En livstid

Ibland är vi snabba att döma andra länder. Deras kvinnor går omkring med sjalar. Barnen får inte en ordentlig skolgång.

Men få tänker på hur mycket Sverige har utvecklats och förändrats de senaste 100 åren. För 100 år sedan var vi på en nivå som var så långt ifrån dagens att det inte ens går att föreställa sig.

I det perspektivet kan det vara intressant att läsa den länkade artikeln. Där intervjuas två 100-åringar. När man läser artikeln inser man hur mycket som faktiskt kan förändras under relativt kort tid.

Det finns redan nu mycket som har förändrats under min livstid. Ska bli kul att se hur det fortsätter.

Liberal Debatt » Den stora Sverigeresan.

Socialisering

I veckan The Economist fanns det en ganska intressant reflektion över hur förskolor kan göra och integration fungerar bättre.  Det är alltid kul att läsa om Sverige när det är skrivet av någon som inte är svensk. De ifrågasätter  och betraktar Sverige utifrån vad det är. Ett extremt samhälle som skiljer sig från de flesta andra.

”Few other countries are likely to try the experiment—Sweden and Denmark spend about €10,000 a year per preschool pupil. Expect to hear more, though, about clashes between parental freedom and integration. The Nordics may be an extreme case, but their debate has lessons for all Europe.”

Ibland tycker jag att vi låter barnens behov stå tillbaka för andra värden. Jag tror att det bästa för barn är att vara hemma tills de kan göra sig förstådda och förstå. Det hade inte känts bra att skicka iväg dottern till dagis 6 timmar om dagen vid 18 månaders ålder.

Till viss del tror jag att vi lura oss själva. Om dagis inte är det bästa för barn under tre år – vilket det finns forskare som hävdar – så måste vi göra stora förändringar i samhället. Då är det enklare att förneka, förtränga och lura sig själv. Alternativet är ju att man inte gör det som är bäst för sitt barn.

Dagis är ett experiment. För framstår det som ansvarslöst att göra så stora förändringar som man gjorde när man byggde upp dagissystemet utan kunskap om hur barn påverkas.

Eftersom barnen numera utsätts för pedagogik redan vid två års åldern är det konstigt att det bara går sämre och sämre för dem i skolorna. De har fler och fler bokstavsdiagnoser och mår i allmänhet sämre nu. Det finns många barn som äter antidepressiv medicin. Något verkar vara fel.


Pick Me

Amerikanska Collegefilmer kan verkligen få en att tänka till. Old school collegefilmer som Can’t buy my love lär en verkligen mycket om livet och om kärleken. Detta är givetvis kunskap som är viktig och gör att man får ett rikare liv.

En annan sak som har slagit mig är hur stor skillnad det är mellan hur vi väljer våra ledare i Sverige och USA.

I USA har man regelrätta valkampanjer för att välja ordförande till elevrådet på highschool. Det är en i högsta grad offentlig och konkurrensbetonad process där kandidaterna verkligen måste visa vad de vill åstadkomma. För att bli vald krävs det att kandidaten förmedlar en vision och en plan för att nå dit.

De får ledare som vill vara ledare, med en vilja att åstadkomma något och förmågan att få andra att tro att det går att åstadkomma.

I Sverige väljer vi någon som har blivit tillfrågad om att ställa upp, eller rent av övertalad att ställa upp.  Om man tar elevrådsexemplet så drivs frågan av en engagerad samhällskunskapslärare eller en studierektor med tid över. Det är inte rumsrent att ställa sig upp och säga att man vill ha en ordförandepost. Hade man gjort det hade dessutom chanserna att få posten minskat, eftersom alla skulle vilja klämma åt uppstickaren. Har personen i fråga dessutom en tydlig uppfattning om hur han vill att saker ska vara och hur det ska göras minskar är chanserna ännu mindre.

Vi får ledare som helst hade sluppit ansvaret, inte har en tydlig bild om vad man vill åstadkomma och som har en bristande förmåga att kommunicera.

Ole Dole Doff. Kinke Lane Koff. Inte du, inte du, inte du… … men HAN!