Kommunstorlek och demokrati, del 3

I den tredje delen av rapporten försöker David Karlsson att reda ut om det finns några demokratiska stordriftsfördelar. Det är ett intressant kapitel. Det ger en bra bild av hur demokratin – med betoning på representativitet- fungerar. Det finns mycket intressant att hämta. Han gräver ner sig i en rad intressanta områden; representation, representativitet, demokratisk praktik, det politiska samtalet,konflikt grad och partiernas roll och reellt inflytande. Det finns mycket matnyttigt att hämta men några saker som jag tycker att är intressanta att nämna är dessa.

Ökar i större kommuner

  • Eftersom det blir fler som slåss om de politiska posterna så får får man en elitisering av politiken. Politikerna lägger dessutom ner mer tid på sina uppdrag.
  • I större kommuner följer fullmäktigeledamöterna i större utsträckning partilinjen
  • Konflikterna inom och mellan partierna blir fler, större och tydligare
  • De ledande politikerna och journalisterna får ett större inflytande
  • Diskussioner och politiska samtal handlar mer om principer än sakfrågor
  • Kontakterna mellan olika aktörer ökar och det finns fler arenor för samtal och debatt

Förändras inte beroende på kommunstorlek

  • Olika aktörers inflytande.
  • Konflikter Politiker- Tjänstemän
  • Politikers nöjdhet med demokratins kvalitet

Minskar med växande kommunstorlek

  • Andelen politiker som förutom sitt parti även anser sig representera någon organisation, samhällsklass, eller annan åsikt
  • Oppositionens inflytande
  • Konflikt mellan kommundelar
  • Antal uppdrag per förtroendeval
  • Tjänstemännen får mer inflytande på politikernas bekostnad

Avslutningsvis försöker författaren att sammanfatta detta i slutsatser utifrån olika demokratiska perspektiv. Ur ett deltagardemokrati perspektiv är det så klart så att invånarna i en större kommun oftare har kontakt med en politiker. Däremot har politiker kontakt med lika många både i stora och små kommuner. I stora kommuner agerar invånarna dessutom oftare kollektivt i aktionsgrupper och andra grupper.

En sak som är viktig för mig är hur det politiska samtalet förs och här finns stora skillnader.

Utan tvekan är det så att politikerna bedömer att principdiskussionerna i det politiska samtalet tenderar att öka på sakfrågornas bekostnad ju större en kommun blir. Och i de allra minsta kommunerna ger politikerna uttryck för att det är där som samtalet som mest präglas av en ovilja att introducera nya perspektiv, och att lokala och akuta problem tas upp snarare än långsiktiga nationella.

Dessutom dras slutsaten att förutsättningarna för en aktiv samtalsdemokrati är bättre i större kommuner, tvärt emot vad man kunde förvänta sig. I det sista perspektivet som kallas valdemokrati konstateras det som framgick av uppräkningen ovan. Konflikterna mellan majoritet och opposition ökar, Ledamöterna förankrar mer i partiorganisationerna, mandaten knyts mer till partier än personen, debatten blir livligare och bättre i stora kommuner, eftersom underlaget är större är det enklare att hitta kompetenta politiker, Politiker i större kommuner är aktivare och mer informerade, I små kommuner upplever man att makten har förflyttats till tjänstemän och högre politiska nivåer, politiken elitiseras i stora kommuner.

Slutligen dras  slutsatsen att större kommuner bättre stödjer den liberala valdemokratins principer. Tror man att demokratin blir bättre av livlig ideologisk debatt, tydligt majoritetsstyre, partikonkurrens och ansvarsutkrävande så är större kommuner bättre än små.

Bristen på ungdomar och invandrare i politiken är inte problemet

Under ganska lång tid har jag gått och spånat kring att det sägs saknas invandrare, ungdomar, äldre m.m. inom politiken. En aspekt är att det inte rakt av kan översättas till bristande representativitet, vilket jag bloggat om tidigare.

En annan sak är att man döljer det verkliga problemet. Det saknas rent generellt en tillströmning av nya människor till politiken. Det finns inte tillräckligt många som kommer in i politiken. Genom att peka ut ”brist” grupper döljer vi det faktum att endast en bråkdel av befolkning är med i ett parti. Därmed är det inte ett representativt urval som är med och deltar i utnämningen av politiska kandidater.

Bristen på invandrare och ungdomar är ETT problem. Det stora problemet är att alldeles för få deltar i den demokratiska processen mellan valen.

Är det representativt

Politikerenkäten har studerat representativitet utifrån ett inkomst perspektiv.

Det genomsnittliga svenska hushållet år 2007 hade enligt SCB en inkomst på 325 000 kr. I kommunfullmäktige var motsvarande siffra 526 000 kr och i landstingsfullmäktige 604 097 kr. Det betyder att den genomsnittlige fullmäktigeledamoten i kommunerna har 62 procent högre hushållsinkomst än den genomsnittliga medborgaren, medan den genomsnittliga landstingsledamoten har 86 procent högre inkomst.

Familjesituation och ålder förklarar en mindre del av den bristande inkomstrepresentativiteten mellan väljare och valda. Men som Tabell 13 tydligt visar är den genomsnittliga hushållsinkomsten klart högre bland politiker än bland medborgarna i samtliga ålders- och familjetypsgrupper.

Är det det en intressant att ödsla tid på att spekulera i frågan? Denna jakt på bristande representativitet som media älskar att göra rubriker på uppmärksammas av Dick Erixson som undrar varför ”politik ska förenklas in i absurdum”

Kandidaterna på partiernas valsedlar ”granskas” nu utifrån ålder, kön, inkomst, mm, mm. Sedan väljer medierna ut någon aspekt där ett parti har kandidater som ”inte är representativa” för svenska folket. Vilken chock! Kris och katastrof!

Den här jakten på representativitet i yttre faktorer är fullständigt galen. Ingen väljs till riksdagen för att representera dem som är 44 år och 2 månader. Eller för dem som tjänar 278.234 kr förra taxeringsåret.

Politik handlar om värderingar. Hallå! Har massmedierna hört talas om detta ord?

Det är just det politikerna ska vara. Representativa utifrån sina väljares åsikter och värderingar. Det enda man då kan önska sig är att politiker blev bättre på att kommunicera värderingar och att väljarna började bry sig om vilka värderingar som politiker har.

Om man drar det till sin spets som Vestmanlands Läns Tidning gör kan man konstatera att alla politiker egentligen är inte är representativa för befolkning som helhet i en aspekt.

En politiker behöver inte bara vara representativ för någon grupp, utan förväntas lägga ned mycket tid på sina uppdrag. Politiker, i varje fall de med viktigare uppdrag, förväntas läsa in handlingar, delta på offentliga möten och partimöten, hålla föredrag, vara aktiv i medier (traditionella och sociala) och gå på sammanträden.

Det är inte så de flesta människor vill leva sina liv. Ledande politiker är i den meningen ”orepresentativa” allihop. Tiden räcker dock i genomsnitt till mer under vissa faser i livet. Det är därför kanske beklagligt, men alls inte konstigt att medelålders människor med en fast bas i tillvaron oftare tycker sig ha tid och kraft att ägna sig åt politiskt arbete.

Själv är jag en ganska representativ folkpartist. Högskoleutbildning, tjänstemannayrke, gift, villa och självständig i mitt liberala tänkande. Det är det som förenar oss liberaler att vi  själv ska lista ut allting på egen hand. Vi köper inte något förslag eller argument utan en rejält kritisk granskning. Därför är det extra härligt att se hur alla folkpartister sluter upp bakom vårt partiprogram denna valrörelsen.