyra procentspärren? En inte rent oväsentlig fråga jag ställer mig själv.

Bloggen framöver kommer att handla om vardagsreflektioner, politik, demokrati samt lite nya inslag kring försäljning, marknadsföring och management. Ambitionen är att skriva någon gång i veckan.

 

Äntligen

Ett skrivbord som blir överbelamrat är ingenting mot ett RSS-flöde med över 2000 olästa poster. RSS flöde är helt ovärderligt för att fånga in det man vill följa på nätet. Men ibland kommer man efter och då är det inte lätt. Även om man läser långt ifrån allt så tar det tid att scanna genom det.

Efter att under några dagar tagit ett ryck har jag äntligen lyckats komma ikapp och har just nu bara 9 olästa poster. Samtliga från idag. Nästa steg är att ge mig på Read Later-posterna. Sånt man hittar som är bloggvärt eller som man vill återkomma till men som inte förtjänar att bli favorit.

Efter det kommer det att bli en barnlek att rensa skrivbordshögarna.

Framåt och uppåt

Jag kollade på Politometern och såg att jag klättrat till plats 81 bland (fp) märkta bloggare. Det innebär att jag klättrat nästan 50 placeringar från att tidigare legat stabilt runt 120-130. Nu är målet inte att komma så högt så möjligt i den listan, men visst är det kul.

Jag lägger ju dessutom betydligt mindre energi på bloggen detta året, men det är jag nog inte ensam om.

Småbarnsliv

Jag har inte riktigt greppet exakt hur stressande det är att vara småbarnsförälder innan. Man slits mellan så många intressen och måsten att det ibland känns helt förgjort. Nu har vi försökt hitta en strategi i familjen där vi ska åka bort på mini-semestrar några gånger om året för att bryta av mot den ibland sjukt pressade vardagen.

Man ska jonglera jobb, politiska uppdrag, familjeliv, släkt, träning, stigvis.se, sköta om hus och hem samt sociala aktiviteter.

För att göra utmaningen än större kan man lägga till i snitt några sjukdomsdagar i veckan hos någon familjemedlem. Vi har försökt dela upp VAB dagarna rättvist vilket leder till att båda två kommer efter på jobbet.

Men på något sätt lyckas man hitta stunder som gör att det är värt det. Jag inser också att Sverige ligger mycket långt framme när det gäller att underlätta för småbarnsföräldrar. Social medier och Internet har också dramatiskt ökat möjligheterna att delta på ett sätt som är fantastiskt.

Age and happiness: The U-bend of life | The Economist.

Mitt Sverige

Jag läste en bra bok som talar om generationskulturer. Varje generation formas av sin tid och tolkar omvärlden och skeende enligt de referensramar som speglar tidigare upplevelser och erfarenhet. Jag tror att det ligger mycket i det. Sedan dess har jag grubblat över mina egna referensramar. För att få ordning på dem och lite insikt i hur jag fungerar så tänkte jag skriva ett inlägg. Det kommer kanske också vara till hjälp för de som har svårt att förstå hur jag fungerar och vad som driver mig. Detta är min högst personliga bild, och det är min upplevelse.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.

Miljönisse

I veckan var jag på det första mötet med direktionen för Miljöförbundet Ystad-Österlen där jag har en ersättarpost i direktionen. Det var en intressant upplevelse och jag ser framemot att få lära mig en hel del nyttigt genom uppdraget.

MIljöförbundet har en ganska bred verksamhet det den kanske mest kända verksamheten är att man har ansvar för att kontrollera restauranger m.m. vad det gäller livsmedelshantering. Man har dessutom ansvar för att kontrollera annan verksamhet som kan vara miljöfarlig främst lantbruk och industrier. Det finns en avdelning som sysslade med hälsa. Det innebär att de får ta emot klagomål där människor upplever störningar som påverkar hälsan. Man lämnar dessutom en hel del remissvar på planer och annat, främst till Länsstyrelsen och kommunerna.

Första mötet gick till viss del åt för att sköta val av ordförande m.m. Här lyckades sossen som svingade klubban tvinga fram ett antal onödiga voteringar. Han visste om att det var borglig majoritet. Då är det lite småaktigt att låtsas att man uppfattade det som att sossarnas förslag fick majoritet. Men det är klart det är ju ett bra sätt att få alla till att komma igång.

Därefter blev det lite information om verksamheten och tjänstemännen ansträngde sig för att ge en bild av frågorna och verksamheten så att även vi som var nya fick en chans att hänga med. Bland annat blev det en diskussion om hur man arbetar med taxorna. Tydligen har man till en stor del av ”kunderna” infört ett system med fasta avgifter. Det innebär att man betalar en fast avgift varje år vare sig man fått en kontroll eller inte.

Just det upplägget ställer jag mig själv tveksam till. Dels riskerar man att som i Torekull-fallet i Simrishamn få betala tillbaka pengar om man inte levererar de utlovade kontrollerna. Dessutom är det aldrig bra att frikoppla kassaflödet från den operativa verksamheten. Det bästa styrningen är plånboken. Lyckas man inte få ett bra flöde och genomföra de i målen uppsatta kontrollerna kommer man inte heller att få några pengar. Men det viktigaste är att man kan få mer pengar genom att överträffa sina mål. Både som individ och som förbund.

Det blev också en kortare information om vindkraft, men eftersom det är en så komplex fråga kommer vi att få en utbildning bara i det ämnet om några veckor.

Ett ärende som på ett intressant sätt visade på skillnaderna mellan kommunpolitik och ett kommunförbund är att vi från Ystad måste hålla ihop så att vi hjälps åt att bevaka ärenden som berör oss. Det blev tydligt på veckans möte när vi hade synpunkter på antalet skjutdagar på Kabusa-fältet. I Förbundets förslag var det angett 140 skjutdagar, men på grund av att Kent Mårtensson(s) var på hugget konstaterade vi att Ystads hållning är att vi vill begränsa detta till 100 dagar. Det tycker jag hade varit utmärkt.

Det kommer att bli utvecklande att få utforska rollen som politiker inom ett område där det till mycket stor del handlar om myndighetsutövning. Var i ligger det politiska?

Jultankar

Nu är det snart jul. Fast julstämningen kommer redan krypande i form av glögg, julmusik och mini-serier. Jag har ett kluvet förhållande till julen. Jag ogillar de religiösa inslagen. Både de som inbegriper killen i krubban och mammon i templet.

Men jag gillar julen om jag får skala bort de inslagen och istället fokusera på julgran, tid tillsammans i familjen och möjlighet att reflektera och samla kraft inför ett nytt år.

Tricket är att skapa en liten bubbla fri från krav och måsten.

Orkan i ett snapsglas

Igår tjänstgjorde jag för första gången i fullmäktige i Ystad. Jag är ju andre ersättare så det är ju inte varje gång man behövs. Det var ungefär som jag förväntade mig.

Trevlig stämning och många människor som jag tycker verkar vara sympatiska och trevliga. Formen för mötet var helt ok. Vissa var pratgladare än andra och det fanns några stycken som dominerade i talarstolen. Det kan i och för sig bero på att många säkert precis som jag var ganska färdiga efter en lång arbetsdag.  För rättvisans skull måste jag göra tillägget att  det i vissa fall var avhängigt sakkunskap och uppdrag.

Något som förvånade mig var att sossarna gjorde en stor sak kring frågan om de framtida VA-taxorna. Dispyten gällde om fördelning skulle vara 40/60 eller 35/65 mellan fast och rörlig del. Ronny Nielsen redogjorde för de investeringar som kommer att göras de närmaste åren och förklarade att det fanns ett behov av att höja VA-taxorna. Främst den fasta delen av rimliga skäl. Det är också en fördelning som nationellt sett är ganska vanlig.

Mellan de båda förslagen skilde det ca 125 kronor om året för den fasta delen. Skillnaden är alltså mindre än exempelvis kostnaden för en jultalrik eller för tre paket cigaretter. Ändå lyckas sossarna i form av Ingrid Ek att kalla majoritetens förslag för oanständigt och använda det retoriskt ohederliga knepet att bortse från att även det förslag hon förespråkar innebär nästintill lika stora höjningar. Det var inte en storm i ett vattenglas – snarare orkan i ett snapsglas. Efter en ajournering klubbades majoritetsförslag med god marginal. Undrar vad sossarna tycker om Simrishamn där VA-avgifterna är fler tusen högre än de i Ystad.

Det som förvånade mig var att man därefter  – utan någon särskilt laddad eller långdragen debatt klubbade genom att kommunen ska avsätta fem miljoner kronor till en filmfond. En filmfonden där kontrollen över hur och i vilka projekt som pengarna investeras i är bristfällig.

Strax efter det så begav jag mig eftersom Hans Hulthén lyckades trotsa snövädret och ta sig fullmäktigesalen.