Stressade banker, i stressande länder

The Economist verkar ge EUs stresstest betyget knappt godkänt. Det var helt enkelt för enkelt.

Judged on this basis, the tests get half marks (see article). They do not prove that banks could withstand another severe shock. The worst-case scenario envisions that banks’ capital ratio falls by only one percentage point, to 9%. Yet typically banking crises eat up some four percentage points in net losses; America’s tests assumed a three-point hit over two years. On the plus side, the tests have at least led to lots of new disclosure, which should reassure investors that there are no ticking bombs at individual firms.

Slutsatsen är att det kommer att ha en viss lugnande effekt på marknaden, men det kommer inte att hjälpa alla. Det är bara de banker som finns i länder som har råd att stötta till vid en ny bankkris som det kommer att ha en verklig effekt. I exempelvis Spanien kommer bankerna att få det tufft. Med andra ord så belyser det än en gång vikten av en objektiv och kritisk granskning av EU-ländernas ekonomi. De som ska stresstestat är enskilda länder, och de testas ju faktiskt just nu i skarpt läge.

Men det borde finnas stort utrymme för förbättringar om man visar viljan och vågar genomföra det som alla vet behövs göra. Paul Krugman skriver om glappet mellan vad EU borde kunna producera och vad man lyckas producera. Det glappet har enligt honom blivit så stort att det kommer att ta mycket långt tid att ens komma i närheten av en produktion på full kapacitet.

So a huge gap has opened up between a reasonable estimate of potential output and actual output. Even if you believe that growth in Europe has picked up since the first quarter — and that the pickup will continue — it will take years to close that gap.

The only way you could justify not doing more to promote growth is to assume that potential output has been drastically reduced by the crisis — and if you believe that, you should be working day and night to reverse that decline.

The idea that policy has done enough is just crazy.

Det ska väl sägas att han får en hel del sura kommentarer om valet av referenspunkter och framtida förväntningar, men med tanke på att det finns beräkningar som visar att EU är 30 procent mindre produktivt än USA så borde det finns en hel del åtgärder som kan öka tillväxten rejält.

Det är bara för de stressade länderna att stressa vidare, annars riskerar deras banker att kollapsa inom en ganska snar framtid. Reskapitaliseringsbehovet är nämligen enormt

European banks: More stress ahead | The Economist.

Grekisk tragedi

En otroligt fantasilös rubrik, men vad ska man säga om Greklands finansiella situation.Euro-länderna gick för några veckor med på ett mindre åtagande för att rädda Grekland. Förra veckan stod det klart att det inte var tillräckligt, ränteskillnaden fortsatte att stiga.

On the face of it, this week’s renewed bond-market jitters were caused by growing doubts that an emergency-aid package patched together by European Union leaders last month offers Greece much help. Under the terms of the EU deal, any short-term support would have to be approved by all of the 16 countries in the euro zone. German anger at Greece’s profligacy could easily delay the cash it would need should bond markets close.

När det visade sig att marknaden såg genom de otillräckliga löftena tvingades de både utöka omfattningen av sina åtaganden och vara mer konkreta.

A near-panic in the bond markets has now forced them to spell out the terms of support for their stricken colleague, should it be needed. If push comes to shove, the other 15 euro-zone countries are willing to provide Greece with up to €30 billion ($41 billion) of three-year fixed- and variable-rate loans in the first 12 months of any support programme.

Att de ställer upp för Grekland handlar inte om solidaritet. Det handlar om en kombination av att Europas banker är extremt känsliga efter finanskrisen. Det finns helt enkelt inte utrymme för att låta bankerna förlora mer pengar. Dessutom vill man inte att problemet ska spridas. Italien har nästan lika dåliga finanser men en statsskuld som är 5 gånger så stor i nominellt värde. Nu kan jag inte förstå hur man kan tro att Italiens situation inte kommer att kommer att bli utsatt för marknadens granskande öga.

Yet as Ireland, Portugal and Spain were caught in the markets’ sights besides Greece, Italy remained in the shadows. It may not be able to do so for much longer. Although the government adopted only a modest fiscal stimulus, its budget deficit rose in 2009 to 5.2% of GDP. That is lowish, but Italy’s public debt stands at 115%, second only to Greece in the euro area. Worse, the government now has a primary deficit—ie, spending before interest exceeds revenue—for the first time since 1991.

Tillbaka till Grekland. Man har fått en lång rad krav på sig för att få den misskötta ekonomin i bättre skick. The Economist väcker den intressanta frågan kring om Grekerna kommer att hålla ut. Kommer de tycka att det är värt det?

Greece’s to-do list is now well-known. A country that spent years mismanaging and misreporting its public finances must tighten its belt dramatically for a long time. To boost competitiveness and growth, as well as improve the budget, it must embrace radical tax changes, cuts in public-sector pay and pension reforms. Bold adjustment, which to its credit the new Greek government has already begun, will reduce the risk of Greece finding its debts unpayable in three years’ time.

Even then, it is not hard to see circumstances in which the Greeks might think they would be better off defaulting.

Det går till och med att argumentera för att att det hade varit bättre om Grekland ställd in betalningarna och tog upp förhandlingarna med sina kreditgivare.

Greece is different because it has much more debt outstanding and because bondholders may face a more severe haircut—although with sufficient fiscal consolidation a more modest restructuring could be feasible. Sovereign-debt lawyers say that in some ways a restructuring of Greek debt would be easier than many people think. But other things would be new and harder, especially the complexity caused by credit-default swaps, which have not yet played a big role in any sovereign-debt restructurings. It is uncertain, for instance, whether a pre-emptive restructuring would trigger the default clause in credit-default swaps. But Lee Buchheit, a leading sovereign-debt lawyer, says that the biggest risk in most debt-restructuring cases is governments that try to put off the inevitable. “By far the greater risk is pathological procrastination by the debtor in the face of an obviously untenable financial situation,” he argues, in which a country pursues frantic and ruinously expensive emergency financing in the lead-up to an eventual restructuring.

Hur man än vrider och vänder på det finns det bara en sak som Grekerna kan göra. Bita i det sura äpplet och ta tag i landets problem. Att leva över sina tillgångar och förmågor håller inte nte i längden. Det gäller Grekland, Italien och Spanien. Reformer nu är bättre än reformer sen.

So the euro area’s other vulnerable economies must also use the next few years to convince the markets that they are not like Greece. That will also demand fiscal austerity. But even more important are structural reforms to improve competitiveness and boost growth. Without the option of a currency devaluation, countries such as Spain, Portugal and Italy have no alternative but to restrain labour costs and bring in supply-side reforms that raise productivity, especially through the freeing of labour markets. These reforms, long overdue, are now essential. It would be a mistake for the leaders of Spain and Italy to assume that if they got into trouble they might be bailed out like Greece: neither the EU nor the IMF could afford it.