Schweizerost

Idag har Sverige skrivit ett dubbelbeskattningsavtal med Schweiz. Jag uppmärksammades på det genom Carl B Hamiltons blogg. Det är ännu ett av de senaste åren avtal med mer eller mindre obetydliga länder, där det huvudsakliga motivet från svensk sida är att upptäcka skatteflykt.

Jag drog mig till minnes att riksrevisionen så sent som 2010 kom med en rapport där de kritiserade regeringen för hur de arbetade med dubbelbeskattningsavtal. Jag googlade fram rapporten.

Skatteavtal med andra länder undertecknas för att lindra effekterna av internationell dubbelbeskattning, för att skapa goda konkurrensförhållanden för exportindustrin, för att uppmuntra investeringar mellan stater och för att förhindra skatteflykt. Regeringens mål med skatteavtalspolitiken är att Sverige ska ha ett modernt och uppdaterat nät av skatteavtal. Riksrevisionen har granskat hur regeringen arbetar med skatteavtal och vilka prioriteringar man har gjort i det arbetet.

Av granskningen framkommer att avtalstakten har sjunkit sedan slutet av 1990-talet och att konkurrensaspekterna har prioriterats ned till förmån för arbete med informationsutbytesavtal. Dessutom har regeringen inte tagit fram de underlag som behövs för att man ska kunna analysera effekterna av den kritiserade utjämningsordningen mellan Sverige och Danmark. Riksrevisionen rekommenderar regeringen bland annat att öka fokus på konkurrensaspekterna i skatteavtalsarbetet för att svenska företags konkurrenssituation inte ska försämras.

Personligen har jag erfarenheter från ett dubbelbeskattningsärende som är typexemplet för hur det inte ska få fungera. Nu ska jag inte gå in på detaljerna, med det rör sig om ett svenskt bolag verksamt i Polen. De är utsatta för ett brott mot dubbelbeskattningsavtalet. Något som Skatteverket instämmer i och har därför accepterat att driva processen mot Polen.

Men det var för ungefär fyra år sedan som de inledde processen. Först tog det två år där vi fick märkliga skrivelser från Polen. När vi svarat dröjde de ibland upp till ett halvår för att sedan återkomma med en ny variant på samma irrelevanta frågor. Nu hör de inte ens av sig längre.

Tydligen verkar Polen vara ett extrem fall. Enligt Skatteverket tar denna process normalt ca tre månader. Hur kan det vara att inte finansdepartementet, regeringen eller någon annan följer upp hur befintliga avtal verkställs? Här har vi ett EU-land som är ett av Europas största och som har ett relativt stort utbyte med svenska företag. Som fullständigt struntar i de avtal de har slutit med oss.

Vad händer ingenting.

Jag tycker dessutom att regeringen ska skämmas lite extra över att man prioriterar att jaga in uppgifter från skatteparadis över att lösa skattesituationen för alla Öresundspendlare. Som fortfarande efter alla dessa år sitter i kläm. Även här får man kritik av riksrevisionen.

Nej – Detta är ett utslag av helt vanligt förtrödenhet som vi säger i Skåne. Istället för att hjälpa våra företag till goda villkor och rimliga förutsättningar på en global marknad lägger man krutet på att klämma dit några få rika. Nu säger jag inte att det är rimligt, eller bra med skatteflykt. Men är målet att skapa välstånd så är det väl viktigare att skapa nya förmögenheter.

 

Läs rapporten i sin helhet.

Dubbel bokföring

I vissa av PIIGS länderna behöver man inte höja skatten så mycket. Det handlar snarare om att samla in den. Vi svenskar kan nog inte ens förstå hur dåligt det kan fungera. Skatteverket fungerar oftast som ett urverk i den dagliga kontakten, visst ibland hakar visaren upp sig och man kommer i lite osynk med medborgarna.Men på det hela taget är det en myndigheter som gör det den ska, och på det stora hela har folkets stöd och förtroende.

I Italien är det inte riktigt så. Hade man samlat in alla skatter som undanhålls staten hade man minskat sitt budget underskott med 6 procent. 6 procent!

The  owner of five Ferraris claims an income of €1,000 ($1,200) a month. A restaurant owner purchases a €750,000 home but declares nil income. An owner of a large property portfolio never files tax returns. Cases like these are part of the colourful patchwork of Italian tax evasion, which is estimated to cost the country around €100 billion a year, equivalent to some 6% of GDP. Little wonder that the government is trying harder to collect the money.

Det är helt otroligt att vi i ett land som ingår i Euro-länderna har så dålig internkontroll. Men nu blir det andra bullar av.

A financial-stabilisation decree enacted on May 31st contains several measures aimed at tax cheats. To encourage town councils to join the battle, the government is offering them one-third of revenues recovered and fines levied for their part in successful prosecutions. Another measure imposes checks on firms that shut within a year of being set up, which are considered likely vehicles for fraud. The decree also requires tax authorities to look at firms that declare losses in more than one tax year, stiffens the rules on blacklisted tax havens and requires payments made to the state pensions agency to be cross-checked against tax returns.

Dessutom försöker man komma åt kontanthanteringen. Italienarna gör tre gånger fler kontanttransaktioner mot resten av Euro-området. Frågan är om man någonsin kommer att nå ner till en acceptabel nivå på fusket. I ett land där fusket är norm är det svårt att få tillstånd förändringar.

Tax dodging in Italy: Evasive measures | The Economist.

Skattmasen som bloggar

Kollade av mitt RSS flöde och via Fokus hittade jag Jesper Svenssons Blogg. Han jobbar på Skatteverket och bloggar bland annat om vad som händer på Skatteverket. Sånt gillar jag, inte minst eftersom jag jobbar med skatter.

Han är som ni förstår inte rent positiv till Skatteverket. Som ni förstår är inte Skatteverkets ledning rent positiva till Jespers bloggande. På sin blogg utvecklar han sig om varför han gör det.

Först och främst: Anledningen till att jag över huvud taget skriver om företeelser inifrån Skatteverket är att Skatteverket är en statlig myndighet där alla svenskar, i egenskap av såväl ”kunder” som ”delägare”, har en berättigad anledning att ta del av det som försiggår inom myndigheten.

Av samma anledning skulle jag inte skriva den här typen av blogginlägg om jag jobbade på ett privat företag. Ett företags inre liv är en angelägenhet som enbart rör företagets ägare, ledning, medarbetare och – i viss mån – kunder.

En hel del av de inlägg jag skrivit har innehållit kritik mot Skatteverkets ledning. Ibland har jag varit raljant och kanske tagit i mer än nödvändigt. Möjligen har detta inneburit att jag blivit persona non grata på sina håll och att mina eventuella chanser till något slags karriär inom Skatteverket beskurits eller helt raderats.

Det vore inte orimligt om detta ”möjligen” oroade mig. Men det gör det inte. Min drivkraft är nämligen inte en karriär på Skatteverket. Det innebär inte att jag inte kan tänka mig en sådan karriär, för det kan jag. Men den karriären är underordnad mitt behov av att kunna uttrycka mig fritt om det jag tycker att jag ska kunna uttrycka mig fritt om. Man får naturligtvis tycka att detta är naivt, pretentiöst, fånigt eller bara dumt. Men sådan är jag.

Om någon undrar så kan jag med stolthet berätta att han dessutom är folkpartist.