Mitt Sverige

Jag läste en bra bok som talar om generationskulturer. Varje generation formas av sin tid och tolkar omvärlden och skeende enligt de referensramar som speglar tidigare upplevelser och erfarenhet. Jag tror att det ligger mycket i det. Sedan dess har jag grubblat över mina egna referensramar. För att få ordning på dem och lite insikt i hur jag fungerar så tänkte jag skriva ett inlägg. Det kommer kanske också vara till hjälp för de som har svårt att förstå hur jag fungerar och vad som driver mig. Detta är min högst personliga bild, och det är min upplevelse.

Jag har förmånen att vara född i en tid då vi fortfarande levde i illusionen av att vi skulle vara världens rikaste land för all framtid. Sverige var bäst i världen på allt. Det var på 70-talet vi hade varit med om en av de största och snabbaste standardhöjningarna någonsin. Mina mor- och farföräldrar bar på personliga minnen från en inte så avlägsen tid då livet var hårt och man fick slita ont. Det fanns en tro på landets förmåga att sörja för alla och som skapade en trygghet – om än en falsk sådan.

Att allting hela tiden blev bättre uppfattades som en naturlag.

Jag växte upp med en mamma som var hemma med mig och mina syskonen. Jag tror att det var i brytpunkten till att man började bygga ut barnomsorgen. För jag kommer ihåg att det fanns gott om kamrater att leka med på dagarna och på lekplatserna fanns det oftast andra barn att leka med. Lekplatser som idag står tomma. Mammor och pappor jobbar och barn är på dagis eller förskola.

När jag började förskolan var jag 5 eller 6. Man gick nog halva dagar och jag kommer faktiskt ihåg att det fanns ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Leksakerna var nämligen lite tråkigare. När jag fyllde sju gick jag på en mycket liten skola i Käglinge – det fanns bara vår klass – i en byggnad som var något större än en kolonistuga. Dit åkte man med Nisse-bussen. En grön ML-buss med galonsäten. Chauffören hette Nisse. Ganska snart lades den skolan ner och vi fick ta plats i en barack-byggnad. Faktum är att jag spenderade min skoltid från årskurs 2-6 i baracker.

Jag har inget större minne av mina lärare, men kommer ihåg en tillsyningsman vid namn Hultman. Han hade trätofflor och var sträng som attan. Jag kommer också ihåg att det var ganska nytt att lärare inte fick slå/aga/misshandla barnen. För det användes mot lärarna. Det var nästan som de hade fråntagits själva basen för sin auktoritet. Eller så var det att de hade svårt att förhålla sig till alla nya trender som drabbade skolan.

Som barn var vi ganska fria att dra omkring i bostadsområdet och upptäcka. Någon större grad av mobbning fanns inte i småskolan. Jag har en känsla av att vi fick vara barn ganska länge. Eller så är det så att det som gör att idag upplever att barn inte får vara barn inte fanns då. Det fanns inga dyra märkeskläder, mobiltelefoner och rädslan för pedofiler och annat var inget som gjorde att våra föräldrar inskränkte vår rörelsefrihet.

Märkeskläder kom in i min värld i mitten på 80-talet när jag började högstadiet. Det var Adidas, Benetton, Converse, Nike samt några varumärken som har försvunnit som på ett oerhört effektivt sätt delade upp oss i de som var inne och de som inte var det. Om man tänker tillbaka på det så är det faktiskt en oerhört stor förändring som skett. Allting har fått ett värde som är skilt från dess egenskaper.

På högstadiet som var en betydligt större skola än de jag gått på tidigare så började det blir svårare att svårare att få ut något vettigt ur skolan. Vår klass var nog en av de stökigaste den skolan upplevt fram till dess. Jag vet inte hur många lektioner som blev helt förstörda. I och för sig var det nog inte enkelt. För många av lärarna hade inte förmågan att engagera oss elever för ämnena. De bara stod och körde sitt race längst fram. Jag hade tur som har läshuvud, annars hade jag nog inte fått ut någonting. När det var som värst var tiden i klassrummen en belastning som bara tog tid från lärandet som skedde vid läxläsningen. Jag såg snabbt att lärarnas förmåga att skapa ordning i ett klassrum var lika individuellt som förmågan att lära ut. Jag såg också ett samhälle som helst misslyckades med att ta tag i och korrigera de som var stökiga. Det fanns en undfallenhet och ett ursäktande som jag än idag inte kan förlåta. Så många barn fick lida för att de inte vågade styra upp en handfull.

Men mitt liv flöt på. Utan någon större ansträngning lyckadades jag ta mig genom högstadiet med hyfsade betyg. Det kördes lite moped och dracks sprit i nian. Vi levde våra liv ute i en förort till Malmö. Inte en förort som Rosengård, utan en förort som låg ett steg längre ut. Skulle man åka in till Malmö tog det 45 minuter med buss. Det gjorde man sällan. Det var inte förrän jag började gymnasiet jag lärde mig hitta mellan Gustav Adolfstorg och Triangeln. För åkte man inte räckte det att åka till ”Gustav”. Där fanns stadens McDonalds och Burger King. Några år senare fanns det McDonalds vid triangeln, sedan Jägersro.

Gymnasievalet var det första val vi skulle göra. Framtill dess hade det inte funnits några alternativ. Jag kommer ihåg att det fanns de som inte trivdes i sin klass eller där föräldrarna ville att de skulle gå på en annan skola. Herregud vad de fick kämpa, om de fick byta det var inte alltid.

De flesta av mina klasskamrater valde att läsa någon praktisk linje. Själv hade jag alltid gillat att bygga saker och hitta på. Jag valde att läsa teknisk-linje på Borgarskolan med inriktning på bygg. Jag hade inte en aning om det då, men det var ju en ganska borglig skola. skolvalet gjordes egentligen på rykte. Högst status hade Borgarskolan, Petriskolan och Latinskolan. Sämst ryckte Värnhemsskolan och Mölledalskolan.

Jag hamnade i en ganska bra klass. Inte oväntat var det 90 procent killar i klassen. Det var frigörande att komma till en ny miljö och träffa nya människor. Det var berikande. Men även om det var en av de bättre skolorna så fanns det så klart problem. Det fanns  några som höll på med droger och för den som var nyfiken var det nog inte svårt att skaffa fram. Själv har jag aldrig varit mycket för knark.

Man kan säga att fram till gymnasiet hade Sverige varit ett stabilt land. Allting blev hela tiden bättre. Inflationen var så hög så att man i princip så ur pengarna blev mindre värda från år till år. Ibland såg det illa ut. Då devalverade regeringen kronan så att hjulen snurrade vidare. Bara genom att vara svensk född i Sverige var man garanterad ett rikt och långt liv. Människor ansträngde sig inte. Det saknades djävla anamma. Varför skulle man anstränga sig för något som man var säker på att få ändå?

Någon gång under min gymnasietid gick allting åt helvete. Arbetslösheten steg. Låg konjunkturen slog till. Farsan blev arbetslös (helt otänkbart bara ett år tidigare). Krisen slog till så snabbt att många inte hann med. Hela landet blev apatiskt och villrådigt. Göran Persson tjuvåt godis och reformerade skolan. Ungdomsarbetslösheten var 25 procent när jag tog studenten. Svårt att fira.

Utan att vilja det och för att ha något att göra var det bara att söka in på högskolan. Det kändes dystert. Det enda många ville var att börja jobba och tjäna lite pengar. Jag läste byggnadsteknik i Kockums gamla U-båtshall  i det som senare skulle bli Västra Hamnen. Flyttade till en etta i Slottstaden och körde bubbla.

Malmö var fortfarande en stad utan riktning. Jag läste i något som var en filial till LTH. Malmö Högskola var bara en idé – som förverkligades några år senare. Sinnesbilden av Malmö var den tomma SAAB-fabriken. Det kändes kört. Jag har ingen erfarenhet av det framgångsrika industrilandet Sverige. Där arbetarna i stora skockar cyklar till fabriken för att kunna göra ett hederligt dagsverk. Jag har erfarenhet av en tom SAAB-fabrik och jobb som försvinner utomlands.

Det är nog här någonstans som jag formades. I ett land som saknar riktning. Där illusionen har brustit. Där alla för en innebär praktikplatser till slavlön för vissa. Där ingenting är säkert och du måste ta ansvar för att göra något av dig och ditt liv. Det går inte att glida med. Då kommer någon annan att glida förbi.