Räkna hem det

USA har precis som många andra västländer en stor pensionsskuld som faller ut i framtiden.  Det som gör det så speciellt att omfattningen av åtagandena är gigantiska.

America is not alone in having a pensions problem, as this week’s strikes in France demonstrate. But because America’s public-sector pensions funds are so enormous, the potential consequences of their problems are too. Meredith Whitney, a financial analyst who foretold the banking crisis, thinks America’s states could be the next source of systemic financial risk.

För att kunna räkna på det så använder man en diskonteringsränta för att så att säga räkna ut vad de pengar man har satt av nu är värda när man ska möta utbetalningen. Här använder man i USA ofta en avkastningsränta på 8 procent.

This is “Alice-in-Wonderland accounting”, as David Crane, an economic adviser to California’s governor, Arnold Schwarzenegger, has remarked. For a start, pension schemes have not achieved such returns over the past decade of dismal stockmarkets, and are unlikely to do so in future. Nor do the liabilities disappear if the pension scheme fails to achieve its targeted returns. In many states, pension rights are legally protected. So a pension promise is a debt owed by the state; retirees may have even greater rights than a conventional creditor.

En orimlig förväntan på avkastningen som gör att det troligtvis kommer att vara ett stort hål i kassan när de ska betalas ut. Genom att trixa med sättet att redovisa och räkna döljer man det faktum att de i framtiden kommer att behöva ta från annan verksamhet för att möta pensionsutbetalningarna.

Men man sitter i en rävsax. Ska man visa på problemet kommer finansmarknaden att vakna till. Visar man inte på ett tydligt sätt att här finns ett stort reformbehov kommer man inte lyckas förändra systemet.

Public-sector pensions: Three-trillion-dollar hole | The Economist.

Lån upp över öronen

I förra veckans The Economist fanns det en fördjupad analys av det hål som Västvärlden sitter i. Alla har lånat mer än vad som är hälsosamt; hushåll, företag, nationer. I princip har hela ekonomin drivits av lån. Vi har lånat till konsumtion, krims krams och välfärd.

Den bild som målas upp är en ganska negativ bild. Köpfesten för lånade pengar är slut. Nu måste vi än en gång lära oss att spara och hushålla. Men rent politiskt kommer det att bli en stor utmaning. När man lever över sina tillgångar känner man sig rikare än vad man man är, när det ska betalas tillbaka känner man sig fattig i jämförelse.

Dani Rodrik som är ekonom på Harvard pekar på hur tuffa tider och besparing har en förmåga locka fram det sämsta i väljarkollektivet.

Dani Rodrik, an economist at Harvard, has talked of a “trilemma” in which countries aiming for the three goals of deep economic integration with the rest of the world, national sovereignty and democratic politics can achieve two of them but not all three. Left to themselves, voters will resist the sacrifices needed to remain competitive in a system of deep economic integration, and nation states are constantly erecting barriers to international trade.

Och de flesta har inte ens förstått den globala aspekten där makten flyttas från det gamla väst till Indien, Kina och andra länder som har kapital på fickan. Vi kommer ha svårt att klara den påfrestning som en åldrande befolkning kommer att innebära.

According to Tony Crescenzi of PIMCO, investors are asking themselves, “Would I rather lend money to nations whose debt burden is worsening, or to nations where it is improving?”

This pattern of debt is the opposite of what you might expect. At the level of individual consumers, people tend to borrow when they are young because they are hoping for higher incomes in the future. As they reach middle age they start to pay off their debts and save for retirement. By extension, rich countries with their greying populations should be saving whereas younger, fast-growing developing countries should be borrowing heavily. But in fact it is the other way round.

De senaste 10 åren skulle vi sparat i ladorna. I stället är många länder lika skuldsatta som de var efter andra världskriget. Denna gången är möjligheten att klara av det genom tillväxt betydligt mindre. Inte minst eftersom vi börjar på en betydligt högre nivå.

Varför har vi inte sparat i ladorna? Här visar man på vi fått en moralisk förskjutning där lån har normaliserats och vi försämrad moral. Tidigare var det den som satte sig i skuld som hade ansvar för att det skulle betalas tillbaka. Idag är det kreditgivarens fel att han lånade ut till någon som sen inte kan betala tillbaka. I USA kan 13 procent inte betala sin kreditkortskulder. Vi har vant oss vid att låna, och tänkt betala med framtida inkomster, inkomster som är högre än dagens. Så har vi har levt. I förställningen att det inte ens kommer att kännas. Det har fungerat på samma sak med nationer, man har satt sina barn och barnbarn i skuld till viss del på grund av bristande moral.

I artiklarna gillar jag speciellt en liknelse som man använder för att visa hur Kina och USA har hamnat i ett osunt beroende förhållande. USA av lån från Kina, Kina av köpkraft från USA. Den har inte direkt med resonemanget att göra men jag måste bara ta med det.

He recounts the tale of the two brothers who bought a barrel of sake to sell to revellers at Japan’s cherry-blossom festival. But instead of taking money from the thirsty crowd, each brother charged the other for a cup of sake, then used the proceeds to buy a cup for himself, and so on. The brothers ended the day drunk and empty-handed.

Det fångar ett spännande ekonomiskt dilemma. Frågan är var gränserna går. Om jag köper min middag av hustrun blir ju inte hushållet rikare vi har bara fördelat om resurserna. Om jag köper något av någon annan i samma kommun, har vi ju inte skapat mer resurser till kommunen.  Egentligen köper och säljer vi allting på en planet.

Tillbaka till problemet med den höga skuldsättningen. Det enda trovärdiga alternativet som man pekar på är genom tillväxt. Frågan är hur man skapar tillräcklig  tillväxt med en krympande arbetskraft.  Hur skapar man tillväxt när staterna måste spara. Svaret är – genom liberaliseringar, avregleringar, arbetslinje, forskning och djävla anamma.

Bromsen glappar

Sydsvenska tar upp en sak som jag berört tidigare. Det är inte synd om pensionärerna som kollektiv. Det finns en broms i pensionssystemet som man håller på att trixa med. Bromsen är till för att det ska finnas pengar till framtida generationer. Lite förenklat kan man säga att ju fler som arbetar ju mindre risk att bromsen träder in. Pensionsuttaget är nämligen kopplat till hur ekonomin som helhet utvecklas.

Nordea har gett ut en rapport som visar hur förmögenheten är fördelad. Det de över 55 som sitter på den den största förmögenheten. En LO rapport från 2009 bekräftar bilden.

Rikast är åldersgruppen 55-64 år, där merparten
av 40-talisterna återfinns. De har den största
sammanlagda nettoförmögenheten och har ökat
sin förmögenhet med 220 miljarder kronor mellan
2002 och 2004 vilket är 90 miljarder kronor
mer än för den näst rikaste gruppen yngre pensionärer.
Åldergruppen 55-64 år hade i snitt en
nettoförmögenhet på 882 000 kronor, vilket är
betydligt mer än för 50- och 60-talisterna som
hade en genomsnittlig nettoförmögenhet på
560 000 respektive 309 000 kronor år 2004.

utdrag från Nordeas rapport förmögenhetskällan som utkom 2006

Eftersom fastigheterna inte har tappat speciellt mycket i värde trots finanskrisen kan vi anta att de fortfarande har en proportionellt sett stor del av förmögenhetskakan. Rapporten tar dessutom inte upp värdet på den fordran i form av utlovad pension som staten har gett. Hade man gjort så hade skillnaden blivit än större. I framtiden kan vi räkna med att den pension vi får av staten blir lägre än den de har som gick i pension nyligen eller kommer att göra inom kort. Ska man vara krass kan man säga att vi i de yngre generationerna ska spara undan till vår egen pension samtidigt som vi betalar för andras.

Att bli gammal är naturligt och jag kan inte se varför samhället varför samhället på något sätt ska få ansvar för att sysselsätta våra pensionärer. I vår stad vill de ha ett aktivitetshus där de kan fika och ha aktiviteter. Varför ska kommunen ordna ett hus för seniorer där de kan sitta och dricka skattesubventionerat kaffe när stan är full av Caféer som behöver omsättningen.

Nu ska man komma ihåg att att detta är ackumulerade siffror, visst finns det fattig-pensionärer. Men vi ska inte låta pensionärskollektivet använda dessa som sköldar när de kommer med sina kravlistor.  Det är inte bara bromsen som glappar det finns risk att gasen hänger sig.

-.Det är inte fel på systemet – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

tillägg 2009-0417

Neo skriver om samma sak. Vi måste förstå att pensionärer är en heterogen skara och att de inte är det minsta synd om de allra flesta.

Puckeln

Det var enklare förr. Inte minst när man lovade sina anställda en framtida pension. Då räckte det med ett löfte. Nu har vi en tryggande lag som reglerar hur den som lovar att något även måste sätta av pengar så att det går att infria löftet.

Både Ystad Kommun och Region Skåne har stora pensionsskulder som man inte har gjort några avsättningar förr. I Ystad Kommuns årsredovisning för 2008 uppgick denna del av kommunens pensionsskuld till 594 000 000 kronor (594 miljoner). Det är pengar som måste trollas fram i kommande budgetar.

utdrag från kommunens årsredovisning 2008

Pensionsskulden
Från och med 1998 redovisas äldre pensionsskuld under
ansvarsförbindelser utanför balansräkningen. Den totala
pensionsskulden uppgår till 638,6 mkr, varav 594,1 mkr
avser ansvarsförbindelse. Det innebär att ca 93 % ligger
utanför balansräkningen. Läggs den in som en avsättning
i balansräkningen sjunker soliditeten från 56 % till 29 %.
Ur ett riskperspektiv är det viktigt att beakta denna pensionsskuld
eftersom några medel inte finns fonderade
för att möta de betalningar som kommer att uppstå när
skulden ska regleras. Att infria dessa pensionsåtagande
utan att behöva göra neddragningar av den kommunala
verksamheten verkar nästintill omöjligt.

Jag kontaktade Marcus Nilsson som är ekonomichef på Ystad Kommun för att få reda på hur resonemanget har gått kring hur problemet ska hanteras. I min värld bör man vidta åtgärder för att lösa saker så fort man får informationen. Tydligen finns det ganska exakta prognoser på hur utbetalningarna kommer att falla ut. Det är det nedersta fältet som är mörkgrönt.  Dessutom ser man att de totala pensionskostnaderna kommer att öka fram till och med 2030 för att sedan ligga kvar på en nivå som överstiger dagens nivå.

Hur har då andra hanterat detta? Marcus Nilsson svarade så här på frågan

”Det finns olika metoder för att jämna ut pensionskostnaderna och det ser väldigt olika ut hur kommunerna har gjort. Många, likt Ystad sätter av medel för pensionskostnader (relaterat till ansvarsförbindelsen) löpande i budgeten. En relativt stor del har löst in några pensionsår, kopplat till stora pensionsavgångar för 40-talister osv. Vissa kommuner har gjort egna placeringar för att möta ökade utbetalningar och satt av medel för delar av ansvarsförbindelsen. Ett mindre antal kommuner har täckt in hela ansvarsförbindelsen.”

Varför har då inte Ystad gjort någonting utan tar det som det kommer.  Än en gång Marcus Nilsson

”Då vi under lång tid haft och har mycket stora investeringar så har den politiska viljan varit att försöka egenfinansiera så mycket som det går av investeringarna. Att göra avsättningar till pensionerna intjänade innan 1998 har inte prioriterats.”

En ökning av pensionskostnaderna med 15 miljoner per år är ju ingen katastrof, men det ska tas ur framtida budgetar och ingen vet hur det ser ut om 30 år. Då kanske vi behöver varenda krona på annat håll. Vissa  saker kommer troligen att kosta mer inte minst äldrevård, sjukvård, hemtjänst m.m.

Nu finns det tillgångar att avyttra  Ystad Bostäder, Ystad Saltsjöbad, mark och andra tillgångar där man hitta en marknad. Däremot är jag orolig om kommunen gör stora investeringar i infrastruktur som vi inte kan byta mot kontanter på ett enkelt och snabbt sätt. I värsta fall säljer man realiserbara tillgångar och köper infrastruktur, eller ännu värre förstärker årets budget så att det bara går ner i det svarta hålet.

Nu pratas det om att investera mycket mycket pengar i Dragongatan, i Västra hamnen* samt säkert ett helt gäng andra infrastruktursatsningar. Det kan säkert finnas en poäng i att satsa offensivt och öka befolkningsunderlaget. Då blir vi fler som får vara med och betala pensionskalaset, men jag hade gärna sett en mer försiktig hållning och att man redan nu började sätta av pengar för att  täcka delar av skulden.

Under den senaste högkonjunkturen satte man inte av en krona. De som sitter nu har suttit med så pass länge att de hade haft tid att göra något åt det om det fanns en vilja. Det gäller både Sossarna och Alliansen. De kanske inte tänker på att framtida indragningar i det som kallas välfärden även kommer att drabba dem.

Men det är klart pensionsskulden är ingen bra valfråga. Den kräver att man kommunicerar långsiktighet och ansvarstagande. Något som väljarna oftast inte prioriterar – eller?

*mer originellt hade varit att kalla det inre hamnen för att särskilja det från Malmös Västra hamnen. Dessutom är den väl snarare norr om Yttre hamnen som är referenspunkten. Vi har ju ingen östra hamnen. Dessutom ligger inre hamnen öster om småbåtshamnen.