Vad är politiskt parti

Det tycker jag är en ganska berättigad och intressant fråga. Denna ur demokratiskt synpunkt oerhört viktiga beståndsdel är organisatoriskt ett fenomen som man som politiskt aktiv med ambitioner bör fundera över.

Mitt perspektiv i det här inlägget är lokalavdelningen. Här är det centrala att utforma politik som ska tillämpas inom kommunen. Men man har också en funktion som stöd för riksorganisationen i och med att man även driver valkampanjer i samband med riksdagsvalet och EU-valet. För det är denna enhet som jag vill skapa mig en bättre bild av.

Roland Poirier Martinsson skriver att:

Den praktiska politiken är inte tillämpad vetenskap, den är snarare en blandning av hantverk, ledarskap och business.

I vilken sorts organisation bedrivs denna härliga blandning och hur kan man optimera organisationen för att maximera den demokratiska nyttan? Först vill jag jämföra ett parti med andra organisationer. Jag börjar med att en jämförelse med ett mindre företag.

Vid första anblicken finns det inte så många beröringspunkter. Det finns ingen som äger ett politiskt parti.  Någon ägarnytta går alltså inte att prata om. Det finns heller inget renodlat vinstsyfte för ett politiskt syfte i monetära termer, men trots det kan man ju säga att ett politiskt parti oftast har en vision och mål på samma sätt som ett företag. I ideal fallen. Den största skillnaden tycker jag dock är den att på ett företag så använder man hela tiden avtal och belöningar för att koordinera insatserna och aktörerna. Man har ett anställningsavtal som ger rätt till lön, men kräver lojalitet och arbetsinsats. Man har avtal som reglerar vad man ska göra i form av bolagsordning (inget renodlat avtal), här har föreningen stadgar som reglerar hur man ska göra men inte vad. Någon större likheter mellan företag och partier tycker jag alltså inte att man kan finna. Den kunskap som finns inom företagsvärden avseende hur man arbetar med mål, visioner och planer skiljer sig på en stor punkt. Det finns ingen som äger ett parti därmed blir ett parti inte mer än den kollektiva viljan bland medlemmarna.

En annan jämförelse som kan tänkas vara den mellan ett parti och en idrottsförening eller annan ideell förening. Medan föremålet för en idrottsförening oftast är ganska självklart – exempelvis spela fotboll – så är föremålet för partiets ändamål betydligt mer komplext. Bedriva politik. Men det finns också stora likheter inte minst att det kommer till och försvinner medlemmar hela tiden. Det går heller inte att inte låta någon delta utan rejäl och saklig grund. Inte heller bygger det på att man byter arbetsinsats mot pengar. Det ideella inslaget är oftast mycket stort. Vilket kräver att man arbetar med andra former av belöningar. Eller som i partierna som endast får de verkliga fantasterna att delta. Här tror jag att partierna hade haft mycket att lära av idrottsföreningarna. Även om föreningarna också upplever det som allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.

En sista jämförelse är den mellan ett parti och en religiös församling. Här finns faktiskt större likheter än jag skulle vilja medge. Den kanske tydligaste är att man hålls samman genom en tro på något. Antingen en gud, trosinriktning eller ideologi. Men det finns andra likheter.  Både en församling och ett parti har möjlighet att beskatta medborgarna. Ett parti har givetvis inte direkt rätt att beskatta medborgarna, men indirekt. Man bedriver dessutom oftast sin verksamhet genom partistöd. Det finns heller inget som håller någon kvar i en församling. En absolut majoritet av de som är med i en församling kan mycket enkelt träda ur den. Detsamma gäller ju inom partierna. Den politiska ledaren och den religiösa ledaren har därför samma förutsättningar man ska driva en flock framåt, utifrån en given ideologi eller tro. Men man har ingen formell auktoritet över sina följare, möjligheterna att använda tvång mot följarna är synnerligen begränsade. Givetvis finns det extremfall som avviker från det  generella och andra särarter inte minst inom den religiösa sfären där sektledare till exempel kan manipulera sina följeslagare ganska grovt. En stor skillnad men religiösa samfund och partier är att partierna genom val måste söka sin legitimitet hos de som står utanför partiet. Ett parti som beter sig sektliknande kommer att självdö. Däremot finns det likheter mellan och därmed lärdomar att dra för de politiska partierna om de tittar på de samfund som är mer missionerade.

Fram växer bild av en organisation som är relativt löst sammansluten, där den sammanhållande faktorn är att man ställer sig bakom en mer eller mindre uttalad ideologi. Visioner, mål och intressen styrs av medlemmarna och kan förändras relativt snabbt om man får nya medlemmar eller om medlemmar väljer att lämna partiet. Det finns alltså ett stort behov av att arbete inåt för att hitta den gemensamma viljan. Samtidigt är man helt beroende av att denna viljan speglar väljarkåren som ger partiet sin legitimitet.

Utifrån denna analys kommer jag att inom kort återkomma med ytterligare reflektioner kring den lokala partiavdelningen. Om du har några tankar kring detta eller vill tillföra något så lämna gärna en kommentar.

Sveriges framsteg och partierna baksteg

Över stora delar av västvärlden tappar de politiska partierna medlemmar. Så även i Sverige vilken jag bloggat om tidigare.

I The Economist lyckas man på några rader formulera vad som kan vara en rimlig förklaring.

Explanations abound. In many industrial democracies, working-class voters chose left-wing parties out of self-interest. Other voters, fearing the power of organised labour, voted the other way. But when most people count themselves as middle-class, such tribal ties wane. In countries where the ideological gap between parties has narrowed, their brands may no longer be useful labels for busy or ignorant voters. Accustomed to choice as consumers, voters increasingly pick policies rather than signing up to comprehensive world views.

Just nu försöker partierna att bemöta de minskade medlemstalen genom att tydliggöra sina ideologier. Det gäller inte minst i de diskussioner som verkar föras i det Socialdemokratiska lägret. Man pratar om att man ska vara relevanta för väljarna och spegla deras uppfattningar och värderingar genom att skapa en sammanhängande politik med en tydlig vision.

Det är ju korrekt enligt ovanstående.Ett synliggörande av ideologiska skillnader kan vara ett sätt att skapa incitament för väljaren att identifiera sig med ett visst parti. Men det troligaste är att man kommer att bygga en politik som väljaren köper, inte synliggöra en ideologi som väljaren ställer upp på i alla lägen.

Konsekvensen är att vi antingen får ett system med två stora partier eller ett med en mängd mindre. I det skener kanske Alliansen är helt rätt ute, genom sin mångfald lyckas de tilltala en hel del personer som hittar någon som pratar om just deras hjärtefråga.

Socialdemokraterna får svårare. I det rödgröna blocket pratade ju samtliga partier nästan bara om en sak. Att de var överens, eller att de skulle kunna bli det. Mona Sahlins största problem var att övertyga väljarna om att hon skulle kunna hålla Lars Ohly i schack.

Alliansen å andra sidan var tillräckligt trygga i sin allians för att tillåta varje parti att ha en egen profil. Något som tilltalade varje partis kärnväljare och eldade på valarbetarna, samtidigt som det lockade fler väljare överlag. Gillade man skolan Björklund, familjen Hägglund m.m. Många jag pratade med valde inte mellan rödgrönt eller Alliansen ut mellan olika partier i Alliansen.

Jag vet hur sossarna borde göra. Men det kommer jag aldrig att berätta.

Men det intressanta i artikeln var beskrivningen av olika partistrukturer. En där åsikterna och ställningstagandena kommer nedifrån – och ett där det kommer uppifrån. Detta tror jag är det centrala. Genom ett medlemskap måste du känna att du är med och påverkar. Medlemmar är inte något man försöker aktivera vart fjärde år. Utan själva basen för det demokratiska arbetet.

Här har vi möjlighet att kombinera gamla arbetsmetoder med nya. Fysiska möten, kompletteras med virtuella. Information görs tillgänglig för alla medlemmar. Det är ju så att om du har engagerat dig i EN fråga och lyckats påverka, så kommer man in i en uppåtgående spiral av ökat engagemang.

Political parties: The party’s (largely) over | The Economist.