Miraklet i Nossebro

Tyvärr missade jag vår gäst på lokalavdelningens årsmöte. Men igår fick jag referat av eftermiddagens föreläsning av Martin Alfborger lärare och Folkpartist från Nossebro. En skola där man på tre år gick från sämst i klassen till bäst i klassen vad det gäller gymnasiebehörighet. 100 procent behörighet är ju ganska svårslaget och för många skolor ett mål man inte ens skulle våga drömma om att sätta.

Det allra bästa det kostade inga pengar och lärarna behövde inte arbeta extra. Det handlar om inställning, attityd och se det positiva. Därtill slutade man skilja ut de som behövde extra stöd. Så mycket så möjligt skulle ske i den egna klassen, i det egna klassrummet.

De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.

– Jag kallar det en synvända. Synvändan kommer från den pedagogiska forskningen, det är ju inte så att vi har kommit på egna tankar plötsligt. Oavsett vilken forskare vi läste, sa de samma sak: att alla vill vara med i klassrummet, säger Lasse Björkqvist.

Jag tycker att det är spännande och det går inte att säga emot att man verkligen lyckades. Det är också en sympatiskt och positivt sätt att förbättra skolan. Inte minst framgår det att det inte finns några enkla lösningar utan att lärarna måste anstränga sig för att möta varje barn på rätt nivå och hitta lösningar som gör att det fungerar.

Jag tror att det är det som gjorde den största skillnaden. Att lärarna insåg att det är deras ansvar att lära ut. Om inte eleverna lär sig så är det lärarna som misslyckats. Då måste lärarna förändra sitt sätt att arbeta.

I synvändan ingick också ett enkelt konstaterande: elevens framgång var skolans ansvar. Om en elev blev underkänd var det skolan som misslyckats.

Att det tankesättet sjunkit in har inte minst eleverna märkt.
– Förut fick man ofta höra av lärare att även om du inte jobbar, så får jag min lön ändå. Och då tänkte man att de skiter väl i oss, då vill jag inte jobba, säger Johan Stjärneborn i 9A.

I kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan finns det en del klokheter och den ganska intressant debatt. Det finns de som tar detta som inteckning för att Björklund är fel ute. Men det är ju precis tvärtom. Björklunds mantra är ju att han betonar hur viktigt det är med välutbildade, kunniga och engagerade lärare. Att det är lärarna näst efter eleverna är de viktigaste personerna i skolan.

Till detta kan också läggas aktuella rapporter om att det finns en tydlig koppling mellan skolan förväntningar på eleverna och resultaten.

 

Inspiration från Nossebro | Folkpartiet.se.

När skolan är som allra bäst – Sverige – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Höga förväntningar ger höjda resultat « Tankar om skolan i media.

Waiting for Björklund

Amerikas utbildningssystem ligger i ruiner. I alla fall om du väljer att tro på den bild som målas upp i filmen Waiting for Superman av Davis Guggenheim. Samma regissör gjorde ju  filmen En obekväm sanning som ju renderade två Oscars och ett nobelpris.

On a more sweeping level, the film has sparked a great debate about American education. The United States now ranks near the bottom of the industrialized countries when it comes to reading and math. It’s not so much that schools here have gotten worse. It’s just that for the last several decades, almost everybody else has gotten better. Finland, what’s your secret?

Filmen fokuserar på de i USA så kontroversiella Charters Schools, som jag uppfattar vara ungefär som våra svenska friskolor. Nu visar det sig att det finns två sidor av dessa Charter Schools enligt NY Times och sunt förnuft är inte ledstjärnan i för alla.

In fact, a study by the Center for Research on Education Outcomes found that only 17 percent did a better job than the comparable local public school, while more than a third did “significantly worse.” I’m still haunted by a debate I stumbled across in the Texas Legislature a decade ago in which conservatives repelled any attempt to impose accountability standards on the state’s charter schools, even after only 37 percent of the charter students passed state academic achievement tests, compared with 80 percent of the public schoolchildren. There’s something about an unfettered school that lifts the hearts of the Born Free crowd.

Titta på trailern och på klippen som finns på filmens hemsida för EN bild av det amerikansk skolväsendet. För man får inte glömma att filmen En obekväm sanning var så starkt vinklad, ibland på bekostnad av sanningen, att det inte får visas i skolorna i exempelvis England utan tydliga instruktioner till lärarna.

Öppna kort – prioteringar i vården

Inom en snar framtid beräknas efterfrågan på vård att på allvar börja överstiga var vi har möjlighet att leverera. Det finns problem både på utbuds- och efterfrågesidan.

En åldrande befolkning kommer att få ett ökat vårdbehov, samtidigt kommer det att tillkomma nya terapier och metoder som gör att allt fler sjukdomar går att bota. Samtidigt finns det begränsningar både avseende hur mycket pengar det finns utrymme för att lägga på vård, och för hur mycket vårdpersonal vi har. Det är redan synligt inom delar av vårdapparaten. Det kan vara svårt att hitta rätt kompetens.

Här finns alltså ett stort gap mellan medborgarnas förväntning och vad som kommer att kunna levereras. Per Rosén, doktor i folkhälsovetenskap skriver om det gapet i en artikel som publicerats i läkartidningen. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln som en introduktion till problemställningen.

De olika intressenterna ger uttryck för olika inställningar i ett antal viktiga prioriteringsfrågor. Inte minst utgör diskrepansen mellan allmänhetens förväntningar och betalningsvilja en pedagogisk utmaning.

Om gapet mellan medborgarnas värderingar och vårdpersonalens praxis skulle bli alltför stort äventyras hälso- och sjukvårdens legitimitet.

Och att förväntningarna är höga framgår av undersökningar som gjorts.Förväntningar är oerhört stora.

Bland primärvårdspatienterna instämmer över 70 procent helt i påståendet »Varje individ har rätt att få sina sjukvårdsbehov tillfredsställda, även om besvären är bagatellartade«. Endast 5 respektive 6 procent av administratörer och läkare instämmer helt i samma påstående. Samma inställning kommer till uttryck i flera av frågorna i de olika studierna, och exempelvis instämmer 78 procent av primärvårdspatienterna helt i påståendet »Svensk sjukvård är skyldig att alltid erbjuda patienterna bästa tänkbara vård, oavsett vad det kostar«.

Det innebär att vi måste hitta sätt att hantera detta. Ett sätt som har börjat att användas är öppna prioriteringar. Det innebär att man genom dialog mellan sjukvården och politiker kommer fram till vad som är rimligt och hur man ska prioritera. Bakom allt detta ligger ett riksdagsbeslut som har bestämt att det är så här man ska arbeta i landstingen. Några landsting har varit snabbare än andra med att ta tag i frågan några exempel på landsting som tagit tag i frågan är Västra Götalandsregionen, ett annat exempel är Landstinget Västmanland, här kan du se ett ganska detaljerat exempel på vad prioriteringar innebär i praktiken.

Vid Linköpings Universitet har det skapats ett prioriteringscentrum som ska fungera som nationellt kunskapscentrum.  Här hittar man mycket information och material. Det bästa är att det mesta är enkelt skrivet och lätt att ta till sig eftersom det riktas till en så bred grupp.

I lagen anges bland annat tre etiska principer som ska vara vägledande. Här uppradade efter i vilken ordning de ska beaktas:

  • Människovärdesprincipen innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först. Vårdpersonalen ska särskilt tänka på de svagaste patienterna, till exempel de som inte kan tala för sig och som inte känner till sina rättigheter.
  • Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt av behandlingen. Om till exempel två olika behandlingar ger samma effekt så bör den som kostar mindre väljas.

Riksrevisionen har följt upp arbetet med prioriteringar ute i landsting och kommuner och konstaterar att det inte har sköts fullt ut av regeringen som man menar har negligerat frågan och inte varit tydliga med hur lagen ska omsättas till verklighet. Det finns ju en mekanism bakom som kan vara bidragande. Ingen vill vara den som tar ansvaret och drabbas av medborgarnas vrede över det de kommer att anse vara ett stort svek. Politiker vill flytta ansvaret till läkarna, läkarna till politiker. Ingen vill sitta med Svarte-Petter. En sådan process är av förklarliga skäl svår att få riktig fart på.

När regeringen dessutom fokuserar på att skapa en ökad tillgänglighet så skapar det ju ytterligare förvirring. Ska man ute i landet prioritera OCH öka tillgängligheten. De två målen känns inte förenliga. Det skickar dessutom inte den tydliga signal till medborgarna som skulle behövts för att skapa acceptens för öppna prioriteringar.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag starkt SOU 2001:8 Prioriteringar i vården – Perspektiv för politiker, profession och medborgare, Slutbetänkande från Prioriteringsdelegationen.

En bra förskola ger bra lön

Jag hittade en bra artikel i New York Times som beskrev aktuell forskning kring vikten av bra förskolor.

Economists have generally thought that the answer was not much. Great teachers and early childhood programs can have a big short-term effect. But the impact tends to fade. By junior high and high school, children who had excellent early schooling do little better on tests than similar children who did not — which raises the demoralizing question of how much of a difference schools and teachers can make.

När man nu har följt utvecklingen ännu längre och tittar på hur det går när testgrupperna kommer ut i arbetslivet så återkommer mönstret. De som lärde sig mycket i förskolan tjänar mer pengar.

Students who had learned much more in kindergarten were more likely to go to college than students with otherwise similar backgrounds. Students who learned more were also less likely to become single parents. As adults, they were more likely to be saving for retirement. Perhaps most striking, they were earning more.

Eftersom de i högre utsträckning valde att läsa på college så är det ju inte så konstigt att de har högre lön. Men det visar på ett intressant samband med ger ingen förklaring.

The crucial problem the study had to solve was the old causation-correlation problem. Are children who do well on kindergarten tests destined to do better in life, based on who they are? Or are their teacher and classmates changing them?

Det visar sig att det finns yttre faktorer som påverkar; klassens storlek, föräldrarnas utbildning och socialstatus, men mest av allt så spelar lärarna oerhört stor roll.

Some are highly effective. Some are not. And the differences can affect students for years to come.

Enligt de kalkyler som visas i artikeln kan en riktigt duktig förskole- eller småskolelärare vara värd en lön motsvarande 360 000 dollar om året, om man ser till skillnaden i barnens framtida inkomst. Men då skulle så klart barnen får betala all den extra lönen i skatt för att täcka statens utgift för lärarens lön.

Men det visar att det skulle vara en god idé att höja lönen och därmed statusen på läraryrket. På så sätt kommer man att få de bästa lärarna. Givetvis ska lönen kopplas till en prestation, nämligen att lära ut.

Economic Scene – Study Rethinks Importance of Kindergarten Teachers – NYTimes.com.

Vinstintresset ett problem – i USA!

Ibland blir man förvånad. Jag har alltid trott att USA och amerikaner är vana vid att hantera gränssnittet mellan vinstintresse och offentlig sektor. Men än en gång framgår det att det inte är så. I alla fall inte inom skolans område. På privata vinstdrivande Colleges har man uppenbara problem med kvalitén.

Critics claim that misleading recruiting lures students into programmes that leave them with heavy debt and flimsy skills. Of post-secondary investigations by the Education Department, 70% are related to proprietary schools. Litigation is common. In 2009 Apollo agreed to pay $78.5m to settle a suit over pay schemes for recruiters.

Nu vill man komma tillrätta med problemen och vill införa det som jag tidigare i bloggen har propagerat för.

The Education Department is trying to fix these problems. It has proposed requiring schools to give more information about fees, graduation rates and job placement. Schools would not be able to tie recruiters’ pay to their enrolment numbers. The most controversial idea, to cap students’ yearly debt obligations to a small share of income after graduation, will be formally proposed any day now. Harris Miller of the Career College Association contends that such a change would force thousands of good programmes to shut.

Jag läste en spännande rapport där man jämförd hur det funkade i England respektive Finland. Tyvärr hittar jag inte den, men  här hittar du en jämförelse mellan tio länders utbildning. Däribland England.

I England har man just de här måtten som underlag när man väljer utbildning. Hur många får jobb, vilket typ av jobb? Vilka betyg går de ut med? Man får alltså information som gör att man kan bedöma om det är en utbildning man kan ha nytta av, inte bara om det är trevligt och kul att gå där. Det borde även svenska lärosäten kunna ta lärdom av och lyfta fram som argument för just deras skola och deras utbildning.

For-profit colleges: Monsters in the making? | The Economist.

Skolan och kreativitet

Jag tittade på TED och såg Ken Robinson prata om kreativitet.

Creativity expert Sir Ken Robinson challenges the way we’re educating our children. He champions a radical rethink of our school systems, to cultivate creativity and acknowledge multiple types of intelligence.

Videon är från 2006 men minst lika aktuell. Den har laddats ner fyra miljoner gånger.

Han har dessutom följt upp det med ett nytt klipp från februari i år där han utvecklar vad han menar. Han menar att det största hindret mot en riktigt bra skola är sunt förnuft.

Jag dök själv på klippet här första gången. Ken Robinson är riktigt rolig att lyssna på. Dessutom har han ett viktigt budskap. Passa på att njut av föreläsningar i toppklass.

Bildning på glid

Jag ska börja med att erkänna att jag själv inte är speciellt allmänbildad om man ser till vad som räknas som klassisk allmänbildning. Jag har svårt för att komma ihåg namn, årtal och detaljer. Dessutom kan jag inte mycket om musik eller konst. Det blir uppenbart när man umgås med de som är någon generation äldre. De besitter en sort grundläggande allmänbildning som inte bara jag utan många andra i min generation saknar.

Nu vet jag i och för sig inte om det beror på att de har haft längre tid på sig att samla in kunskapen eller om det handlar om deras inställning till kunskap. Min misstanke är att det är en kombination. Detta är något jag har grubblat på. Fördumningen och det intellektuella  förfallet.

Jag stötte på en intressant rapport på ämnet. Det var Per Svensson och Jasenko Selimovic som skrivit en rapport åt Bertil Ohlininstitutet där de försöker att reflektera över hur framtidens kulturpolitik bör utformas utifrån ett liberalt perspektiv. De har skrivit vars en del. Den del som Per Svensson, författare och kulturskribent, skrivit är underlag för detta inlägg eftersom han på ett bra sätt reflekterar över det jag beskrivit ovan. Fast han formulerar sig betydligt bättre i sitt kapitel som heter Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.

Den som någon gång läst en svensk roman från tidigt 1900-tal vet hur ivrigt unga begåvade flickor och pojkar från enkla förhållanden längtade efter att få fortsätta studera, läsa, bilda sig och hur ofta de ändå tvingades resignera inför det oundvikliga: dynggrepen, fabriksvisslan, ungarna som måste snytas och födas.

Nu har välståndsaccelerationen, uppluckringen av klassamhället och de tekniska revolutionerna skapat möjligheter som för tidigare generationer skulle ha tett sig ofattbara. Alla kan studera. Alla kan frossa i litteratur, film, konst och musik. Mästerverken är bara ett par knapptryck bort. Dygnet runt kan vi bada i kulturella upplevelser, ofta utan att ens behöva treva efter betalkortet.

Och vad gör vi av all denna frihet? Inbillar oss själva och andra att Da Vinci-koden och den svenska kriminalromanen utgör krönet på mänsklighetens kulturella strävan. Lite futtigt. Mycket fattigt. Ett förräderi mot tidigare generationer.

Det är det som är saken. Vi kan plocka fram klassikerna med en knapptryckning. Vi kan ta del av de mest fantastiska saker via internet. Tankeväckande och utvecklande för både hjärta och hjärna. Men vi tittar hellre på roliga klipp och lyssnar på meningslös musik. Det är ibland nästan som om vi snarare undviker det som är tankeväckande.

Med utgångspunkt i Eyvind Johnson beskriver han den hunger efter bildning som fanns på det tidiga 1900-talet.

Man är inte mer än människa, kan vi i dag säga, när vi vill förklara varför vi hellre kranar lådvin än läser lyrik. Att vara människa är något mer än att svettas brännvin och föda barn, sa sig de tusentals unga svenskar från arbetarkvarter och torpställen som samlades i föreningar och studiecirklar för att förvandla och förädla sig med hjälp av Gustaf Fröding och Dan Andersson, Ellen Key och Selma Lagerlöf.

Man måste verkligen beundra denna längtan efter bildning, Det är den längtan efter bildning som jag tror att mina äldre kamrater bär med sig. Det är det som skiljer dem från dagens 18-åringar. Hur återuppväcker vi denna längtan?

Bekvämlighetens pris

I svenska dagbladet skriver PJ Anders Linder om vikten av yrkesutbildning. Han refererar också till en konservativ människosyn. Han formulera sig så här.

Mig inspirerar han också (sannolikt utan uppsåt) till att återvända till den senaste tidens diskussion om konservatismens idéer. För om det finns något som den upplysta konservatismen har att erbjuda så är det vaccin mot den sorts fantasteri som präglar idén bakom gymnasiets treårstvång. Att erbjuda människor möjligheter? Gärna. Att stöpa om dem mot deras vilja? Icke. God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum. Det är konservativt och klokt att möta även det vällovliga med skepsis ifall det urartar i absolutism och halsstarriga politiska projekt.

Jag håller med om den bild som enligt PJ Anders Linder tecknas av Jonas Olofsson i sin bok krisen i skolan

Dagens gymnasieskola sjösattes i början av 1990-talet under Göran Perssons tid som skolminister. Han och hans vapendragare hade storslagna visioner: Uppdelning i studie- och yrkesförberedande studier var förlegat. Att lära sig ett yrke var att fastna i ett fack. Det nya arbetslivet skulle handla om att snabbt ställa om från det ena till det andra och för att ha den nödvändiga överblicken borde man gå på högskola. Det sades inte rent ut men det var underförstått: Att inte bli akademiker var ett slags misslyckande.

Yrkesutbildningarna fick vara kvar, men man gjorde dem treåriga och skruvade ned yrkesprofilen. Alla elever fick rätt och plikt att ägna mycket tid åt läsämnen. I teorin skulle den politiken befria individerna. I verkligheten ger den uttryck för en nedlåtande syn på dem som känner sig redo för arbetslivet efter 12-13 år i skolan, och den har lett till en hårdhänt utslagning. Skoltrötta elever går inte färdigt sina treåriga program och blir varken studie- eller yrkesförberedda.

Men jag håller inte med om att vi kan släppa ut människor i ett samhälle och en kontext utan verktyg att tolka den. Jag har själv varit ute och träffat gymnasister på yrkesförberedande program. Det är faktiskt så att det redan i den gymnasieskola vi har finns det stora kunskapsluckor hos eleverna. De ska lära sig räkna, läsa och skriva. Men de måste också lära sig att tänka självständigt och att förstå  vad som händer. Annars blir de lätta offer för allsköns skojare och dubiösa personer.På den skolan hade mer än 7o procent röstat på Sverigedemokraterna i det senaste skolvalet.

Vi har inte råd att se mellan fingrarna vad det gäller samhällskunskap, geografi, historia och andra ämne som ger oss motståndskraft mot förenklade budskap och förljugen argumentation.

Alternativet är att koppla rösträtten till ett medborgarprov men det är en väg vi inte bör vandra.

Det politiska högmodets pris | Ledarsidan | SvD.

Goda exempel

Jag har tidigare nämnt SKL:s rapport från 2009 där man lyfter fram goda exempel och drar slutsatser om vad som krävs av en kommun för att lyckas med skolan. SKL har undersökt hur olika kommuner har valt att arbeta med skolan. Utifrån detta har man försökt att dra slutsatser om vad som funkar och inte funkar. Här kommer ett kort referat av slutsatserna:

Vi har sett att framgångsrika skolkommuner:

› 1. Har bra ledare

› 2. Lyfter fram kompetenta lärare

› 3. Har höga förväntningar

› 4.Tar reda på hur det går

› 5.Har fungerande relationer

› 6.Har tydlig ansvarsfördelning

› 7.Fångar upp elever med svårigheter

› 8.Har enats om skolans mål

För mig är det mesta av detta självklarheter. Med det inte sagt att jag kunde kommit på det själv. Rapporten är fylld av konkrete tips på hur man kan gå tillväga.

Här kommer några av de jag tycker är bäst:

  • på politisk nivå präglas av att politiken tar ansvar för resultaten, ställer rätt frågor, inte ändrar mål och strategier för ofta och att det finns en tydlig rollfördelning samt ett förtroende mellan politiker och tjänstemän.
  • använda lönesättningen som ett instrument för att premiera duktiga lärare.
  • ha höga förväntningar på alla i organisationen – elever, lärare, tjänstemän och politiker.
  • det finns en uppföljning av såväl kunskapsresultat som andra mer ”mjuka” värden.
  • Formulera tydligt vad som förväntas av olika uppdrag, till exempel som medarbetare och chef. Detta blir ett stöd i kommunikationen.
  • har en tydlig delegationsordning som uttrycker ansvar och befogenheter.
  • det finns rutiner för att tidigt upptäcka elever som inte når målen, till exempel i form av kunskapskontroller.
  • den underlättas av att det finns god kommunikation och ömsesidigt förtroende, till exempel genom forum för dialog och samarbete.

För de kommuner som inte riktigt lyckats är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. De flesta av de här sakerna kostar dessutom inte pengar utan är snarare en besparing. Inte minst på sikt.

Ack Ack Akademiker

Arbetslösheten bland akademiker är generellt sätt lägre än den hos de som avslutade sin skolgång med gymnasiet. Ni visar det sig att 4 av 10 av de nyutexaminerade studenterna inte får ett jobb inom det område de utbildade sig inom när det gått ett år. Det är allvarligt av flera skäl. För det första är det ju slöseri med utbildnings- och produktionsresurser. För det andra tränger det ut de med lägre utbildning även från de mer okvalificerade jobben. Ur individens perspektiv – som är centralt för mig – är det en personlig tragedi för den som inte kan dra nytta av sin magisterexamen, Kunskap är färskvara och kommer man inte igång och arbetar direkt riskerar man att tappa konkurrenskraft.

Vad är receptet för att komma tillrätta med detta? Nu står vi i och för sig i ett riktigt dåligt konjunkturläge som inte gick att förutse för några år sedan. Men rent generellt tror jag att blivande studenter måste vara mer kritiskt när de väljer utbildning. De borde vara noggrannare när de granska utsikterna att få ett jobb där de kan få ekonomisk eller annan utväxling på den genomförda utbildningen. Mer eget ansvar, realism och sunt förnuft helt enkelt.

När jag läste ekonomi var de flesta inne på att läsa de roliga ämnena marknadsföring och organisationslära. Själv valde jag de tråkiga ämnena redovisning, beskattning och handelsrätt. Jag visste att det ökade mina chanser att få ett jobb. Men visst det var absolut inte lika roligt. Nu är jag i och för sig inte bitter skatterätt var väldigt kul och juridik är faktiskt ganska kul det med.

…och jag fick ett jobb. Trots att jag kom ut på en arbetsmarknad där det var över 200 sökande till varje tjänst. Men det var inte lätt och det krävdes mycket eget initiativ.

Fyra av tio studenter utan jobb – sr.se.