Haren, Sköldpaddan och…

Det finns en vedertagen ekonomisk teori som säger att det är enklare att hinna ikapp en konkurrent än att bevaka och bevara sitt försprång.

Rapid growth is initially easy because the leader has already trodden a clear path. Developing countries can borrow existing technologies from countries that have already become rich. Advanced economies may be stuck with obsolete infrastructure; laggards can skip right to the shiniest and best. Labour productivity soars as poor economies shift workers from agriculture to a growing manufacturing sector. And rapid income growth among young workers boosts savings and fuels investment.

Detta kommer att få stor betydelse för de snabbväxande länderna Kina och Indien. Inte minst Kina som börjar närma sig en standard och nivå då upphinnareffekten avtar. Man måste helt enkelt börja skapa tillväxt på egen kraft.  Här ligger Kina illa till enligt artikeln eftersom många av de faktorer som skapar dynamiska ekonomier saknas i Kina.

Jag ser istället möjligheten för Afrika att få mycket snabb utveckling då de stora ekonomierna både i väst och öst måste leta efter nya jaktmarker för att hitta billig arbetskraft, tillgängliga resurser och stor utvecklingspotential. Det kanske börjar att bli dags att byta Kinafonderna mot Afrikafonder.

Economics focus: BRIC wall | The Economist.

Globaliseringen at work

Jag läste Paul Krugmans blogg i NY Times och noterade ett trevligt inlägg på ett otrevlig ämne. Det handlar om att arbetslösheten i lågkonjunkturer har en tendens att ligga kvar även när konjunkturen vänder.

Right now, I’m reading Larry Ball on hysteresis in unemployment (pdf) — the tendency of high unemployment to become permanent. Ball provides compelling evidence that weak policy responses to high unemployment tend to raise the level of structural unemployment, so that inflation tends to rise at much higher unemployment rates than before. And the kind of unemployment we’re experiencing now, with many workers jobless for very long periods, is precisely the kind of unemployment likely to leave workers permanently unemployable.

Krugman efterlyser alltså åtgärder från staten för att bekämpa arbetslösheten. Jag har inte läst de bakomliggande rapporterna, men tror intuitivt att förklaringen delvis ligger på ett annat plan.

När konjunkturen går ned tvingas de minst effektiva och konkurrenskraftiga företagen bort från marknaden. Det innebär  att globaliseringen får en turbo när företagen flyttar den enklare produktionen till lågprisländer.

Det handlar alltså inte som tidigare om att det blir ledig kapacitet, som sedan enkelt kan tas i anspråk när det vänder. Utan om jobb som flyttas till ett annat land och aldrig kommer tillbaka. Kina har till exempel studsat tillbaka i linje med de gamla modellerna.

Om min teori stämmer finns det en stor fara i att staten genom subventioner räddar jobben. För eller senare kommer all produktion att förläggas där det är mest rationellt. Däremot har han rätt i att staten aktivt måste hjälpa människor vidare, till nya produktivare jobb.

Tyvärr är det så att de finns de som helt enkelt inte platsar när tempot och kraven skruvas upp, frågan blir då vad staten kan göra. Hur vi än gör så riskerar vi att människor hamnar i långvarig arbetslöshet om vi inte skapar nya enklare jobb. Här har länder med en dåligt utvecklas marknad för privata tjänster det bättre ,eftersom vi genom exempelvis RUT-avdraget kan stimulera framväxten av den typen av jobb.

Permanently High Unemployment – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.

Kreativitet är framstegens moder

I söndagens Sydsvenskan hade de en liten intervju med Richard Florida. För att generalisera kan man väl säga att han fått ros från politiker och stadsutvecklare och ris från sina akademiska kollegor. Andreas Bergh bloggar om hur han anser att Florida använder förenklade och felaktiga statistiska samband. Bland annat i den här uppsatsen ifrågasätter man vissa samband som Florida bygger sin tes på. Men i all statistik får man inte glömma bort den bakomliggande problemställningen.

– Marx skrev om växlingen från bondesamhälle till industrisamhälle. Jag skriver om övergången till kunskapssamhället. Mina föräldrars ordning – industrisamhället och det konsumtionsinriktade förortslivet – har blivit en börda, som bondesamhället var för industrin. Det räcker inte längre med ny teknologi eller mer explo­atering av människor och naturresurser. Världen blir ojämlik. Förlorarna är gamla industristäder som inte ser sin kreativa potential. Ställen som har stor andel kreativa är lyckligare, friskare och har färre rökare och överviktiga.

Jag har själv läst Floridas bok Den kreativa klassen och ställer upp på de flesta av hans slutsatser. Jag tror att kreativitet är av godo. Hans tre T. Tolerans, Talang, Teknik köper jag inte rakt av. Det tror jag är en förenkling. En förenkling som egentligen bara handlar om att förpacka budskapet så att det går att sälja. Likaså är hans index-tal mer populärvetenskapliga än akademiskt hållbara.

Men att vi måste uppmuntra kreativitet, skapa kreativa miljöer och satsa på utbildning det är svårt att ifrågasätta.



De kreativas apostel – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Ryck upp Europa

Är det helt kört för Europa? Är vi på väg utför, kanske snabbare än vi tror?

Omvärlden ler lite i smyg åt att verkligheten nu hinner ikapp Européerna, som har levt som kungar. I ett kungarike där utlandsemester, tidig pension och en mängd andra saker har varit rättigheter. Men Europas problem påverkar omvärlden. EU måste dessutom kunna visa att demokrati, frihandel och samarbete är ett sätt att bevara freden.

And yet an ailing Europe benefits nobody. Even now the European Union is the world’s biggest economy. Were it healthy, the worst of the global economic crisis would be over. Politically, everyone has a stake in the fate of Europe’s Big Idea, that rival nation states can do better by pooling some sovereignty instead of going to war. And socially, all democracies eventually have to grapple with Europe’s Big Problem, that governments and social protection tend to grow until they choke the economies that pay for them.

Europa har rest sig förut. Den gemensamma marknaden var ett svar på oljekriserna som drabbade Europa och som påverkade tillväxten högst negativt.

För att än en gång väcka liv i Europa finns det de som förespråkar mer politik.

Championed by France, they argue that the chaos that has spread from Greece to southern Europe shows the euro zone needs a core of dirigiste powers to run Europe in a more political and less technocratic way. To limit “unfair” competition, they want things like Europe-wide labour standards and some harmonisation of taxes. They want to oversee transfers of communal cash to the euro’s weakest members.

Sen finns det det länder som hellre ser att man håller det man har lovat och att det införs fler och tydligare regler.

Germany which, mindful of its own history, does not trust politicians with monetary policy. Its people were assured that the euro would be run with the same discipline as their beloved Deutschmark and they are sick of paying for all of Europe’s new schemes. Instead Germany wants a harsh system of rules, enshrined by treaty if need be, that would ban countries from spending too much.

The Economist pekar på behovet av reformer för att effektivisera ekonomin. Det går helt enkelt inte att spara sig ur problemet. På sikt måste tillväxten komma igång och det rejält. På grund av läget mellan Frankrike och Tyskland så kanske det bästa sättet att gå framåt. Tysklands exportindustri har dessutom kommit igång fint så de kommer att ha svårt att svälja att de ska lösa ut alla andra.

A rival perception, however, suggests that they are more like a couple on the verge of divorce: they agree on little, and trust each other even less. Consider the row over economic government. The French want to concoct a euro-zone block, with a direct line to the European Central Bank and fiscal harmonisation. The Germans reject this. They insist on a wider grouping, backed by strict budgetary discipline, and harsh sanctions for bad behaviour.

Den gemensamma marknaden är en av de aspekter med EU som jag tycker är absolut bäst. Men det finns fortfarande brister. EU är 30 procent mindre produktivt än USA.

The single market remains half-built. Mario Monti, an Italian economist and a former commissioner, has recently set out just how much more is left to do*. The EU is 30% less productive than America in services. Because European services companies operate behind national barriers they innovate less and they tend not to gain the full economies of scale. Whole areas, such as health care, are exempted from EU-wide competition. Likewise some high-tech industries, such as telecoms, have been protected and others, such as e-commerce, barely existed in 1992. A single digital market could be worth 4% of EU GDP by 2020. The EU has a costly, fragmented patent system, so products (like far too many workers) cannot cross borders easily; energy supply has not been properly liberalised; debts are hard to collect across borders. And so it goes on. National to-do lists are just as long. In Spain and Italy privileged workers are protected, discouraging new permanent jobs. German entrepreneurs are immediately taxed on equity they put into a start-up. Europeans retire too early everywhere.

Välfärden i  Europa kommer nog också att behöva ses över. Även om vi lyckas komma tillrätta med tillväxten lär det bara räcka till för att vi kan bibehålla dagens nivåer.

The problem is that the “European social model” has become, too often, a synonym for a very expensive way of doing things. It has also become an end in itself, with some EU leaders calling for Europe to grow purely in order to maintain its social-welfare systems. That is a pretty depressing call to arms: become more dynamic so Europe can still afford old-age pensions and unemployment benefits.

The Economist pekar på två möjliga vägar för Europa en positiv och en negativ.

Den positiva är att man har lärt sig läxan. Inte minst Tyskland ångar bittert att man bröt stabilitetspakten.

The single currency was always supposed to drive structural reforms, as once-profligate countries were forced by the rules, and their peers, to live within their means. Instead, France and Germany led a rebellion against the disciplines of the “stability and growth pact” on the first occasion it looked about to catch them. That signalled a free-for-all.

Nu kanske man förstår att man måste följa regler och att det inte går att lura marknaden. Strukturreformer som det har tjatats om under lång tid har börjat röra på sig.

European governments have nagged each other to carry out structural reforms for years, without great success. As Jean-Claude Juncker, prime minister of Luxembourg, said memorably in 2007: “We all know what to do, but we don’t know how to get re-elected once we have done it.”

Now, with markets shunning some Euro-laggards, doing the right thing is a matter of survival. Long-stuck dossiers are finally moving. On July 1st the European Commission announced plans to ram through an EU-wide patent valid in all 27 countries (a key demand of European business), after years of delays by Spain and Italy over the status given to their languages.

Det finns dessutom numera en medvetenhet och förståelse för att pensions- och förmånssystemen i mångt och mycket är orimliga. Det är ett stort steg framåt. Dessutom kanske länderna inser att strukturrefomer är ett sätt att kapa i budgeten.

Optimists have grounds for hoping that a squeeze on public spending will bring about some structural reforms by default. Desperate for swift cuts, governments have gone for slashing what they control directly, starting with public-sector pay and government running costs (including, in France, the presidential hunt).

Det är om allt går bra. Men det kommer att kräva mycket av EU. Mer än vi hitintills sett. Annars kommer de nationella parlamenten får svårt att göra sin del i det hela.

Leading officials in Brussels say they have to convince voters that Europe’s model of open borders is in the interests of the ordinary citizen. The EU must craft regulation that is seen as stopping abuses, especially in the financial sector, or “we will see the rise of protectionism and populism,” says a senior Brussels official.

Men om vi ska hitta lösning beror på vilken syn vi ska ha på EU. Det finns två grundläggande synsätt som riskerar att krocka med varandra. Inte minst hur man ser på och vill hantera globaliseringen.

For free-market liberals, the enlarged union’s size and diversity is itself an advantage. By taking in eastern countries with lower labour costs and workers who are far more mobile than their western cousins, the EU in effect brought globalisation within its own borders. For economic liberals, that flexibility and dynamism offers Europe’s best chance of survival.

But, for another other camp, involving Europe’s left (and more or less the entire French political class), the point of Europe is to keep globalisation at bay, or at least curb its power. According to this thinking, single nations are too small to maintain high-cost social-welfare models in the face of global competition. But the EU, with its 500m people, is big enough to assert the supremacy of political will over market forces. For such politicians, European diversity is a problem because it undermines the most advanced (meaning expensive) social models.

Centralt är alltså att Frankrike och Tyskland kan enas. Två länder som skiljer sig åt på många punkter. Det konstigaste är att den av dem som ligger sämst till visar så lite intresse av att genomföra riktiga och viktiga reformer.

The future of Europe: Staring into the abyss | The Economist.

Maria ger Birger slag

Birger Schlaug verkar vara missnöjd med hur dagens språkrör har hanterat sitt politiska arv. Han skriver om det faktum att det realpolitiskt bara är en gradskillnad mellan Alliansens och Socialisternas förslag.

Världsbilden är densamma. Problembeskrivningen densamma. Ordvalen identiska. Lösningarna snarlika. Visioner begravda – bortsett från deras gemensamma visioner om att vi skall arbeta mer, konsumera mer, producera mer i någon sorts evighetsspiral. De två blocken färdas i själva verket åt samma håll på samma motorväg, enda skillnaden är att det ena far fram i högerfil, det andra i vänsterfil. Men målet är detsamma: evig ekonomisk tillväxt.

Jag vill dock inte hålla med om att det inte är någon skillnad mellan blocken. Det är mycket stor skillnad mellan blocken, men förändringar måste ske gradvis.

Birger Schlaug tar upp mp:s ursprungliga tanke där man ifrågasätter behovet av ekonomisk tillväxt.

Problemet uppstår när man inte förstår att det materiellt mogna samhället har en fantastisk möjlighet att växla över till det socialt och kulturellt goda samhället. På det sätt som i stort sett alla gamla tänkare – oavsett ideologisk hemvist – varit överens om. När vi nått det materiellt mogna samhället bör det vara annat som får växa: den fria tiden, kulturen och den sociala närvaron.

Kritiken mot miljöpartiets nuvarande linje är inte inlindad.

Jag skulle vilja höra ett grönt språkrör säga detta! Tyvärr lär jag inte få göra det. För nu har vi blockpolitik. Och i blockpolitikens namn sker anpassning till den godkända gråa färgskalan som döljs bakom retorikens röda, blå och gröna ridåer.

För mig har miljöpartiet alltid varit det parti som har stått för något annorlunda. Jag har i flera val röstat på miljöpartiet. Framförallt när de har riskerat att trilla ut ur riksdagen. För mig har de varit en motpool. Jag har aldrig röstat på miljöpartiet på grund av deras miljöpolitik utan på grund av deras samhällsanalys. Ett perspektiv som tillför något nytt.

En samhällsanalys som Peter Eriksson och Marie Wetterstrand har vänt ryggen.

”Det här vill jag höra de gröna tala om på 1 maj” – DN.se.

Ett steg framåt, ett steg bak

Varför denna ständiga jakt på framsteg och en utvecklingsnojja  som bara verkar göra oss sjuka. Med Imre Madachs klassiker gör The Economist en tänkvärd artikel om människans framsteg och baksteg.

Framstegs ivrare har satt sitt hopp till vetenskap, religion, historien, evolution, handel, utbildning eller lagstiftning. Det finns dessutom genom historien oftast ganska många som tycker att det är bra som det är och inte ser något behov av framsteg.

Ett bra sätt att se det är så här. Om vi inte gjorde framsteg skulle ingen kunna få det bättre utan att det skedde på någon annans bekostnad. Å andra sidan så får inte framsteg ske till vilket pris som helst det finns ideal och ideér bland annat om frihet och jämlikhet som inte får kränkas i syfte att nå framsteg.

Liberalismen har högt ställda mål och ideal. Till viss del är det en tröst – att dessa aldrig kommer att vara uppfyllda – utan att det alltid kommer behövas göra nya framsteg.

En amerikans filosof förespråkar att vi inriktar oss på moral för att komma framåt. Vad är rätt och fel? Hur borde det vara och hur är det?

Tyvärr är det så att liberaler ryggar så fort ordet moral kommer upp. Moral är tyvärr alltför förknippat med dubbelmoral, förtryck och kränkningar av liberala värden.

The idea of progress: Onwards and upwards | The Economist.