Det stör mig…

Äntligen är Bin Laden borta ur bilden. Trots det har jag en naggande känsla av orättvisa. När man trodde att han satt och skakade i en grotta i Tora Bora ständigt på flykt levde han gott i Pakistan omgiven av sin familj. Det var mer Bora Bora än Tora Bora.

Det är en viktig symbolisk seger för USA, både på på hemma- och bortaplan. Fast det är lite morbide att kalla avrättningen av en enskild individ för seger. På det hela taget äcklas jag lite av reaktionerna i USA. Det normala hade varit att känna lättnad och låta en process starta som på sikt läker såren från 9/11. Istället ger de uttryck för den amerikanska blodlystern. USA är en krigets nation, det visar sig igen och igen.

Konstigt nog känner jag personligen inte så mycket. Det kan bero att jag precis som några andra redan var ganska övertygad om att han var död.

”USA medvetet om Pakistans dubbelspel” – DN.SE.

Myten är krossad – DN.SE.

Terrorexperten: Symboliskt viktigt – Nyheter – Senaste nytt | Expressen.

Usama bin Ladin, djävul och hjälte – DN.SE.

 

Donald Trump, President of…

Nu ger sig ännu en personlighet in i det politiska spelet. Om politik behöver ett större underhållningsvärde för att skapa intresse så kanske det är ett steg framåt. Frågan är om inte det här passerar gränsen för hur bisarrt det bör vara.

Donald Trump, TV showman and property billionaire, really intends to seek, and may actually win, the presidency of the United States. There is, certainly, no questioning the putative candidate’s own gargantuan self-belief. In recent weeks he has left interviewers slack-jawed with amazement as he throws out his thoughts on how he would behave as president. In Libya, for example, he would have intervened only if America could keep its oil afterwards. “In the old days,” he reminisced, “when you have a war and you win, that nation is yours.”

Än så kanske inte botten är nådd. En Trump-Palin kampanj, eller en debatt mellan Trump och Palin om posten som republikanernas presidentkandidat skulle nog sätta nya rekord i bisarr politik och märkliga uttalanden.

Lexington: Trump this | The Economist.

Tala är guld

Det var Black history month på History Channel och jag fastnade framför ett program som beskrev hur svarta har behandlats i den amerikanska södern. Det som beskrevs är en grymhet och omänsklighet som får nazisterna att framstå som goda.

Här agerade pöbeln på egen initiativ och med känslostormar och hat som gör en illamående. Nazisterna dolde sin ondska bakom logistik och till synes rationella argument.

I södern bara hatade man.

Det som slår mig är avsaknaden av sanningskommissioner eller andra forum för att lägga det som har hänt bakom sig. I Sydafrika rensade man byken så gott det går. I USA bara förtränger man och förtrycker och hoppas att det ska glömmas bort.

Men om man ser till mänskligeten som stort skulle vi vara betjänta av att förstå de mekanismer som får 1000-tals personer. Helt vanliga medborgare att jubla ner en utvecklingsstörd pojke torteras och lunchas.

Det finns några män som inte tillåter oss att glömma, de samlar in bevis och dokumentation för att vi aldrig ska kunna förringa det som hände för inte så länge sen.

Journal E: Without Sanctuary: Lynching Photography in America.

Noll tolerans

En artikel jag läste ger nolltolerans en ny innebörd. Från början är det ju avsett som en markering på att inga brott skulle prioriteras bort, utan att alla brott var oacceptabla.

Nu visar sig det i nolltolerans även innehåller en stor dos diskriminering.

From 2004 through 2009, city police officers stopped people on the street and checked them out nearly three million times. Many were patted down, frisked, made to sprawl face down on the ground, or spread-eagle themselves against a wall or over the hood of a car. Nearly 90 percent of the people stopped were completely innocent of any wrongdoing.

An overwhelming majority of the people stopped were black or Hispanic. Blacks were nine times more likely than whites to be stopped by the police, but no more likely than whites to be arrested as a result of the stops.

Nolltolerans har varit en lyckosam strategi och verkligen fått ner brottsligheten i New York. Men frågan är intressant. Kan man försvara Nolltolerans om det sker till priset av diskriminering och noll tolerans.

The Shame of New York City – NYTimes.com

Vem gör vad

Politikerna har ett stort ansvar för att fixa till världsekonomin. Riksbankerna har gjort sin del. Nu återstår det för politikerna att göra sitt. Politikerna måste ta sitt ansvar och sluta peka finger åt riksbanken och finansmarknader.

En låg ränta är inte lösningen och på sikt skadligt. Ingen räntepolitik i världen kan kompensera för uteblivna struktur reformer.

Only politicians can address the structural problems that are also holding back the rich world’s economies, such as the housing debt in America and the barriers to hiring in parts of Europe. Only politicians in countries, notably including America, that still have room for fiscal stimulus can ensure that it is used to complement monetary policy. And only politicians can couple stimulus with longer-term pension and tax reform, so that investors do not lose faith in sovereigns’ future solvency.

Vi har sett många små tecken till ansvarstagande. Pensionsreformer har genomförts i Frankrike, marknader öppnats upp för konkurrens i Grekland och i Spanien ser det ut som om arbetsmarknaden kommer att förändras. Men små steg räcker inte hur länge som helst. Marknaden finns där och letar efter tecken på att stegen blir kortare eller färre.

Global economic policy: Monetary illusions | The Economist.

Räkna hem det

USA har precis som många andra västländer en stor pensionsskuld som faller ut i framtiden.  Det som gör det så speciellt att omfattningen av åtagandena är gigantiska.

America is not alone in having a pensions problem, as this week’s strikes in France demonstrate. But because America’s public-sector pensions funds are so enormous, the potential consequences of their problems are too. Meredith Whitney, a financial analyst who foretold the banking crisis, thinks America’s states could be the next source of systemic financial risk.

För att kunna räkna på det så använder man en diskonteringsränta för att så att säga räkna ut vad de pengar man har satt av nu är värda när man ska möta utbetalningen. Här använder man i USA ofta en avkastningsränta på 8 procent.

This is “Alice-in-Wonderland accounting”, as David Crane, an economic adviser to California’s governor, Arnold Schwarzenegger, has remarked. For a start, pension schemes have not achieved such returns over the past decade of dismal stockmarkets, and are unlikely to do so in future. Nor do the liabilities disappear if the pension scheme fails to achieve its targeted returns. In many states, pension rights are legally protected. So a pension promise is a debt owed by the state; retirees may have even greater rights than a conventional creditor.

En orimlig förväntan på avkastningen som gör att det troligtvis kommer att vara ett stort hål i kassan när de ska betalas ut. Genom att trixa med sättet att redovisa och räkna döljer man det faktum att de i framtiden kommer att behöva ta från annan verksamhet för att möta pensionsutbetalningarna.

Men man sitter i en rävsax. Ska man visa på problemet kommer finansmarknaden att vakna till. Visar man inte på ett tydligt sätt att här finns ett stort reformbehov kommer man inte lyckas förändra systemet.

Public-sector pensions: Three-trillion-dollar hole | The Economist.

Orimliga löften och otakt i maskineriet

Nationalekonomi är uppbyggd kring två viktiga begrepp penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitik bedrivs av riksbanken. Finanspolitik av riksdagen.

Dessa två samspelar inte fullt ut i alla länder. Oftast skyller politikerna på riksbanken, medan Riksbanken inte kan vara riktigt tydliga mot politikerna. Eftersom de då dels riskerar sin självständighet, men också kan anklagas för att lägga sig i landets politik.

Much as central bankers would like to ignore fiscal policy, they cannot. “Fiscal alchemy can undermine monetary science,” says Mr Leeper. A wise monetary policy aims to keep prices stable, prudent fiscal policy to stabilise government debt. This division of labour works as long as the public believes that, after running a big deficit, the government will raise taxes or cut spending enough to keep debt under control. But, he argues, if the debt is so large that the government cannot credibly commit to these actions, the public assumes the central bank will inflate away the debt by printing money. Inflation expectations soar and the central bank loses control of prices.

I en mycket bra artikel om hur USA ska komma ur sitt dödläge och få ner arbetslösheten och upp tillväxten resoneras det kring effekten av att riksbanken i USA har köpt värdepapper i en närmast ogreppbar skala. QE –  quantitative easing kallas det och fungerar så här.

QE works mainly through two channels. First, when the central bank buys government bonds the extra demand raises bond prices and lowers their yields. Lower long-term interest rates stimulate activity elsewhere in the economy. Second, when banks sell their bonds to the central bank they get reserves (ie, deposits at the central bank) in return. They have an incentive to swap those low-yielding reserves for something with better returns, like shares or corporate debt. This lowers private-borrowing costs and raises asset values, boosting wealth and spending.

Den stora frågorna som inte diskuteras vidare här är dessa. Hur ska USA får sitt underskott under kontroll och en bättre handelsbalans, och hur ska det gå till när riksbanken vill sälja av alla dessa värdepapper. Gör man inte det riskerar de att läcka ut realekonomin och skapa inflation.

Economics focus: War footing | The Economist.

Waiting for Björklund

Amerikas utbildningssystem ligger i ruiner. I alla fall om du väljer att tro på den bild som målas upp i filmen Waiting for Superman av Davis Guggenheim. Samma regissör gjorde ju  filmen En obekväm sanning som ju renderade två Oscars och ett nobelpris.

On a more sweeping level, the film has sparked a great debate about American education. The United States now ranks near the bottom of the industrialized countries when it comes to reading and math. It’s not so much that schools here have gotten worse. It’s just that for the last several decades, almost everybody else has gotten better. Finland, what’s your secret?

Filmen fokuserar på de i USA så kontroversiella Charters Schools, som jag uppfattar vara ungefär som våra svenska friskolor. Nu visar det sig att det finns två sidor av dessa Charter Schools enligt NY Times och sunt förnuft är inte ledstjärnan i för alla.

In fact, a study by the Center for Research on Education Outcomes found that only 17 percent did a better job than the comparable local public school, while more than a third did “significantly worse.” I’m still haunted by a debate I stumbled across in the Texas Legislature a decade ago in which conservatives repelled any attempt to impose accountability standards on the state’s charter schools, even after only 37 percent of the charter students passed state academic achievement tests, compared with 80 percent of the public schoolchildren. There’s something about an unfettered school that lifts the hearts of the Born Free crowd.

Titta på trailern och på klippen som finns på filmens hemsida för EN bild av det amerikansk skolväsendet. För man får inte glömma att filmen En obekväm sanning var så starkt vinklad, ibland på bekostnad av sanningen, att det inte får visas i skolorna i exempelvis England utan tydliga instruktioner till lärarna.

Elbil utan spänning

Jag läser i NY Times om GMs omtalade Volt som skulle lanseras 2010 enligt vad de har sagt tidigare. Nu ser det ut som om det kommer att bli precis så dåligt som de värsta olyckskorparna förutspådde.

Den är dyr, opraktiskt och den matchar definitivt inte det som förväntades. Med andra ord så kommer det sannolikt att bli en dålig affär för GM, och därmed också för den amerikanska staten som räddade biljätten från en konkurs för inte så länge sedan.

For starters, G.M.’s vision turned into a car that costs $41,000 before relevant tax breaks … but after billions of dollars of government loans and grants for the Volt’s development and production. And instead of the sleek coupe of 2007, it looks suspiciously similar to a Toyota Prius. It also requires premium gasoline, seats only four people (the battery runs down the center of the car, preventing a rear bench) and has less head and leg room than the $17,000 Chevrolet Cruze, which is more or less the non-electric version of the Volt.

Förutom att man har gjort en ganska medioker insats på utvecklingsavdelningen så lyckas man dessutom förpacka den lite märkligt mot konsumenterna.

Instead of following Toyota’s model, G.M. decided to make the Volt more affordable by offering a $350-a-month lease over 36 months. But that offer allows only 12,000 miles per year, or about 33 miles per day. Assuming you charged your Volt every evening, giving you 40 miles of battery power, and wanted to keep below the mileage limit, you would rarely use its expensive range-extending gas engine. No wonder the Volt’s main competition, the Nissan Leaf, forgoes the additional combustion engine — and ends up costing $8,000 less as a result.

I artikeln är man skarpt kritiska till att staten har gått in men massvisa subventioner för att producera en amerikansk elbil. Den enda anledning de kan komma på för att köpa en Volt är att man ska kunna motivera de massiva subventionerna och krisstöden.

So the future of General Motors (and the $50 billion taxpayer investment in it) now depends on a vehicle that costs $41,000 but offers the performance and interior space of a $15,000 economy car.

Den som köper det argumentet och går och köper en blir lurad en gång till. Först skörtade GM upp regeringen med falska löften om en ljus, grön framtid. Sedan skörtar de upp de skattebetalare som köper en bil som helt enkelt inte är värd pengarna. Än en gång visar facit att subventioner är fel, och att staten gör bäst i att inte försöka rädda företag som inte kan rädda sig själv.

Globaliseringen at work

Jag läste Paul Krugmans blogg i NY Times och noterade ett trevligt inlägg på ett otrevlig ämne. Det handlar om att arbetslösheten i lågkonjunkturer har en tendens att ligga kvar även när konjunkturen vänder.

Right now, I’m reading Larry Ball on hysteresis in unemployment (pdf) — the tendency of high unemployment to become permanent. Ball provides compelling evidence that weak policy responses to high unemployment tend to raise the level of structural unemployment, so that inflation tends to rise at much higher unemployment rates than before. And the kind of unemployment we’re experiencing now, with many workers jobless for very long periods, is precisely the kind of unemployment likely to leave workers permanently unemployable.

Krugman efterlyser alltså åtgärder från staten för att bekämpa arbetslösheten. Jag har inte läst de bakomliggande rapporterna, men tror intuitivt att förklaringen delvis ligger på ett annat plan.

När konjunkturen går ned tvingas de minst effektiva och konkurrenskraftiga företagen bort från marknaden. Det innebär  att globaliseringen får en turbo när företagen flyttar den enklare produktionen till lågprisländer.

Det handlar alltså inte som tidigare om att det blir ledig kapacitet, som sedan enkelt kan tas i anspråk när det vänder. Utan om jobb som flyttas till ett annat land och aldrig kommer tillbaka. Kina har till exempel studsat tillbaka i linje med de gamla modellerna.

Om min teori stämmer finns det en stor fara i att staten genom subventioner räddar jobben. För eller senare kommer all produktion att förläggas där det är mest rationellt. Däremot har han rätt i att staten aktivt måste hjälpa människor vidare, till nya produktivare jobb.

Tyvärr är det så att de finns de som helt enkelt inte platsar när tempot och kraven skruvas upp, frågan blir då vad staten kan göra. Hur vi än gör så riskerar vi att människor hamnar i långvarig arbetslöshet om vi inte skapar nya enklare jobb. Här har länder med en dåligt utvecklas marknad för privata tjänster det bättre ,eftersom vi genom exempelvis RUT-avdraget kan stimulera framväxten av den typen av jobb.

Permanently High Unemployment – Paul Krugman Blog – NYTimes.com.