Tappa inte Facet

Jag läste en intressant artikel i Sydsvenskans Söndagsbilaga. I den framförs tesen att Facebook och Sociala medier har fått svenskarna att lägga Jantelagen åt sidan. Nu tror jag att det är att dra fel slutsater både avseende Facebook och Jantelagen.

Personligen har jag använt Facebook i cirka ett år. Jag var med andra ord ganska sent med på tåget. Jag så helt enkelt inte nyttan med nöjet. Jag har fått exakt samma bild som den som målas upp i artikeln.

De senaste åren har det vuxit fram en alldeles egen genre inom Facebookuppdateringar som kanske bäst kan sorteras in under rubriken ”Å vilket härligt liv jag har!”

– Köttet du grillar är alltid perfekt. Vännerna du dricker vin med är alltid fantastiskt trevliga. Egentligen var det kanske bara okej, men det skriver du inte för det är lite happyland över Facebook, säger Fredrik Davidsson, som jobbar som utvecklare.

Endast ett fåtal personer skriver om negativa och jobbiga saker. Facebook är helt enkelt inte ett ställde där man vädrar sina problem. Det är för mig fullt naturligt, rent av ett sundhetstecken. På sociala medier är man social, inte privat. Det man skriver i sin statusrad kan man lika gärna gå ut och skrika på gatan. Det kanske är så jag enklast kan förklara varför jag tycker att artikelförfattarna missar en hel del avseende vad Facebook är.

Dessutom använder de Jantelagen lite konstigt. Jantelagen har aldrig hindrat oss från att vilja överträffa våra grannar, vare sig det är jobb, gräsmatta, bil eller lycka. Om man då tänker sig Facebook som en gata. Då är det ju inte så konstigt om vi vill visa upp en bra fasad, en fasad som knäcker grannarna. Därför trivs vi på våra meningsfulla, roliga och utmanande jobb, lagar fantastisk mat på en helt vanligt tisdag, är aktiva och på. Med andra ord så knäcker vi grannen som sitter och slö tittar på taskiga såpor, samtidigt som han och frun äter Dafgårds färdigmat och försöker lura i sig själv att livet är bra nock.

Jantelagen handlar ju om hur vi ser på andras lyckande, inte så mycket om oss själva. Det handlar om att hålla tillbaka andra, inte att stå tillbaka själv.

Men som vanligt kan jag ju ha fel. Men jag har inte så mycket prestige, så jag står ut med att tappa ansiktet då och då.

Facebook har sprängt jantelagen – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Faceland

Facebook har passerat en halvmiljard användare (500 000 000) och är utan tvekan världens största sociala nätverk. Men även offline börjar Facebook att få betydelse. Senast var det David Cameron som ville få lite tips av Mark Zuckerberg.

A couple of months or so after becoming Britain’s prime minister, David Cameron wanted a few tips from somebody who could tell him how it felt to be responsible for, and accountable to, many millions of people: people who expected things from him, even though in most cases he would never shake their hands.

He turned not to a fellow head of government but to…Mark Zuckerberg, the founder and boss of Facebook, the phenomenally successful social network. (It announced on July 21st that it had 500m users, up from 150m at the start of 2009.) In a well-publicised online video chat this month, the two men swapped ideas about ways for networks to help governments. Was this just a political leader seeking a spot of help from the private sector—or was it more like diplomacy, a comparison of notes between the masters of two great nations?

Vad är en nation, men framförallt vad kan en nation vara?  Eller rent av – behövs nationer?  Intressanta frågor. För mig framstår diskussionen lite grann som att säga att alla som har en mobiltelefon kan konstituera en nation, eller alla som har en vanlig telefon för den delen. Facebook är ett sätt att kommunicera, om än nytt och annorlunda.

Social networks and statehood: The future is another country | The Economist.

Grattis Facebook

En halvmiljard användare. Imponerande. Ett bevis för vårt behov av att nå ut till varandra. Jag gillar Facebook och kollar av det några gånger om dagen och använder det ofta för att skicka meddelande.

Det jag saknar någon typ av applikation som gör att man kommer i kontakt med människor från andra länder. Man skulle vilja ha det som för kallades brevvänner fast på Facebook.

Halv miljard på Facebook – DN.se.

Partierna är ointressanta…

…i alla fall i  sociala medier enligt Kent Persson, som har skrivit ett tänkvärt inlägg på politikerbloggen.

Vem vill ha en relation eller en diskussion med ett parti? Förmodligen ingen. Anledningen är lika enkel som självklar. ”Partiet” som sådant kan inte resonera, ”partiet” kan bara ge besked om de ställningstaganden ”partiet” gjort.

Precis. Lika lite som det är lönt att diskutera med en så kallad megafon som bara utan egna reflexioner pumpar vidare ett centralt budskap eller någon som är så tvärsäker i sin övertygelse att han aldrig kommer att vika en tum. För att skapa dialog krävs det att man presenterar sina tankar på ett sätt som om de var var öppna för diskussion. Jag har jag svårt för samtal som förs från skyttegravar – men trots det sitter jag ganska säkert i mitt liberala skyddsrum.

Kent Persson ser en möjlighet att vitalisera och förnya demokratin om man börjar använda sociala medier på ett bättre sätt.

’Partierna har problem med att locka till sig nya engagerade krafter. Till delar handlar om det om gamla strukturer som inte vågar eller orkar möta det nya. Till del handlar det om oförmåga till förnyelse hos partierna. Partiernas toppstyrning är säkert en annan förklaring, det kan kännas svårt att påverka ett parti och dess ställningstaganden.

Men det handlar också om den allmänna tidsbristen som var och en känner. Det är tillräckligt svårt att få ihop livspusslet utan politiskt engagemang på sin fritid för många. De sociala medierna löser inte alla dessa utmaningar för partierna, men det kan vara en del av lösningen.

Jag tycker att Kent sätter fingret möjligheterna med Sociala medier

De sociala medierna för nämligen det goda med sig att du kan vara aktiv när det passar dig bäst, på dagen eller kvällen. Fasta mötes tider kan bytas ut mot löpande samtal och ställningstagande.

Det är bara partiernas fantasi som sätter gränserna.
Via de sociala medierna skulle rådslag och rundabordssamtal kunna arrangeras på löpande band av partierna. Gruppmöten med få ledamöter skulle kunna kompletteras med samtal i de sociala medierna där många får komma till tals.

Men visst är det enklare att förespråka bloggande och sociala medier när man inte har så mycket att säga till om. Eftersom det fortfarande finns en dålig förståelse för skillnaden mellan en individuell åsikt och ett partis åsikt gör man sig sårbar om man blottar dessa skillnader offentligt. Det är säkert därför som trycket att använda sociala medier kommer underifrån.

Politikerbloggen » “Partierna är helt ointressanta i de sociala medierna”.

Mikrobloggare

Det finns ju ett begrepp som heter mikroblogg. Men jag tycker att det är lika intressant att diskutera det som kan kallar mikrobloggare. Alla de som bestämmer sig för att starta en blogg men där det inte blir riktigt bra.

Eftersom det är så enkelt så har de satt upp sin blogg och producerat ett första inlägg inom en halvtimme rent gratis. Oftast ser det första utlägget ut så här.

”Välkommen till min blogg. Här kan ni följa mig…”

Det enda som saknas är något. Jag vet inte vad men på de flesta bloggar avtar aktiviteten efter tre månader. Bloggen somnar sakta in och kvar blir bara ett fragment i cyberspace.

Många bloggar blir det aldrig liv i. Av en ambition blev det ingenting. Då är frågan vad var det för ambitionen?

Min egen blogg har ju fått nytt liv, men det beror troligen på att det är valår. Att bara blogga rent planlöst om mitt liv skulle jag inte ens ge mig på. Så intressant liv har jag inte och varför skulle jag vilja dela det men andra på internet.

Vad säger alla övergivna luftslott på Internet? | Customer experience & CRM.

Inlänkar

Jag funderar ibland på att det hade varit roligt att få många besökare till min blogg. Jag har ju sett hur man ska göra. Länka, Länka och åter länka. Länka till artiklar, Länka till andra bloggare.

När jag skriver på min blogg lägger jag fokuset på vad jag skriver, inte att länka.

Det finns de som länkar som galningar, men i beskrivningen skriver att bloggen är ett sätt att utveckla sina egna tankar.

Det är lätt att gå vilse och börja fokusera på besöksstatisk eller listplaceringar. Det är ju inte det att jag inte firar om jag klättrar på politiometern eller slår ett besöksrekord. Men det får inte bli det som är drivkraften.

Facebook:)

Jag är helt förundrad över denna fantastiska mötesplats och kommunikationsplattform. Detta sätt att interagera och dela med sig. För mig som småbarnsförälder så är det mitt lilla sociala andningshåll.

Nu när man varit i gång ett tag så börjar jag ta ut svängarna lite, jag lägger till fler och fler och upptäcker att det gör att man lär känna människor lite bättre. De som belackar sociala medier som ytligt och narcissistiskt kan göra det. IRL kan också vara ganska ytligt och narcissistiskt.

Skattmasen som bloggar

Kollade av mitt RSS flöde och via Fokus hittade jag Jesper Svenssons Blogg. Han jobbar på Skatteverket och bloggar bland annat om vad som händer på Skatteverket. Sånt gillar jag, inte minst eftersom jag jobbar med skatter.

Han är som ni förstår inte rent positiv till Skatteverket. Som ni förstår är inte Skatteverkets ledning rent positiva till Jespers bloggande. På sin blogg utvecklar han sig om varför han gör det.

Först och främst: Anledningen till att jag över huvud taget skriver om företeelser inifrån Skatteverket är att Skatteverket är en statlig myndighet där alla svenskar, i egenskap av såväl ”kunder” som ”delägare”, har en berättigad anledning att ta del av det som försiggår inom myndigheten.

Av samma anledning skulle jag inte skriva den här typen av blogginlägg om jag jobbade på ett privat företag. Ett företags inre liv är en angelägenhet som enbart rör företagets ägare, ledning, medarbetare och – i viss mån – kunder.

En hel del av de inlägg jag skrivit har innehållit kritik mot Skatteverkets ledning. Ibland har jag varit raljant och kanske tagit i mer än nödvändigt. Möjligen har detta inneburit att jag blivit persona non grata på sina håll och att mina eventuella chanser till något slags karriär inom Skatteverket beskurits eller helt raderats.

Det vore inte orimligt om detta ”möjligen” oroade mig. Men det gör det inte. Min drivkraft är nämligen inte en karriär på Skatteverket. Det innebär inte att jag inte kan tänka mig en sådan karriär, för det kan jag. Men den karriären är underordnad mitt behov av att kunna uttrycka mig fritt om det jag tycker att jag ska kunna uttrycka mig fritt om. Man får naturligtvis tycka att detta är naivt, pretentiöst, fånigt eller bara dumt. Men sådan är jag.

Om någon undrar så kan jag med stolthet berätta att han dessutom är folkpartist.

Kunskap i generationer

För någon vecka sedan stötte jag på en blogg som heter seniorbloggen. Visst låter det bra

På Seniorbloggen.se får bara du som är över 65 vara fast skribent. Samtidigt är bloggen öppen för och välkomnar kommentarer och diskussion från alla, oavsett ålder.

– Gruppen över 65 blir en allt starkare påverkans- och maktfaktor – det är vad övriga samhället måste inse och förhålla sig till, säger initiativtagaren Thorbjörn Larsson, som även utrett äldrefrågor på uppdrag av regeringen.

Bakgrunden är att Sverige (tillsammans med Japan) har världens äldsta befolkning, och inom några år kommer 25 procent av svenskarna att vara över 65.

Våra mest erfarna
I den åldersgruppen finns redan nu flera av våra mest erfarna personer inom ämnen som ekonomi, musik, miljöfrågor, politik, boende, utbildning, livsåskådning, etik, mode, juridik, sport och mycket annat. Det är också dessa personer som kommer att medverka regelbundet eller med enstaka inlägg.

Jag har tittat på den och vissa inlägg är tankeväckande andra inte. Precis som det brukar vara. Men det kändes som ett bra initiativ. Sen kan man så klart invända mot deras något självgoda beskrivning av sin egen erfarenhet. Det finns yngre människor som har tillräckligt med erfarenhet och med bättre insikter om vad som kommer att hända i framtiden. Bara det faktum att man gjort något långt tid betyder inte vare sig att man kan det bäst eller kan mer bättre än andra. I vissa fall är det dessutom en nackdel att vara äldre eftersom fokuset just skiftar från vad som kommer att hända till vad som har hänt.

Det var egentligen inte det jag tänkte att blogga om utan hur kunskapsöverföringen i stort fungerar mellan generationerna rent generellt. Jag upplever det som att vi har ett problem i kommunikationen mellan generationerna. Yngre kommunicerar ofta som jag gör nu. Via nätet och på sociala medier. Det kräver att man har en ganska stor trygghet. Vem som helst kan läsa det jag skrivit. Stavar jag fel eller tappar bort ett ord ser alla det. So what – världen snurrar på ändå. Jag tror att alltför många äldre sitter med en Jante på axeln som hämmar dem. Man kan inte blogga eller kommunicera om man inte vågar riskera att det kommer ut en ogenomtänkt inlägg eller dålig formulering då och då.

Jag har börjat fundera på vilken kunskap det är som ska föras över. Vilka frågor vill jag har svar på? Ska jag ställa frågan? Är äldres kunskap relevant?

Det bara tar en generation för att radera ut kunskap som har gott från generation till generation. Å andra sidan finns det inte något syfte i att föra vidare kunskap som inte är relevant. Min farsa behövde inte föra farfars kunskap kring lantbruk vidare, eftersom jag handlar på Willys. Å andra sidan kanske mina barnbarn kommer att behöva just den kunskapen. Men då pratar vi kunskap om saker och fakta, det går ju att dokumentera och lära sig.

Det finns en annan typ av kunskap som lockar. Kunskap om livet. Hur ska man bli lycklig? Hur känns det att bli gammal? Döden? Det är svåra frågor. Undrar om det finns någon som bloggar om döden?