Apopå tjockisskatt

Stefan Hannas förslag om skatt på överviktiga är lite felriktad. Det finns många grupper som kostar samhället stora pengar som vi inte beskattar hårdare för att de ska ”göra rätt” för sig. Däremot så är övervikt ett samhällsproblem som kostar stora pengar.

Men det finns andra saker som är skadligare och som jag tycker ska ”straffskattas” betydligt hårdare med samma resonemang nämligen tobak och alkohol. Båda dessa har dessutom skadliga effekter på omgivning i form av exempelvis passiv rökning och misshandel. Dessutom kan man fundera över alla dem som utsätter sig för fullständigt onödiga risker och exempelvis blir skadade i skidbacken eller vid fallskärmshoppning. Borde man inte teckna en tilläggsförsäkring i samband med att man löste liftkort.

Det är oerhört svåra och komplexa frågor som inte förtjänar att reduceras till en så fånig sak som tjockisskatt. Var upphör individens ansvar och var tar statens vid. Om staten plockar upp notan. Har man då inte rätt att ställa vissa motkrav?

Reaktionerna mot förslaget har varit ganska hårda. Jag vänder mig också mot tonen i förslaget och den förenklade argumentationen samt det faktum att det luktar moralism och livsstilsfascism. Kent Persson skriver bra om vad man kan och bör göra för att bekämpa övervikt. Men många med mig konstaterar att det rent logiskt inte håller att argumentera för en straffbeskattning av överviktiga.

Stackars Stefan

Stefan Hannas kommunalråd i Uppsala har hamnat i blåsväder efter att han bloggat om överviktiga, bidragsfuskare och om äldre. Det var aftonbladet som plockade upp några formuleringar som de tyckte var olämpliga.

Jag tittade lite på hans blogg och det han gör är att han lyfter frågor som är viktiga. Att han sedan uttrycker sig lite olämpligt råder det ju ingen tvekan om. Men man kan inte bara rycka ut enstaka meningar från en blogg och hänga ut en politiker.

Bloggen som forum och format innebär att man till viss del ”tänker” högt. Att man prövar och utvecklar sina tankar och idéer. Helst i dialog med de som läser bloggen. Det innebär att man ibland tar det ett steg för långt, tänker fel, eller helt enkelt inte formulerar sig så att det blir som man tänkte.

Politiker som på detta sätt borde mötas med respekt och tolerans. Många politiker väljer istället att tänka i slutna rum eller dolda forum – eller så tänker de inte alls. Ju mer makt en politiker har desto känsligare blir det att blogga. Därför är det extra viktigt att man respekterar formatet när yrkespolitiker och makthavare faktiskt väljer att blotta sig på detta sättet.

Alternativet är att politiker kommer att sluta använda sig av sociala medier, bloggar och dylikt. Det innebär att vi riskerar att förlora något som har vitaliserat den politiska debatten och minskat avståndet mellan politiker och väljare.