Lån upp över öronen

I förra veckans The Economist fanns det en fördjupad analys av det hål som Västvärlden sitter i. Alla har lånat mer än vad som är hälsosamt; hushåll, företag, nationer. I princip har hela ekonomin drivits av lån. Vi har lånat till konsumtion, krims krams och välfärd.

Den bild som målas upp är en ganska negativ bild. Köpfesten för lånade pengar är slut. Nu måste vi än en gång lära oss att spara och hushålla. Men rent politiskt kommer det att bli en stor utmaning. När man lever över sina tillgångar känner man sig rikare än vad man man är, när det ska betalas tillbaka känner man sig fattig i jämförelse.

Dani Rodrik som är ekonom på Harvard pekar på hur tuffa tider och besparing har en förmåga locka fram det sämsta i väljarkollektivet.

Dani Rodrik, an economist at Harvard, has talked of a “trilemma” in which countries aiming for the three goals of deep economic integration with the rest of the world, national sovereignty and democratic politics can achieve two of them but not all three. Left to themselves, voters will resist the sacrifices needed to remain competitive in a system of deep economic integration, and nation states are constantly erecting barriers to international trade.

Och de flesta har inte ens förstått den globala aspekten där makten flyttas från det gamla väst till Indien, Kina och andra länder som har kapital på fickan. Vi kommer ha svårt att klara den påfrestning som en åldrande befolkning kommer att innebära.

According to Tony Crescenzi of PIMCO, investors are asking themselves, “Would I rather lend money to nations whose debt burden is worsening, or to nations where it is improving?”

This pattern of debt is the opposite of what you might expect. At the level of individual consumers, people tend to borrow when they are young because they are hoping for higher incomes in the future. As they reach middle age they start to pay off their debts and save for retirement. By extension, rich countries with their greying populations should be saving whereas younger, fast-growing developing countries should be borrowing heavily. But in fact it is the other way round.

De senaste 10 åren skulle vi sparat i ladorna. I stället är många länder lika skuldsatta som de var efter andra världskriget. Denna gången är möjligheten att klara av det genom tillväxt betydligt mindre. Inte minst eftersom vi börjar på en betydligt högre nivå.

Varför har vi inte sparat i ladorna? Här visar man på vi fått en moralisk förskjutning där lån har normaliserats och vi försämrad moral. Tidigare var det den som satte sig i skuld som hade ansvar för att det skulle betalas tillbaka. Idag är det kreditgivarens fel att han lånade ut till någon som sen inte kan betala tillbaka. I USA kan 13 procent inte betala sin kreditkortskulder. Vi har vant oss vid att låna, och tänkt betala med framtida inkomster, inkomster som är högre än dagens. Så har vi har levt. I förställningen att det inte ens kommer att kännas. Det har fungerat på samma sak med nationer, man har satt sina barn och barnbarn i skuld till viss del på grund av bristande moral.

I artiklarna gillar jag speciellt en liknelse som man använder för att visa hur Kina och USA har hamnat i ett osunt beroende förhållande. USA av lån från Kina, Kina av köpkraft från USA. Den har inte direkt med resonemanget att göra men jag måste bara ta med det.

He recounts the tale of the two brothers who bought a barrel of sake to sell to revellers at Japan’s cherry-blossom festival. But instead of taking money from the thirsty crowd, each brother charged the other for a cup of sake, then used the proceeds to buy a cup for himself, and so on. The brothers ended the day drunk and empty-handed.

Det fångar ett spännande ekonomiskt dilemma. Frågan är var gränserna går. Om jag köper min middag av hustrun blir ju inte hushållet rikare vi har bara fördelat om resurserna. Om jag köper något av någon annan i samma kommun, har vi ju inte skapat mer resurser till kommunen.  Egentligen köper och säljer vi allting på en planet.

Tillbaka till problemet med den höga skuldsättningen. Det enda trovärdiga alternativet som man pekar på är genom tillväxt. Frågan är hur man skapar tillräcklig  tillväxt med en krympande arbetskraft.  Hur skapar man tillväxt när staterna måste spara. Svaret är – genom liberaliseringar, avregleringar, arbetslinje, forskning och djävla anamma.