Arvsanlag

Noterade att det låg fyra inlägg som utkast, med ett gemensamt tema. Arv eller miljö. Jag tycker att det är spännande rent mänskligt.

Barn är lika sina föräldrar. Inte bara på utsidan. Det kanske inte ens är lönt att vara alltför drivande som förälder enligt Freakonomics.

Their findings surprise almost everyone.  Health, intelligence, happiness, success, character, values, appreciation – they all run in families.  But with a few exceptions, adoption and twin researchers find that nature overpowers nurture, especially in the long-run.  Kids aren’t like clay that parents mold for life; they’re more like flexible plastic that responds to pressure, but returns to its original shape when the pressure is released.

Med det inte sagt att vi inte ska försöka jämna ut livschanserna – för det ska vi. Alla har rätt att göra det bästa av sitt liv och sina livschanser.

Att jag skriver detta beror kanske också på gener. För det finns kopplingar mellan arvsanlag, ideologi och styrkan i denna koppling. Kan vara därför som man kan känna sig fram till rätt parti. Det sitter liksom i ryggraden – eller i vissa fall reptilhjärnan.

Gener och identifikation med politiska partier « Nonicoclolasos.

Freakonomics » The Economics and Genetics of Parenting: A Guest Post by Bryan Caplan.

När kan skolan göra skillnad? « Ekonomistas.

Friskolor ”hotar” den kommunala skolorna

Jag sitter och bloggar mig genom mina read later sidor. Sånt jag tycker har varit bra och tänkvärt – men som jag helt enkel inte haft tid att blogga om. Jag har skrivit om Jesper Svenssons blogg. Folkpartisten som jobbar på Skatteverket och bloggar om både Skatteverket om politik i allmänhet.

För ett tag sedan skrev han ett bra inlägg om hur bakvänt vänstern resonerar kring friskolor. Det var efter en artikel i DN där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ville ha ett stopp för etableringen av nya gymnasiefriskolor.

Som SvD skrev i går leder ökningen av antalet nystartade friskolor till en överetablering av gymnasieskolor i Stockholmsregionen. Elevunderlaget räcker helt enkelt inte till för att fylla alla nya platser.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill lösa problemet genom att sätta stopp för nya friskolor – i alla fall tillfälligt.

– Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan. Det finns en överetablering nu och vi måste lugna ner situationen, säger Inger Stark (V), ledamot i utbildningsnämnden.

När en marknad släpps fri kommer det initialt att ske en överetablering. Nu poppar det upp apotek till höger och vänster. Branschen själv räknar med att antalet apotek först kommer att fördubblas för att sedan återgår till samma antal igen. Det är marknadskrafterna som väljer vilka som överlever. De som levererar det som bäst stämmer överens med efterfrågan.

Det samma gäller friskolor. Det krävs en viss ”överetablering” för att marknadskrafterna ska sålla bort de som inte håller måttet. Om det rör sig om friskolor är det aktieägarna som står risken, är det kommunala skolor så är det kommunen som står risken.

Jesper Svensson sammanfattar det bra när han skriver så här.

Friskolor ”hotar” ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Kommunerna måste alltså skärpa sig, och fokusera på att skapa en fungerande och attraktiv gymnasieskola. Det är det enda sättet att på sikt neutralisera ”hotet”.

Kommunicerande kärl

Igår pratade jag med en kille som heter Måns Axkull en liberal kille som bor här i Ystad. Vi diskuterade politik och kom in på olika ideologier och förhåller sig till omvärlden. Det tyckte jag blev en ganska intressant diskussion. Liberaler är öppna för omvärlden. Vi ser det som kommunicerande kärl där tankar, människor, varor och tjänster flödar mellan länderna. Vi ser det som positivt att globaliseringen och det fria flödet lyfter miljoner ur fattigdom och svält varje år.

Denna positiva och omfamnande syn leder till slutsatsen att vi inser att Sverige måste bli vassare och mer konkurrenskraftiga och anpassa oss till omvärlden.

Detta ska ställas mot vänsterns och nationalisternas omvärldsbild. De ser Sverige som en ö. Det kan vara därför som Sverige har varit någon form av hela världens bror duktig. Socialdemokratiska regeringar har utgått från att Ön Sverige är paradiset på jorden, och att våra värderingar och sätt ska prackas på alla andra, eftersom de så klart ligger efter det  utvecklade Sverige.

De rödgröna framför mängder med förslag som tyder på att de lever kvar med den världsbilden. Förslag om höjda kapitalskatter och förmögenhetsskatt. I allmänhet vill de ha en skattepolitik som kommer att skapa incitament både för kapital, talang och fotbollsspelare att lämna landet.  De vill att vi ska vidta klimatbekämpande åtgärder på hemmaplan. Trots att marginalnyttan på åtgärderna är oerhört låg. Vi står för minde än 0.5 procent av utsläppen. Vi kan inte rädda världen.

Det är intressant. De som har en ohållbar politik är helt beroende av att tona ner pratet om globalisering och internationellt samarbete. När hörde du senast någon av de rödgröna prata sig varma för globalisering och internationellt samarbete (där inte Sverige är den som redan vet bäst)? Det är därför som det är viktigt att prata om det det externa trycket som gör att vi måste förändra landet för att få råd till välfärd även i framtiden. Det är därför det är viktigt att kommunicera att vi liberaler är ödmjuka inför vad andra länder har och kan.

Ur led är socialismen

Socialism kan inte lösa morgondagens utmaningar. Det är därför det använder gårdagens retorik. Klasskamp, arbetarklass, kapitalistiska utsugare och proletäriatets förtryck hör inte hemma i modernt språkbruk. Senast läste jag i Sydsvenskan att poeten och socialisten Johan Jönsson anser att det är ett klassprivilegie att trivas på jobbet. Martin Svensson gör en intressant analys på detta tema han kommer fram till att klass som underlag för någon form av dialog är helt meningslös i dagens Sverige och att vänsterns debattörer är en poserande elit.

Det jag mött av klassdiskussion idag tycks mest uppehålla sig vid tillbakablickar av mer eller mindre nostalgisk art som mest väcker frågan hur länge kan man egentligen leva på ett proletärt förflutet?

På egna fattiga uppväxtår, en farfar som var timmerman eller släktingar med sociala problem. Visst påverkas vi alla av vår uppväxt, men på vilket sätt är klassen något att orientera efter och vad säger den?

Men att leva på gamla meriter fungerar inte när högerspöket har fått ett ansikte. Dessutom ett ansikte som varken var särskilt skrämmande eller elakt.

Statsmaktens klienter, dådlöshet, parasitsamhälle

Dick Erixon bloggar om 1 maj. Denna dag då man dammar av slagdängor som får en att tänka på hemska händelser i det förflutna. Aftonbladet går dock till försvar för användandet av symboler och fanor som användes för att uttrycka sitt stöd för Lenin och Stalin socialistiska stater. Dick Erixon skriver:

Sedan kan vi ju diskutera vilka traditioner som är viktigast att respektera. Jag tycker ju att den tidiga arbetarrörelsens starka arbetsmoral borde tas till heder av vänstern igen. En socialdemokrat från förr hade skämts över de krav på bidrag och arbetsfria förmåner som dagens vänster kämpar för.

Denne socialdemokrat hade hävdat att vägen till framgång ligger i stoltheten att kunna försörja sig själv, inte ligga andra till last och inte vara beroende av överheter. Friheten låg i att förkovra sig genom bildningsverksamhet, inte att utmåla sig som offer.

Arbetarrörelsen har gått vilse. Det är inte längre en rörelse för de som arbetar.

Sossebashing på Youtube

Hur man än vrider och vänder på det är det ganska upprörande att se vuxna människor som sjunger kampsånger mot utsugarna. Sen kanske inte kopplingen är rent smaklig. Det är inte mycket jag tycker lika illa om som socialism där man ställer grupper  mot varandra. Det skulle i så fall vara nationalism där man gör samma sak – ställer grupper mot varandra.

Socialist låter inte så klämkäckt

Samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kallas i folkmun numera ”De Rödgröna”. Det låter inte så dramatiskt. Det är faktiskt ganska neutralt och avskalat från värderingar. Det är i och för sig Alliansen också. Det finns ju en poäng att välja att ha det så. Det ska verka tilltalande för så många som möjligt och kunna locka mittenväljare.

Men om vi ska sätta rätt namn på saker borde det heta De rödgröna socialisterna och Liberala Alliansen.  Det är nämligen på dessa ideologier man bygger sin gemensamma politik.

Det intressanta blir då att gå på djupet med vad en mittenväljare förknippar med socialism och socialister. Att vara Socialdemokrat är legitimt – men att vara socialist är att gå ett steg för långt.För mig är en den som kallar sig socialist i samma läger som maskerade stenkastare. Nu är jag i och för sig inte en ganska ointresserad mittenväljare, men jag tror att själva ordet socialist väcker negativa associationer hos de flesta.

Därför har jag börjat använda just ord socialister när jag pratar om Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartister vet man inte var man har, men de ingår numera i det socialistiska blocket. Jag har märkt att människor blir provocerande av mitt ordval. De vill inte se socialdemokraterna som socialister, utan som någon form av icke-ideologisk garant av välfärdssamhället. Till och med Socialdemokrater blir obekväma av att använda ordet socialist, men de använder gärna socialistiska argument och en socialistiskt klädedräkt och retorik.

Jag står upp för att jag är liberal. Jag tror att den liberala ideologin är bäst på att skapa goda samhällen och välstånd. Det känns bra att inte behöva hyckla med vem jag är och vad jag står för. Undrar hur det känns att vara Socialist?

Uppdaterat 100408 citat från intervju med Maria Wetterstrand i Neo

Hur trivs Maria Wetterstrand då med sina nyblivna vänner Socialdemokrat…erna och Vänsterpartiet?

”Det är onekligen en etikettsfråga.

– Om du absolut vill kalla oss allians får du säga rödgrön. Det är väldigt viktigt för oss. Vi är också väldigt noga med att vi inte ska kalla de andra för högeralliansen. För att då blir slutsatsen att vi är en vänsterallians, och vi vill inte bli indefinierade inom vänstern, så låt oss säga rödgrön. Eller grönröd om ni tycker det är roligare.”

Underskattad överskattning

Av politiska slagdängor måste ändå Av envar efter förmåga, åt envar efter behov vara den mest överskattade. Tänk att vuxna människor på allvar tar fram den fras, och än värre tror att man kan använda det som princip för att bygga ett rättvist och människovänligt samhälle.

Det finns många problem med  frasen. Men för att snabbt komma till pudelns kärna vill jag peka på detta enkla faktum. Individen underskattar sin förmåga att ge till det kollektiva, samtidigt överskattar samma individ sitt behov av att tillgodo se från det kollektiva.

Denna diskrepans leder till att det kollektiva måste utöva tvång mot individen. Både för att ge men framförallt för att ta. Allt detta i syfte att uppnå vad som ska betraktas som en absolut rättvisa mellan individerna. Eftersom det sannolikt inte finns en absolut och mätbar rättvisa – och om det finns är det synnerligen svårfångat – kan denna givetvis inte tvingas fram med tvång.

När man prövar teorier mot praktik och praktik visar att teorin inte fungerar är det normala att man förkastar teorin som felaktig. Min slutsats är att socialismen som idé har gjort sitt. Kollektivism är hopplöst ute.

Länge leve individen och det fria valet.


Socialisering

I veckan The Economist fanns det en ganska intressant reflektion över hur förskolor kan göra och integration fungerar bättre.  Det är alltid kul att läsa om Sverige när det är skrivet av någon som inte är svensk. De ifrågasätter  och betraktar Sverige utifrån vad det är. Ett extremt samhälle som skiljer sig från de flesta andra.

”Few other countries are likely to try the experiment—Sweden and Denmark spend about €10,000 a year per preschool pupil. Expect to hear more, though, about clashes between parental freedom and integration. The Nordics may be an extreme case, but their debate has lessons for all Europe.”

Ibland tycker jag att vi låter barnens behov stå tillbaka för andra värden. Jag tror att det bästa för barn är att vara hemma tills de kan göra sig förstådda och förstå. Det hade inte känts bra att skicka iväg dottern till dagis 6 timmar om dagen vid 18 månaders ålder.

Till viss del tror jag att vi lura oss själva. Om dagis inte är det bästa för barn under tre år – vilket det finns forskare som hävdar – så måste vi göra stora förändringar i samhället. Då är det enklare att förneka, förtränga och lura sig själv. Alternativet är ju att man inte gör det som är bäst för sitt barn.

Dagis är ett experiment. För framstår det som ansvarslöst att göra så stora förändringar som man gjorde när man byggde upp dagissystemet utan kunskap om hur barn påverkas.

Eftersom barnen numera utsätts för pedagogik redan vid två års åldern är det konstigt att det bara går sämre och sämre för dem i skolorna. De har fler och fler bokstavsdiagnoser och mår i allmänhet sämre nu. Det finns många barn som äter antidepressiv medicin. Något verkar vara fel.