För hungrig för rättvisa

Det visar sig att ju längre det gått sedan domaren ätit desto färre beviljades villkorlig frigivning. Skillnaden är så stor så det inte är rättssäkert.

The team found that, at the start of the day, the judges granted around two-thirds of the applications before them. As the hours passed, that number fell sharply (see chart), eventually reaching zero.

Förklaringen är att det både är jobbigare och innebär mer jobb att bevilja en ansökan än att ge avslag.

That is consistent with a second theory, familiar from other studies, that decision making is mentally taxing and that, if forced to keep deciding things, people get tired and start looking for easy answers. In this case, the easy answer is to maintain the status quo by denying the prisoner’s request.

Rättvisa är kanske blind men vad hjälper det om den blir sur och hungrig.

The science of justice: I think it’s time we broke for lunch… | The Economist.

Taskig mulititasking

Forskning gjord på domare i Italien visar att man inte blir effektivare genom att göra flera saker samtidigt. Jag tror att förmågan att hålla många bollar i luften och göra flera saker samtidigt snarare ska beskrivas som förmågan att fokusera och prioritera så att man får ett effektivt flöde. Det handlar snarare om att bygga en struktur så att hjärnan får möjlighet att göra EN sak än försöka göra flera saker samtidigt.

I alla fall om man är man…

The Myth of Multitasking – NYTimes.com.

Snälla tankar

Religiösa som regelbundet går i kyrkan skiljer sig mer sällan än snittet. De upplever sig också vara lyckligare i sina äktenskap.

Ganska intressant. Hur kommer det sig. Är de helt enkelt mer konservativa, har lägra krav på sina relationer eller är det något annat som ligger bakom.

Frank Fincham at Florida State University and his colleagues knew from looking at past studies that couples who attend religious services are more likely to be satisfied with their marriages and less likely to be unfaithful than those who do not, but they did not understand why. Speculating that the act of praying might itself cause romantic relationships to become more resilient, the team set up an experiment to explore prayer and fidelity.

Det  visar sig att det finns en positiv korrelation mellan att regelbundet be för sin partner och lyckliga relationer. Nu tror i och för sig inte jag att det är Gud som fixar biffen. Men det är tankeväckande hur en ritual där man tänker snälla tankar om sin partner stärker relationer.

Nu kanske min grej inte är att be men jag ska försöka hitta en liknande ritual.

Psychology: Faith and faithfulness | The Economist.

Skryt inte med vad du SKA göra

Jag hittade en intressant notis i Freakonomics. Tydligen är det fler som når sina mål om de håller dem för sig själv. Att dela med sig och berätta för andra vad man tänker att göra lurar hjärnan – som då halvt om halvt tror att det redan är gjort.

Det allra sämsta du kan göra är att berätta om vad du tänker göra för en kamrat som berömmer dig för att du är duktig som sätter så bra mål.

Du har fått det du ville ha beröm, motivationen försvinner.

Got a Plan? Best to Keep it Quiet… – NYTimes.com.

Piskan viner över moroten

Nu ännu en forskningsrapport att piskan vinner över moroten. Något jag berört tidigare. Det sätter ju fokus på det jobbskatteavdrag som vi har i Sverige. Rent retoriskt låter det ju trevligare att säga att det ska löna sig att jobba. Men man borde sagt att det ska kosta att inte göra det om man vill maximera effekten.

Forskarna utnyttjar att personer med socialbidrag i Rotterdam mött olika typer av incitament för att ta ett jobb. En del har erbjudits bonusar om de funnit ett jobb medan andra har hotats av sänkta bidrag om de inte gjort så. Resultaten är slående: hotet om sänkta bidrag är ett betydligt effektivare sätt att få ut folk i arbete än löftet om en återanställningsbonus. Faktum är att bonusen knappt har några positiva effekter alls.

Men jobbskatteavdraget har varit positivt. Det har visat att Alliansen har gett alla som arbetar mer pengar i plånboken. Något som gör  dem populära direkt. Att använda piskan hade varit att ge de rödgröna öppet mål. Sen kanske det inte skapat lika många jobb som en hårdare piska.

Intressant rent psykologiskt. Människors oförmåga att motivera sig själv med hjälp av morötter tål att reflekteras över.

Piska bättre än morot « Ekonomistas.

Rika ger mindre av mer, fattiga mer av mindre

Generositet är ett drag som jag gillar. Människor som ger till andra,  eller bidrar till det kollektiva utan att försöka bevaka sitt eget  intresse eller egen plånbok i varje läge. Nu finns det undersökningar  som tyder på något intressant. De som har mindre är generösare och mer  varmhjärtade. Man kan ju tycka att den som har mycket resurser  enklare kunde avstå från en procentuellt sett mindre del av sin kaka  till förmån för någon annan.

Life at the bottom is nasty, brutish and short. For this reason,  heartless folk might assume that people in the lower social classes will  be more self-interested and less inclined to consider the welfare of  others than upper-class individuals, who can afford a certain noblesse oblige.  A recent study, however, challenges this idea. Experiments by Paul Piff  and his colleagues at the University of California, Berkeley, reported  this week in the Journal of Personality and Social Psychology, suggest precisely the opposite. It is the poor, not the rich, who are inclined to charity.

Det är intressant. Krävs det mer egoism för att bli rik, att man helt  enkelt bevakar sitt eget ekonomiska intresse hårdare? Eller är det så  att de som har lite pengar har det eftersom de behandlar de pengar de  får mer lättvindigt? Det hade varit intressant att få se hur det gick om rika gav mer i andra  situationer. Jag tror nämligen inte att det finns en direkt koppling  mellan generositet och förmögenhet.

Oavsett, så tycker jag bättre om generösa människor,  eftersom de enligt  min erfarenhet ger mer till sin omgivning, inte bara ekonomiskt utan i största allmänhet.

Wealth, poverty and compassion: The rich are different from you and me | The Economis

Fel är rätt

Igår bloggade jag lite om hur Facebook har påverkat oss. I samband med det kom Jantelagen på tal. Nu har jag hittat ett klockrent exempel på hur Jantelagen har haft, och fortfarande har en hämmande effekt på Sverige och svenskarna. I Sverige är det skamligt att ha fel. Därför tar vi mindre risker, säger inte vad vi tycker och håller oss på vår kant.

Som jag var inne på igår. Jag tror inte att Jantelagen i första hand påverkar hur vi ser på oss själva. Utan hur vi bedömer andra. Därigenom kan det få en effekt på vad vi gör eftersom vi inte vill att andra ska döma oss för brott mot Jantelagen. En jämförelse med USA är relevant.

I don’t mean this as a criticism, and still less as jingoism. Nor do I mean that Americans are more wrong than anyone else (doubtful) or more right, either (ditto). I mean that respect for error was a driving force in the founding of our nation. We are a young country built on a mature idea: that all of us must be at liberty to make mistakes. We are free to say things our fellow citizens think are untrue, worship gods our neighbors regard as idols, hold fast to convictions that contradict those of our leaders.

Rätten att göra fel har aldrig varit upp för diskussion i Sverige. Kathryn Schulz skriver en bra artikel på ämnet i NY Times där hon visar att rätten att göra fel har varit med redan när den Amerikanska konstitutionen skrevs.

This, then, is our national heritage.  The United States was founded on a then-radical and still radically insightful acceptance of error, and we would do well to embrace those roots.  Consider the words spoken by Benjamin Franklin just before he appended his name to the most famous piece of parchment in American history.  “I confess there are several parts of this Constitution which I do not at present approve,” Franklin said, “but I am not sure that I shall never approve them.  For having lived long, I have experienced many instances of being obliged by better information, or fuller consideration, to change opinions even on important subjects, which I once thought right, but found to be otherwise.”

Om man inte vågar utsätta sig för risken att ha fel så kommer man inte heller få möjlighet att bevisa att någon annan har det. Det är när sanningar prövas som vi rör oss framåt. I Sverige pratar vi inte om religion, politik eller något annat där det kan finnas utrymme för att den ena parten har rätt och den andra fel. Det är ganska allvarligt eftersom det gör att vi inte vänjer oss vid att argumentera och diskutera för vår ståndpunkt. Vi blir sämre på att tänka kritiskt. Men det största felet är att vi kan gå omkring och tro att vi alltid har rätt.

The United Mistakes of America – Freakonomics Blog – NYTimes.com

Utseendefixerade politiker

De senaste valrörelserna har ledande politiker använt stylister. Reinfeldt hårdbantade inför förra valet. Politiker har ett antal år vetat att utseende spelar roll, retoriker ännu längre.

Att det uppmärksammas igen tyder på en viss nyhetstorka. Arbetsgivare går på utseende, vi väljer partner efter utseende, vi väljer bil, sängkläder… … ja i princip i alla val vi gör spelar utseende eller design, mer eller mindre stor roll.

Då är det självklart att det spelar roll även när vi ska rösta. Sedan är frågan om det är rättvist, eller om det är rätt. Men det är mänskligt. Det enda sättet att komma tillrätta med det är att införa en ”burkalag” som omfattar alla som ställer upp i allmänna val.

Dessutom skulle det kompletteras med en röstförvrängare så att man inte kunde höra om det var en man eller kvinna som framförde en åsikt.

Hade vi fått rättvisare val då? Det hade i alla fall varit färre som attraherades av riksdagen.

Politikerbloggen » VALET 2010 Snygga politiker har fördel på valdagen.

Min lathet driver mig framåt

Jag har många år hävdat att lathet är en av grunderna för framsteg och utveckling. Lathet i kombination med kreativitet gör att man försöker använda sin kreativitet för att komma undan.

Det leder till att man hittar nya enklare och effektivare sätt att göra saker. Lata men kreativa människor är alltså de som är bäst på att höja produktiviteten.

Lathet verkar dessutom haft en funktion ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte varit lata hade vi bara sprungit på som exempelvis möss i ett hjul. Ingen rörelse framåt där inte.

Men en paradox är att vi är lyckligare när vi gör något. Vi är lata av naturen men mår bättre av att göra något.

humans are happier when they’re busy, but we’re inclined towards idleness

Själv är jag ganska lat. Jag gillar verkligen inte att göra saker mer omständligt än det behöver vara. Att slösa med tid och energi gör mig irriterad.Därför är jag konstant på jakt efter enklare och smartare lösningar.

Det som många tror är någon form av streberaktig iver är egentligen bara ett utslag av en extrem lathet.

Are We Naturally Lazy? – Freakonomics Blog – NYTimes.com.

Valfriheten begränsar

I en ny bok har Renata Salecl skrivit om valfrihetens baksida och begränsningar.

The more money you have, it seems, the more choice you have. And the more choice you have the happier you are. Or at least that is the theory, and if that proves not to be the case, it is your fault for making the wrong choices. Renata Salecl unpicks these axioms of modern life in a short and thought-provoking book. She shows that in large chunks of life, the simplistic search for the perfect choice is not only impractical, but leads to misery.

Vi kan nog alla känna att alla dessa val är mer än vi kan hantera. Vi skulle till exempel välja förskola. Ett område som jag kan erkänna att jag inte behärskar. Jag saknar erfarenhet av, kunskap om och intresse för olika former av förskolor. För mig fanns det två principer. Det skulle ligga bra rent geografiskt och där skulle vara kö. Finns det en kö så har säkert tillräckligt många gjort bedömningen att det är en bra förskola.

I recensionen kommenterar man det faktum att boken lutar mot vänster, men att det finns en poäng i den.

Yet her big point, that choice is not a goal in itself, is well-taken. Dominant ideas, including the welfare state, the classless society and the dictatorship of the proletariat, become so pervasive in their heyday that people often fail to ask what they really mean. Challenging the choices presented by life, and pondering why we make them, is more important than focusing just on what we are offered.

Att välja mellan sånt vi egentligen inte behöver och vill ha gör oss bara olyckligare. Att lägga mycket tid på att göra val som inte är viktiga slösar bort tid. Ett överdrivet fokus på möjligheterna gör att vi glömmer bort målet – största möjliga lycka.