Orimliga löften och otakt i maskineriet

Nationalekonomi är uppbyggd kring två viktiga begrepp penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitik bedrivs av riksbanken. Finanspolitik av riksdagen.

Dessa två samspelar inte fullt ut i alla länder. Oftast skyller politikerna på riksbanken, medan Riksbanken inte kan vara riktigt tydliga mot politikerna. Eftersom de då dels riskerar sin självständighet, men också kan anklagas för att lägga sig i landets politik.

Much as central bankers would like to ignore fiscal policy, they cannot. “Fiscal alchemy can undermine monetary science,” says Mr Leeper. A wise monetary policy aims to keep prices stable, prudent fiscal policy to stabilise government debt. This division of labour works as long as the public believes that, after running a big deficit, the government will raise taxes or cut spending enough to keep debt under control. But, he argues, if the debt is so large that the government cannot credibly commit to these actions, the public assumes the central bank will inflate away the debt by printing money. Inflation expectations soar and the central bank loses control of prices.

I en mycket bra artikel om hur USA ska komma ur sitt dödläge och få ner arbetslösheten och upp tillväxten resoneras det kring effekten av att riksbanken i USA har köpt värdepapper i en närmast ogreppbar skala. QE –  quantitative easing kallas det och fungerar så här.

QE works mainly through two channels. First, when the central bank buys government bonds the extra demand raises bond prices and lowers their yields. Lower long-term interest rates stimulate activity elsewhere in the economy. Second, when banks sell their bonds to the central bank they get reserves (ie, deposits at the central bank) in return. They have an incentive to swap those low-yielding reserves for something with better returns, like shares or corporate debt. This lowers private-borrowing costs and raises asset values, boosting wealth and spending.

Den stora frågorna som inte diskuteras vidare här är dessa. Hur ska USA får sitt underskott under kontroll och en bättre handelsbalans, och hur ska det gå till när riksbanken vill sälja av alla dessa värdepapper. Gör man inte det riskerar de att läcka ut realekonomin och skapa inflation.

Economics focus: War footing | The Economist.

Vikten av politik

Jag har varit inne på det många gånger tidigare. Trots att de flesta länder fört en mycket expansiv och offensiv penningpolitik så kommer det att stå sig slätt på sikt – om det inte följs upp av kraftfulla politiska åtgärder för att skapa en sund finanspolitik. Paul Krugman skriver om det på sin blogg och formulerar sig så här bra.

I believe that given the grim economic situation, all players in the game should be trying to do whatever they can. There are other things the Fed can do; they would help; uncertainty about how much they would help shouldn’t be a reason not to try.

But it would be a big mistake to count on monetary policy alone. The zero lower bound on short rates really does matter, even if longer-term rates are positive. The Fed can control short-term interest rates, it can influence long rates — there’s a world of difference between those two statements. So it’s not safe to assume that the Fed can, for example, hit any target for nominal GDP that it chooses.

What that means is that while the Fed should be doing more, so should other actors: unconventional monetary policy should go along with fiscal stimulus. The Fed deserves to be chastised for not doing more; that’s not the same as saying that the Fed should be the only target of criticism.

Det finns många som tycker att politik är meningslöst och att det inte spelar någon roll.

Tack vare arbetslinjen har Sverige kunnat undvika många av de åtgärder som många andra fått ta till. Dessutom ser du ut som att vi vänder lite snabbare. Men hade det inte varit för att den borgliga regeringen gjort stora omställningar – innan krisen slog till – hade det troligtvis sett annorlunda ut.

Ett av problemet i de länder som har det värst är att de inte har haft en tydlig arbetslinje. Det är ironiskt att vi i Sverige skrattar i mjugg och Grekland och de andra ländernas förmåner. Vi glömmer bort att vi för inte så länge sedan satt med höga sjukskrivningstal och skickade ut människor i förtidspensionering och utanförskap på löpande band.

Monetary And Fiscal Policy: A Clarification – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

Som att kissa i byxorna

Låga räntor känns bra. Man kan låna mer, Bolånet är billigt. Men låga räntor under lång tid är farligt. Det är lite som att kissa i byxorna.

Riskerna med de låga räntor förklaras på ett bra sätt i artikeln Easy-money riders i The Economist. Dessutom så är det inte gratis att ha låga räntor. Det känns ju faktiskt bara som om det är bra med låga räntor. Men det är det så klart inte.

Yet some economists believe that very low interest rates have costs that are easily overlooked. Raghuram Rajan, a former IMF chief economist and professor at Chicago’s Booth School of Business, is one worrywart. “We need to challenge the view that the central banks produce low interest rates and nobody gets hurt,” he says. The Bank for International Settlements (BIS), the Basel-based bank for central banks, has similar anxieties. A chapter in its recent annual report asks whether the hidden costs of low interest rates might be greater than the visible benefits.

I korthet är riskerna dessa.

Räntevapnet är riksbankernas viktigaste. För att få nytta måste man kunna sänka. Med dagens nivåer kommer ytterligare sänkningar inte få någon effekt.

Kapitalallokeringen slutar att fungera. Pengar hamnar inte längre där de gör mest nytta. Det vill säga ger störst avkastning. Det innebär sin tur att arbeten inte skapas där det finns störst framtidsutsikter.

Riskbedömningar slutar att fungera. Med låga räntor riskerar vi att ta större risker än vi hade tagit om räntorna var högre. Vi köper för dyra hus, lånar pengar till affärsidéer som är orelastiska.

Bankerna rensar inte ut dåliga krediter. Eftersom kapitalkostnaden är så låg kan man låta krediter ligga krav trots att det inte finns någon återbetalningsförmåga. Det är ju bra om det i framtiden blir betalningsförmåga. Om så inte sker har man bara fördröjt en nödvändig omställning av ekonomin.

De låga räntorna i den gamla världen gör att den nya världen kan få problem.

Low interest rates in the rich world can impose costs on poorer countries. The Federal Reserve and the European Central Bank determine the world’s short-term interest rate, says Mr Rajan, but that rate is often unsuitable for other economies. Near-zero rich-world rates encourage yield-hungry investors to place their short-term funds in emerging markets. That is a headache for central banks in those countries, which find that raising rates to cool their economies only encourages speculative inflows.

När pengar inte har ett tillräckligt högt pris så blir resultatet precis detsamma som när vi köper andra billiga produkter. Vi tar inte hand om dem och utgår från att man kan skaffa nytt när det gamla har gjort sitt. Det kanske funkar på en klotgrill eller studsmatta men är inte en bra princip för pengar

So although the central banks still have plenty of tools, these are less effective than they were. Central banks have their role to play in restoring the world to health, but they cannot do it alone. Governments need to be acutely aware of this as they calibrate their austerity plans.

För att komma ifrån kostnaderna med låga räntor. Kostnader som dessutom ökar ju längre räntorna är låga så krävs det att finanspolitiken justeras. Det innebär att regeringar måste ta sitt ansvar och genomför strukturreformer. Strukturreformer som upplevs ha en tydligare och högre prislapp än de låga räntorna.

Inflation utesluten

Ett klassiskt sätt att lösa problemet med en hög statsskuld har traditionellt sätt varit att släppa loss inflationen och på så sätt har statsskuldens proportionella storlek minskat.

Problemet är att det har skett på bekostnad av sämre valutakurs och en högre ränta eftersom kreditgivarna har kompenserat sig för inflationen i räntan.

The Economist frågade 50 ledande ekonomer om de trodde att faran för deflation eller inflation vad störst.

The rough consensus was that in the near term, as Western economies struggle to recover, the bigger worry there is deflation. But as the time horizon lengthened, more experts cited inflation, because it seems the most plausible exit strategy for governments trying to deal with crushing debts. “Deflation is not a lasting threat,” wrote Arminio Fraga, a former president of Brazil’s central bank. “The  more interesting question is whether they can manage to keep inflation down over time under the regime of fiscal irresponsibility now prevailing almost everywhere.”

I artikeln så lyfter man fram ett antal argument som visar att det inte är helt enkelt för ett enskilt land att skapa inflation med den penningpolitik som de flesta länder har. En fristående riksbank finns ju just eftersom man inte ska kunna skapa inflation genom politiska beslut. Än så länge har det funnits ett brett stöd för en fristående riksbank. Det är i princip bara vänsterpartiet är emot.

Inflation skapas genom att efterfrågan överstiger produktionsförmågan vilket gör att priserna stiger.

Det gäller alltså att göra en av två saker för att skapa inflation. Öka efterfrågan eller krympa produktionen.

Eftersom vi har ganska öppna ekonomier så kommer inskränkningar i produktionen bara leda till en ökad import, mindre export och sämre handelsbalans. Om man väljer att försöka begränsa produktionen krävs det alltså protektionism och handelshinder för att få den önskade effekten. Därför är det inte troligt att något kommer att välja den vägen, eftersom det blir så synligt om exempelvis jeansen kostar dubbelt så mycket i det egna landet eller brödet är 35 procent dyrare. Människor gillar frihandel och rörlighet.

De som återstår är i så fall att stimulera efterfrågan.

Eftersom räntorna är så låga skulle en sänkning knappast fått någon större effekt på konsumtionen. Däremot skulle det ytterligare ökat risken för att vi skulle få felprisade tillgångar.

Ett annat sätt kan vara att låta alla de pengar som pumpats in i det finansiella systemet för att stabilisera bankerna vara kvar ute på marknaden men omvandlas från finansiella krediter riktade mot bankerna till vanliga lån som skulle blåsa upp ekonomierna. Men i den situationen skulle ju riksbankerna kunnat höja räntorna för att hålla nere prisstegringarna. Dessutom har man hittat ett system för att minska risken för läckage över till den reguljära ekonomin.

The European Central Bank successfully “sterilised” its recent purchase of government bonds by enticing banks to deposit an offsetting amount of money with the central bank. The Federal Reserve will start  testing a similar system on June 14th.

Ett annat sätt är att staten lånar pengar och använder dem till att stimulera efterfrågan. Men även här finns det stora svårigheter, inte minst när det finns sådant fokus på länders statsskulder som idag. Men även om man lyckades skapa inflation så finns det invändningar kvar. Det kanske inte har samma effekt som det har haft tidigare.

Even if inflation could be created, would it reduce the real government debt, the presumed purpose of such a policy? Not easily. First, for most countries the greatest long-term fiscal threat comes from unfunded retiree benefits, which by their nature are indexed to inflation. Second, the maturity profile of most countries’ marketable government debt is relatively short: over half of America’s and more than 40% of that of Germany, France and Italy matures within three years. Britain, at 20%, is the exception. This means that unless investors are repeatedly surprised, inflation will lead to higher nominal interest rates as debt is refinanced, and in turn to an unchanged real debt. If governments set out to create inflation, investors are likely to notice and react.

Det skulle alltså krävas att ett land eller Eurozonen för delen övergav principen om en självständig riksbank. Än så länge har det varit enstaka röster som har höjts för en sådan utveckling. Förhoppningsvis blir det inte mer än så. Men jag blir lite oroad av att Riksbanken har visat sig vara beredd att göra avsteg från sina principer. En av de absolut viktigast faktorerna inom penningpolitiken är trovärdighet. En annan är förutsägbarhet.

Att den räntepolitik som har förts inte har styrt oss förbi bubblor och andra hinder är inte så konstigt eftersom det är svårt att kombinera inflationsmålet med andra mål. Det är svårt nog att hantera inflationsmålet.

The latest crisis has demonstrated that price stability is no guarantee of financial and economic stability—indeed, a narrow obsession with prices may have led central bankers to neglect asset bubbles and the
condition of the banks. Yet in practice price stability has not been dislodged from the centre of central banks’ attention. If anything, some seem anxious to unwind their quantitative easing and normalise interest rates despite the prevalent deflationary pressure.

Man ska vara noga med att hålla isär tillväxt på långsikt och chocker i form av bubblor och kriser. Jag är övertygad om att en fristående riksbank och förutsägbar inflation är en förutsättning för bästa möjliga tillväxt. Statsskulderna måste lösas genom balanskrav och strukturreformer. Det finns ingen enkel utväg. Så enkelt är det.

Economics focus: A winding path to inflation | The Economist.

Riksbanken på hal is

Riksbanken har sedan den blev självständig haft ett överordnat mål. Att hålla inflationen på en stabil och förutsägbar nivå. Nu väljer man att ta bort det fastställda målet och säger sig i stället vilja bedriva en flexibel penningpolitik.

I ljuset av de erfarenheter som gjorts sedan inflationsmålet infördes finns det skäl att se över behovet av ett explicit toleransintervall kring inflationsmålet”, skriver Riksbanken i beslutsunderlaget, i vilket det även står att avvikelser från inflationsmålet kan vara en del av en medveten strategi från Riksbankens sida då man bedriver vad som brukar kallas ”en flexibel inflationsmålspolitik”.

”Det innebär att samtidigt som penningpolitiken inriktas mot att uppfylla inflationsmålet ska den stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en god tillväxt och hög sysselsättning. Därför kan inflationen tillfälligt tillåtas avvika från målet som del av en medveten strategi för att kunna stabilisera produktion och sysselsättning

Jag blir helt mörkrädd av tanken på att riksbanken ska börja darra på målet. Vägen till låg arbetslöshet, stabil produktion och en god finanspolitik uppnås genom att riksbanken håller inflationen i schack. Nu tappar de mycket av den trovärdighet de har skapat de senaste 10 åren.

Rätt som det är ska Riksbanken bidra till ”full sysselsättning”, ett mål som inte är förenligt med sunda ekonomiska principer. Gränsdragningen mellan riksbanken och riksdagen har blivit lite suddigare. När den gränsen suddas ut brukar det leda till hög inflation, svagare krona och en framtida återställare.

Realtid.se Ekonomi – ”Riksbanken skrotar sitt överordnade mål”.