Demokrati är…

Det är länge sedan jag skrev något om demokrati så det kändes som att det är dags. Kommunpolitiken är ju den närmaste formen av demokrati. Därför är det den som ska avhandlas. En viktig fråga är hur den organiseras och borde organiseras. Vilka ideal ska vara de bärande? Hur ska dessa ideal sedan förverkligas i praktiken och vad måste hända för att få en närdemokrati som ligger närmare idealet?

Först listar jag ord som jag uppfattar förknippas med demokrati (Idealet): Deltagande, Gemensamt, Öppenhet, Offentlighet, Ansvar, Respekt, Värdighet.

Därefter ord som då inte förknippas med demokrati: De flesta så klart negationer på ovanstående ord: Slutenhet, Starka ”män”, slutna rum, Prestige.

Hur ser det ut med deltagandet i den kommunala demokratin? Partierna får färre och färre aktiva och de som är aktiva nu är i stort sett samma personer som var aktiva för 10-år sedan. Nyrekryteringen är oerhört svag. Jag tror att det är ett utslag av att arbetsformerna och villkoren för det politiska deltagandet är förlegat. I kombination av man dessutom upplever att realpolitik krockar med idealbilden försvinner den sista motivationen för att sitta i ändlösa kvällsmöten, eller att be om tjänstledighet för att gå på möte efter möte. Detta är mina miniatyrkatakes.

Demokrati är…

Öppenhet – allt material är offentlig och ska finnas online. Det gäller allt material, inte bara protokoll. Det ska inte gå att inom ramen för arbetsmaterial undanhålla information. Det ska vara enkelt att övervaka inte bara vilka beslut som tas, utan även hur besluten formas och på vad de grundas.

Deltagande – Varje parti har som uppgift att kommunicera med medborgare, rekrytera nya medlemmar och aktiva, utveckla arbetsformer som tillåter och lockar alla att delta.

Respekt och ansvar – Beslut ska motiveras och varje person som deltar i ett beslut ska kunna motivera sitt ställningstagande. Detta ska fattas med utgångspunkt i vad som är bäst på kort och långsikt samt på ett beslutsunderlag som ger en rimlig grund för dessa antaganden.

Demokrati är för mig inte bara en fråga om former och juridik, utan lika mycket en fråga om kommunikation och dialog.

 

 

 

 

 

Effektivare politiker

Nu är äntligen Ystad på gång med ett elektroniskt dokumenthanteringsprogram. Det bygger på en plattform som kommer att delas med bland annat Sjöbo. Jag har tre uppdrag. Ersättare i fullmäktige, ledamot i Samhällsbyggnadsnämnden och ersättare i miljöförbundet. Det renderar ca 1 dm papper i månaden.

Fördelen som jag ser det är inte så mycket att vi sparar miljön. Att tillverka en läsplatta saknar inte miljökonsekvenser. Papper är i det sammanhanget en relativt miljövänlig produkt.

Men problemet är att man har svårt att hålla koll på gamla handlingar, och att det är tungt att släppa med sig handlingarna. Så det största fördelen kommer vara att man hela tiden har gamla handlingar tillgängliga och man kan jobba med handlingarna när det blir en lucka. Förutsatt att man har läsplattan med sig.

Priset drygt 8000 kronor känns rimligt eftersom jag utgår från att programvaror och infrastruktur ingår i det priset. Man räknar med att hämta hem kostnaderna inom senast 5 år. Jag misstänker att det sker tidigare. Simrishamn hade räknat på det i samband med att det och fick siffran till 5000 kr per politiker och år för att hantera papper. Troligen sparar vi därmed pengar redan år tre.

Men framförallt kommer vi politiker att få ett modernt arbetsredskap och ett gångbart sätt att hantera all information vi förväntas ta del av och bearbeta.

Förtroendevalda får var sin läsplatta – Ystad – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

Ystads kommun – Läsplattor gör intåg i politiken.

Twitter, fnitter och tjatter

Carina Moberg (s) gruppledare för sossarna i riksdagen är upprörd över twittrande kollegor som har fräckheten att twittra ut det som våra förtroendevalda företar sig i utövande av demokrati.

Sammanträdena i riksdagens utskott är inte offentliga, poängterar Carina Moberg, som anser att det inte ska vara tillåtet att twittra om det händer under mötena.

– Absolut inte. Det som har hänt i dag bara stärker min uppfattning. Man ska inte få kommunicera med omvärlden om det som avhandlas, det är min uppfattning.

Det är viktigt att ledamöterna i utskotten ”i lugn och ro” kan diskutera sig fram till ”kloka beslut”, förklarar hon.

Jag har några gånger tidigare skrivit om min syn på det politiska arbetet, offentlighet och vikten av att politiker agerar på arenor som är öppna för insyn. Jag har själv förespråkat att de möten vi har i samhällsbyggnaden som huvudregel skulle vara öppna möten, och att man antingen avslutade eller började med de ärende där det är motiverat att föra slutna förhandlingar.

Det är inte så många politiker i Ystad som exempelvis bloggar eller twittrar men jag försöker att göra det. Det finns vissa koder jag tycker att man ska hålla sig till. Är ett möte slutet bör man inte citera någon med namn eller hänga ut någon. Däremot återger jag gärna diskussioner och de ståndpunkter ett parti intar i en förhandling.

En förtroende vald som inte vill arbeta i offentlighetens sken är lika olämplig som en busschaufför som saknar körkort, eller kock som spottar i maten.

Argumentet att man behöver lugn och ro eller att det ska vara högt i tak underkänner jag helt. Oftast är det en omskrivning för att man ska kunna komma oförberedd till möten, säga saker utan att tänka, ge avkall på sina principer eller helt enkelt vara passiv och inte ta del av förhandlingarna eller bidra. När man sitter i ett möte är man där i rollen som förtroende vald.

Den enda anledningen att föra förhandlingar i slutna rum är av hänsyn till tredje part, eller om det rör nationella intressen. Exempelvis var det fel att lämna ut Sveriges förhandlingsposition vilken en Sverigedemokrat gjorde efter EU-nämndens möte för någon vecka sedan.

Det är ganska ironiskt att Sossarna tycker att det är rätt att riksdagsmän lämnar i från sig sina telefoner när de ska gå på möten, men samma sak i skolorna skulle ses som ett övergrepp på den personliga integriteten och som överförmynderi.

En aspekt som man inte får glömma är att Twitter är ett redskap. Jag ser hellre Twittrande ledamöter än ledamöter som springer i korridorer, står och småviskar i ett hörn eller sprider rykten för att nå sina mål. De som ställer sig negativa är nog ofta personer som själv inte känner att de vill eller kan kommunicera direkt med medborgarna –  såvida det inte är valår.

läs också

Pär Gustafsson (FP): Stoppa twitter? Öööh, nej!.

Dags för Carina Moberg att komma in i matchen « Röda Berget.

Om twitter och ett modernt politiskt ledarskap | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg.

Det är bara den som har något att dölja som är rädd för öppenhet | Kent Persson (m) blogg.

Jenny Petersson: Nya tider….

Den kosmetiska demokratin, del 3

I detta avslutande inlägg baserat på avhandlingen Den kosmetiska demokratin riktas fokuset på hur kommuner och politiker försöker att framställa sig och hur det rent faktiskt väljer att kommunicera med medborgare m.fl.

För det första konstateras det att det mesta av den fasad som visas utåt är väldigt tillrättalagd. Att man hela tiden försöker att lyfta fram positiva saker och syftet oftare är att marknadsföra än att upplysa eller ännu mindre skapa dialog.

Överhuvudtaget läggs mycket möda ner idag från alla möjliga aktörer på att putsa kommunernas fasader. PR-insatser och marknadsföring av kommuners front stage har intagit en central position i den politiska diskursiva praktiken, och många kommuner även utanför Sverige och Europa sysslar numera med ”city branding” vars yttersta syfte är att polera ytan.

Denna polering är ju ett stort hinder om man vill skapa en ärlig dialog med sina medborgare. Det visade sig också att Sjöbo Kommun stängde ner de frågeforum som fanns på deras hemsida. Min spekulation är att det kan ligga mycket i det faktum att det helt enkelt förstörde den positiva bilden man försökte kommunicera ut på resten av hemsidan.

Mot bakgrund av detta, ter det sig märkligt att Sjöbos Frågepanel stängdes ner ett år senare. När hela 81 procent av de tillfrågade kommuninvånarna efterlyser mer dialog och anser att kommunen behöver bli mer lyhörd, väljer politikerna att istället göra det motsatta.

I avhandlingen drar författaren slutsatsen att ekonomiska intressen helt enkelt står över demokratiska intressen. Om demokratin riskerar att förstöra den positiva bild av kommunen man så desperat vill skapa så får demokratin helt enkelt stryka på foten. Medborgardialog och kommunikation blir ett marknadsföringstrick.

Bilden av kommunen och de nya kanalerna och arenorna för offentlig information och politisk kommunikation, det som syns, ytan, blir viktigare än innehållet, de faktiska möjligheterna i tillgång till information och kommunikation, eftersom talet om dessa ingår som en del i det ekonomiska projekt som kommunen beskrivs vara.

Nu går det ju inte för sig att politiker och tjänstemän är ärliga med detta utan man måste hitta på en förklaring till varför man inte i större utsträckning använder något av alla de kommunikationskanaler som finns. Det är en klassisk ursäkt – tidsbrist.

Den tilltagande fokuseringen på att synliggöra den politiska kommunikationen och den offentliga informationen, och ansträngningarna kring själva framställningen av det synliga, tillsammans med det faktum att majoriteten av politiker är fritidspolitiker, leder till att allt fler tjänstemän liksom politiker upplever en tilltagande stress. Även om de kanske skulle vilja kommunicera och informera mer, hinner de inte göra det på grund av tidsbrist.

Tidsbrist handlar om prioriteringar. Att skriva detta blogginlägg tar mig en dryg timme, att skicka ut ett tweet från ett möte eller uppdatera min facebook-status tar 1-2 minuter. Att publicera en nyhet på folkpartiets hemsida tar 10 minuter. Jag köper inte argumentet tidsbrist. I ett politiskt uppdrag ingår det att kommunicera med sina väljare.Punkt slut.

Visst finns det två krafter som söker politikernas uppmärksamhet. Man måste lära sig att både bedriva politik i praktiken och att kommunicera.

De tvingas med andra ord balansera mellan kravet på att uttrycka sig och dramatisera arbetet i enlighet med viljan att veta om demokratin och å den andra sidan kravet på att sköta demokratin i enlighet med de formella reglerna och procedurerna för den representativa demokratin.

Därefter trillar avhandlingen ner i ett antal sidor av resonemang och teorier som övergår mitt intresse, eller förstånd. Något av de två. Det resonemanget utmynnar så vitt jag förstår det i en diskussion kring hur personfixeringen i media och i samhället i stort påverkar den politiska arenan.

Lite längre ner betonas också att det är en skillnad på den information som enskilda förtroende valda skickar ut och på medborgarkommunikation. Så uppfattar i alla fall jag det. Det är ju inte hjärnkirugi. Jag delar med mig av mina tankar. Genomtänkta eller ibland mindre genomtänkta. Men det handlar ju inte om medborgardemokrati i en bredare mening och absolut inte om offentlighetsprincipen.

Men det finns viktiga skillnader mellan den mediala exponeringsviljan och idén om offentlighetsprincipen även om företeelserna rör sig i samma diskursiva formation och kommer till uttryck på samma sätt. Medan den allmänna mediala exponeringsviljan av de få utvalda hänför sig till bekräftelseparadigmet, som tidigare beskrevs, grundar sig försöken i att stärka offentlighetsprincipen i det värderationella handlandet, då de är relaterade till medborgarstyrelsens och demokratins grundvärden om rätten till information, insyn och delaktighet i den politiska processen.

Men enligt mig förtar det inte vikten av att enskilda förtroendevalda kommunicerar och offentliggör sina ståndpunkter och visar att de är kontaktbara och tillgängliga.

I slutdiskussionen pekas det också på riskerna med att använda skenet av medborgardialog och delaktighet som marknadsföring.

Det blir problematiskt när det hela tiden talas om att ”medborgarna ska känna sig delaktiga”, när de i praktiken inte är delaktiga. I den studerade empirin finns det ju många medborgare som uppmärksammat denna diskrepans, vilket visats, och hos dessa växer misstron mot politikens praktik, vilket knappast lär stärka medborgarstyrelsen. Människor är intuitivt känsliga för sådana skillnader. De egna förnimmelserna om denna diskrepans är gemensam för flera av de medborgare som studerats, och det är en livsvärld som inte kan manipuleras bort genom talet och i denna gemenskap. Utifrån denna kommunikativa rationalitet, är politikernas och tjänstemännens handlande inte trovärdigt.

Ungefär där slutar avhandlingen. Utan lösning. Min lösning är just det jag gör nu. Att enskilda politiker och förtroende valda försöker att hitta sitt sätt att kommunicera och dela med sig. Jag tror inte att det går att göra sådant inom ramen för kommunalverksamhet. Inte bara eftersom det går emot kommunens syfte att endast kommunicera det positiva, utan också för att jag tror att denna dialog måste hitta tusen vägar och uttryckssätt. Det går inte att strukturera och styre en dialog utan att den tappar spontanitet, uppriktighet och det personliga uttrycket. Vilket jag tror är så viktiga ingredienser för gå från envägskommunikation till dialog.

Kommunstorlek och demokrati, del 4

I det fjärde kapitlet av rapporten ”kommunstorlek och demokrati”, SKL 2007  undersöker David Karlsson kommunpolitikerns inställning till indelningsförändringar. Motivet att göra så är följande:

Politikernas uppfattningar om frågor om kommunstorlek, flernivådemokrati, kommunala samarbetsformer etc kan ge viktig information kring förutsättnigarna för eventuella framtida förändringar av den svenska kommunindelningen.

Här ställdes ett antal riktade frågor om ämnet till västsvenska kommunpolitiker. Utfallet blev att 23 procent var helt säkra på att det inte var bra för den egna kommunen, 29 procent trodde att det troligen var negativt, men var inte säkra på det. 23 procent tror inte det kommer att påverka. Det är alltså hela 75 procent som inte tror att det hade lett till något positivt för den egna kommunen. Någon större skillnad i motståndet sammanslagningar går inte att finna mellan stora och små kommuner. Det är snarare andelen neutrala som är mindre i mindre kommuner.

David Karlsson konstaterar att kommunstorlek har en liten betydelse för attityden till eventuella sammanslagningar. Geografi och den lokala debatten påverkar betydligt mer.

När politikerna ska rangordna och ta ställning till de argument som finns för och emot en kommunsammanslagning så kan man se några intressanta saker. 41 procent tror att det varit ekonomiskt gynnsamt med en sammanslagning, 22 att det skulle varit negativt. 39 procent tror att kommunen hade kunnat leverera bättre service, 22 tror inte det. 65 procent fruktar konfliket mellan den nya kommunens delar. 53 procent tror att medborgarna skulle bli missnöjda.

Ska man sammanfatta det så tror de flesta politiker att man kommer att tjäna ekonomiskt och kunna ge bättre service, men rädslan för konflikter leder ändå till att fler är emot sammanslagningar. Dessutom är man rädda för medborgarnas reaktioner. Vid en djupare analys är det den största orsaken att politiker är mot kommunsammanslagningar.

Nedan följer tabellen med svar.


Skandalernas Europa

Alla som brukar läsa min blogg vet nog att jag läser The Economist varje vecka. Det och massa onödiga rapporter och böcker. Normalt sett så är det alltså ganska städad litteratur. Inte så mycket chocker, skandaler, katastrofer, svek.

Men i förra veckans nummer var rena kvällstidningen. I Frankrike har de MUTAFFÄR under uppsegling som verkar gå hela vägen till toppen. Det är en riktigt snaskig historia där Liliane Bettencourt arvtagerska till L’Oréal har lämnat olagligt höga kampanjbidrag till Sarkozys presidentkampanj.

Claire Thibout, who worked for Mrs Bettencourt and her late husband, was reported as telling Mediapart, a French website, that the couple had handed €150,000 ($190,000) in cash to Mr Sarkozy’s campaign, 20 times above the legal limit set by French party-financing rules. Ms Thibout, it was said, used to take out €50,000 in cash each week, to “pay the doctors, hairdressers, minor staff etc, and politicians.”

Det hjälper inte att regeringen redan är i dålig dager på grund av tidigare affärer

The trouble for Mr Sarkozy, however, is that, even before these latest charges, various members of his government had been up to no good. Two of them have resigned: one for charging €12,000 of cigars to expenses, another for hiring a private jet at a cost of €116,500 to fly to an aid conference on Haiti. Other transgressors remain in office, including one who booked into a luxury hotel in South Africa and two others who misused their official lodgings.

Italien skakas av ännu en mutskandal. Eftersom det är Berlusconis kompis så har han givetvis utsett killen till minister så att han på så sätt kan undvika en rättegång.

Mr Brancher, a former priest, had been an executive in the business empire of the prime minister, Silvio Berlusconi, and was jailed on remand during the political corruption scandals of the early 1990s. He was tried and found guilty at the time, but not definitively convicted. This time Mr Brancher is accused of alleged embezzlement in the 2005 takeover battle for Antonveneta, a bank. Mr Berlusconi appointed Mr Brancher as minister for “decentralisation and subsidiarity”, even though his government is cutting costs and already has a minister for federal reform as well as another for the regions. Mr Brancher promptly invoked a new law (passed by Mr Berlusconi) allowing ministers to suspend their trials while in office.

Men denna gången har folk reagerat och blivit upprörda. Det kan bero på pakten mellan folket och makten har brutits. Folket gav politikerna fria händer att bära sig och och tillskansa sig medel på väljarnas bekostnad. Samtidigt så gav politikerna folket förmåner som inte var ekonomiskt försvarbara.Nu har hela arrangemangen gått i intet, eftersom politikerna måste göra stora budget nedskärningar.

Vi kan nog förvänta oss fler skandaler som pöser fram i takt med att svångremmen dras åt.

Bristen på ungdomar och invandrare i politiken är inte problemet

Under ganska lång tid har jag gått och spånat kring att det sägs saknas invandrare, ungdomar, äldre m.m. inom politiken. En aspekt är att det inte rakt av kan översättas till bristande representativitet, vilket jag bloggat om tidigare.

En annan sak är att man döljer det verkliga problemet. Det saknas rent generellt en tillströmning av nya människor till politiken. Det finns inte tillräckligt många som kommer in i politiken. Genom att peka ut ”brist” grupper döljer vi det faktum att endast en bråkdel av befolkning är med i ett parti. Därmed är det inte ett representativt urval som är med och deltar i utnämningen av politiska kandidater.

Bristen på invandrare och ungdomar är ETT problem. Det stora problemet är att alldeles för få deltar i den demokratiska processen mellan valen.

Stigmatiserad

Vi hade lite valkampanj för någon vecka sedan. Jag kan ju villigt erkänna att det här med att trakassera folk på gatan inte riktigt är min grej. Här går folk i lugn och ro – vilken rätt har jag att störa dem? Det hade varit en annan sak om de tog kontakt. Däremot finns det de som är grymt duktiga på det här. De har inga hämningar utan tar för sig. Foldrarna rycker och argumenten vädras. Själv står jag i periferin som någon form av moraliskt support.

Egentligen finns det en bakomliggande faktor som är ganska intressant. Att engagera sig politiskt är ett stigma. Man är konstig och avviker. Det är i alla fall den känslan som jag får. Det finns de som säger att de tycker det är bra att någon engagerar sig, på samma som vissa pratar om att det är så bra att homosexuella får adoptera. De säger vad som förväntas men i nyanserna kan man utläsa att det inte är hjärtat som pratar utan någon form av överslätande korrekthet.

Det kan vara en delförklaring till att politiker tenderar att föra resonemang i små sällskap. Du ser ju inte en politiker på stan om det inte är valrörelse (Undantaget Socialdemokraterna som kommenderar ut folk även mellan valrörelserna för att kunna använda det som ett argument i valrörelsen). Det är nog samma mekanik som skapar gayklubbar och invandrarföreningar. Man går dit man känner tillhörighet och trygghet.

Det är lite spännande, frågan är om politiker kan anses vara en minoritet som ska skyddas. Hetslagstiftningen borde kanske omfatta politiker? Man kan tänka sig rubrikerna Politiker dömd för hets mot politiker.

Politikerenkäten

Statsvetenskapliga institutet i Göteborg har genomfört en stor undersökning på Sverige kommunpolitiker. Slutsatserna publiceras på en blogg som heter Politikerenkäten i samverkan med Dagens Samhälle.

Än så länge har de kommit fram till ganska intressant saker. Här kommer de enligt mig intressantaste.

Stor ideologisk spännvidd i våra kommuner

När de viktade kommunfullmäktige församlingar på en höger-vänster skala visade sig att finns en väldig spännvidd.

Tio-i-topp-listorna över Sveriges mesta vänster- respektive högerkommuner rymmer inga egentliga överraskningar: vänsterkommunerna, med Överkalix (vänster-högermedelvärde 2,5), Arjeplog (2,9) och Malå (3,0) i toppen, återfinns, med undantag för bruksorterna Degerfors och Fagersta, långt norrut; högerkommunerna, med Vellinge (7,9), Danderyd (7,5) och Lidingö (7,1) i toppen, återfinns, med undantag för Mullsjö, i Skåne och i Stockholmstrakten.

Det som fascinerar mer är istället det stora vänster-högeravståndet mellan olika kommuner – från den tydliga vänsterpositionen 2,5 i Överkalix till den tydliga höger-positionen 7,9 i Vellinge. Den statliga politiken för kommuner och landsting syftar till att skapa likvärdiga förutsättningar och förhållanden för alla kommuninvånare i Sverige. Men hur det faktiskt blir med den saken när många kommuner styrs utifrån vitt skilda ideologiska värderingar borde definitivt vara värt ett närmare studium.

Intressant. Bor man i en kommun där fullmäktige utgår från en socialistisk världsbild kan det inte vara lätt att vara företagare.  Det bekräftas av en snabb titt på Svenskt näringslivs kommunranking. Nu har jag inte gjort en full analys men konstaterar att vänsterkommunerna generellt finns under 200 och strecket och höger kommunerna generellt sett över 40 strecket. Norrlands problem beror således kanske inte så mycket på förutsättningarna utan vad man gör av dem.

Vad tycker kommunpolitiker

Det är ju ytterst intressant att se om kommunpolitiker står bakom den politik som deras riksorganisationer driver. Ju bättre samstämmighet desto större kraft kommer partiet att få. Det går ju inte att driva en fråga som gräsrötterna inte ställer upp på. Dessutom identifieras två frågor där spridningen är störst mellan de olika partierna. Det rör sig om offentliga sektorns storlek och inkomstskillnader. Det är ju två tydligt ideologiska frågor så det är ju inte rent överraskande. Tabellen nedan visar redovisar man ställer sig till olika frågor.

En liknande tabell för rikskommunala frågor. Här är stridsfrågorna vinst i välfärdssektorn och privatisering av bostadsbolag.

Spännande, eller hur.

Det spelar stor roll om det är Socialdemokrater eller Moderater som är tongivande för den styrande majoriteten

Spridningen på det kommunala planet är stor. En vänster majoritet står mycket långt från en högermajoritet i många frågor. Spridningen är dessutom större i kommunala frågor är frågor som ligger på ett högre plan.  Frågor som splittrar är synen på friskolor, vårdnadsbidrag, privata entreprenörer och kundvalsystem. Det framgår med all önskvärd tydlighet att vänsterpolitiker vet vad medborgarna behöver.

Många säger att det inte spelar roll vem som sitter vid makten. Här finns ett tydligt bevis för att det inte är så. Det spelar roll och ju närmare medborgaren besluten tas desto större roll spelar det.  Det innebär att väljarna skulle lagt betydligt mer tid på att studera sina kommunpolitiker än de gör. De skulle krävt svar i betydligt fler frågor än de som politikerna väljer att redogöra för.

Kommunpolitiker är negativt inställda till deltagardemokrati

Det visar sig att det bara är i EN kommun som det finns en till övervägande del positiv inställning till deltagardemokrati. I övrigt finns det ett motstånd mot ett ökat inslag av medborgarmakt. Motståndet blir större ju mer makt en politiker har. Det blir också större med erfarenhet men här finns ju en viss koppling till ökad makt. Frågan vad dock ganska klumpigt ställd eftersom det tog exempel som folkomröstningar, protestlistor och aktioner som exempel. Det är ju sånt som oftast sker som missnöjesyttringar mot specifika beslut.

Det är bra viktigt att vi försöker att lämna mer makt till medborgarna. Det är ju de som högerpartierna vill göra. Låter vi medborgarna behålla mer pengar själv och ökar valfriheten är det ju en demokratiskt reform som ger en högre grad av medborgardemokrati. Men att glorifiera missnöjesyttringar är inget jag ställer upp på utan reservation. Politiker tar ansvar för helheten. Den som protesterar gör det inte. Däremot är jag för att man förbättrar dialogen med medborgarna genom exempelvis ett medborgarkontor.

Jag kommer att följa politikerenkäten och väntar med spänning på fler intressanta presentationer. Det är bra att man riktar lite uppmärksamhet på kommunalpolitiken. Det är här som framtidens politiker kommer att börja sin bana. Det är också viktigt att uppmärksamma väljarna på att kommunalvalet spelar roll – kanske rentav störst roll – för den egna vardagen på kort sikt. Det är kommunpolitiker som styr över skola, äldrevård, kommunalinfrastruktur. Riksvalet spelar nog större roll för det egna livet på lång sikt men förringa inte kommunalvalet.

Politisk lathund

Jag klagar ofta på att det saknas ideologisk förankring i kommunalpolitiken. Politiker fattar beslut på tjänstemannanivå och tjänstemännen formulerar vision, planerar och driver frågor. Det är i alla fall min erfarenhet. Nu är den i och för sig inte så stor men jag tror att det ligger mycket i det. Vi håller oss inte till rollerna. Politikerna tappar bort sin ideologi och värdegrund. Problemet blir också att nämnderna arbetar på för låg nivå och med för många ärenden, vilket inte lämnar tillräckligt utrymme för diskussioner om framtid och politiska mål.

Det här är jätteenkelt att komma tillrätta med.

När man som kommunalpolitiker får en fråga på sitt bord ska man ställa sig följande frågor:

1. Är detta ett beslut som ska fattas av politiker eller ryms det inom tjänstemännens kompetensområde?

Politiker måste våga lita på att tjänstemännen i större utsträckning. Genom att tjänstemannen låter en nämnd fatta beslutet håller han eller hon ryggen fri, även i frågor som kunskaps och utbildningsmässigt ligger utanför en fritidspolitikers kompetens. Här borde nämnden ibland låta tjänstemannen fatta beslutet trots att det är obekvämare för tjänstemannen.

2. Kan jag ta ställning till detta beslutet utifrån mitt partis ideologi eller handlingsprogram?

Går inte detta är det knappast en politisk fråga. Den borde lösas av förvaltningen. Jag har inte blivit vald för att tycka i största allmänhet. (såvida man inte har blivit inkryssad på en tydlig personvalskampanj och då visat var man står, och hur väljarna kan förvänta sig att man ska tycka) Att man fått ett förtroende av sina partikamrater ger enligt mig inte något mandat för ett allmänt tyckande.