Frossande dinosaurierna

Inom näringslivet kan man motivera höga chefs löner med att det finns en risk för att på mycket kort varsel bli av med jobbet. Ibland sneglar offentlig sektor på privat näringsliv och använder det som hävstång för att få upp generaldirektörernas löner.

Men det finns en stor skillnad. Risken för att bli av med jobbet verkar inte finnas inom det offentliga. Någon riskpremie är därmed inte befogad.

Här sitter dinosaurierna och tickar massa pengar | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet.

Hjärngympa, inte bara tidsfördriv

Det finns en uppfattning och föreställning av att det finns en koppling mellan hur man aktiverar sin hjärna och demens. I detta finns det en medicinsk aspekt och en moralisk.

Har man varit passiv så får man ju till viss del skylla sig själv. Det finns ju en drivkraft för oss som är friska att koppla det till ett beteende. Det innebär att den så otäcka slumpen får mindre inverkan på våra liv.

Forskare i USA har undersökt de medicinska aspekterna av att aktivera sin hjärna och kommer fram till följade:

The good news, as they report in Neurology, is that frequent activity of this sort seems to slow the rate of mental decline in those without cognitive impairment. The bad news is that in those who do then develop Alzheimer’s disease it is associated with a more rapid subsequent decline.

Det innebär att det stoppar inte sjukdomen men fördröjer symptomen.

Mental stimulation and dementia: Brain gain | The Economist.

Rika ger mindre av mer, fattiga mer av mindre

Generositet är ett drag som jag gillar. Människor som ger till andra,  eller bidrar till det kollektiva utan att försöka bevaka sitt eget  intresse eller egen plånbok i varje läge. Nu finns det undersökningar  som tyder på något intressant. De som har mindre är generösare och mer  varmhjärtade. Man kan ju tycka att den som har mycket resurser  enklare kunde avstå från en procentuellt sett mindre del av sin kaka  till förmån för någon annan.

Life at the bottom is nasty, brutish and short. For this reason,  heartless folk might assume that people in the lower social classes will  be more self-interested and less inclined to consider the welfare of  others than upper-class individuals, who can afford a certain noblesse oblige.  A recent study, however, challenges this idea. Experiments by Paul Piff  and his colleagues at the University of California, Berkeley, reported  this week in the Journal of Personality and Social Psychology, suggest precisely the opposite. It is the poor, not the rich, who are inclined to charity.

Det är intressant. Krävs det mer egoism för att bli rik, att man helt  enkelt bevakar sitt eget ekonomiska intresse hårdare? Eller är det så  att de som har lite pengar har det eftersom de behandlar de pengar de  får mer lättvindigt? Det hade varit intressant att få se hur det gick om rika gav mer i andra  situationer. Jag tror nämligen inte att det finns en direkt koppling  mellan generositet och förmögenhet.

Oavsett, så tycker jag bättre om generösa människor,  eftersom de enligt  min erfarenhet ger mer till sin omgivning, inte bara ekonomiskt utan i största allmänhet.

Wealth, poverty and compassion: The rich are different from you and me | The Economis

Urmjölkad retorik

Då och då exploderar en matskandal. Senast var det grisbönderna som fick sig en släng av sleven.  Eftersom jag har förmånen att arbeta med just en grisbonde hade vi mycket bra diskussioner  i samband med detta. Vi har ju dessutom ganska nyligen fått in en mjölkbonde också i arbetsstyrkan så där har jag också fått lite input

Hur kommer det sig att det blir sådana skandaler. Det är böndernas fel. De berättar inte hur det går till. De ger oss en tillrättalagd bild som stämmer överens med den bild vi vill se. Det blir en Disneyfiering av matproduktionen. Jag gjorde ett försök att hitta bilder från matproduktion(lantbruk med djur) på nätet men det fanns i princip ingenting. Jämför de två filmerna så ser ni var jag menar Bregott fabriken vs. Mjölkmaskinen.

När verkligheten  hinner i fatt dikten blir konsumenterna upprörde. De blir dessutom lite extra upprörda eftersom de egentligen innerst inne känner att det finns en moralisk dimension i att äta djur, ekologiskt uppfödda eller ej. Även närproducerade grisar är intelligenta, kännande varelser. Det finns dessutom grisar som lever sina liv som husdjur. Själv vet jag att det är fel ur ett moraliskt perspektiv. Det enda som hindrar mig från att bli vegetarian är att det verkar vara så oerhört bökigt.

Men jag blundar inte för verkligheten. Djuren får sätta livet till och föds upp under industriella former för att jag ska få mat på bordet. Med det får så klart inte ske på vilket sätt som helst – men att tro att det går att göra på det sätt som vi tycker att de ska göras utan att vi är beredda att betala för det är naivt.

Det personliga varumärket

För några år sedan var jag på kurs med folkpartiet och vi diskuterade vårt personliga varumärke. Inom politiken är det extremt viktigt att vara medveten om sitt personliga varumärke, men även inom näringslivet blir det allt viktigare.

Det personliga varumärket handlar om hur vår omgivning uppfattar oss, och vi kan agera för att uppfattas på det sätt vi avser. I kort bygger det på att vara tydlig med vad man står för och att leva som man lär.

Jag tror att en stor del av politikerföraktet kommer sig av att politiker använder sig av det personliga varumärket, de kommunicerar utifrån värdegrund och når fram. När de sedan brister i det andra rekvisitet att leva som man lär blir skadan mycket större än det var innan man började arbeta med det personliga varumärket.

Ett exempel på detta är ju att Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Göran Persson går omkring med väskor som en löntagare bara kan drömma om. Det hjälper inte när Wanja sedan ursäktar sig med att det var en piratkopia. Till och med deras egna inser att det är ett problem.

Göran Greider menar att det är extra allvarligt för att hon är socialdemokrat. Men det är inte bara den dubbla signalen som upprör honom.

Han menar att lyxväskan leder till att vanligt folk känner att de också måste ha lika dyra saker.

– Konsumismen kommer från de rika. De blir en kedjereaktion där folk lånar pengar för att kunna köpa samma saker. Statusjakten är ett problem och den utlöses av de som är överst i samhället. Därför har politiska ledare, särskilt på vänsterkanten, ett visst ansvar här. De måste vara försiktiga.

Det personliga varumärket gör att diskrepans mellan vad sägs och vad som görs är det som skapar förakt och misstroende. När Fredrik Reinfeldt gör samma sak och går omkring med en dyr klocka får det inte samma effekt.

Reinfeldt riskerar inte att utsättas för kritik som Sahlin och Lundby-Wedin.
– Reinfeldt tillhör ett parti där kapitalism är helt ok. Symboler som är uttryck för kapitalism är inget konstigt. Då är det inte heller konstigt att ha en klocka för 25 000 kronor, säger Jenny Madestam.

Detta är något som man kan lyfta ner även till vanligt folk. När någon som röstar på socialisterna fuskar med skatterna eller pratar illa om det höga skattetrycket raderas hela personens trovärdighet. Att en moderat försöker undvika skatter är ju i linje med att man förespråkar sänkta skatter. Det gör det inte mindre fel, men det påverkar inte personens trovärdighet lika mycket.

Håkan Mattsson och Molgan

Nu nekar vissa av Håkan Mattssons så kallade representationsgäster till att de har närvarat vid två av de tillfällen som han har yrkat på avdrag för.

Det påverkar i och för sig inte bedömningen kring affärsmässigheten men det tyder på att Håkan Mattsson vid något tillfälle medvetet måste ha lämnat felaktiga uppgifter till Skatteverket.

Detta rör sig inte om en gråszon längre, utan om en häpnadsväckande brist på moral och förstånd som gör att han borde ifrågasätta sina kandidaturer i den kommande valrörelsen.

Hade han varit smart hade han sagt att det var Molgan.

Påstådda gäster var inte på bjudningen.

Föräldraledighet

Pappor tar ut allt för lite ledighet om man frågar feminister, och jag kan till viss del hålla med. Men det innebär inte att jag har rätt att bestämma över hur andra fördelar sig föräldraledighet. Jag har åsikter om mycket, men varför ska man kunna tvinga sina åsikter och mitt tyckande på andra just när det gäller föräldraledighet?.

Den skeva fördelningen skylls allt som oftast på ekonomin. Att familjen inte har råd. Ett skenargument eftersom de flesta har råd att göra både det ena och de andra samtidigt som de har småbarn. Man prioriterar helt enkelt inte att mannen ska vara pappaledig.

Nu har jag fått lära mig att de individuella skillnaderna mellan könen är större än de skillnader som eventuellt kan kallas manligt och kvinnligt. Det skriver Hanna Lager och refererar till en artikel i DN. Det är intressant. Många feminister förespråkar att föräldraledigheten via lagstiftning ska fördelas jämnt mellan föräldrarna, och att män och kvinnor är lika lämpade att ta hand om småbarn.

Men att de individuella skillnaderna är större än de mellan män och kvinnor som kollektiv kan inte användas som ett argument för en sådan fördelning. Snarare för att föräldrarna i ännu större utsträckning själv ska få bestämma vem som ska vara ledig. Både pappan och mamman kan ju vara bäst lämpade. För mig är det viktigaste att barnet får så bra start på livet som möjligt. Det står över politisk korrekthet

Här lyckas många jämnställdstalibaner gå vilse. De kan vara emot lagstiftning byggd på moraliska grunder – men inser inte att en lagstiftning som fördelar föräldraledigheten lika också bygger på moraliska och värdegrunds argument.

Moralistens förklagan

Nu har det som jag aldrig trodde skulle inträffa hänt. Jag har blivit en tvättäkta moralist. Min livsfilosofi bygger i grunden på att alla individer är kapabla att fatta sin egna beslut, och att alla ska få göra som de vill så länge det inte sker på någon annans bekostnad. En klassiskt liberal hållning med andra ord. Då ska man inte pracka på andra sina åsikter på ett mästrande och tvärsäkert sätt.

Eftersom jag själv funderar mycket på mitt ansvar gente kollektivet så är det naturligt för mig att göra vad jag kan på miljöområdet. Jag utgår ibland felaktigt från andra alla reflekterar över dessa frågor.

När det gäller klimatpåverkan så har angripit detta genom att se det som att alla människor har ett lika värde – därmed lika rätt att generera koldioxid. Inte så konstigt i min hjärna. En konsekvensen är att det blir att kraftigt obalans mellan rika och fattiga länder och människor.

En annan konsekvens av denna tanke är att varje individ har ett moraliskt ansvar att försöka begränsa sin klimatpåverkan. Nu visar det sig att i princip ingen annan tänker på det här sättet. Senast var det en kollega som fick sig en dos oombedd moralpredikan, sån tur var inte kring det egna resandet men det faktum att det inte är en demokratisk rättighet att flyga på semester. En rejäl höjning av biljettpriserna hade varit på sin plats för att komma tillrätta med okynnesflygandet.

Kollegan som från start var steget efter kom två steg efter eftersom jag inte tog mig tid att förklara mitt bakomliggande resonemang. Jag framstod närmast som en skogstokig trädkramande fundamentalist.  Nu går jag här och skäms och undrar hur jag ska lyfta fram frågorna på ett mer öppet och diplomatiskt sätt nästa gång.