Sopsortering här och där

Det är inte första gången jag skriver om svenskarnas märkliga beteende kring miljön. Vi är världens bästa land på att återvinna. Det måste vi vara. Det är inte ett socialt acceptabelt beteende att kasta glas med hushållspapper, eller smyga med kuvert bland tidningarna på sopstationen.

Men spelar det någon roll om vi separerar hård och mjuk plast, skiljer kartong från wellpapp. Vi vill gärna tro det. Genom denna ritual så kan vi ju tillåta oss i övrigt ha en ganska avslappnad attityd till det egna ansvaret för vår miljöpåverkan. Genom att slänga fyra AA batterier i en holk, rättfärdigar vi en resa till andra sidan jordklotet. Syftet med resan är ofta att ligga vid en pool. Det är klart det förtjänar man när man är så redig och drar sitt strå.

Väl på plats kommer man göra ett avtryck som inte bara förtar effekten av flera års sorterande och holkande, utan förstör den miljö man sökt sig till.

Det mesta skräpet på soptippen kommer från turisthotellen i närheten. Och det är svenskarna som dominerar på Koh Lantas hotell – uppskattningsvis hälften av turisterna är svenskar. En turist uppskattas lämna efter sig 15 gånger mer sopor än en bofast thailändare.

Den tropiska värmen gör att soporna självantänder och ger ifrån sig giftiga ångor.

Jag förespråkar inte att man ska sluta sopsortera på hemmaplan, utan att man helt enkelt ska ta samma ansvar på bortaplan som hemma plan. Men en av glädjeämnena med att komma bort är ju att slippa det dj-vla sorterandet.

Så stor är Sveriges soptipp i Thailand – Miljöaktuellt.

No high, No five

High five är inte min pryl. Jag har aldrig förstått poängen av att vuxna människor ska göra den ur ett svensk perspektiv minst sagt främmande manifestation. Jag vet inte varför men det kanske är så att jag fick en aversion mot det redan på 80-talet.

Då high fivades det friskt. Man hälsade med tuffa hip-hop handslag och blandande in amerikans slang i tid och otid. Ibland importerar vi uttryck och gester som på ett naturligt sätt blir en del av vårt uttryckssätt. Ibland blir det bara för mycket och för konstlat.

Jag tycker verkligen att det är pinsamt när man ser människor som gör high five offentligt. I sportsliga sammanhang har jag en viss tolerans – om det sker i direkt anslutning till en prestation. Hade jag sportat hade jag kanske rentav gjort ett high five själv. Men att se medelålders män på svensexa som ger varandra high five inför förfärade tyskar på gågatan får mig att skämmas å hela Sveriges vägnar.

Härom veckan hamnade jag i en prekär situation. För att fira en god prestation lyfte en av medarrangörerna handen för att genomföra en high five med undertecknad. Jag fick fullkomligt hjärnsläpp och som försvar utdelade jag en axelkram. Något som kan beskrivas som en halvhjärtad kram som sker mycket snabbt. Som en synkroniserad axelklappning.

Det var  kanske inte helt lyckat. Det indikerar ju ett överdrivet sydländskt beteende, vilket skapar en osäkerhet och en lite konstlad stämning. Alternativet att genomföra en halvhjärtad high five är om än ännu sämre.

Nu står mitt hopp till Åkesson och hans kompisar, att de uppmärksammar och förbjuder detta osvenska beteende.