Ur led är socialismen

Socialism kan inte lösa morgondagens utmaningar. Det är därför det använder gårdagens retorik. Klasskamp, arbetarklass, kapitalistiska utsugare och proletäriatets förtryck hör inte hemma i modernt språkbruk. Senast läste jag i Sydsvenskan att poeten och socialisten Johan Jönsson anser att det är ett klassprivilegie att trivas på jobbet. Martin Svensson gör en intressant analys på detta tema han kommer fram till att klass som underlag för någon form av dialog är helt meningslös i dagens Sverige och att vänsterns debattörer är en poserande elit.

Det jag mött av klassdiskussion idag tycks mest uppehålla sig vid tillbakablickar av mer eller mindre nostalgisk art som mest väcker frågan hur länge kan man egentligen leva på ett proletärt förflutet?

På egna fattiga uppväxtår, en farfar som var timmerman eller släktingar med sociala problem. Visst påverkas vi alla av vår uppväxt, men på vilket sätt är klassen något att orientera efter och vad säger den?

Men att leva på gamla meriter fungerar inte när högerspöket har fått ett ansikte. Dessutom ett ansikte som varken var särskilt skrämmande eller elakt.

Rörig budgetdebatt

Jag tänkte egentligen inte skriva något alls om de olika budgetalternativen och det tänker jag inte göra heller. Däremot är det intressant att man utifrån två så pass lika förslag kan skapa så stora rubriker.  I korthet har Socialisterna köpt det mesta som Alliansen har gjort. De förstår att det är bra för Sverige och att skatterna var för höga. Däremot så väljer de att gå på symbolfrågorna. De med riktigt hög lön, förmögenhet och dyra hus ska krämas lite extra. Det gillar vänsterväljare.

Det som stör mig är avsaknaden av tydliga och bra analyser på skillnaden. Hela journalistkåren framstår som lat. De bara återger de pressmeddelanden och budskap som de båda sidorna levererar. Istället kunde man ju förväntat sig att de låg lågt till de hade gjort en egen analys. Nu är frågan död efter några dagar då de intressanta analyserna kommer, eftersom man matat löpsedlarna till folk har tappat varje uns av intresse.

Synd – i de båda förslagen kan man säkert hitta små detaljer  som ger en bild av vad respektive sida vill åstadkomma på långsikt, och vilka värderingar de bygger sin politik på.

Redan efter 24 timmar är frågan passé för mig. Jag känner mig bortkollrad av all desinformation och alla överdrifter.

Opinonen och verkligheten

Nu har Alliansen tappat i en opinionsundersökning. Då drar alla på de stora växlarna och säger att det behövs en rekord-valspurt. Visst blir man lite orolig, men inte speciellt. Det finns mycket som talar till Alliansens fördel. Inte minst det att de har en bättre politik än röran. Som i bästa fall har en politik, men oftast minst två.

Dessutom har det visat sig att opinionsundersökningarna är opålitliga, inte minst i senaste EU-valet och EU-valet före det.

Några saker som stärker mig i övertygelsen om att Alliansen kan ta hem det här:

– Alliansen har gjort det man sa

– Alliansen har fört Sverige genom en av de värsta finanskriser/konjunkturnedgångar vi sett

– Alliansen driver arbetslinje

– Vanligt folk vill inte ha Vänsterpartiet i regeringen

– Miljöpartiet har inordnat sig i vänster-högerskalan och valt vänster

– Mona Sahlin är inte trovärdig som statsminister kandidat

Det som oroar mig lite är att Alliansen inte är tillräckligt duktiga på att berätta att det finns mer att göra. Förra valrörelsen var de alternativet. Nu måste de leverera en tydlig framtidsvision och berätta vad som kommer hända nästa mandat period. De måste vara tydliga med att de inte är färdiga, även om de har gjort de de sa att de skulle.

Rödgröna drar ifrån i opinionen | Inrikes | SvD.

Sossarna tar inte fajten

När Mats Persson ett av folkpartiets regionråd i Skåne för någon vecka sedan utmanade socialdemokraterna på ett jobbdebatt fick han till svar att de bara debatterar med moderaterna.

Socialdemokraternas huvudmotståndare i årets val, precis som många val tidigare, är moderaterna och det är mot dem vi vill och kommer fokusera på i debatter och andra arrangemang som dyker upp – så mitt korta svar till dig är att jag avstår.

Det är samma taktik som man brukar använda, och tidigare har det ju ofta funkat ganska bra att skrämmas med högerspöket. Förra valet misslyckades de och det gör de förhoppningsvis igen.

Att socialdemokraterna väljer att agera så här kan vara en av orsakerna till att så många hoppar mellan socialdemokraterna och moderaterna. Det naturliga hade varit en större rörlighet mellan exempelvis folkpartiet och socialdemokraterna.

Jag funderar på om inte Alliansen borde göra samma sak. Vi tar inte debatten med Socialdemokraterna. Vi tar den med vänsterpartiet och miljöpartiet. Det har ju visat sig att de utövar ett bestämmande inflytande över de rödgrönas politik.

 

Stabillström

Jag tittade på veckans Debatt där Tobias Billström pratade integration och det så viktiga mottagandet när någon kommer till Sverige. Hur man introduceras när man kommer till Sverige är oerhört viktigt. Försörjningskravet på anhörig invandring, och att man försöker få invandrare att flytta dit jobben finns, inte till trångbodda förorter.

Tobias Billström har haft en av de tuffaste ministerposterna och har varit oerhört övertygande och kompetent. Det blev också pinsamt uppenbart hur mycket röra det är i det rödgröna lägret.

Titta gärna på debatten. Den är oerhört intressant.


Starkt bokslut

Fokus gör en gedigen genomgång av vad Alliansen lovade att göra och vad man har gjort. Det är oerhört starkt jobbat av ett gäng där de allra flesta saknade erfarenhet av regera Sverige. Nu tycker jag att det bör gå vidare. Vårbudget är en sak – men man borde också vissa vad vi kan förvänta oss under de kommande fyra åren.

Med ett så här starkt bokslut så har man skapat en god plattform för fortsatt reformarbete. Men förra gången var det lättare att utforma, paketera och sälja sitt budskap.

Nu försvåras det av att det inte finns ett tydligt alternativ som väljarna kan jämföra med de planer som Alliansen kommer att presentera.  Att rösta på de rödgröna i socialistlägret är att lägga en röst mot Alliansen inte för ett tydligt alternativ. Jag tror att det är så oppositionen har lagt sin strategi. Att få rösterna från de som röstar mot alliansen.

Då blir den avgörande saken för Alliansen inte att få fler sympatisörer utan färre som ogillar Alliansen. Spännande saker.

Fokus » Fyra år med borgerlig regering.

Sjuk arbetsmiljöpolitik

Att det finns en arbetsmiljölagstiftning är bra man ska inte utsättas för onödiga risker eller komma till skada på grund av bristande förebyggande arbete på sin arbetsplats. Jag kan acceptera en skyddslagstiftning.

Men det har spårat ur för länge sen. Jag arbetar på ett kontor och vi ska ha ett skyddsombud trots att det inte finns några uppenbara risker att vi drabbas av fysiska skador.

Hela arbetsmiljölagstiftningen utgår från att alla som har en anställd är passiva svaga individer som måste gå via ett skyddsombud om de ska be chefen om en ny stol eller bättre belysning – sån tur är ser verkligheten inte ut så. Den utgår också från att alla arbetsgivare vill spara in på säkerheten och utsätta sin personal för fara – sån tur är ser verkligheten inte ut så.

Nu har de Rödgröna har tagit detta ytterligare ett steg. Nu handlar det inte om fara. De vill dessutom ta tag i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.

En god arbetsmiljö handlar inte endast om fysisk miljö utan också om delaktighet i beslut på arbetsplatsen, inflytande över arbetstidens förläggning, ett gott partssamarbete, en väl fungerande arbetsorganisation, utvecklingsmöjligheter och tillgång till utbildning. En god arbetsmiljö gör det möjligt för fler att arbeta längre vilket bidrar till en starkare gemensam välfärd. Friska arbetsplatser är positivt och avgörande både för företagens utveckling, samhällsekonomin och för arbetstagarnas ställning i arbetslivet.

Arbetslivet förändras på gott och ont. Gott, därför att förändringar kan leda till ökade kunskaper och nya värdefulla erfarenheter. Ont, därför att de ibland skapar nya riskfyllda situationer. De nya jobben är i högre grad inriktade på tjänster och service, vilket delvis ger en ny typ av arbetsmiljöproblem. Vi ser också en utveckling av fler rörliga arbeten där
arbetet utförs på många olika ställen och mer ensamarbete.

Jag blir mörkrädd när jag förstår att de sätter människor som uppenbarligen aldrig haft ett riktigt jobb att sätta samman förslag som påverkar våra arbetsplatser. Dessutom vill de så klart att det hela ska övervakas av ett statligt verk. Det räcker inte att arbetsmarknadens parter löser det på ett rationellt sätt.

Här tar man vad som är en sund tanke – Skydda arbetstagare mot skadliga miljöer – och gör det till en osund lagstiftning om friska arbetsplatser.

Rödgrönas gemensamma förslag för en bättre arbetsmiljö och ett friskare arbetsliv « Rödgrönt samarbete.

Frälsaren uteblir

Maria Wetterstrand må vara populär – men hon är inte förtroende ingivande enligt svenska folket. Det är intressant. Varför är hon populär? Jag tror det beror på att alla gillar en outsider. Någon som avviker från de andra.

Det är i alla fall så att svenskarna har ännu sämre förtroende för henne än för Mona Sahlin. Svd matchar dem mot Fredrik Reinfeldt och skriver att båda två får storstryk. 61-19, respektive 70-15. Det hade varit intressant att göra en liknande jämförelse på flera personer Anders Borg mot Thomas Östros o.s.v.

Frälsaren uteblir i den rödgröna lägret. Nu är deras enda möjlighet att hitta en gemensam och trovärdig politik.

Lycka till.

Wetterstrand i Fokus

Fokus har gjort ett fördjupat reportage om Maria Wetterstrand. En ganska privat politiker som på något sätt lyckas skapa förtroende hos väljarna genom sin ganska sakliga och lite tråkiga debattstil. De beskriver en analytisk person som håller hårt på den personliga integriteten. Här kommer några saker som jag tyckte var extra intressanta.

På hösten 2002 när hon varit helt ny i toppolitiken och hade kastat in det pyttelilla miljöpartiet i en potentiell regeringskris. Hon kommenterar förhandlingarna med Socialdemokraterna så här.

– Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Det kan jag förstå. De var vana vid att ha med Vänsterpartiet att göra. Det har ju varit ganska riskfritt att klämma åt ett parti som låg till vänster. Jag förstår bara inte hur de kunde bete sig så mot ett parti som då stod lite utanför höger-vänsterskalan.

I reportaget lyfter de och fram en spännande sak

De borgerliga partierna vill utmåla henne som vänster, vilket stämmer lika dåligt som att hon skulle vara en varm liberal. Hon är kritisk till ekonomisk tillväxt, men inte för att hon är emot kapitalism. Hon tycker bara att dagens kapitalism inte är tillräckligt effektiv, logiskt sett. Det måste finnas smartare sätt, menar hon, att använda naturresurserna, och vi har ett ansvar inför kommande generationer att leva mer sparsamt med dem. Hon upprepar det gång på gång. Det är det ansvar hon vill kännas vid, aldrig ansvaret att skapa ekonomisk tillväxt och sedan fördela den.

Det är lite märkligt, att en av ledarna för det parti som spås få stora framgångar i valet har en så annorlunda inställning i de frågor som ser ut att bli de viktigaste i samma valrörelse, de om vem som bäst tar hand om Sveriges ekonomi och vem som skickligast kan minska arbetslösheten. Eller har miljöpartiet inte det?

När man ser hur vi konsumerar alla dessa saker vi inte behöver kan jag någonstans känna att hon har rätt. Men det är inte marknaden som styr människorna. Marknaden tillhandahåller de varor och tjänster som efterfrågan. Ska man lösa det så är det alltså efterfrågan som måste förändras. Maria Wetterstrand vill ha en mer effektivare och bättre marknadsekonomi. Då har hon kommit fel. Men ska hon med tvång påverka efterfrågan så finns det ju stor erfarenhet av det hos socialdemokraterna. De räds inte att berätta för andra vad de behöver.

Fokus » Den verkliga Wetterstrand.

Vänstertalibanen

Det finns så många orsaker att jag tycker att Lars Ohly borde förpassas ut i den kyla där han så gärna hade skickas dissidenter. Jag läste ett strålande inlägg på Fokus där de pekar på hur omöjligt det är att inta Ohlys hållning i Afghanistan frågan. I och för sig är han i gott sällskap när det gäller antiamerikanism. Det blev helt uppenbart i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti. Då anklagade Frankrike USA för att göra för mycket och Hugo Chaves sa att det var en fullskalig invasion.

”Ohlys reflexmässiga antiamerikanism fungerar inte i en värld där Obama har efterträtt Bush. Berlin­muren har liksom fallit en gång till. Men polletten trillar inte ner. Vänsterpartiet liknar alltmer en avslagen födelsedagsfest hemma hos Hugo Chávez.”

Jag kan bara hålla med. Samtidigt vill jag gärna ha kvar Ohly i röran fram tills valet. Han och Mona i kombination framstår som ett så skrämmande regeringsalternativ så att de flesta borde dra öronen åt sig när det är skarpt läge i röst båset.

Fokus » Dags att dumpa Lars Ohly.